Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Att känna sig förtryckt och internalisering.

Ibland säger människor ”jag känner mig inte förtryckt”, och jag undrar vad det innebär att ”känna sig förtryckt”. Jag ”känner” mig inte förtryckt, däremot känner jag av effekterna av förtrycket jag utsätts för. Det gjorde jag såklart även innan jag definierade det som just förtryck, men då hade jag ingen tolkningsram för att förstå dem.

Det råder olika idéer om vad förtryck är. Vissa tycks mena på att förtryck enbart är det som görs mot ens vilja av personer i maktposition. Till exempel våldtäkter.

Men det som är så snillrikt med patriarkatet är att det får oss att begära, att efterfråga, förtrycket. Inte allt förtryck såklart, men stora delar av det.

Det finns ett ord för detta: internalisering. Att internalisera är att själv anta och anpassa sig efter de ideal och värderingar som håller en i förtryck. Ett typiskt exempel på internalisering är hur kvinnor föraktar kvinnlighet och skämmar sig själva för sin kvinnlighet.

Ett annat exempel på internalisering är heterosexuella begär. I patriarkatet finns det en dominerande idé om att kvinnor får sitt värde genom män, och därför bör ingå i heteromonogama relationer med män. Det finns en stor ideologi kring detta som ibland går under namnet romantik. Hela idén med romantiken är att visa på hur oerhört fett det är att ingå i heteromonogama relationer. Ofta är ett bärande inslag att en kvinna på något sätt bli räddad av en man och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Under min uppväxt så har romantiska ideal varit mycket närvarande. Jag har verkligen verkligen längtat efter att ha en pojkvän. Det har varit det absolut viktigaste i mitt liv. Jag har vänt mig ut och in för att skaffa en. Väl i heteromonogama relationer har jag anpassat mig oerhört mycket, gjort vad fan som helst för att upprätthålla relationen eftersom jag levt med idén om att det är det viktigaste i mitt liv. När sådana relationer har tagit slut har jag inte varit glad utan förkrossad, eftersom min mening i livet har försvunnit. Jag har vetat om att dessa relationer varit dåliga för mig och ändå begärt dem.

Jag har helt enkelt internaliserat patriarkala ideal, ett begär som får mig att dras till förtryckande situationer som jag vet inte är bra för mig. Ändå kan jag inte sluta, för det sitter så oerhört jävla hårt fast i mig att jag får mitt värde genom män. Att jag finns till för att tillfredsställa mäns behov och begär, att mitt värde hänger på om en man hyser någon slags romantiska känslor för mig eller inte. Detta är en idé som åsamkat mig oerhörda mängder lidande, och ändå kan jag inte göra mig av med den. Jag kan intellektuellt inse hur oerhört dålig den är för mitt välmående, ändå sitter den fast som berget.

Jag har också velat bli känslomässigt dominerad av män, att män ska komma och fylla mitt liv med något slags mål och mening,att de ska säga åt mig vad jag ska ta mig till helt enkelt eftersom jag inte orkar ta reda på det själv. Detta är såklart också destruktivt, något som hindrar mig från att göra saker som faktiskt skulle kunna vara meningsfulla på riktigt. Men det är ett begär jag har lärt mig, eftersom det utmålas som ett ideal i hela jävla samhället. Jag har lärt mig att min egen existens saknar värde om den inte bekräftas av en man.

Jag har helt enkelt lärt mig att begära förtryck. Här kan en tycka att det är rimligt att ge efter för sina begär och att en inte bör ”överanalysera” saker och ting. Men detta handlar inte om att jag vill leva ”feministiskt korrekt” utan att jag vet hur mycket smärta och lidande det leder till i praktiken att ge efter för den här typen av begär. Därför är det angeläget för mig att se igenom och bryta dessa begär, så att jag kan göra mer medvetna val i mitt eget liv.

Det finns åtskilliga filmer där kontrollerande beteende, svartsjuka och så vidare beskrivs som någonting positivt, något fint och romantiskt, när det egentligen är ett stort jävla varningstecken på att någon kommer bete sig som ett kräk i en relation. En kvinna ska vilja ha detta eftersom det är ett tecken på att hon är värdefull i en mans ögon. Men den här typen av beteende är förtryckande, oavsett om en vill ha det eller inte. Även om en begär det så är det ett beteende som leder till ett begränsat livsrum.

