Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Twitter 29/3. Faran i att kräva jämställdhet.

Att försöka göra något åt ojämställdhet i ens heterorelation riskerar att utsätta en för den oerhört smärtsamma insikten att han inte vill. Att anledningen till att han inte gör inte är att han inte kan, utan att han inte tycker det är värt besväret. Att han hellre låter en lida av att vara underordnad än anstränger sig för att det ska bli jämställt.

När vi pratar om att män vill men inte kan skyddar vi inte bara dem, utan även vår egen upplevelse av att vara älskade. I definitionen av kärlek ingår att vilja sin partners bästa, därför måste vi förklara ojämställdheten med oförmåga snarare än ovilja. När en ställs inför det faktum att han inte gör trots att han kan så ställs vi också inför insikten att vi inte är älskade. När vi märker hur han värderar sin bekvämlighet framför att ge den han säger sig älska frihet inser vi att kärleken är villkorad. Jag tror att detta gör att många kvinnor inte konfronterar sina ojämställda villkor, de vill inte behöva stå inför denna insikt.

Något av det mest smärtsamma jag gjort har varit att inse att det jag trodde var kärlek i själva verket handlade om makt. Men det har också varit en av de mest frigörande insikterna, för den har slutligen befriat mig från illusionen som band mig till män. Jag minns när jag insåg vad som skavt under min första relation, och den oerhörda smärtan i att veta att han inte ville göra något åt det. Smärtan i att inse att han inte ansåg att jag, att vår relation, var värd den uppoffring som jämställdhet skulle innebära.

mittfriaval

Våld i samkönade relationer och homofobi.

Twittrade lite om en kunskapsöversikt om våld i samkönade relationer jag läste:

Läser kunskapsöversikt om våld i samkönade relationer – det är svårt för utsatta att få stöd om omgivningen inte stöttar relationen. Tänker på hur människor som lever i olikkönade relationer ofta har svårt att relatera till mig när jag pratar om min relation. Jag tänker mig att detta gör det svårt att prata om även när relationen är kass – en är rädd att ens sexualitet ska ifrågasättas.

Som nyutkommen upplever jag denna rädsla, känner obehag inför att prata om problem med heteros för att de ska tänka att de är på grund av min läggning. Känner ett annat behov av att försvara relationen just för att den inte tas för givet, även bland människor som är ”toleranta”. jag tänker att det delvis hänger ihop med iden om att kvinnor är så känslomässigt kompetenta.

Våra relationer tillåts helt enkelt inte ha problem, de måste vara ett lesbiskt paradis annars får det vara. Och detta försvårar för oss att skapa bra relationer med varandra, eftersom det inte finns utrymme för våra problem. I samkönade relationer är jämställdhet en möjlighet på ett annat sätt, eftersom de inte bygger på olikhet, men arbete krävs fortfarande.

En vanlig reaktion hos heterosexuella när en pratar om heterosexualitetens fasor är att kvinnor minsann kan bete sig illa mot varandra också, ungefär som om en som lesbisk inte var medveten om detta. Att hylla relationer med kvinnor innebär inte att en tänker att de är problemfria, utan det är ett sätt att hävda sin sexualitet gentemot heteronormen. Ofta har det också koppling till faktiska erfarenheter av olikkönade relationer, där en har farit illa eller som varit passionslösa. Många kvinnor far ju väldigt illa i sina relationer med män.

Generellt är det ju heteros som går omkring med idéer om den lesbiska utopin. Det är heteros som suckar över sina män och säger att de önskar att de vore lesbiska. Som lesbisk är en såklart medveten om att livet inte blir något jävla paradis bara för att en har relationer med kvinnor. Det är faktiskt ganska tramsiga när heterokvinnor tar på sig att berätta för lesbiska kvinnor att den lesbiska utopin inte existerar. Det är som att det bara är heterosexuella kvinnor som har rätt att höja lesbiskhet till skyarna, lesbiska kvinnor får inte själva lyfta fram sina relationer som eftersträvansvärda för då känner sig heterokvinnorna hotade.

