Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig.

Minns en incident som skedde i ett gäng jag ingick i en gång i tiden. Detta gäng bestod mest av kvinnor, men det fanns några män perifert. En av dessa män var väldigt bra på att ta sig diverse friheter. Han var så att säga eftertraktad av kvinnorna i det här gänget, och hade under en period relationer med flera av dem.

En av de han hade en relation med behandlade han efteråt mycket illa, bland annat genom att prata om hur dålig hon var på att kyssas med de andra i gänget.

Jag minns mycket tydligt när den som stod näst på tur hade blivit dumpad av honom och berättade att hon nu förstod att han inte behandlade kvinnor bra och i högre grad kunde sätta sig in i den andra kvinnans perspektiv, alltså hon som blivit utsatt innan. Hon kände ånger för att hon inte hade stöttat henne mer när det begav sig. Jag vill också minnas att jag blev ganska irriterad på grund av detta, jag tyckte väl att det var uppenbart redan från första början att han inte behandlade kvinnor väl.

Men sanningen att säga, jag har gjort samma sak själv många många gånger, både innan och efter denna händelse. Jag har struntat i de tydliga varningssignaler som finns, typ att en man har behandlat någon annan illa, och kört på ändå. Jag har upprepade gånger svikit ickemän för att jag har ansett mig ha en chans på en relation med en man, och gång på gång blivit besviken när han betett sig illa samt skuldbelagt mig själv för att jag inte ”fattade” att det var så det skulle bli, att jag inte lyssnade mer på den där delen inom mig som sa ”det kommer gå dåligt” och istället valde att lyssna på den lilla lilla förhoppningen att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Den där förhoppningen som aldrig någonsin infrias.

wpid-img_20140729_112648.jpg

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig. Varje gång jag ha offrat en annan relation för en mans skull så har jag ångrat mig. Det har aldrig någonsin varit värt det. Visst har jag även offrat relationer med män för relationer med ickemän, men det har alltid känts värt.

När jag har ingått i relationer med män har jag ofta känt att jag varit tvungen att liksom ge upp en massa saker innan relationen äger rum. Det är en väldigt hög insats. Jag måste göra avkall på väldigt mycket i termer av energi, engagemang och värderingar. Jag måste göra femininitet, jag måste göra mig tillgänglig för mannens bedömning och så vidare. Det finns helt enkelt ett maktförhållande som sätter mig i denna position som jag upplever som djupt obehaglig.

I relationer med ickemän upplever jag ofta utbytet som mer jämnt från första början. Jag behöver liksom inte öppna upp mig känslomässigt och utsätta mig för risken att bli sårad på samma sätt. I relationer med män upplever jag för det mesta att startsträckan är väldigt jobbig. Det är så mycket känslor och förhoppningar inblandade.

På sista tiden har jag verkligen försökt jobba med detta. I de relationer med män jag har är jag noggrann med att se vad jag offrar och vad jag får tillbaka. Jag jobbar hårt på att upprätthålla min integritet och inte ge för mycket, för det är väldigt lätt att hamna i en situation där en bara ger och ger till någon som inte ger tillbaka, eller som ger väldigt lite tillbaka. Jag jobbar hårt på att inte sätta mig i situationer där jag är utelämnad åt mäns godtycke, utan att alltid upprätthålla kontroll. Detta är i sig energikrävande, varför jag också försöker att inte ha så många relationer med män. Det är jobbigt att alltid behöva upprätthålla distansen i rädsla för att bli sårad, men det är ingenting jag väljer utan något jag måste göra för att skydda mig själv.

Detta handlar om att relationer med män värderas högre i samhället. Kvinnor anses vara till för män och får sitt värde i detta samhälle genom män, vilket gör att en är beredd att satsa mer på en relation med en man. Detta gör såklart i sin tur att män förväntar sig detta, att de vet att de inte behöver göra särskilt stora ansträngningar. De vet att andra kommer göra uppoffringar för att ens få en chans, för att lappa ihop relationen och så vidare, så de kan bekvämt luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet.