En oerhört viktig del i mitt feministiska projekt är att frigöra mig från den här typen av begär. Jag försöker förstå varför jag hyser den här typen av känslor, analysera dem i grunden och göra mig av med dem eller i alla fall behärska dem såpass bra att jag inte behöver ge efter. Det ger mig betydligt bättre kontroll över mitt eget liv, vilket jag ser som önskvärt.

Visst kan det vara skönt att ge efter för begäret, och visst kan det kosta på att upprätthålla motstånd, men min bedömning är att det är värt det. Jag lever ett bättre liv när jag går in i saker med öppna ögon, inte agerar blint på mina instinkter utan faktiskt funderar på vad olika saker gör med mig. Jag inser att jag kan begära en sak utan att det för den sakens skull är det som är bra för mig.

Romantiska överraskningar.

Jag har kollat en del på Mad Men nu under sommaren och slagits av hur ofta fenomenet Romantiska Överraskningar förekommer. Typ; Don Draper tycker helt plötsligt att någon kvinna han har en romantisk relation med ska följa med honom på någon jävla utflykt, och hon inte var eller hur länge. Eller så köper han någon dyr pryl åt henne. Ja, ni fattar.

Hela beteendet är så jävla obehagligt; Don har tänkt ut någon grej som han tänker sig ska leda till något bra, och han tvingar detta på en kvinna i sin omgivning på det mest brutala vis. Hon tvingas ta emot hans ”gåva”, och dessutom förväntas hon vara tacksam för den eftersom det är en överraskning och sånt ska en uppskatta.

Jag tänker också på det oerhört obehagliga konceptet oförberedda frierier, alltså att nån typ ~*går ner på knä*~ helt oväntat och ba ”vill du leva resten av ditt liv med mig”. Kan fan inte tänka mig en mer obehaglig och trängd social situation. Oavsett om en skulle vara taggad eller inte så är det en sån grej som jag tycker att det är rimligt att diskutera igenom ordentligt innan.

Jag tänker också att dessa överraskningar är en integrerad del i romantiken, och att dessa överraskningar ofta ges från män till kvinnor som ett bevis på ”kärlek”, men egentligen handlar många av dem om kontroll. Mannen avgör när och i vilken form ”kärleken” kommer, och kvinnan måste ta emot den. Om hon inte uppskattar det är det hennes fel och hon är troligen otacksam och bortskämd.

Överlag tycker jag att det är oerhört obekvämt att få någonting som någon annan har valt ut åt mig, och etter värre blir det om det ska vara en ”romantisk” present som kommer helt utan förvarning. Sånt gör mig bara obekväm, jag tycker att det är jävligt jobbigt att tvingas reagera på den typen av grejer.

Det hela bygger på synen att kvinnor inte har så mycket viktigt för sig i sina liv, att de alltid ska vara tillgängliga för mäns olika upptåg och dessutom bli glada för uppmärksamheten.

Problemet med ordet ”konsumtionssamhälle”.

Det finns ett ord som används ofta av folk som är lite sådär lagom systemkritiska och det är ”Konsumtionssamhälle”. Termen betecknar något slags samhälle som cirkulerar kring konsumtion, vilket är dåligt.

Varför säga konsumtionssamhälle när det heter kapitalism? Jag tänker att just konsumtionen är just en av de få grejer som är bra med kapitalismen? Det är ju inte konsumtionen i sig som är problemet, utan till vilket (mänskligt och miljömässigt) pris den sker. Att vara emot konsumtion som sådan tycker jag är märkligt.

Det finns också en moralism i det, som handlar om att lyfta fram ”dygdigt” beteende här i form av måttfullhet, och förkasta beteenden som inte anses dygdiga. Begreppet brukar hänga tätt samman med utsagor som att ”vi” konsumerar för mycket. Vadå ”för mycket”? För mycket enligt vem? Det som bör diskuteras är väl inte hur mycket konsumtion som är lagom utan hur vi ska balansera och fördela olika grejer vi vill ha i samhället. Vi vill kanske ha roliga prylar, men det kanske är viktigare med bra miljö eller fritid. Att definiera konsumtion i sig som något ont är inte konstruktivt, snarare ligger utmaningen i att skapa demokratiska processer för att styra över produktionen och fördela den.

Slutligen: vilka omfattas av detta ”konsumtionssamhälle”? Det är ju knappast så att alla som lever i världen eller ens i Sverige omfattas av ”konsumtionssamhället”. Det är en liten klick människor som konsumerar mycket, det stora flertalet kan verkligen inte tala om något större överflöd.

