Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Lycka till med jobbsökandet!

Läste tidningen Platsjournalen som ges ut av arbetsförmedlingen för att ge så kallad ”information” till jobbsökande och tänkte berätta lite om denna.

Den inledande artikeln var en artikel om att en skulle rensa bort sina träffar på Google för att bli mer Anställningsbar. Kanske har en ett gammal internetskelett i garderoben, som de uttryckte det. Tänkte lite på denna blogg och att vissa ba ”men du kommer ju aldrig få något jobb när du skriver denna” eller folk som bara ”jag skulle aldrig lägga upp sånt där, tänk om en inte får jobb”. Tycker det är så sjukt att tycka att det är rimligt att skrämma människor till den typen av konformitet. Uttryck inga åsikter offentligt. Nästa steg; avveckla din personlighet, dina intressen, dina relationer och så vidare så blir du en skitbra arbetare! Annars får du Skylla Dig Själv om du blir fattig. Det vet väl alla att en inte får ha något ”liv” när en är arbetslös. Hoho.

Sedan var den en artikel med sex tips till hur en ”kommer igång” med att söka jobb. Förutom tips som ”svara på annonser” som ju är så uppenbara att det bara känns förminskande så var det också att en skulle göra ”spontanbesök”. Detta tips får en fan hela tiden som jobbsökande och jag tycker det är vedervärdigt. Att åka till en plats där en inte har någon aning om en är önskad eller kommer att bli väl bemött är verkligen inte en soft grej och kan vara rejält skrämmande för många.

Detta är dock mitt favorittips:

wpid-img_20140821_201956.jpg
Låt ditt arbetssökande korrumpera exakt alla dina sociala relationer! Prata inte om något annat! Gå omkring som en desperat jobbsökarzombie! Attackera förbipasserande! De finns ingen ände på eländet.

Lycka till!

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

wpid-img_20140821_103924.jpgEn lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

wpid-img_20140818_180652.jpgDetta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Skamlös reklam.

wpid-img_20140816_154614.jpg

wpid-img_20140817_163242.jpg

wpid-img_20140818_112217.jpgRitade denna och skickade iväg till beställare. Tycker fejset på denna var så mycket bättre än tidigare. Om nån skulle vilja köpa en eller något annat jag gjort kan en mejla. Kram.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

BvKVNHGIMAAmWJ6Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

wpid-img_20140820_192723.jpg

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.

Vad jag gjort i mina relationer.

Igår frågade en person mig vad jag gjorde i mina relationer. Svaret var: ”bråkade. Och mådde dåligt”. Jag har verkligen svårt att minnas något annat än detta.

Det är verkligen deppigt när jag tänker på det. Jag har ägnat år av mitt liv åt att vara i relationer som ofta fått mig att må dåligt, och som när de inte har gjort det mest har varit oerhört tråkiga. De har inte gett mig något.

Ändå kan jag ibland längta tillbaka till den här tiden. Trots att jag vet att mycket var skit så är det som att jag i alla fall hade ett syfte med min existens då. När jag var i dessa relationer så behövde jag inte fundera så mycket på vad jag egentligen ville i livet.

Jag tänker att en säkert kan ha bra kärleksrelationer som ger en något, men alltför ofta så är det som att människor mest bara drar ner varandra och får varandra att må dåligt. Jag har sett det många gånger, hända både mig själv och andra. Ändå fortsätter vi att göra det.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Det händer när folk berättar om att män betett sig illa mot dem att någon säger ”nej men honom känner jag och han är så himla snäll han skulle aldrig göra så”. Snälla sluta.

  1. Du har inte en jävla aning. Många människor kan vara jättefina och snälla och det utesluter inte att de också kan vara på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Det är verkligen ingen ovanligthet att ”fina killar” beter sig dåligt i just kärleksrelationer.
  2. Det är att lägga skulden på offret. Genom att hävda att han är snäll ”egentligen” så framställer du det som att det var någonting med offret som fick honom att frångå hur han ”egentligen” är. Hur vet du att det är det du har sett som är det ”verkliga” jaget? Männskor förändras beroende på kontext.
  3. Det skapar inget rum för förändring. Genom att referera till hur en människa ”är” egentligen så skapar en en idé om att det som spelar roll är hur vi ”är” och inte vad vi gör. När en en har en sådan inställning blir det svårt att erkänna att någon kan göra fel utan att det har sin grund i någon slags inneboende ondska, vilket i sin tur gör att det blir sjukt svårt att kritisera beteenden. Att en person gör något fel betyder just att den har gjort fel, varken mer eller mindre. Det innbeär inte att det är en hemskt person. På samma sätt som ingen är någon jävla ängel för att den betett sig bra mot dig.

wpid-img_20140819_172848.jpg

En grundregel i systraskap är att lita på en historia om patriarkalt förtryck. Om någon berättar att någon du tycker om betett sig illa så försök istället ta till dig att människor har olika sidor, olika relationer. Det behöver inte betyda att du måste ta avstånd helt och hållet, men att rakt av förneka att personen skulle kunna göra något fel är bara pissigt. i princip alla förövare har vänner, familj, människor som älskar dem, det gör inte att de inte också kan bete sig illa.