Att se över sina begär, att dekonstruera dem och fundera på vad som egentligen får en att må bra är en viktig feministisk handling. Att lära sig att stå emot vissa begär, bland annat begäret efter relationer med män, är en väg till inte bara sin egen frigörelse utan även andras. Det gör att en blir bättre på att ta hand om sina relationer med ickemän, eftersom en inte låter relationerna med män komma i vägen. Det handlar om att bygga gemenskap med andra människor på andra grunder än de patriarkala, de som stipulerar att relationer med män ska komma i första rummet.

Jag sörjer alla de relationer med ickemän jag låtit förfaras för att relationer med män har kommit i vägen, och jag försöker att se till att det inte ska upprepas. För att kunna göra detta måste jag ifrågasätta det behov jag känner av att ha män i mitt liv. Det utesluter inte att jag också har relationer med män, det handlar snarare om att försöka värdera dem för vad jag faktiskt får ut av dem som person och inte utifrån de värderingar som finns i samhället att dessa relationer skulle vara mer värdefulla.

Och det fungerar! På sista tiden har jag verkligen kunnat se mina relationer i ett annat ljus. Jag funderar mer och mer på vad jag faktiskt mår bra av, och drivs i lägre grad av idéer om att jag måste ha en relation med en man liksom bara för sakens skull. Givetvis är det svårt att helt göra sig av med dessa idéer, men det går i alla fall framåt.

Vad gör en människa orädd?

BtqUk9SCEAAcwggAngående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.

Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?

Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.

Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.

Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.

Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

  1. Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.wpid-img_20140728_135107.jpg
  2. Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd.

Jag tänker på det här med att vara feminist och vad det förpliktigar till. Jag tänker ju generellt att en inte ska hålla på och kräva en massa av andra bara för att de kallar sig feminister, jag tycker inte att en kan kräva att en ska orka hålla på med en massa aktivism, att en ska vara ekonomiskt självständig, att en ska se ut på ett visst sätt och så vidare.

Däremot så finns det i mina ögon en grej som är jävligt viktig att göra och som jag förväntar mig av feminister.

Jag förväntar mig att den som kallar sig feminist försöker att göra sig av med sitt internaliserade kvinnohat. Jag förväntar mig att inte behöva få höra slutshaming, att inte behöva höra försvar av män som betett sig som kräk och så vidare från en feminist. Jag förväntar mig också att inte behöva bli påprackad en massa patriarkala ideal när jag umgås med en feminist, det vill säga jag vill inte höra en massa snack om bantning, ”kroppsvård” eller hur viktigt det är att ha en pojkvän.

Nu kanske vissa tänker ”men vadå ska en inte få ha pojkvän/banta när en är feminist”. För mig handlar det inte om vad en personligen gör med sin kropp utan om vad en sprider för idéer. Det är en grej att själv leva upp till dessa ideal, en annan att också dra in andra i sin skit. Jag förväntar mig helt enkelt att feminister inte prackar på mig sådant.

Jag förväntar mig också att en feminist gör vad den kan för att försvara andra från mäns förtryck. Jag förväntar mig att en feminist inte står och skrattar med åt sexistiska skämt för att stiga i hierarkin i mäns ögon, eller snackar om hur andra ickemän är hysteriska eller på något annat sätt beter sig felaktigt enligt patriarkala ideal för att få extrapoäng. Visst, det kan hända att en trillar dit ibland, men jag förväntar mig att en försöker jobba emot de här tendenserna.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd. Sedan kan en till exempel fortfarande vara beroende av män, materiellt som ekonomiskt, men det är skillnad på att vara i ett beroende och att aktivt försvara det. Det handlar om var ens sympatier ligger; ligger de i manssamhället eller i feminismen?

Jag kan inte lita på en feminist som är villig att offra mig eller andra på patriarkatets altare så fort de tjänar lite på det. Om jag inte kan lita på det är det bara tomma ord i mina ögon.

Angående satir och metaforer.

Ibland tar sig andra rätten att ”försvara” vissa människors uttalanden genom att säga att de ”inte menar allvar”, att det är ”satir” eller liknande. Nu senast i samband med Athena Farrokhzads sommarprat, men också i största allmänhet, till exempel när SCUM diskuteras.

