Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.

ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.

Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.

Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?

Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.

Tillit x 4.

IMG_20140819_104948

IMG_20140819_110158

IMG_20140819_112746

IMG_20140827_114828Som ni säkert redan sett är det här en ny ”stil” jag har börjat med. Gillar den men är lite läskigt också. Känns utlämnande.

Det här med att förhålla sig till sitt utseende och kvinnlighet.

102xSminkade mig och tog lite bilder för att det kan va ”bra å ha” och för att jag var uttråkad och miserabel och ville känna mig lite ~*piffig*~. Tänker på det här med smink och bilder generellt. Jag slutade i princip att sminka mig för ett tag sedan, kanske ett år. Detta för att jag helt enkelt inte orkade. I samma veva slutade jag även klä mig i ”fina kläder”, ha smycken och så vidare. Överlag tycker jag det här är en bra grej, men ibland vill jag typ ~*känna mig fin*~ och så kanske jag sminkar mig eller tar på mig en kjol eller vad det nu kan vara. Men resultatet är inte att jag känner mig fin, utan att jag känner mig utklädd. Det känns som att jag klär ut mig till Kvinna, trots att jag är kvinna.

Jag känner mig fejk när jag ikläder mig ”traditionellt” kvinnliga attribut. När jag har push up, urringat, smink och så vidare. Jag känner mig jävligt mycket snyggare i typ luvtröja, sportbh och mjukisbyxor, och det i sig känns märkligt och främmande. Den person jag hela livet har lärt mig att jag ska vara känner jag mig nu alienerad ifrån. Fast kanske har jag varit det hela tiden, bara det att jag innan alltid sett mig själv med andras blick.

Jag tror att bilden ovan är en snygg bild, men det är som att jag inte vet längre. Jag känner mig vilsen i det här, och det plågar mig trots att jag nog egentligen tycker att det är en bra sak. Men det handlar inte bara om att jag inte vill längre, det handlar om att jag inte kan, att det inte faller sig naturligt på samma sätt som det en gång gjorde.

Jag tror också det handlar om sårbarhet. Om jag lägger upp en bild som uppenbarligen gör anspråk på att vara ”snygg” så kan folk tycka att den är ful och det skulle innebära något. Det tycker jag är obehagligt.

Men jag laddade i alla fall upp bilden på min facebooksida. Kanske tar jag ner den om några dagar.

Att begära radikalt.

Jag har tänkt en del på att begära radikalt på sista tiden.

Våra begär formas av samhället. I ett patriarkalt samhälle lär vi oss begära patriarkala saker. Till exempel; heteromonogama relationer, ägandeanspråk, patriarkala sexuella praktiker, dominans, underkastelse. Vi lär oss att det är dessa saker kommer att ge oss det vi vill ha och behöver.

Jag funderar på vad det egentligen är en vill ha och behöver. Jag tänker; trygghet, närhet, gemenskap, möjlighet att ägna sig åt lustfyllda, meningsfulla aktiviteter, att kunna se andra människor och att själv bli sedd. Jag tänker att detta är vad människor i regel vill ha. Vi vill ha andra människor. Men i patriarkatet lär vi oss att vi får andra människor i vissa former av relationer. Till exempel knyts saker som trygghet, närhet och gemenskap ihop med heteromonogama relationer och kärnfamiljer. Och det finns ju till viss mån detta att hämta där, men det kommer också tillsammans med förtryck, begränsningar och så vidare.

I mina dagdrömmar finns längtan om att få känna passion på lika villkor, att begära andra människor fritt och jämlikt. Att varken behöva underkasta mig eller överordna mig, att inte behöva spela något maktspel utan bara få älska och bli älskad i fred. Att våga vara sårbar, genuin, att öppna upp för någon för att en litar på dem och att de gör samma sak tillbaka. Att få älska på sina egna villkor och inte för att samhället säger åt en att älska.

Jag har relationer som ser ut så, men det är inte dessa relationer som hyser status i detta samhälle. Vännen jag pratar med i telefon flera gånger i veckan anses inte tillräknelig i esten av samhällets ögon. Den relation som betyder så mycket för mig, som jag verkligen litar på, är en relation som i samhället inte anses vara värd min tillit och mitt engagemang. En satsar inte på sådana relationer; den är inte heterosexuell, den är inte amorös, den är inte mellan två människor som befinner sig i relativt lika livssituationer.

Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.

Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.

Minnen från en uppväxt i patriarkatet.

