Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Livsfunderingar.

022

024Funderar en massa på om jag ska söka till en konstlinje på en folkhögskola till hösten eller om jag ska fortsätta plugga på högskola. Börjar bli stressad över att typ ~*ordna upp min livssituation*~ och skaffa någon slags ”vuxen” utbildning, samtidigt har jag fått nytt intresse för allt som är kopplat till skapande och mår väldigt bra av det.

Om psykisk ohälsa och samhällskritik.

En sorglig men viktig insikt jag fick när jag var sjuk var att en inte kan räkna med hjälp från samhället, att en måste klara sig på egen hand. Jag hade såväl materiella som sociala resurser för att ta mig till en bättre plats. Ett socialt nätverk, en viss ekonomisk trygghet, en tilltro till mig själv och min egen förmåga att kunna starta om på nytt, människor att prata med som förstår mig. Jag är också friare än många andra. Jag har ingen familjesituation som binder mig till en speciell plats, inte en massa andra människor jag måste prioritera över mig själv.

Helt enkelt; jag hade möjligheten att ge mig själv utrymme att ta mig till en bättre plats, och det har jag gjort. Jag hade möjligheten att ta vissa risker och smällar. Jag förstår att detta inte är något som alla har. Det göra såklart inte att en ska strunta i att ta chansen om en har den, men det kan ändå vara passande att vara lite ödmjuk inför detta faktum.

På grund av detta kan jag bli oerhört provocerad när jag läser folk som pratar om psykisk ohälsa i termer av ”kämpa det kommer ordna sig”, för att det gjorde det för dem. Det är inte säkert att alla har resurser för att ordna sin tillvaro. Ofta handlar psykisk ohälsa om att en saknar kontroll över sin situation eller att en vantrivs, och det är inte alla som kan återfå kontrollen eller ta sig till en situation där de mår bättre. I många människors liv finns det väldigt konkreta materiella hinder för att kunna göra det.

Att ha privilegiet att kunna släppa saker och ting, att kunna ta sig tiden att fundera på vad en vill göra och var en vill vara, det är tyvärr ingen självklarhet. Ganska få människor har den möjligheten. För mig just nu är det väldigt viktigt att organisera mitt liv på ett sätt så att jag fortsätter ha denna möjlighet. Jag vill inte ha för mycket som binder mig, för jag vet att det är svårt att ta sig loss. Detta är samtidigt en förlust, eftersom det är just det som binder en som många gånger fyller livet med mening. Relationer, människor en kommer nära och som en har obligationer till.

Jag skulle vilja se ett sätt att resonera kring psykisk ohälsa som mer handlade om ens omgivning, och inte bara hur en hanterar den. Det bästa jag själv har gjort för min psykiska hälsa är helt enkelt att avsluta relationer och att flytta. Jag skulle vilja ha ett samhälle där dessa möjligheter i högre grad erbjöds människor. Alltså där en kunde gå till vården och få något slags helhetsperspektiv på detta. Jag har inte upplevt att det har erbjudits mig, utan det är saker jag har behövt räkan ut själv. Snarare har fokus legat på att jag ska kunna hantera dåliga situationer. Det är såklart också rimligt, men även om en har bra strategier för att göra detta så är en dåliga livssituation utarmande och det är så dumt att människor ska vara kvar i sånt i onödan. Det är så dumt att ha ett samhälle som låser fast människor i destruktiva livssituationer och relationer.

Jag tänker att om vi förstod psykisk ohälsa mer såhär skulle en också kunna vara med radikal i sin kritik av samhället och det orimliga i att många av oss tvingas söka vård för saker som kanske snarare har att göra med livssituation. Att tvingas bearbeta sin ”personlighet” för att en ska passa in bättre i detta samhälle. Sånt kan en såklart också göra, men det är även viktigt att se helhetsbilden. Att många av oss blir sjuka för att vi lever här, och att lösningen inte är att vi ska bli annorlunda utan att samhälle ska det.

Twitter 1/2. Att få män att lyssna på en.

Herregud det är klart män ”respekterar” en och ”lyssnar” om en konsekvent slänger andra feminister framför bussen. Finns väl fan inget män ÄLSKAR så mycket som kvinnor som hugger andra kvinnor i ryggen. Tro för helvete inte du har vunnit något om en man lyssnar på dig när du snackar skit om feminister.