Kapitalismens värsta fasor är knappast ”konsumtion” utan att människor slits ut under de mest brutala former. Detta görs dock inte för att folk är omoraliska och ”konsumerar” för mycket, utan för att vi lever i ett samhällssystem som bygger på att kapital ska ackumuleras. En kan inte prata om att individer konsumerar för mycket, det är inte däri problemet ligger. Vi lever i ett samhälle som hela tiden skriker åt oss att konsumera och/eller producera mer och det är inte konstigt att vissa då gör detta.

Vi har också ett problem med att vissa saker faktiskt inte konsumeras. Dels saker som produceras i för liten utsträckning eftersom de inte är lönsamma, men också saker som slängs bara för att ingen kan betala för dem. Till exempel stora mängder fullt ätbar mat som slängs varje dag för att det inte går att sälja för billigt eller skänka bort. Samma sak gäller garanterat med kläder och så vidare. Saker och ting som skulle kunna konsumeras, som kroppar redan har konsumerats för att producera, som SLÄNGS bara för att ingen kan betala för dem. Det är inte konsumtionen som är problemet här, det är produktionen.

Jag tänker mig att målet bör vara ett samhälle där alla människor har vad de behöver för att leva gott och utvecklas. Helt enkelt ett konsumtionssamhälle, där alla kan konsumera och där produktionen styrs av vad vi faktiskt har för behov att konsumera.

Relationsbygge och att se människor som varor.

IMG_20140614_121341Såg denna löpsedel för ett tag sedan och tänkte lite på det här fenomenet ”kärlek” i patriarkatet och vad det innebär. Jag tänker att kärlek är något som ska få växa fram mellan människor en av olika anledningar har relationer med, inte något en ska aktivt söka upp och försöka skapa. Det hela känns så oerhört artificiellt; en liksom måste ha någon att vara ”kär” i, bara för att en ska vara ”kär”. För att hitta denna någon ska en sälja sig själv på en marknad, och dejtingsajter är ett sätt att samla och effektivisera denna marknad. Jag tycker att det är lite snuskigt, hela den här hetsen som i slutänden går ut på att konsumera andra människor som varor och att dessutom göra sig själv till en vara. Att framhäva sina kvalitéer som partner, helt enkelt.

Jag bara tänker att det är så långt ifrån hur jag själv ser på meningsfullt relationsbygge. För mig handlar det främst om att skapa band av tillit och förtroende mellan människor. Att lära känna andra och förstå hur de fungerar och hur vår relation fungerar, inte att liksom bestämma att ”nu ska jag hitta en partner” och sedan leta efter någon som passar in på mina kriterier.

Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.

Män som inte lyssnar.

En grej jag har varit med om flera gånger är att jag har bett en man lägga ner med något han gör mot mig, min vilja respekteras inte vilket resulterar i att jag blir förbannad, vilket sedan resulterar i att mannen blir förvånad eller arg för att jag ”överreagerar”. Ibland får en till och med höra ”varför sa du inget”.

wpid-img_20140615_171724.jpgDet är som att de här männen inte litar på att jag själv kan avgöra vad som är okej och inte, så de måste ”testa” och se om det händer något om de fortsätter. När jag blir förbannad blir de förvånade, för de fattade ju inte att jag menade allvar. Tja, det är väl en situation en ofta hamnar i om en har för vana att inte ta ickemän på allvar antar jag. En möjlig lösning på detta är ju att börja ta ickemän på allvar istället för att kräva att ickemän ska vara tydligare.

Samma fenomen har också förekommit i många relationer jag varit i. Jag har påtalat olika former av problem vilket har ignorerats, när jag sedan blir förbannad så är jag hysterisk och överreagerar. Mannen ”ger med sig” och förändrar sig kanske lite, men det är motvilligt och handlar mest om att undvika besvär snarare än att de faktiskt tar till sig av vad en har att säga. De hanterar med sin manliga handlingskraft en krissituation som uppstått för att de har att göra med en hysterisk ickeman, de försöker inte förändra den grundläggande problematiken som ickemannen påtalar. De har helt enkelt själva bestämt att det är ickemannens reaktioner som är Problemet, inte den verklighet de reagerar på. Inte konstigt att så många män tycker att ickemän är hysteriska, eftersom de ständigt reproducerar den situation som gör att människor reagerar på ett sådant sätt.

