Ja, var ska jag börja? En stor del av mitt liv bygger på att jag ogillar saker och ting. Ge mig något; en film, en bok, en artist, och du kan ge dig fan på att jag finner problem i det. Sån är jag, helt enkelt.
Den senaste veckan har min ilska primärt riktat sig mot politiskt ”engagerade” ungdomar som redan som 18-åringar är fullfjädrade arbetslinjemoderater.
Det vill säga unga personer som vägrar se någon större och mer komplex bild av samhället och istället envisas med att intala sig själva och omvärlden att alla är sin egen lyckas smed, att det inte finns fattigdom eller strukturellt förtryck av olika grupper i Sverige och att allt löser sig bara man söker tillräckligt många jobb.
Det jag ogillar med den här typen av personer är att de verkligen innerligt tror att deras verklighetsbeskrivning stämmer helt enkelt för att de inte har sett eller velat se något annat. De har levt hela sina liv i skyddade villaförorter eller i innerstaden och ser politik som ett spännande fritidsintresse snarare än något som verkligen har makt att förändra människors liv.
Troligen kommer de att klättra till någon ansvarsfull post inom vilket parti de nu än tillhör och få en massa makt över andra människors liv, människor de är fullkomligt ointresserade av att försöka förstå. De är egentligen inte intresserade av att förändra något på riktigt, utan åt att ägna sin tid åt att hålla menlösa diskussioner om olika skattesatser och dricka rosévin på fina bjudningar med andra politikertoppar.
Kanske tänker de ibland att de själva ju har lyckats i livet, och att det därför borde vara möjligt för vem som helst att göra detsamma. För det finns inga orättvisor i vårt samhälle, i alla fall inte så stora att man inte kan bryta sig ut ur sina strukturella bojor med lite god vilja och en bok av Mia Törnblom.
Jag kan acceptera att människor tycker annorlunda än vad jag gör, men jag orkar absolut inte med dessa människor som liksom använder sitt politiska engagemang som en accessoar. Som klär sig i åsikter de läst sig till i en bok och som låtit bra. Som aldrig orkat utforska verkligheten på djupet utan bara härleder allt ur samma gamla slagord: ”frihet för individen”, där ”frihet” betyder att man inte hindras av några statliga regleringar och därefter vilar tryggt i förvissningen om att allt skulle vara okej bara man legaliserade röka och lät krogen ha öppet till fem.
Rubriken kommer från Anna.
Länkar detta på Facebook. Var typ det bästa jag läst på länge.
Eh… aha, om man är liberal har man inte utforskat verkligheten?
Fast det var ju inte så hon menade, läste du inte sista stycket?
Det var inte det jag menade alls. Läs ordentligt innan du kommenterar.
Det där är sådant jag också avskyr.
Du har många poänger, även om jag nog tycker att många vänsterungdomar också är ganska naiva i sina politiska ställningstaganden. Jag är själv mer vänster än höger, men tycker att många unga oavsett politisk färg faktiskt har extremt dålig koll på den politik de säger sig sympatisera med.
Du har rätt i att många ungdomar skulle behöva bredda sin världsbild och jag tycker också att det är något smått olustigt över unga borgare som talar sig varma om valfrihet och arbetslinjen.
Jag blev ganska upprörd av detta inlägget. T.ex. politiskt ”engagerade” ungdomar, de är väl lika engagerade även om de har andra åsikter och det innebär väl inte heller att de bara ser politiken som en ”accessoar”. Att alla dessa har växt upp i villaförorter och bara kommer ägna sig åt middagar och rosévin stämmer ju inte heller, vem är det nu som inte har utforskat verkligheten?
Fast det finns ju verkligen människor som gör det, och det är dem jag rantar på. Fattar inte hur man kan missa det?