Givetvis är jag glad över att ha en relation med en kvinna, det är helt klart softare att älska en kvinna än att ”älska” en man. Däremot är det ju inte problemfritt för det. Samhällets homofobi gör det svårare att prata om problemen. Jag märker att det är få heterosexuella som har förmåga att relatera till mig när jag pratar om min relation, kanske för att de inte har någon större lust till det.

Som lesbisk så ifrågasätts ens sexualitet vilket gör att en blir mer beroende av att ”bevisa” sig själv som lesbisk. Detta kan skapa en beroendesituation. I rapporten jag läst så beskrivs bland annat hur personer som är nyutkomna ofta är mer utsatta, eftersom den relationen så att säga bli representativ för hur det ”ska” vara. Jag tänker att det säkert kan handla mycket om sammanhang också, att den som är nyutkommen kanske inte har någon kontakt med andra homosexuella, vilket ytterligare ökar utsattheten. Om de berättar om vad som sker i relationen för sitt nätverk kan det sluta med att deras sexualitet ifrågasätts, att problemen ses som ett bevis för att de borde ge upp det hela.

Det är symptomatiskt hur heterosexuella gärna både upphöjer och nedvärderar lesbiskhet som det passar dem, men aldrig i syfte att faktiskt underlätta för kvinnor att älska och leva tillsammans med kvinnor. Om vi hade kunnat få hjälp och stöd i våra relationer, om de hade fått existera i sin fulla komplexitet och inte som en symbol för antingen den lesbiska tragedin eller det lesbiska paradiset, hade det varit enklare för oss att faktiskt leva med människor vi älskar och att lämna destruktiva situationer. Relationer är svårt oavsett vilka som ingår i den, och lesbiska är inget undantag från detta.

Om att se sig sedd.

IMG_8501Läser som sagt Det andra könet. Jag tyckte att denna beskrivning av att bli ett objekt för mäns blick var mycket träffande, framförallt formuleringen ”när jag såg mig sedd”. Jag tänker att detta är något en som kvinna internaliserar från en mycket tidig ålder, att alltid se sig själv ur mäns ögon snarare än att uppleva världen för och i sig själv.

Skrev om detta för ganska länge sedan:

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.

Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Hittade även denna kommentar under inlägget:

Minns så väl första gången det hände mig. Jag var tolv år och hade börjat få bröst, var väl ganska obrydd alternativt nöjd med detta faktum. Tills en dag då en kille i klassen pekade på mina bröst och skrattade retsamt. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var. Inte på grund av att det var någon särskilt sexuell underton, utan just det faktum att hans blick och skratt liksom särskiljde mig från honom. Agerandet gjorde det så tydligt för mig att min kropp från och med nu var något som någon annan kunde värdera och kommentera, helt fritt och öppet, att det var ok att göra så. Han verkade inte skämmas det minsta.

Sen den dagen har jag alltid varit extra medveten om mina bröst och vad de skulle kunna framkalla för reaktioner hos folk. Ofta känner jag för att dölja dem något, att de är lite för stora eller tar för stort fokus från mitt övriga utseende. Det sitter i ryggmärgen och extremt svårt att göra sig av med. Är så jävla förbannad att jag måste hålla på och förhålla mig till mina egna kroppsdelar på det här sättet! För det gäller ju självklart inte bara brösten.

Just detta att göras medveten, oavsett om det är på ett positivt eller negativt sätt, är en så tydlig process. Jag minns verkligen de kommentarer en fick, som ansågs oskyldiga men som uppmuntrade till att ständigt att göra sig till för andra, att se sig själv som objekt för andras blick. När en väl lärt sig detta är det mycket svårt att ta sig bort ifrån. Jag minns hur jag försökte vara oberoende av andra bedömande, men hur detta oberoende i sig blev något jag ville uppnå för andras skull. Jag ville vara oberoende för att framstå som mer åtråvärd för män, för att de skulle tycka att jag var enkel att ha att göra med. Många män uppmuntrar också denna syn genom att prata om att de gillar ”självständiga” kvinnor eller ”kvinnor som vet vad de vill”, men i själva verket mena kvinnor som beter sig på ett sätt som behagar dem.vetvaddevill

Jag tänker att kvinnor ofta framstår som just mer medvetna om sig själva än vad män gör. Män framstår ofta som nästan pinsamt obrydda om sitt agerande, samtidigt som kvinnor ofta är plågsamt självmedvetna om allt de tar sig för. Att komma ifrån denna självmedvetenhet som kvinna är svårt. Jag upplever att jag lyckas röra mig ifrån det mer och mer, ju färre män jag umgås med, men så fort jag är i mäns sällskap smyger den sig på igen.

