Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

”Samtyckeskultur” och kontraktssamhället.

samtyckeskulturAngående husfridssexet så funderade lite på det här med ”samtyckeskultur” och vad vi egentligen menar med det.

Att samtycka till något betyder inte att en vill något. Vi kan ”samtycka” till att slita ut våra kroppar åtta timmar om dagen, för att det trots allt är det bästa alternativet. På samma sätt kan en ”samtycka” till att ha sex med någon trots att en inte vill helt enkelt för att det är det bästa alternativet.

Till exempel när en inte vågar säga nej för att det skulle innebära socialt obehag eller kanske till och med en risk för våld. Eller när en ”ställer upp” på att ha sex i en relation för att en inte vill behöva ta konsekvenserna av att inte ha det, som till exempel att det blir dålig stämning, att ens partner tjatar, att en blir straffad genom att ens partner blir sur, att ens partner är otrogen eller rentav att ens partner tröttnar och lämnar en.

I ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor får fördelar (eller i alla fall tror sig få det) för att vara tillgängliga för män så är det svårt att prata om någon slags frihet i sexuella relationer mellan kvinnor och män. Män sitter ju på den sexuella makten, vilket gör att kvinnan alltid kommer att ha ett mindre förhandlingsutrymme när det kommer till vilka premisser en har sex på.

Jag har många gånger samtyckt till att ha sex som inte har varit ömsesidigt. Det vill säga sex som jag inte känt lust inför. Men jag har ”samtyckt” eftersom det har funnits andra fördelar med att ha sex i den situationen, eller för att jag tänkt att det har varit min plikt som kvinna att ställa min kropp till förfogande. Jag har haft sex när jag egentligen inte velat, eftersom sex har varit den enda formen av närhet och bekräftelse som stått till buds. Detta är ”samtycke”, men det är på intet sätt jämlikt eller bra sex för det. Detta är inte ”våldtäkt” i någon enkelt mening – männen har inte hotat mig – däremot är det uppenbarligen så att jag har agerat under inflytande av den maktobalans som råder mellan oss.

Detta hänger ihop med synen på sex som en vara. I detta samhälle så ”äger” människor sina kroppar i den bemärkelsen att de har rätten att sälja sina kroppar som de vill. Det finns en slags formell frihet att ingå i byteshandel med sina kropp, helt enkelt. Detta syns kanske mest konkret på arbetsmarknaden, där vi är ”fria” att sälja oss till högstbjudande, men där makten såklart är väldigt ojämnt fördelad. Samma sak kan säga om relationsmarknaden; kvinnor är ”fria” att ge män tillgång till sin kropp, men även detta utbyte är ojämnt. Kvinnor får existensberättigande genom sina relationer med män, män har större ekonomisk och social makt och så vidare vilket gör att kvinnor har ett underläge i sexuella relationer. Män har ett tolkningsföreträde som gör att de kan straffa kvinnor som inte gör som de vill socialt och så vidare.

För att vi ska kunna prata om någon slags frivillighet gällande sex så kan vi inte bara etablera en ”samtyckeskultur”, framförallt handlar det om att upphäva den sexuella makten som sådan.

Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

ställauppLady Dahmer har skrivit om det här fenomenet ”husfridssex” som ses som helst normalt att en har i relationer, speciellt heterosexuella sådana.

Jag har själv sett det som närmast en självklarhet att jag ska ”ställa upp” om min partner vill mer än jag. Att en måste mötas på halva vägen och så vidare, vilket såklart innebär att jag ska kompromissa med min kroppsliga integritet och ”ställa upp” när jag egentligen inte har någon större lust, eller ”ställa upp” på praktiker jag inte uppskattar. Jag såg detta som en helt normal grej att göra, en självklarhet att han skulle ha rättigheter till min kropp eftersom vi hade en relation. Det var såklart ”frivilligt” från min sida, allt detta, men ”frivilligt”

Hur får detta personen som ska ”ställa upp” att känna? Jo, att den är undermålig som inte har samma sexuella ”kapacitet” som den andra. Att den är skyldig den andra parten tillgång till sin kropp för att en minsann är tillsammans och då har en skyldigheter gentemot varandra, för att vara i en relation är ju lite som att äga varandra (och mannen har såklart lite mer rättigheter).