  1. När en kille jag låg med kallade mig slampa för att jag hade berättat om detta för en av mina bästa vänner som också han var bekant med. Det här grejen att en kan behöva snacka om grejer med någon var tydligen ett främmande koncept för honom. Minns att jag blev arg men fortsatte träffa honom för att jag var känslomässigt beroende som en jävla idiot.
  2. När en gemensam manlig vän försökte så split mellan mig och min bästa vän genom att snacka skit om oss och välja den ena framför den andra i perioder, och tyvärr ofta lyckades med detta. Önskar verkligen att jag hade värderat min bästa vän mer då.
  3. Alla de gånger jag prioriterat mina relationer med män som behandlat mig illa framför mina vänskapsrelationer med kvinnor. Så extremt mycket lidande till ingen nytta alls.
  4. När jag var med i en organisation där det fanns en tight grupp med några män som i princip tog alla beslut informellt, och sådde split mellan de kvinnor som fanns genom att snacka skit om dem och exkludera/inkludera dem om vartannat, för att de skulle börja konkurrera med varandra.
  5. Alla gånger män tagit upp en massa plats med konversationer om saker som uppenbarligen bara männen i sällskapet varit intresserade av.

Att se polisen som människa.

En kul grej i hela polisdebatten är det där med hästarna. Nån ba: ”men vadå klart en blir sur om nån slår ett djur en tycker om”. Förvisso, men om en nu tycker det är ett problem kan en förslagsvis skita i att ta med djuret och använda det i en demonstration? Polishästarna är liksom inte ”husdjur”, det är vapen. De används för att skrämma och skada människor, vilket syntes väldigt tydligt i Malmö då polisen red ner

Jag har sett flera uttalanden i stil med ”men skulle inte du bli arg om någon skrek åt dig/kastade saker på dig/skadade din häst”. Klart jag skulle bli det, men det är väldigt olika situationer på om någon gå och oprovocerat skriker åt mig eller skadar mig, och på att polisen blir det under en demonstration. Vidare så skulle jag knappast kunna utföra någon motsvarande hämndaktion utan att straffas, vilket polisen kan.

Polisen är där i sin yrkesroll, och det uttalade syftet de har på demonstrationer är att ”upprätthålla ordningen”. Det kommer alltid finnas någon i en demonstration som gör något som inte är okej, men det är orimligt att polisen ska reagera på alla grejer. Framförallt är det orimligt att polisen ska få använda sin rätt att bruka våld för att utföra olika hämndaktioner för att nån typ har varit taskig mot ett djur de gillar.

Den enskilda polisen som människa och polisen som institution är två olika saker. Den enskilda polisen är troligen en idiot, med tanke på att den valt en så vidrig yrkesbana. Det är dock inte detta som är poängen, utan det handlar om att dessa människor tillmäts vissa rättigheter som andra människor inte har när de är på jobbet.

Om vi gör anspråk på att polisen ska ses som ”mänsklig” och ursäktar deras beteende på denna grund så borde en också mena på att de ska ta sitt straff som vilken människa som helst. Så är emellertid inte fallet, utan de har i sin yrkesroll mer befogenheter än en vanlig människa. En kan inte göra anspråk på dessa ytterligare befogenheter och samtidigt på att ses som någon slags privatperson.

Så trött på babblet om att poliser också är människor. Om de nu är det så ger dem inte befogenheter som vanliga människor inte har. Det är väl inte så konstigt.

Inlägg till er snutkramare därute.

Nu har ju polisen erkänt att de ljög om vissa av händelserna i Malmö, framförallt rörande att demonstranter skulle ha hindrat en ambulans som skulle hämta upp människor som polisen skadat. Exakt vad de har ljugit om och inte kan en såklart inte veta säkert, men jag tänker inte utgå från att de talat sanning om något. De påstår till exempel att sten har kastats, men det finns inga spår av att någon ska ha brutit upp gatsten från marken. Är det sannolikt att någon skulle ha burit dit stenar från något annat ställe???? Skitsamma, det finns åtskilliga bevis för att snuten brukat våld med jag har ännu inte sett några som pekar på att demonstranterna skulle ha gjort det.

Vi har alltså en poliskår som sprider rykten om att aktivister attackerat ambulanser, och troligen även stenkastning och andra attacker för att få sitt våld att framstå som berättigat.

066Bilden föreställer maskerad snut i full färd med att skydda nazisters yttrandefrihet.