Åh gud så jävla trött på feminister som sätter prestige i att män lyssnar på dem. Det är inte svårt sluta tro det. Det är så jävla enkelt att få män att lyssna på en. Det handlar bara om att säga rätt saker, men vissa av oss har självrespekt. Män lyssnar gärna så länge en får dem att känna sig som Bra Män och de slipper känna att de borde ändra sig.

Blir så förbannad när folk utgår från att det är alla kvinnors högsta dröm att någon jävla man ska lyssna på dem. Liksom nej nej nej jag har försökt med den skiten så jävla många gånger och jag ger inte ett SKIT för män som ”respekterar ens åsikt”. Vad fan spelar det för roll när de fortfarande håller en i konstant jävla förtryck?????????????

Vägrar skämmas över min brist på manstillvändhet.

Ni feminister som är så jävla självgoda över att ni lyckas ha bra relationer eller diskussioner med män kan dra åt helvete ärligt talat. Är ju inte som att patriarkatet inte fått mig att skämmas för min oförmåga så det räcker och blir över. Misslyckat heterosexuell och stolt. Värsta är ju de som har mage att känna sig ”skämmade” när en uttrycker sig om relationer m män. Snälla ni har världen på er sida. Det är patetiskt.

IMG_20150201_143322

Jämställdhetsarbete i relationer.

wpid-img_20150130_103350.jpgApropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.

Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.

Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.

Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

wpid-img_20150130_114057.jpgJämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Operera bort livmodern?

IMG_20150128_013525

IMG_20150128_123825Min mensvärk har blivit ett riktigt jävla helvete på sista tiden, kanske det senaste året. Jag har också börjat känna av min ägglossning. Inatt vaknade jag vid fyra för att det gjorde så förbannat ont. Innan så har jag löst det med att onanera men det verkar inte fungera längre.

Nå, under natten så googlade jag i alla fall och såg att en kan operera bort sin livmoder för den här typen av problem. Det verkar vara en förhållandevis enkel operation och dessutom ganska vanlig. Innan har jag trott att livmodern producerar östrogen, och varit sådär taggad på att gå omkring och ta tillskott, men det är tydligen äggstockarna som gör det.

Hur som helst en grej jag började fundera på i och med detta. Det kanske vore bra att bara ta bort fanskapet så slipper en både tänka på barn OCH en slipper hela menshelvetet. I alla fall som jag förstod det.

Jag funderar faktiskt på detta. Jag vill ju ändå inte ha barn, och det känns onödigt att ha en massa besvär relaterade till ens reproduktiva förmåga om en ändå inte har planerat att göra något av den.

Det är korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall.

Våldtäkt är ett samhällsproblem som hänger ihop med att män har makt över kvinnor och att de anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Det är en utbredd idé som finns i samhället, att män har rätt till kvinnors kroppar. Detta tar sig många olika uttryck. Kanske han som tycker sig ha rätt att fälla kommenterar om hur hans flickvän väljer att raka eller inte raka sig. Han som tycker att det är okej att ta på en främmande kvinna. han som tycker sig ha rätt att bli arg om en kvinna inte besvarar hans kontaktförsök. Han som tycker att han har rätt att kommentera kvinnors kroppar inför andra, prata om dem som objekt för hans egen eller andra mäns njutning och reducera dem till enbart detta,

Ibland tar sig detta väldigt extrema uttryck. När en man har sex mot en kvinnas uttryckliga vilja, när han använder fysiskt våld för att kunna genomföra ett samlag och kanske även skadar henne på andra sätt under processen. Detta anses oacceptabelt i detta samhälle. Det är att gå över gränsen. Men det handlar fortfarande om samma grundproblem, om att män anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Samma människor som inte tycker att de behöver ta tag i grundproblemet, det vill säga det faktum att män på grund av sin överordnade samhällsposition kan ta sig rättigheter över kvinnors kroppar, tycker att det är viktigt att vi höjer straffen för dessa fall som så uppenbart går utanför vad som är socialt accepterat. Män kan ta sig rätt till kvinnors kroppar, men inte för mycket.

Alla kvinnor är mer eller mindre utsatta för detta. Alla kvinnor berörs av det faktum att män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, oavsett om en har varit med om en sån här händelse eller ej. Som kvinna lär en sig att aktivt förhålla sig till det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp, redan innan någon man tagit sig den rätten. Som kvinna lär en sig att röra sig på ett visst sätt i samhället för att undvika riskerna som det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp innebär. Som kvinna lär en sig att om en ändå misslyckas med att skydda sig själv så får en skylla sig själv.