Respektera inte mäns privatliv.

Igår blev jag påmind om konceptet ”män som tycker det är viktigt med mäns privatliv”. Alltså män som försvarar mäns, både dem själva och andras, rätt till att få ha ett ”privatliv”. Detta kan ta sig uttryck i att de till exempel tycker att det är fel att outa en man som betett sig illa, kanske varit otrogen, eftersom det är en ”privatsak”.

wpid-img_20140818_195944.jpg

Skrev om det här med privatliv i ett inlägg om skvaller som feministisk aktivism för ett tag sedan:

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

En skulle kunna se denna blogg som en skvallercentral om mig och männen i mitt liv. Även om jag för det mesta anonymiserar och inte nämner alltför detaljerat exakt vad som har hänt så skriver jag mycket och ofta utelämnande om mitt privatliv och mina relationer. Jag ser detta som en form av feministisk aktivism.

Jag tänker såhär: att bli utsatt för vidriga saker av människor en har relationer med och som det är menat att en ska få så kallad ”kärlek” ifrån är en mycket traumatisk och mycket skamfylld upplevelse. Att ha litat på någon och trott att en ska få kärlek för att sedan bli sviken är som att få det bevisat att en inte är något att ha, att en inte var värd kärlek. Detta är en känsla som förföljt mig genom livet, att jag inte är värd bättre eftersom män bevisligen valt att behandla mig som skit. Därför har jag känt behovet av att dölja detta faktum, eftersom jag är rädd att det ska ”avslöjas” att jag inte är värd bättre.

wpid-img_20140819_112746.jpg

Men när jag började skriva om mina upplevelser så fick jag genast veta att det fanns många många andra som hade känt och tänkt likadant som jag, som hade blivit utsatta för samma skit som jag. Och det var stärkande som fan för det fick mig att känna att det inte var mitt fel att någon annan behandlat mig illa.

Att prata om hur män beter sig i relationer är som att vrida på en jävla kran, en får höra berättelse på berättelse från andra som känner igen sig i det en beskriver. Detta är såklart ingen slump, det finns så många historier som aldrig får höras eftersom de anses tillhöra ”privatlivet” och eftersom det finns alltför få som kan ta emot dem och tillmäta dem den vikt de faktiskt har.

För mig kan det vara stärkande att se andra prata om och uttrycka vrede inför det de blivit utsatta för, för det får mig att känna mig mindre ensam och värdelös. När jag ser att andra delar mina erfarenheter blir det lättare att inse det som är svårt att inse om mig själv; att vi, att jag, är värda bättre. Att ingen förtjänar att bli behandlad på det sätt som vi så ofta blir behandlade av män. Att vi har rätt att bli respekterade av de som säger sig älska oss. Att se någon annan formulera detta krav med utgångspunkt i sina erfarenheter kan vara ett sätt att själv lyckas formulera det.

Att våga beskriva det en blivit utsatt för är oerhört modigt och viktigt, och jag önskar att fler kunde göra det. Givetvis kommer män att kämpa för att få det att framstå som egoistiskt och opolitiskt, för det hotar ju deras makt. Men det är en viktig feministiska handling.

”Lita på mig”.

Jag tänkte lite mer på det här med tillit i kärleksrelationer och på män. Som sagt är tillit grundläggande i relationer, men jag tänker att för att tillit ska kunna byggas upp så måste det finns anledning att lita på någon.

Men i kärleksrelationen så tvingas tilliten ofta fram. Om vi kollar på hur det ser ut i romantiken så är det ofta någon slags händelse som gör att kvinnan helt enkelt måste lita på mannen, till exempel i Titanic där Rose tvingas söka hjälp från Jack och alltså lita på honom. Det är såklart inte hans fel att det blir så, men det är ett jävligt typiskt upplägg. Det sker en händelse som gör att kvinnan tvingas ihop med mannen och tar ett känslomässigt språng.

titanic-movie-screencaps.com rose suicide

tumblr_na81ncSJyo1r21medo1_500Samma sak finns även i till exempel Alladin:

tumblr_m4hfp6LOp81qih9giEfter att kvinnan valt eller tvingats till att lita på mannen så öppnar sig ”en helt ny värld”. Ett paradis väntar och det ens som krävs är att hon ska våga hoppa ombord! Men när hon gör det tar hon också en risk, mannen hon väljer att lita på kan vara en dålig man, en man som skadar henne. Hon får ingen chans att testa om han är värd att lita på på förhand, hon måste kasta sig in i hans famn blint för att få veta om han är drömprinsen eller inte.tumblr_m5bmdwJUfv1qhfc59o1_500

Titanic-Leo-KateJag tror inte att jag har sett motsvarande utspela sig med ombytta kön. Nej, det är alltid kvinnan som ska lita på mannen.

