Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.

Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

wpid-img_20141120_120310.jpgResultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.

Om att stå på sig.

Haha åh gud, nu har jag tagit en titta på alla jävla kommentarer från olika kränkys jag fått.

Till exempel denna från ”Micke” som skrivit ungefär 25 kommentarer inom loppet av några timmar. Givetvis har jag tagit bort rubbet, men jag tänkte att jag kunde svara på en så att det inte känns helt lönlöst för honom.

Eller så står man på sig och tar för sig i livet och inte låter andra kliva på en.

Gäller både män/kvinnor

Tack för tipset! Jag tycker det låter jättebra, jag har faktiskt till och med själv dragit denna slutsats. Det är därför jag driver en feministisk blogg, eftersom jag kom på att för att ”stå för sig själv” när en är förtryckt i ett patriarkat så måste en bygga upp någon slags känsla av egenvärde och ha en analys av sin omvärld. För mig är det MYCKET lättare att ”står för mig själv” efter att jag förstått hur saker och ting hänger ihop. Det är liksom svårt att ”stå upp för sig själv” bara sådär.

Jag tänker mig att Micke ser ut ungefär såhär:

wpid-img_20141120_105525.jpgGrejer som feminismen gett mig på detta område:

  1. Att börja utforska mina egna behov och begär. Alltså att ens fatta att jag inte vill ha sex och relationer på ett speciellt sätt, till exempel. Detta var inte särskilt enkelt eftersom det finns en massa förutfattade meningar om hur sex och relationer ska se ut. Jag började ifrågasätta mina begär och komma fram till vad som egentligen är bra för mig, vad jag egentligen mår bra av, och inte det samhället vill att jag ska begära. När känner jag kraft, inspiration och glädje och när känner jag mig bara utsugen och utmattad?
  2. Att prioritera mitt eget välmående. Också en svår process, men numera så är jag mycket bättre på att sätta mina gränser. Detta gäller såklart alla relationer, men det är mycket mycket mer nödvändigt i relationer med män. Det finns ju en idé om att kvinnor ska vara självuppoffrande i största allmänhet, framförallt inför män. Denna idé har jag och många andra kvinnor internaliserat vilket gör att det inte kommer naturligt att inte vara självuppoffrande.
  3. Att identifiera förtryckande beteenden. Typ nu när någon använder härskartekniker mot mig så fattar jag vad det handlar om. Innan kände jag bara en känsla av obehag, av att bli trampad på, men jag kunde inte lokalisera den eller sätta ord på den. Det kan jag nu och det är jättebra. Både för min egen del och om jag ska ”säga ifrån”.
  4. Insikten om att jag inte är ensam. Genom att driva denna blogg och umgås med andra feminister får jag en massa historier om hur de blivit utsatta, och lustigt nog så stämmer de påfallande ofta överens med mina. Detta gör att jag känner mig mindre ensam och utsatt och det ger mig styrka. Jag vet att det inte är mig det är fel på.
  5. Att släppa skulden. Innan så fick jag alltid sjukt dåligt samvete när jag ”misslyckades” med att sätta gränser, men nu har jag fattat att det inte är mitt ansvar att sätta gränser utan andras ansvar att kännas in och respektera mina gränser. Det händer då och då(ganska sällan på grund av litet umgänge med män) att folk passerar mina gränser trots att jag är mycket tydlig med dem, och då slipper jag gå och gräma mig över det och kan istället komma fram till bra strategier för att undvika sånt, som till exempel att rensa bort män ur mitt liv.

Så jag har faktiskt redan gjort lite som du säger Micke! Jag har till och med kommit fram till en massa strategier om hur en ska göra, som jag delar med mig av till andra. Hoppas du är nöjd nu.

Ha så sköj i den obligatoriska heterosexualiteten.

IMG_20141110_032045Håhåjaja vad folk blev upprörda över inlägget om Stora Förtryckardagen. Tycker alltid det är roligt när en skriver om sina personliga erfarenheter av män och folk tar det som ”såhär är alla män, alltid”. Inte för att jag nödvändigtvis har något emot den tesen, men det var inte vad jag skrev den här gången. Tycker det är så intressant hur oerhört farligt det är att prata om vad faktiska män haft för inverkan i ens faktiska liv.

Noterar att många tycker att det handlar om ~*individer*~ och inte kön. På detta har jag två kommentarer:

  1. Alla ickemän har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män.
  2. Har i alla fall märkt att dessa problem typ minskat med 90 % efter att jag rensat ut män ur mitt liv. Tänker nog fortsätta på det spåret.