Jag tolkar inte heller allt i SCUM bokstavligt, det finns många grejer som jag inte gillar, men jag inbillar mig inte att min tolkning är den ~*rätta*~ tolkningen. Jag är helt övertygad om att Solanas menade det som står, även de bitar som jag tar avstånd från för att de är biologistiska och transfobiska. Sedan är vissa bitar satiriskt skrivna, men det gör det inte mindre allvarligt menat.

En grej det blev väldigt mycket snack om rörande Farrokhzads sommarprat är valet av låten Beväpna er. Å ena sidan har vi se som ba ”hon uppmanar alla att skaffa vapen och börja skjuta vilt omkring sig”, å andra sidan de som ba ”nejmen det där är ingenting att ta på allvar det är bara metaforer”. Om det nu är en metafor, vad är det en metafor för? Vad vill de säga? Det är knappast en metafor för att vi ska fortsätta sitta och vara tysta och snälla och gå med på den så kallade ”demokratins” spelregler, lika lite som SCUM är en metafor för att vi ska fortsätta dalta med män.

Att något är roligt, fyllt av metaforer eller liknande gör inte att det inte också är allvar. Vi använder ju metaforer, humor och så vidare för att säga något. En spelar inte Beväpna er om en inte menar något med det.

Jag tror inte att det finns någon mening i att försöka göra budskapet snällare än vad det är. Farrokhzads sommarprat var radikalt, det var en svidande kritik av det rådande och en uppmaning till att kämpa för ett bättre samhälle med de medel som är nödvändiga. På något annat sätt kan det inte tolkas. Att prata bort det med att det var ”metaforer” och så vidare är bara fegt och fånigt. Jag önskar att folk kunde sluta tramsa till allting som doftar det minsta lilla radikalitet.

Vi ska vara konstruktiva, men det innebär inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Diskussionen om manshat och huruvida vi ska släppa in män i feminismen handlar först och främst om vilken syn en har på hur patriarkatet fungerar. Eftersom jag tror att patriarkatet är ett genomgående system där män har makt över kvinnor som de utövar bland annat på mycket subtila sätt så tror jag att diskussionen måste breddas bortom våld i relationer och våldtäkt. Jag tror att vi måste betrakta patriarkal makt som något betydligt bredare än så, inte bara det som görs emot ickemäns uttryckliga vilja.

Eftersom jag menar att alla män förtrycker alla kvinnor så blir manshat rationellt. Eftersom jag anser att alla män utövar patriarkal makt om de får chansen så tycker jag det är smart att undvika dem, speciellt i feministiska sammanhang. Jag tror helt enkelt att deras närvaro i sådana ofta stjälper mer än det hjälper; det gör folk obekväma, det slår split, det finns risk för att det förekommer heterosexuella praktiker och så vidare. Jag tror helt enkelt att de förstör, jag upplever själv att de förstör, även om de själva inte har den intentionen. Därför är det viktigt för mig med kvinnoseparatism, inte av något slags envist grundlöst manshat.

Utifrån detta så anser jag även att det är relevant att tala om det vardagliga patriarkala förtrycket, och specifikt det som förekommer i kärleksrelationer och i sexuella situationer, eftersom jag menar att det är det som är patriarkatets kärna. Det är ingen slump att jag väljer att fokusera på ”vanliga män”, det är helt enkelt så att jag tycker att det är viktigt, viktigare än att tala om extremexemplen. Jag menar, alla vet att mäns våld i relationer och våldtäkt är något dåligt, det intressanta i mina ögon är att utröna vad det rör sig om för mekanismen.

Mitt val av metod i feministisk kamp är således inte någon slump, utan det hänger ihop med hur jag ser på patriarkatet. De som tycker att mina metodval är felaktiga brukar i regel inte dela min syn på hur patriarkatet är uppbyggt. Det kan jag ju förstå, men det blir problem för mig när diskussionen börjar handla om metodvalen direkt och om de är moraliskt fel/rätt istället för att ta sin grund i teorin. En teoretisk diskussion om patriarkatets uppbyggnad och om hur vi ska organisera feministisk kamp ser jag som eftersträvansvärd, men jag ser det inte som eftersträvansvärt att hålla på och gnälla fram och tillbaka om det är snällt/dumt med manshat.