Jag vill varken ”ställa upp” på sex för min partner eller att min partner ska ”ställa upp” på sex med mig. Jag vill ha en relation och ett sexliv som präglas av ömsesidighet och lust, av passion. Om jag har valt att vara med en människa så tänker jag mig att jag måste respektera dennes gränser och värdera det över mitt eget ”behov” av sex. Att älska en människa är så mycket mer än att vilja ligga med den.

När en talar om sexuella ”behov” undrar jag vad som menas. Jag tror inte att det finns någon särskild ”sexdrift” som är frikopplad från annat och kan tillfredsställas av lite vem som helst, det är ju en jättekonstig tanke. Människor har ett behov av närhet, av att känna sig uppskattade och älskade. Att detta behov skulle tillfredsställas just genom sex, oavsett hur detta ”sex” ser ut, är enligt mig mest en patriarkal konstruktion. Det är klart att det är kul med sex när det funkar och är ömsesidigt, men sex kan också vara väldigt destruktivt om det sker på fel sätt. Att ha sex som är passionslöst kan snarare ge motsatt effekt, att en känner sig dåligt behandlad.

Jag tänker att det handlar om att en inte har något annat sätt att bekräfta varandra i en relation än genom just sex. Det är inte så konstigt när en lever i ett samhälle där det som anses ”särskilt” med kärleksrelationer ofta är just sexet. Om en inte har sex, då kan en således inte vara kär. Om inte sexlivet fungerar fungerar inte relationen, eftersom ”sex” är det som bekräftas att en tycker om varandra. Och ja, så blir det ju såklart när en lägger en så stor laddning i just ”sex” snarare än andra former av bekräftelse, närhet och gemenskap.

Att välja att leva tillsammans med en annan människa borde inte vara en fråga om att få ”behov” tillfredsställda, det borde handla om att en älskar den människan och vill vara med den. Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Den politiska hetrosexualiteten.

politiskheterosexualitetMedan anklagelserna om politisk lesbiskhet haglade så kom jag fram till att det verkliga problemet ju egentligen var att jag var politiskt heterosexuell. Politiskt heterosexuell i den meningen att jag strävade efter att ha relationer med män för att jag lever i ett samhälle där kvinnors värde anses avgöras av deras relationer med diverse män.

 

Inlägg om sex.

Jag tänkte att eftersom jag beskrev det här med att omvärdera intimitet och sexualitet som en viktig del i min process mot att börja begära kvinnor så ska jag länka lite inlägg som jag skrivit om detta. Håll till godo!

Sex som enda form för intimitet.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Intimitetsritualer.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Om asexualitet och förnekande.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Om att få rum att begära.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Pliktskyldigt heterosex.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

När en inte vet vad en vill. 

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Händer.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Att inte vilja ha sex.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.

Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.

Att ”bli lesbisk”.

Ok, har fått frågor från flera olika håll om ”hur en blir lesbisk” och liknande, så jag tänkte skriva om hur denna process gick till för mig. Observera att jag inte tror att det är såhär alla lesbiska känner eller att detta kan fungera för alla, men det är såhär jag har upplevt min egen process.

Nu är det lite mer än ett och ett halvt år sedan min resa mot att bli lesbisk började. Jag tror det tog ganska tydligt avstamp i en kvinna jag träffade som på allvar frågade mig varför jag utgick från att jag var heterosexuell. Vid detta tillfälle så var jag väldigt olycklig i min relation med min dåvarande manliga partner, men jag visste liksom ingen väg ur det hela. Eftersom jag utgick från att jag var heterosexuell (har refererat till mig själv som ”hopplöst hetero” och liknande, nu känner jag bara avsmak av att tänka på heterorelationer) så antog jag att alternativet var att härda ut.

Jag upplevde i alla fall en helt annan form av gemenskap med den här personen än vad jag någonsin gjort med män, och jag tror att detta blev en ögonöppnare. Vi hade inte någon kärleksrelation, men jag insåg väl att det fanns andra former av mänsklig gemenskap. Inte för att jag inte haft nära relationer med kvinnor innan, men det handlade ju om att det kom i en livsfas där jag var väldigt uppgiven inför heterosexualiteten och försökte hitta nya vägar.

