Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

wpid-img_20140730_144512.jpgJag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

”Känsliga killar” och att blanda ihop känslomässigt ansvar med självfixerat gnäll.

När det kommer till det här med män och känslor finns det en mycket vanlig uppfattning att känslomässigt kompetens handlar om att kunna ”prata” om sina känslor eller ”uttrycka” dem. Det ligger förvisso viss sanning i detta, men det är inte hela bilden. Många män är fullt kapabla till att uttrycka sina känslor men fortfarande helt inkompetenta när det kommer till att göra något av denna information. Typ ”jag känner såhär, då säger jag det” istället för att fundera lite på varför en känner som en gör, om det är legitimt och vad som kan göras åt saken.

Det finns en idé i samhället om att män inte ”får” snacka om känslor, vilket är skitsnack. Män ”får” visst snacka om känslor. När män uttrycker känslor så brukar de i regel tas på mycket stort allvar, till skillnad från när kvinnor snackar om känslor då de brukar häcklas för att de ”ältar” eller liknande.

Däremot har män ofta bristande förståelse för sitt eget känsloliv. De fattar helt enkelt inte vad deras känslor betyder. Typ om jag är lite grinig och lättirriterad en dag så brukar jag fundera lite på varför det är så. Har jag sovit dåligt? Har jag ätit dåligt? Finns det någon jobbig underliggande stress? Jag söker helt enkelt orsaken i mig själv först och främst, och i min omgivning sedan. Min upplevelse är att män sällan gör den här grejen, utan att de snarare går omkring och letar efter någon eller något som de ska kunna utleva sina jobbiga känslor på, någon de ska kunna projicera dem på. Jag tänker att detta hänger ihop med den generella synen på att män blir arga på grund av orsaker och kvinnor blir arga på grund av att de ”är” på ett visst sätt (hysteriska, överkänsliga och så vidare). Mäns ilska ses som en legitim reaktion på omgivningen, kvinnors ilska ses som något som blommar ut inifrån de själva. Även i de fall då det faktiskt finns i samhällets ögon legitima skäl för en kvinna att bli arg så anses till exempel hennes reaktion vara för stark och så vidare.

Ofta utmålas kvinnor som känslofixerade för att det finns en idé om att de talar mycket om känslor med sina kvinnliga vänner. Detta ligger det ju viss sanning i, och det har sin enkla förklaring i att en som kvinna i en heterorelation inte bara måste avhandla sitt eget känsloliv utan även sin partners, till skillnad från mannen som avlastar sig känslomässigt i relationen och låter kvinnan hantera det. Den erfarenhet jag har av att ”prata känslor” med mina vänner är inte att jag gör det för att det är så jävla kul utan för att lösa olika slags problem jag upplever i till exempel min relation. Det är alltså ett känslomässigt arbete jag bedriver när jag gör detta, inte någon jävla hobby. Men eftersom män i regel är väldigt omedvetna om behovet att lösa känslomässiga problem så tycker de väl att det är roligt att häckla den som gör det för att vara navelskådande. Och visst, det blir ju en del ältande, men det beror på att en för det mesta saknar en mycket viktig pusselbit, nämligen mannens sida av det hela. Eftersom det är väldigt svårt att ensam lösa ett problem där två personer är inblandade så blir det jävligt mycket mer snack än vad som är nödvändigt. Tänk vad bra det vore om män var lite mer delaktiga så en slapp älta!

Många män creddar sig själva för att de är så kallat ”känsliga killar” vilket i praktiken ofta innebär att de helt saknar distans till sitt eget känsloliv. De ”känner” en massa saker som de känner sig nödgade att reagera på utan att fundera särskilt mycket innan. Detta beteende vill de ska upphöjas eftersom det inte är ”macho”, det vill säga inte bygger på totalt förnekande av det egna känslolivet. Vad de missar är att det finns gott om sätt att utöva maskulinitet på som inte är att vara helt kall och hård i alla situationer. Bland annat är ett väldigt typiskt sätt att sätta sitt eget beteende i relation till en tänkt mer förtryckande manlighet, och höja upp sin egen. I en sådan situation så åtnjuter mannen manliga privilegium när hans känslor tas på allvar och ses som fina och bra just för att han är man.