Givetvis ska vi vara konstruktiva! Jag är feminist för att jag vill krossa patriarkatet, och därför så vill jag såklart diskutera metoder för hur vi ska göra detta. Jag har själv en massa idéer, varav vissa jag praktiserar, men jag anser såklart att det skulle vara till vår fördel om fler organiserade sig i gemensamma projekt med patriarkatets slut som mål. Att vi ska vara konstruktiva innebär i mina ögon att vi ska hitta effektiva vägar framåt, inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Metodval är inte slumpmässiga, utan de hänger ihop med ens syn på saker och ting. Att bara kritisera metoder utan att förstå detta är att bedriva en mycket ytlig kritik. Den som vill att jag ska sluta med de metoder jag kör med nu får väl ta och övertyga mig med en sammanhängande analys av patriarkatet och utifrån det härledda metoder, och förklara varför det skulle vara mer korrekt eller effektivare. Jag är absolut öppen för förslag och har reviderat mitt metodval många gånger. Men jag kommer inte göra det för att någon tjatar, skämmar eller kommer med olika liberala klyschor.

Den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan.

Ibland diskuteras enskilda personers rätt att känna ilska för patriarkatet. ”Varför är du arg, det finns ju de som har det sämre än du”. När jag uttrycker ilska över patriarkatet är det såklart inte bara det jag själv blivit utsatt för som det handlar om, utan även det jag ser andra bli utsatta för.

IMG_20140623_222129Ibland kan folk säga något i stil med ”jag träffade person x som blivit utsatt för något mycket värre än du, den är inte arg och därför har du inte någon rätt att vara det”. Grejen är att olika människor hanterar saker på olika sätt. Vissa blir förbannade, andra tiger och vänder skiten inom sig. Det finns ingenting som säger att den ena strategin är bättre eller mer moraliskt korrekt än den andra.

Själv är jag nöjd med att ha nära till ilska. I mina ögon är det något som ger mig kraft och självsäkerhet och som hjälper mig igenom olika svårigheter. Givetvis ställer det också till problem, men generellt är det ingenting jag vill bli av med. Ilskan hjälper mig att inte vända vissa saker inåt.

Att någon annan inte är arg över sin situation innebär inte att denne inte har rätt att vara arg eller kanske rentav borde vara arg. Jag upplever ofta att det är svårare att vara förbannad över saker som drabbar än själv än det som drabbar andra. Saker som drabbar mig själv känner jag ofta väldigt blandade känslor inför, jag har ofta en personlig relation med förövaren, är insyltad i olika slags emotionella och materiella beroenden och så vidare. I sådana situationer har jag ibland svårare att se förtrycket klart än någon som kommer utifrån.

Jag tror att det skulle vara bra om fler ickemän lärde sig att bli förbannade. Ilskan är generellt ett manligt privilegium, någonting en som man kan ta till med och utöva makt genom. Ickemän däremot förväntas inte vara arga och anses inte ha rätt att vara arga på samma sätt som män. Till skillnad från mäns ilska, som i regel tolkas som en legitim reaktion på omgivningen, så anses ickemäns ilska vara resultatet av att de är emotionellt instabila eller dylikt.

Ilska är ingenting positivt i sig, men det kan vara en förändrande kraft om den riktas mot rätt mål, om den riktas mot våra förtryckare. Istället för att rikta ilskan mot oss själva och försöka förändra oss själva så bör vi rikta ilskan mot patriarkatet. Detta är berättigat oavsett om en har blivit utsatt för mer eller mindre patriarkalt förtryck i jämförelse med andra, att bli utsatt för förtryck är alltid en anledning att vara förbannad även om någon annan har det värre.

Men alla har inte kraft eller möjlighet att vara arga. Många befinner sig i situationer där de inte har något annat val än att rikta ilskan inåt, där utåtriktad ilska skulle försätta dem i livsfara. Eller så har de aldrig lärt sig att var arga och vilja förändra någon annan än sig själva. Kanske orkar en inte släppa lösa ilskan, för det finns så jävla mycket att vara förbannad över. Detta är inte nödvändigtvis föredömligt, det finns ingenting som säger att deras ickeilska skulle vara bättre eller finare.