Sedan var jag och min dåvarande pojkvän ihop i ungefär ett halvår till, men jag mådde sämre och sämre i relationen och blev väl mer och mer uppgiven inför att det någonsin skulle kunna funka. Det blev också väldigt tydligt för mig hur relationen med honom gick ut över andra relationer eftersom den gjorde mig så olycklig och tog så mycket kraft. Sedan gjorde vi slut och jag träffade lite män, framförallt en jag ”dejtade” under en period. Men eftersom jag var bränd från den relationen och inte ville göra mig för känslomässigt involverad i en ny så fungerade det dåligt.

Jag hade även en relation med en ickeman lite av och till under den här perioden, som tyvärr fungerade ganska dåligt av en mängd olika skäl. Jag tror att en bidragande orsak var just att jag var så uppe i min relation med mitt ex och prioriterade den högt då jag var väldigt emotionellt beroende av honom.

Det blev mer och mer aktuellt att inte ha några relationer med män och då var ju alternativet att ha relationer med kvinnor eller att vara ensam. Just detta med sex är en grej som många fastnar på. Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part. Det bidrar nog också mycket att det helt enkelt inte finns särskilt många beskrivningar av hur kvinnor har sex med varandra i kulturen, och de som finns är ofta inriktade på mäns njutning. För mig har det varit en process att ha sex på andra sätt än jag hade i mina heterorelationer. Den största skillnaden i mina ögon är att det krävs att jag ska vara ett begärande subjekt på ett helt annat sätt. Detta är obehagligt på ett sätt, men det har också varit en stor befrielse. Sedan är det såklart inte så att jag skulle kunna ha sex med vilken kvinna som helst bara för att jag är lesbisk, ibland känns det som att det är så folk tänker på saken.

Jag hade en period där jag funderade väldigt intensivt på det här med sex och jag tror att det var en stor hjälp i min process. Jag försökte omvärdera min syn på sex och det sex jag hade haft.  Jag tänker att när det kommer till heterosex så finns det liksom ett ”schema” som en kan följa även om det saknas passion, som gör att det blir ”sex”. Om jag ser tillbaks på det heterosex jag haft så har ju i princip allt varit passionslöst, tråkigt och ofta obehagligt, men det har varit ”okej” eftersom det ju förväntas vara ungefär så. Jag kom fram till att sex för mig inte hade handlat så mycket om njutning utan snarare om bekräftelse och att etablera relationer med män. Jag kom också fram till att även det sex jag haft som var ”bra”, alltså där jag fått orgasm, hade varit förnedrande, kravfyllt och oömsesidigt.

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

Det jag attraherades av med min nuvarande partner från första början var ju inte att jag ville ha sex med henne, utan att jag kände att vi var intellektuellt samspelta och att jag fick energi av att vara med henne, att hon intresserade mig som person och att jag ville lära känna henne mer och utveckla någon slags relation. Jag tänkte mycket på henne men jag förstod det inte som ”kärlek” på samma sätt som jag troligen hade gjort om det var en man. Om det inte var för att jag hade tänkt väldigt mycket på att ha relationer med kvinnor hade det nog lika gärna kunnat utvecklas till en vänskap. Det handlar ju om vilka ramverk en har för att förstå sina känslor. Eftersom jag såg lesbiskhet som ett alternativ teoretiskt så tänkte jag att det kunde vara värt att pröva, det hade jag troligen inte gjort två år tidigare. Men nu när detta väl är framsläppt så känns det betydligt mycket mer ”äkta” än vad heterosexet någonsin har känts.

Den största grejen för mig var nog inte att börja begära kvinnorutan snarare att ifrågasätta mitt begär mot män. Typ ”varför tänker jag att det här sexet jag har är bra” ”är jag verkligen bekväm i de här situationerna” och så vidare. Det visade sig att jag tagit väldigt mycket för givet som inte alls var självklart. Att ”bli lesbisk” har för mig inte handlat om att rikta om mitt begär från män till kvinnor och begära dem på samma sätt, utan snarare om att dekonstruera hela min uppfattning om vad begär, attraktion och sexualitet är och ska vara.