7 grymma anledningar till varför alla kvinnor borde undvika män.

  1. På grund av sin oförmåga att relatera till andra saknar förmåga till att känna in situationen. Detta leder till att han säger saker som är helt opassande givet din situation. Kvinnor har tvärtom förmågan att avgöra när det är läge att vara ”ärlig” och när en kan låta bli att säga precis vad som far genom ens huvud. En mycket praktisk egenskap som gör att en slipper en massa onödigt drama och sårade känslor. Mannens oförmåga att relatera gör det också svårt för honom att inse att vissa ”råd” ibland måste följas upp av känslomässig uppbackning, han förväntar sig att andra ska göra som han säger bara för att han säger det.
  2. Han kan inte relatera till erfarenheten av att ständigt bli dömd efter sitt utseende. Detta leder till att han tycker att saker som bantning, smink, kläder och liknande är trams och ingenting en ska behöva bry sig om. Lustigt nog förväntar han sig ofta ändå att kvinnor ska se ut på ett sätt som tillfredsställer hans manliga blick! Detta kan tyckas fördelaktigt men i själva verket är det bara en form av kvinnohat, som bygger på dubbelbestraffning av kvinnan. Om en vill slippa för mycket tjat om sminka, bantning och liknande är det bättre att diskutera dessa saker med sina kvinnliga vänner och tillsammans komma fram till strategier för att inte trigga varandra och skapa en miljö som i högre grad bygger på självacceptans.
  3. Han har en idé om att manlig kommunikation är enkel och rak. Detta är en stor missuppfattning som bygger på att män inte förstår sig på sig själva, och därmed inte heller andra män. De är fasta i uppfattningen att kvinnors vilja till att blir bekräftade i sin kommunikation med män beror på att vi skulle vara komplicerade eller osäkra. Undvik kommunikation med män, så slipper du våndas över att de är så kassa på det.
  4. Alla kommer läsa er som ett heterosexuellt par. Detta kan också skapa en risk att ni faktiskt till slut blir det. Akta dig! Heterosexualitet är både skittråkigt och hälsofarligt.
  5. Risken är stor att han egentligen vill ligga eller åtminstone exploatera dig emotionellt. Eftersom män föraktar kvinnor och saknar förmågan att relatera till andra människor så uppskattar han dig givetvis inte för din ”personlighet”. Risken är stor att han vill bli tillsammans med dig, men det finns också en risk att han mest vill ha dig som känslomässigt stöd och uppassare av hans ego i form av ”vän” snarare än flickvän.
  6. Han kanske är där för att stanna, men bara på sina egna villkor. Män suger sig fast vid kvinnor som blodiglar eftersom de saknar egen livskraft, och således måste exploatera kvinnor på deras. Risken är alltså stor att mannen kommer klamra sig fast vid dig. Eftersom män är dåliga på känslomässigt arbete så försvinner de lätt när kvinnor inte gör det åt dem. Hur nära ni än kan tyckas så kommer du troligen upptäcka att han inte är där för dig när du verkligen behöver det, för att sedan komma smygande tillbaks när det börjar se lockande ut igen. Eftersom kvinnor har lärt sig att ställa upp för män i tid och otid så kan det vara svårt att märka av till en början, men försök att inte anstränga dig så mycket för relationen så ska du få se.
  7. Hans oförmåga att relatera till andra kan få honom att framstå som okomplicerad, men han är i själva verket bara oengagerad. Klart en inte lägger sig i ”drama” om en inte bryr sig om andra människor. Det är inte konstigt att det ibland uppstår konflikter mellan människor som betraktar varandra som värdefulla och jämlika individer. Av samma skäl sprider han inte vidare dina hemligheter: han bryr sig helt enkelt för lite för att lägga dem på minnet. Vidare är det viktigt att komma ihåg att trots att män kanske inte deltar aktivt i konflikter är det ofta ursprunget till dem, till exempel genom att uppmuntra kvinnor till att konkurrera med varandra. Undvika män så kommer mängden drama i ditt liv minska avsevärt.

internaliseratkvinnohatInspirerad av denna lilla lista.

