Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Revolutionär sorg.

Jag tänker ofta på mellanrummet mellan det som är och det som skulle kunna vara. Den oändliga avgrund som skiljer det samhälle vi har idag från det samhälle som skulle kunna vara möjligt.

Jag tänker mycket på det när jag läser följande rader i SCUM:

Den sanna konstnären är varje sund, självsäker kvinna och i kvinnornas samhälle kommer den enda Konsten, den enda Kulturen, att vara självupptagna, galna och coola kvinnor som går igång på varandra och på allting annat i universum.

Så skulle det kunna vara om vi levde i kvinnornas samhälle. Jag kan se glimten av det ibland.

Vi vill nog ofta skjuta ifrån oss denna sorg. Vi vill skjuta ifrån oss insikten om att vi inte leve i den bästa av världar. Om att vi som människor förtjänar att ha det, skulle kunna ha det, bättre än såhär.

Jag tänker att den här sorgen kan vara revolutionär. Om vi verkligen låter oss känna den, verbalisera den och förstå den så kan den vara det. Om vi sätter ord på den här bristen som präglar vår tillvaro. Om vi vågar begära någonting mer, något bättre och värdigare. Om vi vågar erkänna det som fattas oss, kollektivt istället för individuellt.

Radikalfeminism.

Får ibland frågor om det här med radikalfeminism och vad det innebär. När jag säger att jag är radikalfeminist så sällar jag mig till en feministisk tanketradition där en ser könsmaktordningen som en grundläggande struktur i samhället, till skillnad från liberalfeminismens idé om att kvinnors underordning mest handlar om fördomar. Detta innebär i sin tur att en ser män som grupp som förtryckare och exploatörer, snarare än till exempel kapitalister som ger kvinnor lägre löner. Jag anser också att det i ett radikalfeministiskt perspektiv måste finnas en kritik av sexualitet och begär, det vill säga att en ser heterosexualitet som någonting grundläggande i patriarkatet.

Radikalfeministiska idéer är en självklar del av de feministiska idéer som finns idag. Det var till exempel radikalfeministen Kate Millet som myntade begreppet patriarkat, ett begrepp som används av många feminister idag som inte nödvändigtvis är radikalfeminister. Det finns också en medvetenhet om sexualitetens betydelse, kanske inte så mycket i termer av kritik mot heterosexualitet som koncept utan snarare när det gäller sexuellt våld, men även detta är en radikalfeministisk idé.

När jag säger att jag sällar mig till en feministisk tanketradition så menar jag inte att jag köper allt med hull och hår. Givetvis finns det mycket i den radikalfeministiska tanketraditionen som är problematiskt, något som kan sägas om alla tanketraditioner. Idéer jag kan ha svårt för är sådana som bygger för mycket på att kvinnor skulle tvingas eller luras in i relationer med män mot sin vilja, eller idéer där det sexuella våldet hamnar alltför mycket i fokus. Snarare handlar det om att försöka bygga vidare på ett arv. Att läsa, att förstå, att kritisera och omtolka äldre texter.

Snarare handlar det om vilka frågor en försöker besvara och var en söker sina svar. Radikalfeminister har generellt försökt besvara frågor som handlar om vad det är som utgör grunden för patriarkatet, och försökt svara på dessa genom att studera sexualiteten, begäret, familjen. En har försökt hitta svaret i den privata sfären snarare än den offentliga, inte för att kvinnoförtryck inte förekommer i det offentliga utan för att en inte tänker sig det som den grundläggande förklaringen till kvinnors underordning som kvinnor.

Olika svar har uppkommit på denna fråga. Ett tidigt radikalfeministiskt svar lägger fokus på just det sexuella våldet, som till exempel Millet gör i sin bok Sexualpolitiken. Ett senare svar på frågan är Jonasdottirs fokus på kärlekskraft i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen. Det finns även radikalfeminister som fokuserar på barnafödande, som till exempel Shulamith Firestone (som jag själv tyvärr inte har läst) som menar att kvinnors frigörelse ligger i att de befrias från reproduktionen, det vill säga från att föda barn. Jag tror att det ligger sanning i alla dessa tankar, men själv är jag väldigt förtjust i Jonasdottirs teori som bygger på att män exploaterar kvinnor på kärlekskraft, det vill säga bekräftelse, och att det faktum att kvinnor i detta samhälle älskar män på ojämlika villkor där denna exploatering kan ske utgör en grund för patriarkatet.