Att vara ”okomplicerad” är att internalisera konflikten.

kåtgladochtacksamSnubbar vill ha en så kallat ”okomplicerad” tjej. En skön tjej.

Vad innebär det att vara en ”skön tjej”? Jo, det innebär att en internaliserar det patriarkala förtrycket och inte gör motstånd mot det på ett för snubben märkbart sätt. Det innebär att om han till exempel säger att det är jobbigt för honom att en gör en oskön sak, då säger en bara ”javisst” och ”naturligtvis” och sen går en hem och gråter eller pratar med en väninna för att kunna vara ”skön” dagen efter.

Killar gillar inte ledsna tjejer. De gillar inte att känna att de har gjort något fel i relationen. De gillar att känna att allt är helt okej, att hon underkastar sig frivilligt. Eller helst av allt att hon inte underkastar sig utan att det liksom bara ligger i hennes natur att hon är lite bättre på att höra av sig, lite bättre på att bekräfta honom, lite bättre på att ta hand om hushållsarbete och så vidare.

Kvinnan tvingas alltid internalisera konflikten. Det är hon som måste navigera mellan dels omgivningens krav på henne, hennes begär och hennes motstånd mot underkastelse. Han behöver inte bry sig så mycket, det enda jobbiga för honom är när hennes missnöje läcker ut, det är då hon är ”oskön”. Han struntar väl i om hon går omkring och oroar sig, så länge han slipper vara medveten om det.

Jag tänker att väldigt mycket av den manliga makten handlar om just att inte behöva tänka på vissa saker, eftersom kvinnor anstränger sig för att skona dem från detta. Kvinnor lägger energi på att undvika ”läckage” för att framstå som ”sköna” och ”okomplicerade”, och män kan gå runt och slippa ha dåligt samvete över den bristande jämställdheten i relationen. Män märker ju i regel inte av denna förrän den påtalas, och alltså framstår det för dem som att det är kvinnans missnöje snarare än situationen som sådan som är problemet. Resultatet blir att det åläggs kvinnan att hantera sitt missnöje på ett bättre sätt, snarare än att förändra situationen.

En av de saker som verkligen förstört mina relationer med män har varit just att jag inte har gått omkring och varit ”skön”. Jag har försökt, men ofta misslyckats. Detta har varit mot min vilja, alltså jag har verkligen velat vara ”skön” så att de ska finna mig bekväm att vara med, men jag har inte förmått mig. Jag har blivit grinig, arg, ledsen och så vidare. Jag tänker mig att om jag hade varit bättre på att dölja detta så hade jag säkert haft både längre och mindre konfliktfyllda relationer, alltså det som i samhällets ögon ses som ”bra” relationer. Men grejen är ju den att jag inte vill behöva internalisera den här konflikten, för det sker ju på bekostnad av mig. Det är ju jag som måste gå omkring och lägga band på mig själv och mina känslor.

Det sjuka är att detta anses vara ett helt normalt sätt att förhålla sig till relationer som kvinna. Att ständigt gå omkring och lägg band på sig själv för att inte uppfattas som jobbig är något kvinnor gör hela tiden för att bibehålla relationer med män.

Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen.

Lady Dahmer har skrivit om att välja bort relationer med män. När en skriver om det här med att välja bort relationer med män så kan folk reagera med att det minsann inte är något som någon människa skulle kunna välja, utan att det faktiskt är något en föds in i. En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. Som om inte människor varje dag väljer sina relationer.

Som lesbisk utsätts en för förtryck och detta är såklart viktigt att belysa. Det innebär inte att det inte kan vara ett val att leva lesbiskt. Det innebär inte att det bara är misär och smärta. Att prata om det som en tragedi ser jag som en form av homofobi; ”snälla heterosamhälle acceptera oss, vi lovar att sprida skräckpropaganda om hur hemskt det är att vara lesbisk”.

