Blir väldigt ledsen när jag läser att man i Texas har inför en lag som säger att kvinnor som ska genomgå en abort måste både titta på ultraljudsbilder av fostret och lyssna på dess hjärtslag. Anledning är ju uppenbar, dessa kvinnor ska helt enkelt ”inse” att det är ett potentiellt liv (eller liv, som jag antar att de som försökt få igenom lagen kallar det) som de släcker när de genomgår en abort.

Jag hade ärligt talat haft större respekt om man helt villa förbjuda abort, men jag finner det enbart osmakligt att spela upp de jävla hjärtjuden. Herregud, personer som gör abort är medvetna om att det är ett potentiellt liv de släcker. Att detta extrema skuldbeläggande ska bli lagstadgat är ju bara jävligt äckligt. ”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”. Varför inte bara skicka hem bilder på aborterade foster till personen och skicka en födelsedagskort till en gång om året på ”barnets” beräknade födelsedag så hon inte glömmer sitt hemska brott mot gud.

Ungefär som att lagstada att läkare vid lungcanceroperationer ska ba: ”du vet väl att det är ditt fel att du är sjuk eftersom du har rökt” eller säga ”du vet väl att det är ditt fel att du är överviktig” när de sysslar med överviktsrelaterade sjukdomar. Sjukvården ska väl finnas till för att göra folk friska och lyckliga, inte för att agera ännu en statlig pekpinne.

Jag undrar om även privata abortkliniker åläggs det här kravet, och i så fall blir ju saken etter värre ty där är det en klassfråga huruvida du blir påtvingad skuldkänslor när du tar dig rätten att bestämma över din egen kropp.

Artikel i Dn. Nyhetsvärdet borde väl om något vara att en journalist på fullaste allvar rapporterat om en tomat som något lagt alfagroddar i. För helvete!

Vad menar jag egentligen när jag säger att utseendehetsen är värre för kvinnor?

Givetvis finns det individuella skillnader (hur ofta ska man behöva påpeka det egentligen) och jag är säkert mindre utseendefixerad än många män. Däremot är utseendefixeringen i samhället som riktas på kvinnor större än den som riktas mot män.

Typ om man går på stan en helt vanlig dag så ser men flera gånger mer bilder på lättklädda, snygga tjejer än på motsvarande killar. Det är betydligt vanligare att kvinnliga politiker, forskare, journalister och så vidare bedöms efter hur de ser ut än att man gör det. Det är betydligt vanligare att kvinnor stöter på att de är fula som något slags argument för att de ska bli mindre tagna på allvar. Att som kvinna inte raka vissa delar av kroppen är en provokation, att som män göra detsamma ses kanske som osnyggt men knappast som ett statement.

Jag vet inte hur mycket jag ska behöver rada upp på frågan för att övertyga antifeministiska relativister. Det kan dock vara svårt att diskutera med någon som vägrar öppna sina ögon och betrakta sin omgivning på ett seriöst sätt.

Margret Atladottir har skrivit om lite vanligt hederligt klassförakt som hon drabbades av när hon lunchade med en branschkollega på Riche. Hennes tröja gjorde tydligen att hon liknade ”en tredjeklassens Ebba von Sydow”.

Det är vidrigt att det anses okej att leverera den här typen av kommenterar till folk. Liknande saker anspelade på ras eller kön hade aldrig varit okej men om det anspelar på klass är det accepterat, tyvärr. Klassförakt är i stor utsträckning som okej av någon märklig anledning. Det yttrycks fritt och utan att folk motsätter sig det i någon större grad, något som de extrema reaktionerna mot överklassafarin ger en ganska bra bild av.

Hur kommer det sig att det ser ut såhär, att det är så otroligt accepterat att hacka ner på livsstilar och uttryckssätt som förknippas med underklassen? Eller, som i Margrets fall, saker och ting som förknippas med nyrikedom (det är i alla fall så jag tolkar det)?

Det finns en debatt kring så kallat manshat och mansdiskriminering som verkar ha nått någon slags kulmen i och med att Cissi Wallin bjöd in Cimon Lundberg att tala om detta i Radio1. Cimon Lundberg är initiativtagare till #killgruppen som ska funktionera som ett forum för män att tala om saker de tycker är jobbiga i livet. Gott så.

Jag vill förtydliga att jag inte har lyssnat på programmet i sin helhet eftersom jag helt enkelt inte orkat idag, men jag tänkte ägna morgondagen åt det. Detta har alltså inget med vad som diskuterades i programmet att göra utan jag vill ta upp en grej jag generellt tycker är konstig när så kallad mansdiskriminering tas upp. När man talar om diskriminering så talar man inte om enskilda individer som är med om jobbiga saker utan om strukturellt förtryck av samhällsgrupper. Det är alltså inte diskriminering när någon blir t.ex. rånad, däremot är det diskriminering när kvinnor generellt tjänar mindre än vad män gör för samma prestationer/lika viktiga arbeten. Det är inte heller diskriminering när män drabbas lika mycket eller mindre än kvinnor av en viss företeelse.

Om vi tar utseendeideal som exempel. Jag hävdar att vi lever i ett utseendefixerat samhälle vilket drabbar alla, män som kvinnor. Däremot är utseendefixeringen värre för kvinnor. Kvinnor bedöms i högre grad utefter sitt utseende i alla möjliga kontexter, något som män inte drabbas av i samma utsträckning. Detta gör såklart inte att män inte kan tycka att det är jobbigt med utseendehets eller att det skulle vara oviktigt. Däremot är männen inte diskriminerade i det här sammanhanget.

Detta är relevant av många olika skäl. Dels för att olika typer av problem har olika orsaker och därmed också olika lösningar. Om vi har en generell utseendefixering i samhället som drabbar alla så ska vi lösa problemet som helhet, inte genom att tala om manlig respektive kvinnliga utseendefixering som diskriminering gentemot de båda könen. Det är samma problem, det bara tar sig olika uttryck beroende på kön. Om vi däremot kan se att en viss grupp har det värre så är det viktigt att ta reda på varför det är så.

Jag tycker absolut att det är skitbra att män talar med varandra om saker som de känner att de vill tala med varandra om. Jag tycker också att det är bra att det talas om områden där män har det jobbigt just på grund av att det är män, områden som absolut existerar och är viktiga. Däremot tycker jag inte att man ska kalla män diskriminerade när de egentligen är drabbade av ett problem som kvinnor är drabbade av i lika hög eller högre grad. Snacka om utseendehetsen för det är alltid bra att snacka om sina känslor. Jag kan även förstå varför man vill göra det med medlemmar va sitt eget kön eftersom olika ideal gäller för killar och tjejer. Men gå inte omkring och tro att utseendehets är något som drabbar män specifikt som grupp för så är det helt enkelt inte. Det finns ingen ”manlig utseendehets” det finns en allmänmänsklig utseendehets som drabbar kvinnor och män, och den tar sig förvisso olika uttryck och kan kännas skitjobbig, men någon fråga om mansdiskriminering är det då inte.