Det tycks vara lite av en grej att skjuta upp anpassningen så långt som möjligt, tills det blir för besvärligt att fortsätta ignorera problemet helt och hållet, och då hävda att en helt enkelt inte begripit att det varit önskat innan. Det hela framställs som att en tar tag i problemet så fort en blivit varse, fast det i själva verket har föregåtts av en lång tid av ignorans.

Ett annat vanligt fenomen är att ens ”vänliga” tillsägelser ignoreras, och när en sedan blir förbannad så blir en tillsagd att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan äga rum. När en sedan lugnat ner sig så har mannen kanske bekvämt glömt bort vad det var en skulle diskutera och en måste göra om hela skiten igen. En måste spela ut hela känsloregistret för att ens få en reaktion, och när reaktionen väl kommer så kommen den i form av skuldbeläggande. Detta är ett mycket bra exempel på dubbelbestraffning; om en inte blir förbannad så blir en över huvud taget inte uppmärksammad, om en blir förbannad så anses det vara att en överreagerar.

Jag behöver sällan bli arg på de ickemän jag har i min omgivning, eftersom det i regel räcker med att påtala problem lugnt och sansat. Det är också så jag vill ha det, eftersom det i regel är både jobbigt och konstruktivt att vara arg. När en hunnit bli förbannad så är det svårare att lösa problem eftersom det finns en massa känslor i vägen. Men många män har en tendens att rakt av ignorera en tills dess att en blivit känslomässigt uppriven.

En blir helt enkelt lätt hysterisk av att inte bli lyssnad på eller respekterad, av att någon inte försöker förstå vad en försöker säga. När detta sker i till exempel en relation så rör det upp en jävla massa känslor; en känner sig värdelös och nedtryckt för att personen en ska få kärlek av uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens lyssna på vad en har att säga.

Det är min erfarenhet att män i relationer ofta måste tvingas till att över huvud taget lyssna eller ta tag i problem, och detta sätt att agera är jävligt märkligt om det är så att en faktiskt bryr sig om en person. Det är oerhört nedvärderande av såväl den andra personen som relationen, och i sig ett kränkande beteende. Det är att frånta någon rätten till sina känslor genom att själv ta sig rätten att bestämma när det är värt att ta på allvar eller inte.

Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

wpid-img_20140713_001833.jpgJag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.

Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.

Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.

Det finns ju en slags trend som är mycket het främst bland olika vänstergubbar att snacka om att vänstern talar för lite om klass. ”Vänstern pratar inte om klass” får vi ständigt höra. Det finns också en idé om att ”klass” har fått stryka på foten till förmån för olika slags identitetsfrågor.

Jag undrar: vilka ingår i denna ”vänster” som det refereras till? Vad är det egentligen för rörelser och personer som åsyftas? Vilka som är ”vänstern” är väldigt annorlunda från person till person. Vissa menar allt till vänster om sossarna, andra om vänsterpartiet, vissa räknar in F! och miljöpartiet, andra inte, vissa menar i princip bara autonoma. Mellan alla dessa grupperingar som kan gå under namnet ”vänster” så finns det stora skillnader i analys och metod, och även en hel del öppna konflikter. Det går inte att tala om en samlad ”vänster” och vad den gör och inte gör.

Jag kan hålla med om att ”vänstern”, nu i en bred bemärkelse, på många sätt är ganska mesig i sina analyser vilket är problematiskt. Detsamma tycker jag om ”feminismen”, men det skulle inte falla in att skriva något slags öppet brev till ”feminismen” och berätta vad de gör och inte gör och vad de behöver göra. Ett sådant problem måste specificeras, vad är det en talar om egentligen. Vilka grupperingar.

Detta stort problem som också återfinns i den här kritiken är den ofta underförstådda idén att en klassanalys per automatik är mer grundläggande än en analys av andra maktförhållanden i samhället. Det tycks finnas en idé om att ett radikalt perspektiv, alltså ett perspektiv där en går till roten med något, har övergetts för ett mer ytligt sådant. Det radikala perspektivet representeras här av klassanalysen, som antas vara solid och materiell. Det mer ytliga representeras främst av analys av könsmaktsordningen och rasistiska strukturer.

Problemet i mina ögon är inte så mycket vad det talas om som hur det talas om det. Såväl diskussioner om klass, kön och rasism kan bli oerhört platta och oradikala. Men inom alla dessa områden så kan det också göras väldigt radikala analyser, analyser som verkligen går till roten. ”Klass” är inte en mer grundläggande maktstruktur än patriarkatet eller rasismen. Även patriarkala och rasistisk strukturer hänger samman med materiella omständigheter, och kräver materiella lösningar. Detta perspektiv tycker jag lyfts ofta inom såväl feminismen som antirasismen, men de avfärdas ofta som ytliga just för att de har en annan utgångspunkt.