Ibland använder människor, till och med feminister, radikalfeminist som en förolämpning. Jag undrar om de som gör detta har någon aning om vad de pratar om. Har de läst någon radikalfeministisk nyckellitteratur? Har de någon insikt i den radikalfeministiska tankeutvecklingen idag? För det finns ju såklart mycket att säga om denna tanketraditions missar, men det finns också mycket att hämta.

Många vill nog tycka om sex med män.

jagärfaktisktheterosexuell

Jag tänker på den här grejen med att många förklarar sin heterosexualitet med att de minsann tycker om att ha sex med män. En kan ju för det första tycka att detta inte borde vara skäl nog för att för den sakens skulle spendera hela sitt liv med män, men jag vill också ifrågasätta utsagan att människor ”uppskattar” att ha sex med män i en sådan utsträckning att det motiverar all världens heterosexualitet.

I samband med att jag ”blev” lesbisk så började jag fundera på mina sexuella relationer med män, vilket jag skrivit lite närmare om här:

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

När en lyssnar på kvinnor som har sex med män så verkar det ofta inte vara så jävla najs, snarare en källa till problem. De saknar lust, deras partner är okänslig, de får aldrig komma, de känner sig pressade till att ha ”husfridssex” och så vidare. Många kvinnor hävdar såklart att det ”tycker om sex”, men när en gräver djupare verkar det inte alls vara så oproblematiskt som de vill påskina. Många kvinnor berättar om en lång kamp för att kunna få till ett ”bra” sexliv, och ändå är det något som skaver.

Jag tänker att många gärna vill tycka om sex med män, och därför tänker de att de gör det. Varför ville en tycka om sex med män? Kanske för att dölja de ojämlika villkoren för ”kärlek” och sex i detta samhälle. Om en tänker att en tycker om det så känner en sig mindre exploaterad och pressad, en upprätthåller illusionen om sitt eget fria val, vilket kan vara viktigt för många människor eftersom insikten om hur mycket vi styrs av samhällets strukturer är jävligt smärtsam. Dessutom innebär det en viss status att som kvinna ha ”bra” sex med män, och män tycker att det är bekvämt med kvinnor som ”gillar” sex, så länge det är på deras villkor då. Att vara en skön tjej, en tjej som inte ställer så höga krav och är sexuellt tillgänglig, gör en mer åtråvärd. Kvinnor som ställer något slags krav på ömsesidighet i sina sexuella relationer med män anses i regel besvärliga. Så en tar vad som ges och inbillar sig att det är så en vill ha det. En berövas en egen sexuell agens, och börjar anta att det som serveras till en också är det en begär.

oproblematisksexualitetSjälv har jag varit övertygad om att jag tyckt om sex, men det har handlat om att jag sett sex som en källa till bekräftelse från män. Att sluta ha sex i en relation har varit oerhört jobbigt eftersom det inte funnits andra källor till närhet och bekräftelse. När sexet då försvann ur bilden så blev det svårare att upprätthålla illusionen om att vi älskade varandra.

När jag i efterhand granskat dessa erfarenheter så har jag sett att det handlade ganska lite om ren njutning, och mer om den sociala status som finns i ”sex” och den funktion det fyllt i mina relationer. Många av de sexuella erfarenheter jag har haft har jag uppfattat som förnedrande. Men eftersom detta är helt normaliserat, att det liksom är så det ”ska” vara att ha sex med män som kvinna, så är det ingenting en reagerar så mycket på. I en sådan kontext kan ”bra” sex vara att en inte tycker det är direkt smärtsamt.

Alla kvinnor har såklart inte samma erfarenhet som jag, men jag tror det kan vara en god idé att fundera lite på det här med sex, vad det innebär för en, hur en upplever det och använder det. För det är liksom föregivet taget i detta samhälle att vi ska uppskatta sex, och framförallt heterosex. Det är föregivet taget att det är någonting sunt att ha sex, att det är någonting vi ”ska” göra och att den kvinna som inte uppskattar sex med män från första början måste lära sig att göra detta.

I själva verket är det heterokvinnor som objektifierar kvinnor.

Det finns en föreställning om att lesbiska objektifierar kvinnor. Genom att betrakta kvinnor som potentiella sexparters så sällar en sig liksom till männen, en har ett manligt begär eftersom en begär en kvinnlig kropp.