Tänkte i alla fall besvara mina favoritargument från de senaste dagarna:

  1. Men vadå tycker du inte att polisen ska skydda dig när du demonstrerar? Det hade väl varit trevligt med beskydd, men faktum är att snuten inte brukar skydda vänsterdemonstrationer särskilt väl, utan det är något vi får sköta på egen hand och som vi också i regel klarar av att sköta på egen hand. Det var ju inte direkt snuten som motade upp nazister vid kärrtorpsdemon så att säga. Så som praktiken ser ut idag så skyddar polisen främst nazister och fascister. Dessutom tycker jag att nazism och fascism är en annan sak är kommunism.
  2. Att vara på en demonstration med vapen är en förberedelse för våld!!! För det första: snuten kommer alltid till demonstrationer med vapen, detsamma borde väl gälla dem. De har till och med hästar!!! För det andra: om en vet att en sannolikt kommer bli attackerad på en demonstration är det väl inte konstigt att en tar med vapen. Det är förberedelse till självförsvar. Så naivt att tycka att en ska komma upp helt oförberedd i en situation där en bevisligen kan bli utsatt för våld.
  3. Att ha maskering är förberedelse på våld. Detta är bara fånigt. En kan vara maskerad av en massa olika skäl, bland annat för att en inte vill bli fotograferad av nazister som som känt brukar åsiktsregistrera vänsteraktivister och inte är främmande att ta till hot och våld. Snuten brukar dessutom också va maskerad.
  4. Om en går på en demonstration får en räkna med våld. Detta vet folk, vilket är skälet till att vissa tar med sig vapen, maskerar sig och liknande. vi vet att polisen kan komma att använda våld mot oss, men det innebär inte att vi tycker att det är rätt. Ska en bara ta emot slagen för att en gör motstånd mot fascism och nazism? Är det demokratiskt? Tyvärr, mitt syfte är inte att ”ta ställning” för att känna mig som en bra person utan att verka för politisk förändring.
  5. Du behöver inte vara maskerad för om du blir utsatt för våld av nazister kommer de att straffas. För det första är det inte säkert (hatar denna blinda tilltro till rättssystemet som folk har), för det andra spelar det väl föga roll när en redan blivit attackerad. Jag vill inte att rättssystemet ska säga ”det där var fel” i efterhand, jag vill slippa vara utsatt för hot. Det är väl inte så jävla konstigt. Det handlar om att kunna agera som aktivist för det en tror på, inte om att någon liberal jävla ”rättvisa” ska skipas av rättsväsendet. Jag vill inte blir slagen för att jag är politisk aktivist och eftersom samhället inte skyddar mig måste jag göra det själv.
  6. De gör bara sitt jobb. Detta är ett så konstigt argument? För det första är det ju inte polisen som individer som kritiseras utan deras funktion i samhället, för det andra så är det ju individer som valt att vara poliser. En har ju ett ansvar för sina livsval även när en är ”på jobbet”. Jag tycker att polisens samhällsfunktion är vidrig och jag tycker att var och en som väljer att bli polis är en person som gjort ett moraliskt förkastligt livsval. Men när en går till attack mot ”polisen” är det ju inte den enskilda individen det handlar om utan vilken funktion de fyller. Vidare så sägs ju detta aldrig om demonstranter, utan det är av någon anledning de som sitter på makten i situationen som en ska ha medlidande med.
  7. Polisen har faktiskt rätt att bruka våld enligt lag. Detta är det absolut slappaste argumentet för någonting någonsin. Att något är lag gör det inte rätt. En gång i tiden var kvinnor formellt sina mäns egendom.wpid-img_20140825_125534.jpg
  8. De skyddar demokratin. En kan ju ha olika uppfattningar om vad ”demokrati” är, men jag tänker i alla fall att det är något annat än att vara rädd att gå på den demonstration för att en kan komma att bli utsatt för våld från snuten. Det är så jävla okritiskt att bara anta att snuten gör som de gör för att ”skydda demokratin”, utgå från att de alltid är snälla och vill väl. Har ni inte lärt er något om kritiskt tänkande???