Ha så sköj i den obligatoriska heterosexualiteten så fortsätter jag med min lesbiska existens. Tack och hej.

Stora förtryckardagen.

wpid-img_20141119_083745.jpg

Idag är det, som ni kanske vet, Stora Förtryckardagen. Dagen till ära tänkte jag dra min topplista över sätt män skadat mig på.

  1. De har försatt mig i en ständig känsla av att jag inte duger som jag är, att jag är mindrevärdig, och att jag måste kompensera för detta. Detta har de gjort både genom direkta kommentarer om min person men också genom kommentarer om Kvinnor I Allmänhet. Till exempel; kvinnor är irrationella, kvinnor är ytliga och så vidare. Ibland har de ställt mig i kontrast mot detta, men det har ändå gjort att jag hela tiden känt en oro att ”avslöja” mig som en sån där dålig kvinna. Detta har i sin tur lett till en mängd olika former av psykiska besvär som jag fortfarande tampas med.IMG_20140708_103146
  2. De har fått mig att tro att det som ger mig mening i livet är relationer med män. Detta sker både på en samhällelig nivå och en individuell. I samhället så är heteropropagandan överallt, men individuellt har de spätt på detta genom att prata om att de ska skydda mig från diverse saker (till exempel patriarkalt förtryck). De har också nedvärderat relationer kvinnor emellan och fått mig att göra det för att stiga i status i deras ögon.IMG_20140824_113312
  3. De har pressat mig till att lita på dem genom att vara ”romantiska” för att sedan svika mig och lägga skulden och ansvaret på mig när saker och ting går åt helvete, för att jag var naiv och litade på dem. När jag inte trott på deras lögner har de skuldbelagt mig tills jag trott på dem. När jag sagt att jag inte vill att de ska ägna sig åt romantik har de smugit in det ändå.
  4. De har konsekvent gjort mindre arbete i våra relationer, vilket har varit oerhört utsugande. De har dessutom fått mig att känna skuld för att jag gör mer arbete. De har fått mig att känna att det är mitt ansvar att göra mindre, när det arbete jag har gjort har varit nödvändigt arbete för att få relationen att fungera. Alltså har jag inte bara gått omkring och gjort mer arbete utan även behövt känna skuld och skam över detta.
  5. De har fått mig att tvivla på min egen intuition genom att säga åt mig att mina känslor är ”irrationella” och liknande, något som har fått mig att hela tiden ignorera mina egna gränser och begär till förmån för mer samhälleligt accepterade sådana, som typ altid råkar vara manstillvänd. Kan meddela att manshat är typ det mest rationella jag ägnat mig åt, det finns dels sjukt god grund för det men det är också en sann livskvalitetsförbättrare.
  6. De har tagit sig rättigheter över mig och mina vänners kroppar och känslor genom att helt enkelt tränga sig på utan att känna in om det är okej eller inte. Eftersom alla vet att en besviken man lätt kan bli farlig och obehaglig så är det inte ovanligt att en faktiskt ger männen det dem vill ha. De uppfattar då detta som en ”lyckad” strategi (vilket det kanske på något vis också är) och kör vidare, helt utan att bry sig om att folk faktiskt kan ta oerhört illa vid sig. Detta etablerar också ett mönster i mänsklig kontakt som drabbar alla, även de män som respekterar gränser.IMG_20140604_134637
  7. De har fått mig att hata andra kvinnor genom att nedvärdera dem, snacka skit om dem och sätta oss i någon slags uppdiktad konkurrensposition gentemot varandra. Till exempel genom att säga ”men duuu är inte som den här kvinnan, du är ju vettig”. Sedan har de skuldbelagt kvinnor för att de inte har bra vänskaper. Ja, gissa varför ditt mähä.IMG_20140821_111217Det är dock inte särskilt konstigt att mannen gör detta eftersom det är det enda sättet för honom att få sällskap med kvinnor.
  8. De har fått mig att känna mig känslomässigt beroende av dem genom att hela tiden upprätthålla distans i relationer, vilket har fått mig att jaga efter deras kärlek och bekräftelse. Sedan har de skuldbelagt mig för att jag inte är tillräckligt ”självständig”. De själva går ju omkring med illusionen att de är så jävla självständiga eftersom de inte beöver känna sig beroende, eftersom jag alltid ansträngt mig så mycket för att tillfredsställa deras behov.
  9. De har ignorerat mina känslor vilket har fått mig att känna mig så oerhört värdelös att det inte är klokt. Frapperande exempel på detta finns det gott om här, till exempel:

    Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. IMG_20131004_103347

  10. De har fått mig och mina vänner att känna oss otrygga i det offentliga rummet, eftersom vi aldrig kan veta när en man bestämmer sig för att ”ta kontakt” med oss och utsätta oss för något slags fysiskt närmande, våld, heterosexualitet och så vidare. De tvingar oss att vara på vår vakt för dem hela tiden, och att känna skuld om det ändå skulle hända något.

Det var min lilla lista på saker jag kan komma på just nu i alla fall. Fyll gärna på med era värsta!

Kompis med snubbar.

Jag har generellt rensat ut män från mitt umgänge, det vill säga; jag umgås inte med män mer än nödvändigt, jag knyter inga nya bekantskaper med män och så vidare. Detta har varit en stor livsförbättring.

En sak som blivit väldigt påtaglig för mig sedan jag slutade med detta är hur oerhört utsugande även ytlig kontakt med män är.

Så fort en umgås med män behöver en förhålla sig till dem som ett potentiellt hot, eftersom de utgör ett potentiellt hot. Sedan jag började säga till i alla fall 25 % av gångerna jag upplever att en man beter sig obehagligt så har jag knappt kunnat göra annat. Och det blir alltid en jävla diskussion om det. ”Nej du har fel jag var inte alls obehaglig”, bölar mannen tills en inte orkar längre.

Jag märker hur jag ofta hamnar i en idé om att jag skulle behöva få mannens godkännande/imponera på honom av någon jävla anledning. Typ att jag söker kompromisser och liknande. Detta är så sjukt jävla utsugande att det inte är klokt. Jag känner mig typ helt tömd på energi efteråt. Kontrasten blir väldigt påtaglig eftersom jag har så lite samröre med män i mitt vardagsliv, så minsta lilla chattkonversation kan göra en påtaglig skillnad. Jag tänker på hur sjukt jobbigt det måste ha varit innan när denna kontakt var en del av min vardag.

Andra osofta grejer män väldigt ofta gör:

  1. Lyssnar dåligt eller är bara oförmögna att fatta vissa grejer. Värsta är när de låtsas att de fattar fast de inte gör det??? De är ju ointresserade av något verkligt utbyte helt enkelt.
  2. Börjar agitera istället för att diskutera grejer. Såpass trött på detta beteende??? Speciellt när det handlar om relationen.
  3. Kommer med små tips/pikar/hintar om allt en skulle kunna göra annorlunda/bättre. Detta gör mig fan knäpp! Speciellt när de ska ha åsikter om Feminism. En ba: gubben jag har sysslat med detta i flera år, jag tror jag vet vad jag gör (bättre än dig i alla fall).
  4. Nedvärderar kvinnor/kvinnlighet på ett eller annat sätt. Så trött på raljanta utlägg om hur den och den kvinnan är ytlig/sjåpig/tramsig/våpig eller vad det nu är för fel på henne som bara måste lyftas upp.
  5. Över huvud taget tycker att alla ska dela deras intressen. Detta är såpass vanligt??? Alltså män som börjar prata om grejer de till och med VET att jag inte är intresserad av. Varför? Tror de att jag ska bli imponerad eller? Känner mig bara nedtryckt.
  6. Heterosnubbar gillar att snacka om sina flickvänner/ex/whatever, alltid utan någon större förståelse. En grej jag avskyr är när jag ska agera relationscoach till någon människa som inte vill ta in vad jag säger. Varför frågar de ens mig?? De borde ju veta att jag tycker att män förtrycker kvinnor.
  7. Nedvärderar relationen till exempel genom att snacka om hur soft de har det med sina manliga vänner. Jamen gå och häng med dom då ditt mähä.

Listan kan göra oändlig.

Nå, precis som i kärleksrelationer så gäller det att kvinnor för bekräftelse genom relationer med män. Till exempel den här grejen att kvinnor gärna pratar om hur många manliga vänner de har, det är samma fenomen fast i en annan form. På sista tiden har jag börjat känna typ ”tråkigt för dig som blir utsugen även i dina vänskapsrelationer” när någon kvinna kommer igång och pratar om liknande.