Detta grundar sig på idén om att begär alltid är objektifierande. Det är ju inte så konstigt att en får för sig detta om en bara haft heterosex, där begäret som känt bygger på makt och olikhet. Givetvis finns det en aspekt av objektifiering i alla former av heterosexuella begär, eftersom vi i någon mening alltid reducerar varandra till kön. Samma reducering till kön kan inte äga rum i en samkönad kontext eftersom en inte har någon olikhet att ta spjärn mot. Sedan förekommer det såklart också, kanske framförallt när folk som ser sig som hetero ska ”testa” hur det är att ha sex med en kvinna. Då kan det hända att de verkligen reducerar henne till bara kvinna, och framförallt till att vara just lesbisk. Detta är dock ingenting emot den objektifiering som män utsätter kvinnor för.

Kvinnoseparatistiska gemenskaper är ofta väldigt avsexualiserade. Det ingår liksom att vi träffas inte för att ligga med varandra, utan för att prata om hur vi ligger med män. Många kvinnor uttrycker att de känner trygghet där just för att de inte ses som sexuella varelser, de får en tid frist från att begäras av män. Om det kommer in en lesbisk kvinna i den typen av gemenskap kan det lätt bli jobbig stämning, plötsligt blir folk medvetna om att de även i detta rum kan begära och begäras. eftersom deras erfarenheter av begär är heterosexuellt så utgår de från att det kommer innebära samma sak.

Något jag verkligen har insett som lesbisk är att begär inte behöver vara objektifierande. En kan gå igång på en person, en hel människa. Att tycka att någon är snygg och attraktiv innebär inte att en objektifierar den. Objektifiering handlar om att se någon som objekt som för sin egen njutning, detta göra en inte bara för att en vill ha sex med en människa. Sex kan vara ömsesidigt, även om det såklart stämmer att heterosex sällan är det. Förutsättningarna för sexuell ömsesidighet är betydligt bättre när en inte möts i olikhet och när det inte finns en maktobalans baserad på kön.

Många heterokvinnor verkar vilja att feministiska gemenskaper ska vara ”trygga” för dem så att de kan spy ur sig allt de vill säga om deras pojkvänner och sedan ändå gå hem och investera sin känslomässigt energi i relationen. När de ställs inför faktumet att en kanske inte behöver vara heterosexuell så blir de förvirrade. Rummet känns inte tryggt längre! Deras livsstil utgår inte längre den oifrågasatta normen! De kan inte längre bara gå omkring och låtsas som om deras sätt att leva är det enda alternativet, utan de måste kanske omvärdera. Eller så skyddar de sig själva från att behöva omvärdera genom homofobi. De uppskattar inte när en lesbisk kvinna instämmer i deras klagosång om män eftersom de vet att hon vet att en kan leva på ett annat sätt.

I själva verket är det heterokvinnorna som objektifierar kvinnor, genom att inte tycka att kvinnor kan begäras sexuellt så reducerar de kvinnor till att inte vara hela människor. De reducerar kvinnor till att vara deras känslomässigt back up i deras relationer med män. De vill inte leva för och genom kvinnor för personernas skull, utan de vill att kvinnor ska fylla funktionen ”vänskap” och män ska fylla funktionen ”partner”. I själva verket finns det ingen naturlig uppdelning mellan dessa funktioner, och att utesluta en människa från den ena kategorin enbart baserat på dennes kön är såklart sexism och homofobi.

Sexualitet är en del av mänskligt varande. Sexualiteten kan vara en källa till njutning, närhet och gemenskap. Tyvärr har denna del blivit exploaterad av män, vilket gör att många kvinnor har svårt att tänka sig en sexualitet som inte är destruktiv, objektifierande och exploaterande. Lesbiska kvinnor får ta den främsta skiten för detta, vi blir exkluderade ur den heterosexuella kvinnliga gemenskapen eftersom vi utgör ett hot mot dess premisser. Vi blir utsatta för andra kvinnors homofobi när de jämför våra begär med mäns begär.

Hur kan det vara makt att en person har rätt att tacka nej till sex?

Hittade ett kul citat angående kvinnors så kallade sexuella makt:

kvinnan avgör även i de flesta fall om mannen ”får” sex eller inte, hon väljer vem hon går hem med

Jag tycker detta säger så mycket om det här med vad kvinnors ”sexuella makt” anses vara. Att en kvinna kan välja om hon ville eller inte vill gå hem med en man är alltså en slags ”sexuell makt”, enligt den personen som har skrivit detta.

För det första är ju detta inte sant, givetvis förekommer det att kvinnor vill ha sex med män som de inte får ha sex med, det är rentav ganska vanligt. Kanske finns det en liten grupp kvinnor som verkligen får till det med vem de vill, men det gäller inte kvinnor som grupp att en får till det med vem en vill. Själv har jag inte ens vågat begära män av rädsla för att bli avvisad, så det kan såklart på ett ytligt plan framstå som att jag har ”valt” eftersom jag inte har varit särskilt aktiv i att uppsöka män. Sanningen är dock snarare att jag har väntat på att bli vald. Nå, nog om detta.