Motstånd och skam.

Fick denna kommentar angående att göra motstånd:

Jag har blivit illa behandlad i en relation, bland annat genom att få sårande kommentarer, anklagelser om otrohet och liknande, eller att han bara ”stängt av” och blivit onåbar utan att kommunicera varför (ofta en kombination av dessa), men något jag är glad över såhär i efterhand är att jag nästan alltid gjorde motstånd. Trots att jag i början var ganska omedveten om feminism (var 17 år när vi blev tillsammans) så vägrade jag finna mig i sättet han behandlade mig. Det kunde tex handla om att jag vägrade släppa händelser eller saker han sagt som sårat mig, och hur mycket jag än försökte hålla mig lugn i dessa situationer så kunde jag inte, utan blev istället arg och hysterisk. Detta är något jag minns att jag skämdes mycket över då eftersom jag gick runt med föreställningen att en ”bra” flickvän ska vara lugn och förstående, men nu i efterhand är jag glad att jag åtminstone gjorde så mycket motstånd som jag var kapabel till under de förutsättningar jag hade.

Detta fick mig att fundera lite på skuld och skam i förhållande till moståndshandlingar.

nugerjagmigtilldig

När jag gjorde motstånd i mina relationer så var det i en kombinerad känsla av stolthet och skam. Stolthet över att jag kunde ”stå upp för mig själv” vilket en ju ska göra som god feminist, men skam i känslan av att dels inte lyckas foga mig tillräckligt mycket, dels inte kunna stå upp för mig själv ”hela vägen” så att säga. Skam över att inte lyckas göra något fullt ut, utan att istället pendla mellan motstånd och underkastelse. Och framförallt: skam över att han trots mitt motstånd ändå inte kommit att behandla mig med värdighet och respekt.

Att göra motstånd innebär en stor risk, nämligen risken att trots att en tydligt markerar sina gränser och hur en vill bli behandlad ändå fortsätter att bli bemött med samma skit igen och igen. Det som uppenbaras när detta sker är det faktum att personen ifråga helt enkelt inte vill bemöta en med respekt, trots att en ger tydliga instruktioner i hur detta skulle kunna uppnås. Personen bryr sig helt enkelt inte om att en far illa av dennes agerande.

Jag tänker att det också är därför många kvinnor inte vill konfrontera de ojämställda villkor de erfar i sina relationer, för de vill helt enkelt inte möta insikten om att det inte ligger i mannens intresse att åtgärda det. Detta för att det skulle blotta att relationen kanske inte är så ömsesidigt kärleksfull som en gärna vill tro.

Jag tänker på detta citat från Det kallas kärlek (sid 184):

IMG_8503Att framställa underordningen som något en själv valt kan vara en psykisk försvarsmekanism. Att tänka att han egentligen skulle vilja om en bara försökte, men att en väljer att låta det vara som det är för att det är tillräckligt, är ett sätt att upprätthålla iden om att en lever i en ömsesidigt kärleksfull relation.

Eftersom det finns en idé om att män har ett intresse i att vara jämställda och behandla sin partners med respekt så anses det i regel bara vara upp till kvinnan att säga till när hon känner sig dåligt behandlad. Men om detta inte åtföljs av att mannen faktiskt ändrar sitt beteende, vilket är vanligt, så kan det leda till en känsla av skuld och skam. Det är lätt att tänka att han gör så helt enkelt för att han inte älskar en, för att en inte förtjänar det. Eftersom män har ett slags samhälleligt tolkningsföreträde så anammar kvinnan ofta detta som just sanningen. För att upprätthålla illusionen av ömsesidighet så förklarar hon kanske mannens tillkortakommande med att hon varit otydlig eller liknande. Allting för att avfärda insikten om att det kanske helt enkelt handlar om att han inte vill.