Den som sätter det grundläggande klassperspektivet emot vad en antar är ett mer ytligt ”identitetspolitiskt” perspektiv sparkar undan benen för de som kämpar med att föra fram med radikala analyser av dessa maktordningar. Genom att alltid hävda att antirasismen eller feminismen är ytlig så osynliggör en också de mer radikala perspektiv som finns. Detsamma gäller omvänt; genom att anta att en klassanalys per definition är radikal så höjer en statusen även på de klassanalyser som är tydligt oradikala.

Jag kan också längta efter radikalitet i alla politiska rörelser, och detta försöker jag lösa genom att själv sätta mig in i och sprida radikala analyser. Jag försöker bland annat att prata om reproduktionsförhållanden, ett radikalt feministiskt synsätt, och lyfta fram det perspektivet genom att praktisera det. Att däremot sätta sig på någon slags hög häst och säga åt andra vad de bör göra utan att göra det själv är föga konstruktivt och känns mer som en ursäkt att slippa ta saker på allvar.

Den som tycker att avsaknaden av klass är ett problem inom ”vänstern” kan förslagsvis själv prata mer om klass, eller lyfta fram de vänstergrupperingar som gör det. Att tala om vad ”vänstern” gör eller inte gör saknar udd. Vi vet liksom inte vilka som åsyftas, vad som är problemet. Det är som att denna idé upprepats så mycket att den blivit sanning, som att en kan fortsätta hävda det utan att faktiskt fundera på vad det innebär.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras.

Det finns en populär tes som lyder typ: ”feminister/vänstermänniskor är bara olyckliga höhö” som dras upp lite då och då när någon inte har något vettigt argument att komma med. Detta är intressant, för det anspelas på en massa grejer här som är underförstådda. Till exempel: vad spelar det för roll att någon mår dåligt egentligen? Vad har det för relevans? Jag tror att det finns två dominerande idéer här:

  1. Den som mår dåligt eller uttrycker missnöje antas vara psykiskt sjuk och psykiskt sjuka människor antas inte kunna tänka klart kring någonting. Detta är väl en fråga om stereotypa bilder av psykiskt sjuka människor som typ psykotiska. Detta stämmer emellertid inte. Dessutom kan en vara fullt frisk och ändå vara missnöjd med saker.
  2. Mer dunkla uppfattningar om att misslyckade människor mår dåligt, och att en inte ska lyssna på misslyckade människor. Detta är relaterat till status, det är status att vara nöjd med sin tillvaro.

Det finns såklart skillnader i hur folk mår, och dessa är säkert i viss mån relaterade till hur ”lyckad” en är (det är ju väl känt att psykisk hälsa hänger ihop med ens livssituation). Varför någons åsikt skulle vara mindre legitim på grund av psykisk ohälsa har jag dock svårt att förstå. Det är ju inte som att det är ett tillstånd som bara inträffar helt oberoende av det omgivande samhället, eller som gör att en blir helt oförmögen att se saker.

Men framförallt tror jag detta handlar om vad en väljer att framhäva. Jag tror till exempel att jag är en ganska ”normal” person i fråga om mitt mående. Jag har inga kroniska psykiska besvär, men jag plågas till och från av nedstämdhet och ångest. Detta innebär inte att jag inte också ser lycka och mening i livet, men det finns inslag som jag finner mindre tillfredsställande. Jag antar att de allra flesta har det så i sitt liv; det finns båda bra och dåliga grejer, njutningsmedel och orosmoment. En har dåliga dagar och en har bra dagar och så vidare. Jag har emellertid svårt att se någon mening med att hålla på och lyfta fram varje gång något går bra för mig eller jag har en bra dag, gör något roligt och så vidare. Jag ser liksom inte poängen i att typ skriva ”jag är så himla glad och lycklig idag” bara för att jag råkar vara det, jag förstår inte vem det skulle hjälpa. Jag förstår inte heller vad det skulle tjäna till att rada upp saker i mitt liv som jag är nöjd med. Det kan jag göra för mig själv, men jag behöver liksom inte exponera det inför världen.

wpid-img_20140718_135344.jpgDäremot ser jag ett syfte med att skriva om saker som får mig att må dåligt, eftersom jag är intresserad av att förändra dessa saker. Att gå omkring och vara tacksam för det jag har kommer inte göra samhället bättre, det kommer bara att befästa det här systemet som trots allt leder till en jävla massa lidande och det har jag inget intresse i.

