Jag heter Fanny (mellannamn: arsinoe) och detta är min blogg där jag skriver om politik, feminism, normer, relationer, foto och min vardag som franskapluggande au pair i Bryssel. Jag går ofta under artistnamnet Den rabiata orakade flat-feministen Fanny och twittrar under namnet Sinoes.
Den som vill nå mig kan mejla arsinoe.blogg@gmail.com, dit man kan skicka beundrarbrev, personangrepp och jobberbjudanden.
Alla bilder och texter är okej att använda, men det uppskattas om man meddelar mig och berättar att jag är upphovskvinnan.
White trash-argument.
När man skriver om White Trash och klassförakt så finns det några vanliga invändningar som man ofta stöter på. Jag tänkte att ajg skulle rada upp dem.
- Jag använder White trash som en kärleksfull beskrivning av en stil.
Typ som att säga att ”fitta” faktiskt betyder våt ängsmark. White trash används i regel inte på ett kärleksfullt sätt. ”Trash” betyder ju skräp och jag fattar seriöst inte hur man kan kalla människor för skräp på ett respekt- eller kärleksfullt sätt.
- Det har inget med förakt att göra, det är bara en kritik mot en kultur.
Det är roligt hur ”kritik” kommit att betyda allt från nyanserade invändningar till rena personangrepp. Jag fattar inte hur man kan se de hån som riktas mot dessa människor som kritik, det är ju ren mobbing. Som att kalla det ”kritik” när man skrek att Lena var en tjock hora på skolgården. För att något ska kallas kritik så tycker jag att det krävs lite eftertanke och nyanser. D kan inte komma undan med vilken skit som helst bara för att du kallar det kritik.
- White trash är en subkultur, det har inget med klass att göra.
Det är klart att det delvis är en fråga om kultur och även människor med mycket pengar kan väl vara White trash. Om det bara varit så att folk hackat på svanktribals hade jag inte brytt mig, jag tycker också att det är sanslöst fult. Men för att något ska räknas som en subkultur så ska det väl vara självvalt. Och visst, vilka tatueringar man gör får man välja själv men däremot ens bildning, ens ekonomiska status, ens psykiska hälsa och ens eventuella alkoholproblem är något som man knappast ”bestämmer” sig för. Dessa komponenter är otroligt viktiga i White trash-begreppet och en stor del av föraktet centrerar kring just detta, inte i första hand smak.
- Men vaddå, jag får väl tycka att deras kläder är fula om jag vill.
Jojo, men som sagt så kretsar det mesta inte kring stil och så vidare utan kring saker som till exempel bildning. Dessutom behöver man inte göra en så otroligt stor grej av att man ogillar någons kläder eller tatueringar, man behöver inte skapa mängder av facebookgrupper om det. Jag vet ingen annan ”stil” som bemöts av så mycket förakt, från så många olika slags personer, som white trash. Det är liksom inte som något emo som hatar fjortisar utan föraktet finns överallt. Det handlar inte bara om att stilen är ful utan uppenbarligen om något annat. Om det nu ”bara” handlade om stilen så tycker jag att folk borde tagga ner en aning, för det är fan fånigt att bli så upprörd över ett par jeans med ful slitning eller vad det nu kan handla om. Det är ett beteende som här hemma hos 15-åringar. Om jag ser en människa som har något sanslöst fult på sig så säger jag kanske det till en kompis som sitter nära, jag tar inte en bild och startar en jävla facebookgrupp.
- De här personerna är samhällsparasiter som röstar på Sd och går på bidrag. Det handlar inte om fattigdom utan de är bara lata.
Det handlar kanske inte om ren fattigdom, men faktum är att personer ur lägre samhällsklasser tenderar att ha mindre kunskap. Det är inte heller särskilt konstigt att man röstar på populistiska missnöjespartier om man upplever att ingen annan talar för en och att ens situation måste förbättras. Det är såklart något man ska göra något åt, men att på detta sätt sammanfoga det med en generellt beskrivning av en människotyp är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Då beskriver man människorna som problemet snarare än samhället, men hur ska man få människorna att ändras om inte genom att ändra samhället? Förväntar ni er att ni ska kunna förakta dem ur sina Sd-sympatier?