Att ”lära sig” att ha sex med män.

IMG_8495Läser andra boken i Det andra könet som handlar om kvinnans ”situation”. Första kapitlet är Barndomen och handlar bland annat om hur flickan får vetskap om hur hela barngrejen egentligen går till, det vill säga heterosex. I boken beskrivs hur flickan ryggar tillbaks inför denna insikt.

Jag tänker på hur många människor gärna framställer sex, och då framförallt heterosex, som någonting fint och naturligt. Den som inte uppskattar sex är det något fel på, och en ska helst anstränga sig för att ha ett så kallat ”bra sexliv”. För mig har heterosex alltid upplevts som ett antal spärrar jag måste anstränga mig för att övervinna. Jag var sexuellt aktiv i ungefär ett år innan jag vågade ta vid en penis första gången, jag tog inte några som helst initiativ och jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att vara kåt.

Sedan har det såklart blivit ”bättre” i den betydelsen att jag har lärt mig mer om hur jag fungerar sexuellt, eller snarare vilka former av knep som kan användas för att jag ska kunna bortse från den instinktiva skammen och äckelkänslorna inför det, men heterosex har alltid varit konfliktfyllt. Inte alls någon ”ren” njutning, utan alltid präglat av mäns makt och mäns förväntningar på mig som kvinna. Alltid präglat av att det är något jag ”ska” ha och ett sätt att få bekräftelse snarare än att det kommer ”naturligt”.

Att det är självklart att kvinnor ska anstränga sig för att ha en så kallat ”sund” sexualitet, och framförallt en heterosexuell sådan, har framgått tydligt under mitt liv. Att det är något fel om en känner sig rädd och osäker, och att det i så fall är någonting en är skyldig att göra något åt, är en värdering som präglat min syn på min sexualitet. Att ”komma över” min rädsla inför sex har handlat om att tvinga mig själv att sätta mig själv i obehagliga situationer. Det har inte handlat om att mina manliga partners har visat någon slags förståelse eller att vi har utforskat saker tillsammans, utan jag har stått ensam inför utmaningen att anpassa mig för att männen ska kunna njuta så mycket som möjligt. Det har inte varit för min egen skull utan för hans. Det har handlat om att jag ska upplevas som oproblematisk att ha sex med.

Jag ser ofta när kvinnor diskuterar sin sexualitet som om den vore just ”problematisk”, som om det alltid är en fråga om hur de själva ska tackla denna utmaning och inte kan vara en fråga som de och deras partner kan hantera tillsammans. Det handlar alltid om att de har problem att anpassa sig efter mannens sexualitet, aldrig att mannens sexualitet skulle kunna vara problematisk.

Olika förklaringsnivåer för att förstå mäns våld mot kvinnor.

Här är ett till svar från min tenta om mäns våld mot kvinnor. Det andra, om olika våldsförståelser, kan en läsa här. Jag har också gjort illustrationer av olika patriarkala våldsförståelser här.

I kunskapsöversikten om mäns våld mot kvinnor så lyfts tre olika förklaringsnivåer som en kan använda sig av för att förstå mäns våld mot kvinnor fram. Dels har vi den individuella nivån, där det fokuseras på de enskilda individerna och deras eventuella sociala eller psykologiska avvikelser ( Eliasson & Ellgrim, 2006, sid 20). Mannen som slår beskrivs som avvikande, kanske förklaras hans våldsamhet med hans tragiska uppväxt eller hans sociala utsatthet. Ett exempel på en individuell förklaring skulle kunna vara att en person har växt upp i en särskilt patriarkal miljö, kanske med en pappa som själv använt våld. Ett annat exempel skulle kunna vara att mannen befinner sig i en utsatt situation som får honom att ta till våld för att ”lösa” ett problem, vilket även innebär att skulden indirekt läggs på kvinnan.