För grejen är att män är vampyrer. De suger ut en på energi. Även så kallade ”snälla” män gör detta.

Det är inte bara kärleksrelationer som kan avslutas, även andra relationer kan avslutas helt eller i alla fall dras ner på en hel del. Jag rekommenderar verkligen detta. Lika lite som du behöver ha kärleksrelationer med män behöver du ha vänskapsrelationer med dem. Patriarkatet lurar oss att det är ”coolt” att vara en ”pojkflicka” och bla bla men det är inte ”coolt” att bli utsugen.

Trio-3-harry-ron-and-hermione-26030628-500-207_largeDetta kanske ser härligt ut men tänk på vilken SKAM det är att inkännande, intelligenta Hermione hänger med dessa idioter hela sin skoltid och dessutom gifter sig med en av dem.

P.S. kan ni inte bidra med era värsta snubbkompisbeteenden???

Peppighet i feminismen.

Twittrade lite om feminism och ”peppighet”:

Tycker det är stor jävla skillnad på att känna glädje i kampen och ”peppighet” inom feminismen. Glädje känner jag när jag upplever systraskap, när jag gör framsteg, när ja får livsavgörande insikter. Det är en glädje tyngd av allvar. Däremot att vara ”peppig”, det ser jag som en fråga om att ignorera problem och att få saker att framstå som enklare än de är.

Jag kan känna tillfredsställelse över framsteg utan att behöva omfamna F!:s ”det händer nu”-retorik. Min feministisk övertygelse bygger inte på att ”ha kul” utan på en genuin önskan om om och tro på ett bättre samhälle. Jag tror inte att feminismen tjänar på att människor skyr allvaret i politisk kamp, de uppoffringar det innebär.

För mig är en av de mest stärkande tankarna just att jag gör val, att jag offrar någon för övertygelse och kamp. Att jag är ett subjekt. Jag tror inte på självspäkande, men jag tror inte heller på att få saker att framstå som enklare än vad de faktiskt är. Jag tror på att glädjas åt varje litet steg, att se varje insikt, varje systraskaplig handling som ett värde i sig men också ett steg framåt.

För mig är det självklart att kamp och glädje hör ihop. Jag känner glädje när jag knyter vänskapsband i kampen för frigörelse, när jag själv arbetar aktivt för att förändra mitt liv och världen omkring mig, när jag tillsammans med andra får och delar med mig av livsavgörande insikter, när jag själv tar steg mot frigörelsen som jag aldrig hade tagit utan feminismen.

Jag ser dock stor skillnad på denna glädje och det där ytliga, peppiga, glättiga ”det händer nu”, ”det feministiska genombrottet är här” och så vidare. Ungefär som om vi behövde ljuga för att glädjas. Det finns gott om saker att glädjas åt när det kommer till feministisk kamp utan att behöva blåsa upp det till dessa enorma proportioner.

Många verkar resonera utifrån att folk kan bli ”bortskrämda” från feminismen om det framstår som svårt, men jag tror att motsatsen sker också. Många känner sig alienerade när framsteg de själva inte märker någonting av firas som om det vore en stor omvälvning av sakernas tillstånd.

Politisk kamp handlar mycket om att streta på i det lilla, och en måste hitta någon slags glädje i det för att orka. Men den glädjen behöver inte innebära förljugenhet, för det får nog snarare motsatt effekt. När lögnen uppdagas så går luften ur helt och hållet.

Mitt inlägg i mansfrågan. Vad är nästa steg mot frigörelse?

Hej medsystrar!

Det är med stor sorg vi kan konstatera att de senaste årens försök att reformera mannen genom att förändra ”mansrollen” inte har fungerat. Mannen tycks ha en oerhörd anpassningsförmåga för att bevara sin maktposition, han gör hela tiden om sig själv för att komma undan någon verklig förändring.

Mannen har gång på gång lurat oss att hans futtiga reformer skulle lösa problemet i sig. Att det faktum att han tar ut några extra månader av föräldraledigheten skulle överskugga det faktum att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för familjen. Att en reform i våldtäktslagstiftningen skulle överskugga det faktum att män fortfarande kontrollerar kvinnors sexualitet. Att han ridderliga gester skulle överskugga det faktum att han sitter inne på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle.  Att hans försök att göra förtrycket hans utsätter oss för mer behagligt skulle vara nog. Många av oss har gått på detta om och om igen. Det är ingenting att skämmas för. Människan klamrar sig ofta fast vid hoppet, för att det är för smärtsamt att se sanningen.