Jag har reflekterat lite kring de skillnader jag upplevt i relationer med vänner och i kärleksrelationer med män. I relationer med vänner har jag sällan känt att jag behöver känna mer tillit än vad det faktiskt finns fog för. Mina vänner har inte pressat mig att lita på dem, utan det är något som byggts upp av att de funnits där för mig när jag behövt dem, hållit löften och helt enkelt visat att de är värda att lita på. Jag har sett vissa vänskapsrelationer ha dessa tendenser men jag har inte alls uppfattat det som lika vanligt.

När en tar det här steget och väljer att lita på någon är en väldigt sårbar, mycket på grund av problematiken med skuld och skam som jag beskrev tidigare:

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

”Lita på mig” är en uppmaning som återkommer inom romantiken, ofta är det en kvinna som ska lita på en man. Han ska kanske ”överraska” henne eller något liknande. Intressant i sammanhanget är hur mannen kan ha så stor tillit till att han själv vet vad som är rimligt att göra. Mannen har en plan, han vet hur saker och ting fungerar, men han tänker inte berätta om det på förhand utan han kräver först och främst omgivningen tillit. De måste lita på hans genialitet, lägga sitt liv i hans armar, innan han kan tänka sig att visa upp sina talanger.

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Mannen vill hetsa fram det där djupet, den där närheten, som präglar en intim och kärleksfull relation, men han missar att saker som tillit och kärlek inte kan pressas fram utan att det måste få ta tid. Om det inte tillåts ta den tiden byggs det på en jävligt osäker grund och risken är stor att en ger sig in i något som faktiskt inte är värt att lita på. Men det är väl lite det som är poängen; mannen vill inte behöva bevisa något innan, eftersom risken helt enkelt är stor att han kommer att misslyckas med projektet.

Jag ryser när jag tänker på en relation jag var i där jag hade blivit sviken upprepade gånger och att både han och jag själv sedan ansåg att jag borde ”lita på honom”, även fast det inte fanns något som helst skäl för mig att göra det. Resultatet blev bara att jag gång på gång gick in och öppnade upp mig för honom känslomässigt, och gång på gång blev sviken och sårad. Men det var som att bara jag lyckades kasta tvivlet åt sidan och lita på honom så skulle allting ordna sig, trots att det var hans svek som hade fått mig att förlora tilliten från första början.

Visst kan det känns tråkigt att ha att göra med någon som är ärrad efter tidigare svek och därmed inte litar på människor i första taget, men att pressa något till att lita på en är inte en bra idé. Om en beter sig respektfullt och kärleksfullt så kommer tilliten förhoppningsvis att byggas upp förr eller senare. En kan inte kräva att någon ska kasta sig in i relationen och lita blint på att en vet vad en gör.

Kort om makt.

Något av det sorgligast jag vet är när kvinnor refererar till sin förmåga att förhandla sig till olika saker med hjälp av sin kropp som ”makt”.

Nej, det är inte makt att ha möjligheten att bjuda ut sig till den som sitter inne på resurserna i detta samhälle, det är inte makt att erbjuda sig för att någon annan ska kunna tacka ja eller nej. Den som har makt är den som kan välja, inte den som blir vald (eller bortvald). Makten finns hos personen som kan välja, som kan styra andras öde, inte de vars öde blir styrt.

Det är inte makt när du kan få män att göra sin del av det gemensamma hushållsarbetet genom att tjata på honom, det är inte makt när du kan få män att köpa saker för de pengar som ni egentligen borde delat lika genom att behaga hans blick.

Makt är att själv kunna styra sin existens, inte att erbjuda sig i hopp om att kanske få en bättre existens erbjuden. Kvinnor kommer aldrig få makt genom att spela på mäns villkor. Vi kan på sin höjd få fördelar gentemot andra. Men dessa fördelar är bara resultatet av en handel som vi inte själva styra över. Det är fortfarande mannen som bestämmer spelreglerna.

Ge mig pengar!

Arkiv