Den andra nivån är den strukturella nivån. På denna nivå fokuserar en på hur samhällets uppbyggnad underlättar för män att utöva våld mot kvinnor, till exempel genom juridiska och ekonomiska strukturer eller normer och värderingar som genomsyrar samhället som underlättar för män att utöva våld mot kvinnor (Eliasson & Ellgrim, 2006, sid 20-21). Ett exempel på detta skulle kunna vara att män i regel har tillgång till mer ekonomiska resurser vilket gör att kvinnor som blir utsatta för våld kan ha svårt att ta sig ifrån relationen. Även det faktum att män har juridiska rättigheter till eventuella gemensamma barn kan göra att det kan bli svårt för kvinnan att lämna en våldsam man eftersom hon vill skydda barnen. Dessa faktorer kan göra att våldet kan fortgå utan att mannen får några vidare konsekvenser av det.

Den kulturella nivån behandlar normer och värderingar i samhället som kan komma att tjäna som ursäkt för våld eller som gör att våld ses som en ”lösning” på saker och ting. Det finns normer och värderingar i samhället som rör hur kvinnor och män ”ska” bete sig och vilken position de ska ha, som gör att det finns olika utrymmen för män och kvinnor att agera i en relation (Eliasson & Ellgrim, 2006, sid 21-22). Till exempel kan det handla om att det anses skamligt för en man att inte kunna kontrollera ”sin” kvinna, vilket gör att han känner ett extra stort behov av att kontrollera henne. Det kan också vara föreställningar om att män på olika sätt har ”rätt” till kvinnor, vilket ger dem en slags legitimitet att bruka våld. Ett annat exempel kan vara att män presenteras för våld som ett alternativ för att lösa problem från ung ålder, och då inte bara i relation till kvinnor. Män är ju generellt mer våldsamma, även mot andra män (hjältar och monster sid 5).

Alla dessa förklaringsnivåer kan vara relevanta för att förstå mäns våld mot kvinnor som fenomen. Att det finns strukturer och kulturella föreställningar som möjliggör och underlättar mäns våld mot kvinnor gör ju inte att alla män slår kvinnor, samtidigt är det viktigt att se just den strukturella och kulturella aspekten för att få ett helhetsgrepp om problemet. Det finns ju något som gör att det är just män som utsätter kvinnor för våld i såpass hög utsträckning, och inte tvärtom. En kan tänka sig att den kulturella nivån, alltså föreställningar som finns om mäns rätt till våld, gör att det är just män som tenderar att utnyttja juridiskt och ekonomiskt övertag på detta sätt. En kan också tänka sig att de individuella män som slår skyddas av kulturella värderingar som till exempel att de har rätt att ha ett ”privatliv” som är skyddat från insyn och samhälleliga strukturer, till exempel mäns ekonomiska övertag som kommer sig av att de lönearbetar mer och får högre löner.

Källa: Eliasson, Mona & Ellgrim, Barbro (2006). Mäns våld mot kvinnor i nära relationer en kunskapsöversikt. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Rapporten i sin helhet kan läsas här.

Glädjeflickorna!

Skärmbild från 2015-03-27 16:20:37Jag har varit med i Glädjeflickorna igen!!! Visserligen ett par veckor sedan men har inte kommit mig för att länka till det här. Det handlar om att göra feminism, hierarkier mellan kvinnor, systraskap och mödraskap. Lyssna här!!!!!

Att vara en bra förälder.

braföräldrarNågonting som heterosexuella föräldrar eller blivande sådana är väldigt bra på är att framställa sin egen version av heterosexualitet och familjeliv som den absolut mest sunda miljön för ett barn att växa upp i. Jag har svårt att begripa hur någon slags kärnfamilj skulle kunna vara en sund miljö för ett barn. De grundvalar som kärnfamiljen vilar på, som bygger på att en upprätthåller ett ”privatliv” som ingen annan får lägga sig i, tror jag är en väldigt destruktiv miljö för människor i allmänhet och för barn i synnerhet.