Sedan jag kom ut så har jag konfronterats med en massa av de svårigheter som kommer med att vara lesbisk. Jag har känt att det hade varit mer bekvämt att fortsätta trycka ner mina behov och begär och leva heterosexuellt. Samtidigt så vill jag ha mer av livet än bekvämlighet, jag vill ha närhet och kärlek, jag vill ha relationer som ger mig någonting, som utvecklar mig, som inte långsamt utarmar mig på kraft. Att heterorelationer ger fördelar och status är ett faktum en måste förhålla sig till. Men människor vill i regel mer i livet än detta. Att få detta som kvinna i en heterorelation i patriarkatet är tyvärr väldigt svårt, då heterorelationer bygger på över- och underordning. Jag tycker att det är viktigt att belysa att det finns begränsningar för att få behov tillfredsställda i heterorelationer.

För mig är det en befrielse att inte behöva möta detta förtryck i en relation som bygger på kärlek. Även om jag möter annat förtryck från samhällets sida så är det värt det. Det handlar om att leva sant mot sig själv, och det är någonting jag prioriterar väldigt högt. Ibland framställs detta som ett oerhört privilegierat beslut, ungefär som om jag inte hade stött på minsta lilla motstånd i denna process, ungefär som om inte jag förlorade saker på att leva lesbiskt. Visst är det privilegierat på det viset att jag har bättre förutsättningar för att göra detta än andra, men det är ju inte som att jag inte straffas för det. Alla människor har olika förutsättningar för att välja sina liv, men detta är i sig inte något argument emot att de som kan bör göra det.

Att utmåla lesbiskhet som någon slags tragedi är att bidra till upprätthållandet av heteronormen. Tragedin ligger inte i att folk är lesbiska, utan i att vi lever i ett samhälle där det är påbjuden norm att leva i relationer som bygger på över- och underordning snarare än kärlek och gemenskap. Att bryta dessa relationsmönster är en väg ut. Och givetvis så kommer denna väg ut att motarbetas, men det innebär inte att det inte kan finnas människor som väljer den vägen. Uppenbarligen gör det det, då det finns många som bevisligen har valt bort relationer med män till förmån för relationer med kvinnor.

Lesbiskhet är för mig ett sätt att göra motstånd. Det handlar om att inte acceptera patriarkatets definition av mig som kvinna eller de relationer jag förväntas ingå i. Det handlar om att inte leva ett liv i ”frivillig” underkastelse. Detta är något jag straffas för, precis som alla andra former av motstånd människor gör. Men jag tänker att det är det kamp handlar om – att resa sig och säga att jag är mer än detta, jag kräver att få vara en människa.

dumåsteskämmas

Om att känna sig osäker i en relation.

Fick en fråga som jag tänkte svara på:

Men hur märker man om det är obalans i förhållandet?? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, kan jag gå runt och undra en hel dag om han har tröttnat, inte tänker på mig lika mkt som jag tänker på honom, om han försöker spela svår/spel trots att vår relation är way beyond that (enligt mig). Men sen ses vi och han är precis lika glad som vanligt och jag tror att hans off-mode är bara påhittat av mig? (iofs ibland är han off irl också). Att snubbar bara inte *tänker* lika mkt på sin partner som en själv gör. Men det är ju bullshit. Kanske bara är så att personen inte är lika intresserad som jag är. eller inte förstår att det krävs bekräftelse och uppskattning i ett förhållande från båda hållen.

För det första så tänker jag att det inte är obalansen i sig som är problemet, utan om en känner att en relation urlakar en. Vissa relationer kan ju vara som svarta hål som bara slukar engagemang från båda håll, och det är inte heller bra även om det är ”jämlikt”. Fokus borde alltså ligga på att bygga en relation som en känner sig trygg i och får ut saker av snarare än någon slags abstrakt ”jämlikhet”.