Jag tänker på när jag själv hade den där hurtfriska ”tänk positivt”-attityden. Jag var precis lika ångestfylld då som nu, men det var på något sätt skönare att tänka att den där ångesten inte hade någon koppling till verkligheten utan bara var ett spöke i mitt huvud. Men ju mer jag började koppla ihop mina upplevelser med andras, desto mer förstod jag att det inte var så. Jag förstod att det inte handlade om min egen oförmåga att tänka på det ena eller det andra sättet utan att det faktiskt finns saker i samhället som påverkar en och att det är helt jävla normalt.

Att använda andra människors psykiska ohälsa emot dem är osmakligt, irrelevant och ett sätt att stigmatisera den. Det blir svårt att diskutera psykisk ohälsa som problem och finna lösningar på det om de som uttrycker att det lider av sådan blir tystade. Psykisk ohälsa gör en inte oförmögen att fatta beslut kring sitt eget liv eller att föra sin egen talan.

Jag vägrar dras in i det här tramsiga spelet som går ut på att framhäva sig själv och Sitt Perfekta Liv för att på den vägen vinna någon slags trovärdighet. Jag förstår inte varför någon skulle vara mer trovärdig för att den mår bra eller är lyckad. Snarare motsatsen, tänker jag, eftersom den som har gått igenom svårigheter har förståelse för hur det kan vara att leva i det här samhället i en utsatt position, och någonstans är det ju det vi behöver jobba med.

Det är också svårt att tro att de som mest framhäver sina perfekta lyckade liv verkligen är så jävla nöjda med saker och ting. Jag förstår inte varför den som är nöjd skulle ha något slags behov av att hävda hur bra hen mår och jämföra sig med andra eller skämma andra för deras psykiska ohälsa. Däremot tror jag att det finns en rädsla att erkänna att en inte är helt nöjd med sin tillvaro, en rädsla som mynnar ut i ett starkt behov att hävda sig gentemot andra.

Jag försöker komma till en plats där jag inte är rädd för min egen smärta, och jag märker att ju närmare jag kommer desto mindre räds jag andras smärta. Jag har accepterat min smärta som en del av livet, och har inget behov av att förneka den och därmed inget behov av att förneka andra sin. Jag skriver om det som gör ont eftersom jag tror att det är viktigt att vi pratar om smärtan, att vi låter den ta plats inom oss och utgöra en källa till förändring. Att erkänna att en vill mer i livet, att en inte är nöjd, är någonting farligt som makten gärna vill ta ifrån oss. De vill få oss att tro att allt handlar om oss själva, vårt eget slit och vår egen inställning, och därför måste den som uttrycker något annat tystas ner. Om det finns delar av tillvaron en försöker tränga undan så kommer det utgöra ett hinder i vägen från att tänka fritt kring sig själv och sin situation. Därför är det viktigt att acceptera att det finns saker i livet som gör ont.

Så min uppmaning är; sörj, klaga, gnäll, visa ditt missnöje över din tillvaro. Att förneka det kommer inte göra situationen bättre. Du kommer aldrig någonsin tjäna på att förneka det lidande som du erfar i detta samhälle. Den som försöker ta dina känslor och erfarenheter ifrån dig är troligen mest bara rädd för att fundera på sin egen situation. Det är fega små människor som försöker ta ifrån andra deras smärta, och det är stort att våga erkänna det som gör ont.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras. ”Tänk positivt”-attityden som handlar om att förneka det som är jobbigt är inget annat än ett medel för att få människor att själva upprätthålla systemet genom att förneka sin situation. Därför vägrar jag framhäva de gånger jag mår bra, för det är verkligen helt jävla irrelevant. När jag har bra perioder eller är nöjd med något i livet så brukar jag njuta av dem istället för att hävda mig inför andra som inte har samma tur eller försöka frånta andra deras smärta.

Myten om lögnaktiga kvinnor finns för att legitimera mäns övergrepp.

Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.

För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.

Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.

wpid-img_20140718_110800.jpgDet finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.

Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.

Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.

Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.

Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.

wpid-img_20140718_113317.jpgDet finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.

Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.

Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.

Ge mig pengar!

Arkiv