Kärnfamiljer bygger på isolation, vilket i sig är utsatt för alla inblandade. Situationen för eventuella barn förvärras avsevärt av att föräldrarna har juridiska rättigheter till barnet (det heter ju ”barns rätt till sin föräldrar”, men i praktiken är det snarare motsatsen som gäller) och att de anses ha huvudansvaret för barnet tror jag skapar väldigt mycket grogrund för destruktiva relationer. Barnet är ju i praktiken väldigt utelämnat åt sina föräldrar såväl känslomässigt som materiellt, då det saknar rättigheter och möjligheter att söka kontakt med samhällsinstitutioner som en autonom individ.

Detta är ett av skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna vara en bra förälder inom ramarna för rådande system. Jag vill inte ha den typen av ansvar och makt över en annan människa. Inte för att jag tror att jag är en extra dåligt lämpad person för detta, utan för att jag har svårt att se hur någon människa skulle kunna klara det. Visst finns det bättre och sämre sätt att hantera det, men jag vet med mig att jag skulle gå omkring och stressa över att jag inte var en tillräckligt bra förälder. Jag vet att jag skulle bli tvungen att kompromissa med mig själv för att leva upp till kraven. Det är inte en situation jag vill försätta mig i.

När jag läser mammabloggar så slås jag av hur skönt det är att helt enkelt slippa ta ställning till alla de där sakerna de behöver ta ställning till (för det är ju som bekant kvinnans ansvar att göra detta). Jag behöver inte oroa mig över att offra antingen mig själv eller mitt barns välmående. Jag behöver inte oroa mig över att det ena eller andra valet ska skada mitt barn. Det är väldigt befriande. Jag märker också hur alla slåss om att sälja in just sitt sätt som det rätta och riktiga, och jag tänker typ bara att alla dessa människor på ett eller annat sätt kommer skada sina barn. Inte för att de är dåliga människor utan för att det är så jävla svårt att inte göra det i ett samhälle där villkoren kring att ha barn ser ut som de gör.

Jag skulle gärna ha barn, men i ett samhälle med mer rimliga villkor kring det. Jag tror inte att det är bra varken för kvinnor eller barn att leva under dessa villkor. För kvinnor skapar det ett tillstånd av ständig skuld över att inte göra tillräckligt, och det är inte så konstigt för det går ju liksom inte att vara den perfekta föräldern i ett samhälle med så dåliga förutsättningar för föräldraskap.

Motstånd.

diktTänker på det här med att göra motstånd mot förtryck, och hur detta har tett sig i mina relationer. Jag tycker om att tänka att vissa av de handlingar som jag då uppfattade som ickeönskvärda men svårkontrollerande snarare handlade om ett slags instinktivt motstånd mot den underordnade position han tvingade in mig i. Att tänka såhär gör att känslan av skuld och skam inför  misslyckandet blir mindre påtaglig, och jag upplever snarare att jag har haft en agens. om än inte medveten alla gånger så har jag inte underordnat mig utan omsvep, utan jag har gjort motstånd.

Generellt så tror jag att det är bra att prata om hur kvinnor gör motstånd. Kvinnor är offer i relationer med män, men det innebär inte att en är passiv. Ofta tycker jag att beskrivningen av kvinnan landar i att hon inte gör någonting åt sin situation, vilket kan få den som är utsatt att känna än mer skuld och skam och vara förlamande. Istället kan en peka på det motstånd hon faktiskt gör. När hon inte underordnar sig direkt utan säger ifrån, när hon tar upp konflikter fast hon inte ”borde”, när hon pratar med utomstående om det som sker i relationen och så vidare. Detta är motstånd, även om hon i nästa sekund går tillbaka, lägger sig i en konflikt eller försvarar honom inför en utomståendes kritik. Det är denna rörelse fram och tillbaka, mellan vilja till frigörelse och underkastelse, som är intressant.

I efterhand kan jag se att jag gjorde motstånd, och det fyller mig med en viss värdighet. Även om jag inte lyckades vara så bestämd som jag hade önskat, så underkastade jag mig inte utan omsvep. Jag var svår att vara med, och det berodde på att jag inte kunde tolerera den position jag sattes i, hur mycket jag än försökte.

Jag undrar vad ni tänker om det här med motstånd. Har ni några liknande omedvetna motståndsstrategier?

Ge mig pengar!

Arkiv