Att ta känslomässigt ansvar är inte att bara häva ut sig sina känslor så fort en känner dem. En kan känna en massa olika saker som inte har någon som helst relevans. Om en blir ifrågasatt för sitt vidriga beteende kan en till exempel känna sig kränkt, det betyder inte att det är en känsla som är värd att ta i beaktning när en ser över relationen, utan det kanske är något en måste hantera på egen hand. En kan också ha problem med att bli arg så fort en känner sig det minsta hotad, att besvara varje ifrågasättande med aggressioner och så vidare. Att en i de här lägena känner vissa känslor som en också kan känna när en blir utsatt för förtryck innebär inte att en faktiskt blir det. Däremot brukar män ofta tro att så fort de känner en känsla så är den helt rimlig och legitim, och därför uttrycker de den.

IMG_20140701_201439Samma sak gäller män som är ”kära”. Ofta när män upplever något slags sexuellt/romantiskt intresse för någon så säger de helt sonika det. Jag har hört många historier om män som har sagt till vänner och/eller kollegor att de är kära i dem trots att de är inne i en annan relation som de inte planerar att avsluta. Utan någon som helst tanke på att sådan information kanske kan vara jobbig att förhålla sig till så uttrycker de den. Visst är det bra att vara ärlig med vad en känner, men det innebär inte att en kan säga vad som helst bara för att en känner det. Erkänn inte romantiskt intresse som du inte är beredd att ta ansvar för det. Samma sak gäller män som tvångsmässigt ”säger sin åsikt” så fort de tycker någon är snygg/sexig/ful/äcklig. Bara för att en ska vara ”ärlig” så behöver en inte säga allt som flyger genom ens skalle!

Detta är en sån grej jag verkligen önskar att fler män kunde greppa. Känslomässigt ansvar innebär inte att gå helt upp i sina känslor och kräva att alla ska anpassa sig efter dem, utan det innebär att försöka förstå sig själv som en kännande varelse i den kontext en befinner sig i, att förstå vilka känslor som uppstår varför och lära sig att hantera dem på ett passande sätt som går ut över andra i så liten utsträckning som möjligt.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig.

Minns en incident som skedde i ett gäng jag ingick i en gång i tiden. Detta gäng bestod mest av kvinnor, men det fanns några män perifert. En av dessa män var väldigt bra på att ta sig diverse friheter. Han var så att säga eftertraktad av kvinnorna i det här gänget, och hade under en period relationer med flera av dem.

En av de han hade en relation med behandlade han efteråt mycket illa, bland annat genom att prata om hur dålig hon var på att kyssas med de andra i gänget.

Jag minns mycket tydligt när den som stod näst på tur hade blivit dumpad av honom och berättade att hon nu förstod att han inte behandlade kvinnor bra och i högre grad kunde sätta sig in i den andra kvinnans perspektiv, alltså hon som blivit utsatt innan. Hon kände ånger för att hon inte hade stöttat henne mer när det begav sig. Jag vill också minnas att jag blev ganska irriterad på grund av detta, jag tyckte väl att det var uppenbart redan från första början att han inte behandlade kvinnor väl.

Men sanningen att säga, jag har gjort samma sak själv många många gånger, både innan och efter denna händelse. Jag har struntat i de tydliga varningssignaler som finns, typ att en man har behandlat någon annan illa, och kört på ändå. Jag har upprepade gånger svikit ickemän för att jag har ansett mig ha en chans på en relation med en man, och gång på gång blivit besviken när han betett sig illa samt skuldbelagt mig själv för att jag inte ”fattade” att det var så det skulle bli, att jag inte lyssnade mer på den där delen inom mig som sa ”det kommer gå dåligt” och istället valde att lyssna på den lilla lilla förhoppningen att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Den där förhoppningen som aldrig någonsin infrias.

wpid-img_20140729_112648.jpg

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig. Varje gång jag ha offrat en annan relation för en mans skull så har jag ångrat mig. Det har aldrig någonsin varit värt det. Visst har jag även offrat relationer med män för relationer med ickemän, men det har alltid känts värt.