Visst skulle jag kunde undvika ilska, jag skulle kunna välja att vara snäll, men jag vill inte. Att välja att inte vara arg när jag har alla möjligheter att vara det ser jag som ett svek. Jag tänker att den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan, vågar eller orkar. Jag tänker att jag vill inspirera andra till ilska, för jag vet hur mycket ilskan har hjälpt mig i mitt liv och i min frigörelse. Jag tänker att jag vill visa att det är okej att vara arg, att det kan vara rätt att vara arg.

23 år av patriarkalt förtryck.

wpid-img_20140725_110132.jpgIdag firar jag 23 år av patriarkalt förtryck. Av dessa år har ungefär 4 ägnats åt mer eller mindre heteromonogama relationer. Detta utgör ungefär 17,5 % av min livstid. Mer än så har bestått av ickeuttalade kärleksrelationer med män, alltså att vara ”på g”, ”kk” eller liknande. Jag kan inte fly patriarkatet, men jag kan försöka undvika att dra in patriarkala praktiker i mitt kärleksliv. Jag hoppas och vill att den där procentandelen ska bli mindre och mindre, att mindre och mindre av mitt liv ska bestå av heteromonogama praktiker. Min present till mig själv är att fortsätta sträva efter frigörelse.

Feministen Som Kunde Tala Med Män.

Det finns vissa feminister som tror att de är mer framgångsrika för att de lyckas snacka med män och att män lyssnar på dem. Stärkta av detta går de ut i världen och berättar för andra feminister att det minsann finns män som vill lyssna och lära av feminismen bara en talar med dem på Rätt Sätt, det vill säga lugnt och sansat. De är Feministen Som Kunde Tala Med Män, den Vettiga Feministen som inte skrämmer bort män med sin manshatarretorik. Räddningen!

wpid-img_20140725_122203.jpgGenerellt för detta sätt att tala brukar vara att söka kompromisser. Typ att ge med sig lite, vara lite snäll, för att få den en snackar med att gå med på vissa andra grejer. Jag vet, för jag har gjort det många gånger. Det handlar alltid om att fila ner kanterna, tona ner den värsta radikalismen, tills det att mannen bestämmer sig för att gå med på det hela.

Att söka kompromisser med män är i mina ögon djupt problematiskt. I ett samhälle där män har makt över kvinnor kommer dessa kompromisser alltid att vara till mäns fördel, eftersom det är på deras spelplan som de görs upp och eftersom det är de som har makten att ”acceptera” analysen eller inte. Till sist är det mannen som bestämmer om han ska låta sig övertygas eller inte, och att samtala med män blir därför ett väldigt osäkert projekt som mest handlar om att vädja till mäns goda vilja och/eller förnuft. Eftersom det finns en maktobalans så kan en inte ”ge och ta” på samma sätt som i en situation där parterna är lika, ett sådant givande och tagande kommer alltid att vara till nackdel för den förtryckta.

Om en gör detta relativt sällan så kan det såklart fungera, men om en gör det för ofta eller rentav bygger hela sin feministiska aktivitet på denna praktik så kommer troligen ens syn på feminism formas efter dessa kompromisser en ständigt tvingas ingå. Detta är ett skäl till att jag väljer att i allmänhet inte diskutera feminism med män på detta sätt, söka samtal eller medgivande. Jag vet att en sådan praktik kommer färga min analys, och det är ingenting jag finner eftersträvansvärt då jag anser att feministisk analys ska utgå från ickemän och ickemäns situation och behov och inte män.

Det handlar nämligen inte bara om hur vi lägger fram våra åsikter, utan det handlar om åsikterna som sådana. Det är inte en fråga om bara retorik, utan vissa åsikter går inte att uttrycka på ett ”snällt” sätt. Om min åsikt är att alla män förtrycker, då är det det jag tycker om det kan liksom inte lindas in i ”retorik”. Sedan kan en såklart uttrycka sig mer eller mindre tydligt och så vidare, men det är ändå så att åsikter i sig provocerar, inte bara ”retorik”. Feminism provocerar inte för att det heter på ett visst sätt eller för att feminister är elaka utan för att feminismen handlar om att beröva män deras makt över andra människor.