Men om vi nu räknar med ett detta vore sant, hur kan en tala om det som makt att en person har rätt att tacka nej till sex? Hur kan det vara makt över en annan människa att en person själv får bestämma vad denne ska göra med sin kropp? Att en person kan välja att inte ha sex med någon?

Det är intressant hur folk kan få det att framstå som något negativt och manipulativt att en människa själv kan välja vilka sexuella relationer hon vill engagera sig i. En tycker ju annars att det borde vara en självklarhet att kvinnor får välja själva om de ska ha sex med någon som är intresserad, men det är uppenbarligen inte det.

Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

skadetvarasåattmittlivkretsarkringdigJag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.

Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.

När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.

Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.

Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse. varföralltidjag

”Sex” som symboliskt värde i patriarkatet.

Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.

Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.

Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.

Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.attvaraheteroAtt försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.

Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.

Förmågan att göra känsloarbete blir en börda.

Twittrade såhär:

I det här samhället så blir förmågor som samhället verkligen behöver – förmåga att se och bry sig om andras välmående – en börda. Det är få av mina förmågor jag känt så djup skam över som de som är relaterade till omhändertagande. Det får mig att känna mig osjälvständig och beroende när jag tar ansvar för mina relationer med andra.

Få saker i kvinnorollen kan jag relatera till så mycket som detta – att förstå andra människor och relationer är en av de saker jag ägnar mest tid åt och som jag faktiskt upplever att jag är bra på. Men få förmågor värderas också så lågt i det här samhället, i förhållande till hur mycket den faktiskt är värd i detta samhälle.

Det talas ju ofta om att kvinnor har en större social kompetens och förmåga att ta hand om sina relationer. Detta benämns ibland som känslomässig makt. Eftersom kvinnor har en större kunskap om känslor och relationer så har de makt, för kunskap leder automatiskt till makt. Detta bygger på en stor okunskap om under vilka omständigheter denna kunskap har utvecklats och vad den används till. Kunskap är inte makt om kunskapen utvecklats för att förhålla sig till någon med makt. Det är män som har den känslomässiga makten; de har social och kulturell makt att sätta kvinnor på piedestal och ge dem värde eller att göra det motsatta.

När jag tar ansvar för en relation med en annan människa känner jag sällan att jag har kontroll över situationen, snarare blir det tvångsmässigt; om jag inte tar ansvar för relationer så kommer ingen göra det, tänker jag mig. Det är liksom min plats att göra det arbetet, att ständigt försöka förstå mig själv och andra människor.

Rent logiskt så borde ju den som har mer kunskap om relationer känna en viss säkerhet i sin förmåga att kunna utveckla relationer med andra och därmed bli mindre utsatt i enskilda relationer, men detta blir sällan resultatet. Den kunskap en utvecklar när en gör detta borde i teorin leda till ett maktmässigt övertag i relationer, men det gör den inte. Kunskapen är inte inriktad på att kontrollera den andre utan på att kontrollera sig själv. En försöker förstå för att tillfredsställa någon annan. I denna kontext är okunskap makt, eller snarare; maktpositionen leder till att en inte behöver utveckla en viss sorts kunskap.

Varje gång jag kommer ut som lesbisk så blir jag också det.

Jag har tänkt på det här med att komma ut en del på sista tiden. När jag ”kom ut” som lesbisk så kände jag mig inte alls säker på att jag verkligen var lesbisk. Jag hade en massa tvivel kring min sexualitet. Mycket av detta bestod av internaliserad homofobi, en misstanke jag riktade mot mig själv om att jag i själva verket inte var lesbisk ”på riktigt”, att min kärlek och mina begär var politiska. Jag var rädd att det skulle uppfattas som, och också vara, ett statement mer än en beskrivning av min sexualitet. Jag tvivlade helt enkelt på min egen autenticitet, min rätt att kalla mig lesbisk. Jag tror att alla ickeheterosexuella någon gång haft liknande tankar, det ingår liksom att en ska tvivla för en blir ju ständigt ifrågasatt.

Varje gång jag kommer ut, varje gång jag kallar mig lesbisk, så blir jag också lesbisk. Jag blir lesbisk eftersom jag hävdar min position som lesbisk. Varje gång jag säger att jag är lesbisk så blir mina tidigare erfarenheter med män mer och mer absurda, och tanken på att jag skulle kunna känna dem igen mer och mer avlägsen.