Det du skriver om att vara ”off” kan jag relatera till, jag har upplevt detta i många relationer där personer aldrig kunna kommunicera typ ”idag orkar jag inte riktigt” och liknande utan bara varit oengagerade. Detta har såklart fått mig att känna att det är mitt fel, då jag inte fått någon annan förklaring till det hela. Det är ju inte konstigt att en ibland inte orkar engagera sig känslomässigt och jag tänker att en relation ska ha utrymme för det, men det ska inte ske på bekostnad av att den andra personen går omkring och känner en konstant osäkerhet. Om en känner att en inte kan engagera sig så borde en vara noggrann med att förmedla att det inte är ens partners fel.

Jag tänker att män lätt slutar anstränga sig i relationer när de uppfattar att de är ”safe” så att säga. I en av mina relationer var detta en ganska stor grej. Han bekräftade mig en del i början, men sedan tunnades det ut ganska rejält och jag gick ofta omkring och var osäker. Detta skapade en situation där jag ständigt underordnade mig för att få närhet och bekräftelse av honom. Den här maktobalansen blev till slut någonting som gjorde att vår relation inte fungerade alls; jag blev jobbig och krävande, han tog mer avstånd och jag vantrivdes och kände mig ständigt osäker.

Det är klart att en av skälen till att han gjorde så kan ha varit svalnat intresse, men om en har en etablerad relation så borde en inte hantera sådant genom att vara distanserad utan istället diskutera det med sin partner och avsluta relationen om en känner att en inte har någon lust att lägga det engagemang som krävs på den. Jag tror dock att män ofta vill ha relationer men inte är villiga att lägga ner det engagemang som krävs, och de gör så helt enkelt för att de kan. Eftersom kvinnor har lärt sig att anpassa sig efter mäns behov så är det ätt för män att äta kakan och ha kvar den så att säga, de kan faktiskt gå omkring och vara oengagerade och ändå upprätthålla en relation med en kvinna.

Om det är så att du går omkring och känner dig osäker så är detta något som borde hanteras i relationen. Många kvinnor funderar väldigt mycket på om deras känslor är legitima eller inte, typ att de överreagerar eller feltolkar. Jag tänker att det inte spelar så jävla stor roll egentligen. Relationer handlar ju om känslor och ens partner ska kunna anpassa sig så att en kan känna sig trygg i relationen, det är grundläggande för att det ska fungera. Människor är inte ”rationella” som i att de kan ignorera sina känslor inför en situation bara sådär. Om en inte känner sig bekräftad som kommer det att påverka relationen och därför är det viktigt att kunna prata om det.

Män anspelar ju gärna på just detta och antyder att kvinnor överreagerar och liknande. Typ när jag var i en sådan situation så höll min partner på och ba ”men vadå du vet ju att jag tycker om dig måste jag säga det hela tiden”. Men poängen var ju just den att jag inte kände mig trygg eftersom han inte bekräftade mig spontant. Jag kände liksom inte att jag var en del av hans liv, han lade inte tid på att bekräfta mig eller höra av sig till mig eller ombesörja vårt umgänge, och det var ju bekvämt för honom då jag gjorde allt detta istället. Eftersom det var jag som påtalade detta så definierades jag som problemet i relationen, det var jag som övertolkade, var krävande och så vidare.

Jag tänker att en kan säga typ ”när du gör/inte gör såhär så känner jag mig osäker” och att ens partner i så fall borde anstränga sig för att förstå hur en känner och hur det kan åtgärdas. Om problemet är att en känner bristande engagemang så borde ens partner fundera på hur den ska göra för att en ska slippa känna så. Om det bristande engagemanget beror på att partnern har ont om tid eller är stressad av andra skäl borde den ta sitt ansvar för att förmedla detta så en slipper gå omkring och undra om det är ens eget fel. Och om det är så att partnerns känslor faktiskt har svalnat så borde den ta ansvar för detta och bestämma hur den vill göra med relationen.

En ska inte behöva gå omkring och känna sig osäker utan att kunna prata om detta med sin partner. Jag tänker att det är värt att ge det ett försök och förmedla vad du känner och se om det leder till några förbättringar. Det viktiga är att du mår bra i relationen, inte vem som har ”rätt” och inte. Ofta vill folk få en att tro att ens känslor är illegitima, och det är lätt att köpa det eftersom en ofta tvivlar på sig själv som kvinna.

Ge mig pengar!

Arkiv