Det är inte bara de kvinnor som blir utsatta för de där uppenbart brutala och gränsöverskridande handlingarna som förtjänar upprättelse, alla kvinnor förtjänar upprättelse för att vi lever i ett samhälle där män anser sig ha rätt till våra kroppar och tar sig friheter på vår bekostnad.

Att införa strängare straff för dessa extremfall är ett sätt för män att förskjuta över problemet på en liten grupp män, en liten grupp som ägnar sig åt saker som de flesta redan fördömer. Samtidigt kan det stora flertalet män gå runt och fortsätta ta sig friheter på kvinnors bekostnad, den typen av friheter som är normaliserade i detta samhälle.

Jag vill ha en diskussion kring våldtäkt där mäns rätt till kvinnors kroppar står i fokus, och inte handlingen våldtäkt som sådan. Våldtäkt är ett symptom på ett underliggande problem som genomsyrar hela samhället, och som drabbar alla kvinnor. Alla kvinnor blir i detta samhälle konstruerade som objekt för mäns njutning, som potentiella våldtäktsoffer.

wpid-img_20150129_121145.jpgJag är trött på att kvinnors utsatthet används av politiker för att göra populistiska utspel om att höja straffen för den här gruppen män som alla liksom redan vet går över gränsen och hatar. Jag som kvinna lever ju i detta dagligen, och för mig är det ganska uppenbart att min utsatthet inte kommer minska för att vi pekar ut en grupp” onda” män och straffar dem hårdare. För mig är det uppenbart att min utsatthet är ett resultat av generella attityder, inte extremfall.

När vi pratar om våldtäkt som en fråga om enskilda individer som gör oacceptabla gränsöverskridanden så har vi förflyttat diskussionen från en strukturell nivå som rör alla kvinnor och män, till en individuell som handlar om att rättsväsendet ska bestämma vilka överträdelser som en enskild kvinna har rätt att få upprättelse för.

Det är verkligen korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall, men så är det kanske å andra sidan inte lösningar en vill åt. Tyvärr tror jag att det kan vara så cyniskt som att en försöker plocka poäng på kvinnors utsatthet och låtsas som att en bryr sig om en fråga genom att peka ut en liten grupp som syndabock.

Intressekonflikter i relationer.

På sista tiden har jag börjat förstå många relationsproblem i termer av intressekonflikter. Typ i relationer där jag hela tiden försökt prata om problem och komma till lösningar, men där jag inte nått fram. Innan tolkade jag detta som att jag inte var tydlig nog eller liknande, men nu tänker jag snarare att det handlar om att mina partners inte har haft samma intresse som jag i relationen.

Jag har velat mötas på några slags jämlika premisser och kunna ha ärlighet och gemenskap, medan de snarare strävat efter att upprätthålla ojämlikheten och därmed sitt maktövertag. Det har helt enkelt varit mer bekvämt för dem att inte möta mig, de har inte velat förstå mig för det har inte legat i deras intresse.

Och det kan en ju förstå – klart som fan det är soft att ha en ständig källa till bekräftelse som en håller på halster. Om de hade eftersträvat jämlikhet i relationen hade det ju gjort att de behövde ge mer själva, och det hade ju varit en förlust. Genom att upprätthålla maktobalans ser de till att han någon som ständigt bekräftar dem och anpassar sig efter dem närvarande.

Samtidigt så förlorar en saker på att upprätthålla detta maktspel, ärlighet och kärlek till exempel. För så länge den här maktobalansen finns så kan en inte ha rak kommunikation eller tillit i relationen. Detta måste ju vara en förlust även för dessa män, men jag tänker mig att det är för obehagligt för dem att göra avkall på det maktanspråk det skulle innebära.

Jag tänker mig att det finns män som skulle vara villiga att göra avkall på maktanspråk och mötas, men att det är ovanligt och bygger på deras goda vilja. Jag tänker också att de skulle kunna ta tillbaks detta om de ville, att en fortfarande är utelämnad till deras nåd som kvinna. Det vill jag inte vara, jag vill ha relationer där den här typen av maktanspråk inte är inbyggda i själva konstruktionen, där dne här intressekonflikten inte finns från första början.

Mäns våld mot kvinnor.

IMG_20150128_131630Jag läser en kurs i kvinnofridskunskap som är bra. Här lite siffror från SKL:s rapport ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” från 2006. En av de sorgligaste grejerna tyckte jag var hur många kvinnor som lever gömda från män. Det är så förbannat orättvist att det är dessa kvinnors rörelsefrihet som hindras istället för mannens.

Ge mig pengar!

Arkiv