Det är med bakgrund i detta uppenbart att försöken att reformera mannen inte är en framkomlig väg för feministisk kamp, ändå är det måste som fortsätter med just detta! Varför? Helt enkelt för att vi inte har hittat några andra vägar. Några klamrar sig kanske fast vid ett dödsdömt projekt av rädsla för att erkänna att de senaste årens slit har varit förgäves, för att en så gärna vill tro att vi kommit framåt.

Vi måste våga se på situationen med klara ögon och en gång för alla konstatera det vi redan i vårt hjärta vet. Det är viktigt att vi låter denna insikt sjunka in, att vi tillåter oss själva att sörja för att sedan kunna lägga det bakom oss. Vi måste se vårt misslyckande med klara ögon.

Men detta innebär inte att våra mödor har varit förgäves; vi har ju insett att denna väg inte ä framkomlig och kan lägga det åt sidan för att söka nya. Förgäves är det bara om vi klamrar oss fast vid det förgångna i hopp om att få lön för mödan. Det är viktigt att förstå att även insikten om sina misstag och felbedömningar är en viktig del i varje revolutionär process. Att göra misstag är bara ett misslyckande om vi inte kan lära oss av dem. Det är rädslan för att misslyckas som utgör själva misslyckandet i sig.

Frågan vi måste ställa oss nu är således; så mannen är bortom räddning genom reformer, då det tycks krävas att vi ska rycka upp problemet med rötterna, vilka metoder är rimliga med bakgrund i denna insikt? Jag menar inte att det finns en enda rätt väg att gå. Vi kommer troligen att göra fel många gånger till, men så länge vi är öppna för förändring kommer detta bara att göra oss starkare.

Vi måste anta denna utmaning med nytt mod! Det är viktigt att låta sig sörja, men också viktigt att blicka framåt. Ur detta kommer vi växa mycket starkare. Det är inte ett misslyckande, utan enbart ytterligare ett steg mot frigörelsen.

”Feminister har fått för lite kuk” är ett hot om sexuellt våld.

En sån där ”höhö”-grej som ofta förekommer i feministiska kretsar är olika skämt om idén att ”feminister bara fått för lite kuk”. Jag har väldigt svårt att tycka detta är roligt, och jag tänkte förklara varför.

I patriarkatet finns det en generell idé om kuken som vapen. Den patriarkala vanan att sätta likhetstecken mellan genitalier och kön trogen kopplas penisen ihop med män och manlighet. Och eftersom essensen av manligheten är makt och kontroll över kvinnor blir penisen någonting som kan och bör användas för att kontrollera kvinnor. Helt enkelt ett vapen för att utöva sexualiserat våld, makt och kontroll.

Jag tänker på de kommentarer, mejl och inlägg i min flashbacktråd jag läst, ett återkommande tema är att jag ska bli ”satt på plats”, vilket ska ske sexuellt, alltså genom att jag ska ”få kuk”, antingen av personen själv eller av någon annan.

När någon skriver liknande så tänker jag inte att det handlar om att det skulle vara så skönt att ha kuk-i-fitta-sex att jag skulle sluta vara feminist för den sakens skull, utan helt enkelt att jag ska sättas på plats och skrämmas till tystnad. Jag tror inte att de män som skriver till mig att de ska ”visa mig” genom att ha sex med mig menar att de ska göra det skönt för mig och därmed bevisa att patriarkatet är kul eller något, de menar att de ska utsätta mig för ett övergrepp och därmed visa sin makt över mig.

Och ja, någon sanning ligger det väl i detta. Många kvinnor skulle nog kuvas om de utsattes för den här typen av sexuellt våld, helt enkelt inte våga vara lika frispråkiga, mig själv inkluderad. Om jag hade en relation med en man som utsatte mig för sexuella övergrepp så skulle jag nog tycka att det var betydligt mycket jobbigare att skriva om detta. Och vidare; jag får mycket mer rum för frigörelse och subversiva tankar när jag inte har romantiska relationer med män, alldeles oavsett om det varit sexuellt våld inblandat eller inte.

Jag tycker inte att det är särskilt roligt att män anser att jag ska tystas genom patriarkalt våld. Jag tycker inte att det är roligt att idén om kuken som vapen, om sexuellt våld som en rimlig metod för att tysta kvinnor och så vidare reproduceras på det här sättet.

Ge mig pengar!

Arkiv