Det säger sig självt att en feminist som har en mindre radikal analys har lättare att samsas med män om denna, jag tycker inte direkt att det är något större mysterium att det är så. Om en har en syn på frigörelse som inte kräver så mycket från män som kommer en att bli mer omtyckt av män som grupp. Det har att göra med att män har ett intresse i att patriarkatet bevaras något så när intakt. Problemet är att det automatiskt ses som något fint och eftersträvansvärt att lyckas ”tala till mannen”, att det skulle vara mer värdefullt än att lyckas tala till ickemän.

Jag tycker att det är konstigt, eftersom jag vet hur mycket andra feministers texter har betytt för mig, hur mycket de har fått mig att se och inse, hur mycket kämpaglöd de har bidragit med. Jag tycker att det är beklagligt när sådant anses mindre viktigt än att lyckas tala med män, för det säger mig att jag är mindre viktig än en man. Därför vill jag inte vara manstillvänd i mitt tilltal, för att jag tycker att det är viktigare att tala till de som är förtryckta i patriarkatet.

Om slappa fittor.

Jag har tänkt lite på det här snacket om ”slappa fittor”. Det finns någon slags idé om att den fittbärare som har mycket penetrationssex med många olika personer med kuk skulle få en slapp fitta, vilket såklart är rent skitsnack. Fittor blir knappast ”uttöjda” av kukar, och om så vore fallet är det ju fortfarande helt ologiskt att det skulle bli mer så om en har sex med flera olika än om en har sex med samma. Det är uppenbarligen en fråga om slutshaming, en syn på att en blir ”förbrukad” som en som fittbärare har sex med för många. Samma idé finns inte om kukbärare.wpid-img_20140703_223856.jpg

Huruvida fittan upplevs som ”slapp” eller inte har inte så mycket med hur ”uttöjd” den är att göra utan mer med grad av upphetsning. Tro det eller ej, men fittor förändras också vid sex och intimitet. Precis som kukbärare får stånd så rinner det blod till fittan vilket förändrar den och gör klitoris hårdare, en lubricerar och så vidare. Det behöver såklart inte betyda att en vill ha sex, eller att en alltid reagerar såhär när en vill ha sex, men generellt så sker det saker med fittan vid upphetsning.

Detta får en dock lära sig ganska lite om. Fittan ses som ett passivt hål där olika saker ska föras in, det spelar inte så stor roll hur fittan reagerar. Att fittan har olika tillstånd som gör det lättare eller svårare med penetration och som gör det mer eller mindre njutbart med sex över huvud taget är liksom inte i centrum för diskussionen.

Uteblivet stånd ses inte sällan som något som omöjliggör eller i alla fall försvårar någon form av sex, men utebliven lubrikation ses inte på samma sätt. Det talas sällan om, och anses absolut inte nödvändigt för att ett samlag ska kunna genomföras. Det kanske till och med är en fördel om fittan är ”trång”, vad vet jag. Någon som lubricerar kraftigt riskerar att uppfattas som ”uttänjd” vilket alltså i praktiken innebär att den som kanske är mer kåt och har mer förutsättningar att faktiskt njuta av sexet också får skuld och skam.

Tänk om en talade om slappa kukar på samma sätt som en talar om trånga och/eller uttöjda fittor. Som om det var något slags statiskt tillstånd som kuken var försatt i, som inte handlade om situationen. Alla vet att kukar skiftar form utefter situation, en skulle inte tala om kukar på det viset, men när det gäller fittor är det helt normalt att snacka om det som att det inte skedde någon slags förändring.

Detta hänger ihop med synen på kvinnan som passiv och mannen som aktiv i det så kallade sexuella spelet, och således också med våldtäktskultur. Det finns helt enkelt lite kunskap om hur fittan reagerar på olika saker, utan den ses som en passiv mottagare av olika saker som kommer till den, typ penetration.

Ge mig pengar!

Arkiv