När jag kommer ut som lesbisk hävdar jag mig som utomstående alla former av heterosexuella begär, att det inte är ett alternativ för mig att ha den typen av relationer med män. Varje gång jag hävdar mig som lesbisk så vänjer jag mig mer vid tanken på att jag aldrig mer kommer att begära en man, ha sex med en man, ha en relation med en man. Just detta, att vänja sig vid tanken, har varit viktigt för mig. Innan kändes det som om jag var på genomresa, men ju längre tiden går och ju fler gånger jag kommer ut desto mer kan jag själv se mig som lesbisk.

För mig har det varit viktigt att kalla mig just lesbisk från starten på grund av detta. Vissa menade på att jag minsann borde kalla mig bisexuell, eftersom jag hade haft relationer med män. Men för mig är min sexualitet mer än vilka jag har kommit att ligga med under mitt liv. Sexualitet handlar också om hur jag vill leva mitt liv, vilka relationer jag vill lägga tid och kraft på, vad jag upplever är bra för mig och vad jag upplever som destruktivt. När jag insåg att jag kan begära kvinnor så ville jag inte ha något mer med det att göra. Jag ville inte hålla dörren öppen. Det var viktigt för mig att markera relationer med män som ett avslutat kapitel.

Givetvis skulle jag kunna öppna dörren igen om jag ville, att kvinnor ska ha relationer med män är ju som bekant något av det viktigaste i det här samhället. Men om det nu skulle ske (gud förbjude) så skulle det inte vara mindre sant att jag nu är lesbisk. Nu är relationer med kvinnor det enda som finns i min värld, precis som jag innan var heterosexuell när relationer med män var det enda som fanns. Jag tänker att min sexualitet inte är en fråga om någon inre kärna av begär, utan beror på en mängd olika faktorer där mina aktiva val är en. Att kalla mig lesbisk är ett val, och det gör också något med mig. Det gör att jag kan prata om mig själv som lesbisk med andra lesbiska, att människor i min omgivning behandlar mig som om jag vore lesbisk, att jag själv betraktar mig som lesbisk. Det ger mig nackdelar när jag utsätts för homofobi, men det gör det också enklare för mig att leva ut mina begär och få stöd i dem av andra lesbiska.

Kyrkiarkat.

Fick en fråga på ask.fm som jag tänkte publicera här också:
Vad tycker du om begreppet Kyriarchy?
Kyriarchy, eller kyrkiarkat som en brukar säga på svenska, är ett begrepp som syftar till att beskriva alla maktordningar tillsammans och hur de samverkar. Jag har främst sett detta begrepp användas av ”humanister” som inte vill prata om specifika maktordningar, men fattat att det används även på andra håll. Nå.
Jag tycker att det kan vara ett okej ord i vissa sammanhang, men har svårt att se att det skulle vara ett begrepp som spelade någon slags framträdande roll i att utveckla teorier om förtrycker. Jag kan förstå varför en säger det om en inte orkar säga ”alla” maktsturkturer så att säga, däremot har jag svårt att se det som en ersättning för att prata om maktstrukturer separat.

Jag tror att det är viktigt att analysera patriarkatet, kapitalismen och rasism separat eftersom det är olika maktstrukturer och hur olika historisk bakgrund. Om en analyserar denna som en enda struktur så blir det ofta ganska rörigt. Även om saker och ting flyter ihop och påverkar varandra så är till exempel kontrollen över kvinnors reproduktiva förmåga en patriarkal företeelse, som förstås bäst utifrån en förståelse av mäns makt och kontroll över kvinnor och kvinnors kroppar.

Sedan samverkar strukturer med varandra vilket också är viktigt att förstå hur det går till, men det gör inte att de flyter ihop till att vara en enda maktstruktur. Jag tror att det är enklare att få klarhet i hur saker samverkar om en har en teoretisk förståelse av strukturer separat innan. Till exempel: insikt om patriarkatets historiska utveckling, från hur det såg ut under feodalismen då produktionen organiserades i familjeenheter och kvinnor var formell egendom till det borgarliga patriarkatat där kvinnor är ”fria” som individer, har också gett mig insikt om hur detta hänger samman med kapitalismens utveckling.

Jag har svårt att de hur ett begrepp som ”kyrkiarkat” skulle ge någon större teoretisk klarhet i frågor om hur världen fungerar. Jag tror att problemet med den här typen av begrepp är att alla försök att beskriva världen blir ett enda stort ”det är komplext”. Givetvis är saker komplexa, och just därför är teoretiska abstraktioner relevanta för att förstå dem.

Ge mig pengar!

Arkiv