När jag har ingått i relationer med män har jag ofta känt att jag varit tvungen att liksom ge upp en massa saker innan relationen äger rum. Det är en väldigt hög insats. Jag måste göra avkall på väldigt mycket i termer av energi, engagemang och värderingar. Jag måste göra femininitet, jag måste göra mig tillgänglig för mannens bedömning och så vidare. Det finns helt enkelt ett maktförhållande som sätter mig i denna position som jag upplever som djupt obehaglig.

I relationer med ickemän upplever jag ofta utbytet som mer jämnt från första början. Jag behöver liksom inte öppna upp mig känslomässigt och utsätta mig för risken att bli sårad på samma sätt. I relationer med män upplever jag för det mesta att startsträckan är väldigt jobbig. Det är så mycket känslor och förhoppningar inblandade.

På sista tiden har jag verkligen försökt jobba med detta. I de relationer med män jag har är jag noggrann med att se vad jag offrar och vad jag får tillbaka. Jag jobbar hårt på att upprätthålla min integritet och inte ge för mycket, för det är väldigt lätt att hamna i en situation där en bara ger och ger till någon som inte ger tillbaka, eller som ger väldigt lite tillbaka. Jag jobbar hårt på att inte sätta mig i situationer där jag är utelämnad åt mäns godtycke, utan att alltid upprätthålla kontroll. Detta är i sig energikrävande, varför jag också försöker att inte ha så många relationer med män. Det är jobbigt att alltid behöva upprätthålla distansen i rädsla för att bli sårad, men det är ingenting jag väljer utan något jag måste göra för att skydda mig själv.

Detta handlar om att relationer med män värderas högre i samhället. Kvinnor anses vara till för män och får sitt värde i detta samhälle genom män, vilket gör att en är beredd att satsa mer på en relation med en man. Detta gör såklart i sin tur att män förväntar sig detta, att de vet att de inte behöver göra särskilt stora ansträngningar. De vet att andra kommer göra uppoffringar för att ens få en chans, för att lappa ihop relationen och så vidare, så de kan bekvämt luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet.

Att se över sina begär, att dekonstruera dem och fundera på vad som egentligen får en att må bra är en viktig feministisk handling. Att lära sig att stå emot vissa begär, bland annat begäret efter relationer med män, är en väg till inte bara sin egen frigörelse utan även andras. Det gör att en blir bättre på att ta hand om sina relationer med ickemän, eftersom en inte låter relationerna med män komma i vägen. Det handlar om att bygga gemenskap med andra människor på andra grunder än de patriarkala, de som stipulerar att relationer med män ska komma i första rummet.

Jag sörjer alla de relationer med ickemän jag låtit förfaras för att relationer med män har kommit i vägen, och jag försöker att se till att det inte ska upprepas. För att kunna göra detta måste jag ifrågasätta det behov jag känner av att ha män i mitt liv. Det utesluter inte att jag också har relationer med män, det handlar snarare om att försöka värdera dem för vad jag faktiskt får ut av dem som person och inte utifrån de värderingar som finns i samhället att dessa relationer skulle vara mer värdefulla.

Och det fungerar! På sista tiden har jag verkligen kunnat se mina relationer i ett annat ljus. Jag funderar mer och mer på vad jag faktiskt mår bra av, och drivs i lägre grad av idéer om att jag måste ha en relation med en man liksom bara för sakens skull. Givetvis är det svårt att helt göra sig av med dessa idéer, men det går i alla fall framåt.

Vad gör en människa orädd?

BtqUk9SCEAAcwggAngående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.

Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?

Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.

Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.

Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.

Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

  1. Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.wpid-img_20140728_135107.jpg
  2. Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd.

Jag tänker på det här med att vara feminist och vad det förpliktigar till. Jag tänker ju generellt att en inte ska hålla på och kräva en massa av andra bara för att de kallar sig feminister, jag tycker inte att en kan kräva att en ska orka hålla på med en massa aktivism, att en ska vara ekonomiskt självständig, att en ska se ut på ett visst sätt och så vidare.