Överlag i dessa frågor finns det en sån oerhörd naivitet att jag blir helt förbluffad. Det är fascinerande att människor är beredda att lita blint på polisen på det här sättet. Speciellt liberaler som ska vara så kallat ”kritiska” mot auktoriteter. Men antar att det bara är twittrare som smalnar av ”åsiktskorridoren” som räknas och inte den instans som har laglig rätt att bruka våld :-) RIMLIG PRIORITERING HÖRRNI!!!!!!!!!!!!!!!

wpid-img_20140825_123653.jpg

Skolstart, livet och så vidare.

wpid-img_20140824_143739.jpgVarit sjuk i några dagar och därmed fått sämst möjliga start på terminen som börjar nu (eller det är obligatoriskt upprop idag eftersom Södertörn tror att en är ett barn, själva terminen börjar nästa vecka). Ska läsa historia på Södertörn. Hade hellre läst någon konstskola men nu är det som det är när en gör allt i sista stund. Rädd för att gå in i väggen men det får väl bära eller brista ~*positiv inställning*~. Hur som helst: här är min kurslitteraturlista och jag vore jätteglad om någon har böcker att låna ut/sälja.

Känslomässig utsugning.

wpid-img_20140822_111818.jpgStörsta skämtet i mitt liv är ju den här grejen Män Som Har Sagt Att De Älskar Mig. Av någon anledning har det bara slutat i utbrändhet, depression, ångest och självhat. Kvalitativ kärlek!

I alla fall så tänker jag på känslomässig utsugning. För det har ju varit det som har varit grejen. Den funkar i två steg:

  1. Gör någon känslomässigt beroende av dig. Detta kan till exempel göras genom att bekräfta personen väldigt mycket samtidigt som en också trycker ner personen. I kombination med ett samhällsideal som säger att den här personen är beroende av dig för att få social status så skapar detta ett starkt beroende.
  2. Luta dig bakåt och låt personen utföra känslomässigt arbete. När bandet väl är skapat så är grunden för exploateringen satt. Personen kommer anstränga sig jättemycket för att få dig att försätta ”älska” den, förvissad om att din kärlek är det enda som kan göra den hel och värdefull.

Denna utsugning har jag blivit utsatt för vilket har gjort att jag fokuserat allt för lite på vad jag behöver för att må bra och lagt allt fokus på vad min partner behöver/vill ha. Jag har inte kunnat prioritera mig själv över huvud taget vilket har fått mig att må skit, eftersom psykisk häls är  något som kräver att en arbetar med sig själv och ser till att en får vad en behöver. Saken har inte blivit bättre av att jag har gått omkring och haft ångest för att jag mått dåligt eftersom det sabbat just dessa relationer med män.

Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.

Jag har inga resurser att lägga på en man, jag har verkligen inte det. Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra. Relationer med män förvandlas så lätt till svarta hål som bara slukar och slukar all ens känslomässiga energi. Det finns fan inget stopp på hur mycket de kan ta i anspråk bara genom att göra en känslomässigt beroende och sedan vara passiva.

Borgerliga floskler och vari skillnaden ligger.

wpid-img_20140824_152510.jpgMina favoritreaktioner från olika borgare när det kommer till händelserna i Malmö. Vad bra att sånt här händer så alla liberaler har en anledning att dra sina floskler!

Vissa undrar vari ”skillnaden ligger” mellan fascistiska och antifascistiska/vänster demonstrationer. Det korta svaret på denna fråga är att det helt enkelt är demonstrationer för två helt olika saker. Om en tycker att fascism och socialism är likvärdigt så är det väl rimligt att tycker att det är likvärdigt, men personligen tycker jag att fascism låter sjukt mycket mer osympatiskt och våldsamt än ett klasslöst samhället. En får väl avgöra själv vad en tycker i frågan eller något. Dock att den här liberala logiken som säger att alla ”extrema” åsikter är fel är jättemärklig. För det först är ”extremism” alltid något som definieras i förhållande till den politiska mitten som alltid skiftar. En gång i tiden var det ”extremism” att vara för allmän rösträtt, yttrandefrihet, emot slaveri och så vidare.

Såhär tänker jag kring politik: en får väl ta och fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan fundera på rimliga metoder för att nå dit. Jag vill leva i ett samhälle fritt från förtryck vilket innebär att jag tycker att det är relevant att bekämpa fascism såväl som rasism, kapitalism och patriarkat. Detta är min politiska utgångspunkt och jag tycker det är ganska rimligt. Ståndpunkten ”det är fel med extremism” är bara en töntig ursäkt för att inte göra ett skit och låta samhället fortsätta se ut som det gör med allt förtryck och lidande det innebär. Och det kan en väl göra om en tycker det är soft, men jag har personligen mycket svårt att förstå den ståndpunkten.

Nå, detta om detta.

Ge mig pengar!

Arkiv