Däremot så finns det i mina ögon en grej som är jävligt viktig att göra och som jag förväntar mig av feminister.

Jag förväntar mig att den som kallar sig feminist försöker att göra sig av med sitt internaliserade kvinnohat. Jag förväntar mig att inte behöva få höra slutshaming, att inte behöva höra försvar av män som betett sig som kräk och så vidare från en feminist. Jag förväntar mig också att inte behöva bli påprackad en massa patriarkala ideal när jag umgås med en feminist, det vill säga jag vill inte höra en massa snack om bantning, ”kroppsvård” eller hur viktigt det är att ha en pojkvän.

Nu kanske vissa tänker ”men vadå ska en inte få ha pojkvän/banta när en är feminist”. För mig handlar det inte om vad en personligen gör med sin kropp utan om vad en sprider för idéer. Det är en grej att själv leva upp till dessa ideal, en annan att också dra in andra i sin skit. Jag förväntar mig helt enkelt att feminister inte prackar på mig sådant.

Jag förväntar mig också att en feminist gör vad den kan för att försvara andra från mäns förtryck. Jag förväntar mig att en feminist inte står och skrattar med åt sexistiska skämt för att stiga i hierarkin i mäns ögon, eller snackar om hur andra ickemän är hysteriska eller på något annat sätt beter sig felaktigt enligt patriarkala ideal för att få extrapoäng. Visst, det kan hända att en trillar dit ibland, men jag förväntar mig att en försöker jobba emot de här tendenserna.

För mig är det en självklarhet att en som feminist gör en ansträngning för att vara mindre manstillvänd. Sedan kan en till exempel fortfarande vara beroende av män, materiellt som ekonomiskt, men det är skillnad på att vara i ett beroende och att aktivt försvara det. Det handlar om var ens sympatier ligger; ligger de i manssamhället eller i feminismen?

Jag kan inte lita på en feminist som är villig att offra mig eller andra på patriarkatets altare så fort de tjänar lite på det. Om jag inte kan lita på det är det bara tomma ord i mina ögon.

Angående satir och metaforer.

Ibland tar sig andra rätten att ”försvara” vissa människors uttalanden genom att säga att de ”inte menar allvar”, att det är ”satir” eller liknande. Nu senast i samband med Athena Farrokhzads sommarprat, men också i största allmänhet, till exempel när SCUM diskuteras.

Jag tolkar inte heller allt i SCUM bokstavligt, det finns många grejer som jag inte gillar, men jag inbillar mig inte att min tolkning är den ~*rätta*~ tolkningen. Jag är helt övertygad om att Solanas menade det som står, även de bitar som jag tar avstånd från för att de är biologistiska och transfobiska. Sedan är vissa bitar satiriskt skrivna, men det gör det inte mindre allvarligt menat.

En grej det blev väldigt mycket snack om rörande Farrokhzads sommarprat är valet av låten Beväpna er. Å ena sidan har vi se som ba ”hon uppmanar alla att skaffa vapen och börja skjuta vilt omkring sig”, å andra sidan de som ba ”nejmen det där är ingenting att ta på allvar det är bara metaforer”. Om det nu är en metafor, vad är det en metafor för? Vad vill de säga? Det är knappast en metafor för att vi ska fortsätta sitta och vara tysta och snälla och gå med på den så kallade ”demokratins” spelregler, lika lite som SCUM är en metafor för att vi ska fortsätta dalta med män.

Att något är roligt, fyllt av metaforer eller liknande gör inte att det inte också är allvar. Vi använder ju metaforer, humor och så vidare för att säga något. En spelar inte Beväpna er om en inte menar något med det.

Jag tror inte att det finns någon mening i att försöka göra budskapet snällare än vad det är. Farrokhzads sommarprat var radikalt, det var en svidande kritik av det rådande och en uppmaning till att kämpa för ett bättre samhälle med de medel som är nödvändiga. På något annat sätt kan det inte tolkas. Att prata bort det med att det var ”metaforer” och så vidare är bara fegt och fånigt. Jag önskar att folk kunde sluta tramsa till allting som doftar det minsta lilla radikalitet.

Vi ska vara konstruktiva, men det innebär inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Diskussionen om manshat och huruvida vi ska släppa in män i feminismen handlar först och främst om vilken syn en har på hur patriarkatet fungerar. Eftersom jag tror att patriarkatet är ett genomgående system där män har makt över kvinnor som de utövar bland annat på mycket subtila sätt så tror jag att diskussionen måste breddas bortom våld i relationer och våldtäkt. Jag tror att vi måste betrakta patriarkal makt som något betydligt bredare än så, inte bara det som görs emot ickemäns uttryckliga vilja.

Eftersom jag menar att alla män förtrycker alla kvinnor så blir manshat rationellt. Eftersom jag anser att alla män utövar patriarkal makt om de får chansen så tycker jag det är smart att undvika dem, speciellt i feministiska sammanhang. Jag tror helt enkelt att deras närvaro i sådana ofta stjälper mer än det hjälper; det gör folk obekväma, det slår split, det finns risk för att det förekommer heterosexuella praktiker och så vidare. Jag tror helt enkelt att de förstör, jag upplever själv att de förstör, även om de själva inte har den intentionen. Därför är det viktigt för mig med kvinnoseparatism, inte av något slags envist grundlöst manshat.

Utifrån detta så anser jag även att det är relevant att tala om det vardagliga patriarkala förtrycket, och specifikt det som förekommer i kärleksrelationer och i sexuella situationer, eftersom jag menar att det är det som är patriarkatets kärna. Det är ingen slump att jag väljer att fokusera på ”vanliga män”, det är helt enkelt så att jag tycker att det är viktigt, viktigare än att tala om extremexemplen. Jag menar, alla vet att mäns våld i relationer och våldtäkt är något dåligt, det intressanta i mina ögon är att utröna vad det rör sig om för mekanismen.

Mitt val av metod i feministisk kamp är således inte någon slump, utan det hänger ihop med hur jag ser på patriarkatet. De som tycker att mina metodval är felaktiga brukar i regel inte dela min syn på hur patriarkatet är uppbyggt. Det kan jag ju förstå, men det blir problem för mig när diskussionen börjar handla om metodvalen direkt och om de är moraliskt fel/rätt istället för att ta sin grund i teorin. En teoretisk diskussion om patriarkatets uppbyggnad och om hur vi ska organisera feministisk kamp ser jag som eftersträvansvärd, men jag ser det inte som eftersträvansvärt att hålla på och gnälla fram och tillbaka om det är snällt/dumt med manshat.

Givetvis ska vi vara konstruktiva! Jag är feminist för att jag vill krossa patriarkatet, och därför så vill jag såklart diskutera metoder för hur vi ska göra detta. Jag har själv en massa idéer, varav vissa jag praktiserar, men jag anser såklart att det skulle vara till vår fördel om fler organiserade sig i gemensamma projekt med patriarkatets slut som mål. Att vi ska vara konstruktiva innebär i mina ögon att vi ska hitta effektiva vägar framåt, inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Metodval är inte slumpmässiga, utan de hänger ihop med ens syn på saker och ting. Att bara kritisera metoder utan att förstå detta är att bedriva en mycket ytlig kritik. Den som vill att jag ska sluta med de metoder jag kör med nu får väl ta och övertyga mig med en sammanhängande analys av patriarkatet och utifrån det härledda metoder, och förklara varför det skulle vara mer korrekt eller effektivare. Jag är absolut öppen för förslag och har reviderat mitt metodval många gånger. Men jag kommer inte göra det för att någon tjatar, skämmar eller kommer med olika liberala klyschor.

Den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan.

Ibland diskuteras enskilda personers rätt att känna ilska för patriarkatet. ”Varför är du arg, det finns ju de som har det sämre än du”. När jag uttrycker ilska över patriarkatet är det såklart inte bara det jag själv blivit utsatt för som det handlar om, utan även det jag ser andra bli utsatta för.

IMG_20140623_222129Ibland kan folk säga något i stil med ”jag träffade person x som blivit utsatt för något mycket värre än du, den är inte arg och därför har du inte någon rätt att vara det”. Grejen är att olika människor hanterar saker på olika sätt. Vissa blir förbannade, andra tiger och vänder skiten inom sig. Det finns ingenting som säger att den ena strategin är bättre eller mer moraliskt korrekt än den andra.

Själv är jag nöjd med att ha nära till ilska. I mina ögon är det något som ger mig kraft och självsäkerhet och som hjälper mig igenom olika svårigheter. Givetvis ställer det också till problem, men generellt är det ingenting jag vill bli av med. Ilskan hjälper mig att inte vända vissa saker inåt.

Att någon annan inte är arg över sin situation innebär inte att denne inte har rätt att vara arg eller kanske rentav borde vara arg. Jag upplever ofta att det är svårare att vara förbannad över saker som drabbar än själv än det som drabbar andra. Saker som drabbar mig själv känner jag ofta väldigt blandade känslor inför, jag har ofta en personlig relation med förövaren, är insyltad i olika slags emotionella och materiella beroenden och så vidare. I sådana situationer har jag ibland svårare att se förtrycket klart än någon som kommer utifrån.

Jag tror att det skulle vara bra om fler ickemän lärde sig att bli förbannade. Ilskan är generellt ett manligt privilegium, någonting en som man kan ta till med och utöva makt genom. Ickemän däremot förväntas inte vara arga och anses inte ha rätt att vara arga på samma sätt som män. Till skillnad från mäns ilska, som i regel tolkas som en legitim reaktion på omgivningen, så anses ickemäns ilska vara resultatet av att de är emotionellt instabila eller dylikt.

Ilska är ingenting positivt i sig, men det kan vara en förändrande kraft om den riktas mot rätt mål, om den riktas mot våra förtryckare. Istället för att rikta ilskan mot oss själva och försöka förändra oss själva så bör vi rikta ilskan mot patriarkatet. Detta är berättigat oavsett om en har blivit utsatt för mer eller mindre patriarkalt förtryck i jämförelse med andra, att bli utsatt för förtryck är alltid en anledning att vara förbannad även om någon annan har det värre.

Men alla har inte kraft eller möjlighet att vara arga. Många befinner sig i situationer där de inte har något annat val än att rikta ilskan inåt, där utåtriktad ilska skulle försätta dem i livsfara. Eller så har de aldrig lärt sig att var arga och vilja förändra någon annan än sig själva. Kanske orkar en inte släppa lösa ilskan, för det finns så jävla mycket att vara förbannad över. Detta är inte nödvändigtvis föredömligt, det finns ingenting som säger att deras ickeilska skulle vara bättre eller finare.

Visst skulle jag kunde undvika ilska, jag skulle kunna välja att vara snäll, men jag vill inte. Att välja att inte vara arg när jag har alla möjligheter att vara det ser jag som ett svek. Jag tänker att den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan, vågar eller orkar. Jag tänker att jag vill inspirera andra till ilska, för jag vet hur mycket ilskan har hjälpt mig i mitt liv och i min frigörelse. Jag tänker att jag vill visa att det är okej att vara arg, att det kan vara rätt att vara arg.

23 år av patriarkalt förtryck.

wpid-img_20140725_110132.jpgIdag firar jag 23 år av patriarkalt förtryck. Av dessa år har ungefär 4 ägnats åt mer eller mindre heteromonogama relationer. Detta utgör ungefär 17,5 % av min livstid. Mer än så har bestått av ickeuttalade kärleksrelationer med män, alltså att vara ”på g”, ”kk” eller liknande. Jag kan inte fly patriarkatet, men jag kan försöka undvika att dra in patriarkala praktiker i mitt kärleksliv. Jag hoppas och vill att den där procentandelen ska bli mindre och mindre, att mindre och mindre av mitt liv ska bestå av heteromonogama praktiker. Min present till mig själv är att fortsätta sträva efter frigörelse.

Ge mig pengar!

Arkiv