Detta borde väl täcka allt. Kom gärna med fler invändningar eller argument som ni hört.
Sluta hacka på Bimboidealet.
Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.
Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.
Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.
Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.
Harry Potter.
Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.
Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.
Om man inte vill behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.
Träffade för ett tag sedan en såndär tillkämpat dissig och otrevlig person och mindes när jag var kanske 14 år gammal och ”punkare” och satte prestige i att hata och dissa precis allt och alla. Och jag tänkte att så är man när man är ung och dum, då dissar man folk och företeelser till höger och vänster och sätter prestige i att vara otrevlig mot människor, sätta sig över dem och visa sig ointresserad.
Jag fick senare veta att hen ville göra ett så dåligt intryck som möjligt inför alla hen träffade. Kanske skulle det ha tagit emot som något slags skämt av de han mötte, en förmildrande omständighet eftersom hen då inte var sådan ”på riktigt” men själv blev jag bara än mer provocerade efter denna upplysning. Att med mening göra livet surt för andra är verkligen omoget och lågt. Ja, det är liksom taskigt, rakt av. Det finns inga förmildrande omständigheter.
För mig är det inte skitviktigt att vara artig eller trevlig. Jag tycker inte att man behöver förställa sig för att bli uppskattad eller för att passa in men jag värderar ändå att människor i så liten utsträckning som möjligt mår dåligt i min närvaro. Jag skulle inte förställa mig för att tillfredsställa andra, men att man visar intresse och är tillmötesgående gentemot personerna man umgås med tycker jag är grundläggande för att kunna betraktas som en person som uppnått någon slag social mognad. Annars kan man lika gärna sitta hemma.
Hur man kan orka ägna sig åt dessa medvetna försök att göra folk osäkra i ens närvaro som vuxen, det övergår mitt förstånd. Av någon anledning slätas beteenden som dessa ofta över. Det är okej att folk är otrevliga på det där dissiga och ointresserade sättet. Ibland för att de som blir utsatta känner sig nedtryckta, ibland för att man helt enkelt inte orkar kritisera en person som verkar sätta prestige i att vara ogillad av andra. Jag tror också det kan handla om någon slags missriktad omtanke, att närstående som bryr sig inte vill krossa denna väg till självrespekt som personen upprätthåller.
Nåja, det kan väl säkert hända att den här personen hade en trasig själ eller något. Men alltså, hur dålig självkänsla man än har, hur deppig och blyg man än är, så är det fan aldrig okej att bete sig som skit mot andra människor. Att vara aktivt dissig, nedlåtande och spelat (eller genuint) ointresserad gentemot andra är inget som en vuxen människa kan syssla med utan passar sig för ett barn. Om man inte i vuxen ålder är intresserad av att ens försöka behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.
Ingen demonstration är opolitisk.
En sak som blossade upp i hela den där Pridedebatten för några dagar sedan var bruket av ordet ”opolitisk”. Vissa menade att Pride utgav sig för att vara ett opolitiskt arrangemang. Det är ett väldigt märklig uttalande för Pride är väldigt politiskt. Det är ju i högsta grad en politisk fråga, det där med HBT-personers rättigheter. Det är inget som man bara tycker i tystnad utan i allra högsta grad något som påverkas av den politiska agendan.
Däremot är arrangemanget inte partibundet, och det är en helt annan sak. Politik är inte detsamma som att det finns ett parti som driver frågan eller att det är upp på den partipolitiska agendan. Folk blandar dessvärre ihop detta väldigt ofta ändå och det bekymrar mig. Plötsligt anses saker sämre om de är ”politiska”, det vill säga om de tar ställning på höger/vänster-skalan.
I princip alla demonstrationer som genomförs är på ett eller annat sätt politiska, jag kan faktiskt inte komma på ett enda exempel på en demonstration som inte är det. Att man inte vill ha med de partier och partibundna ungdomsförbund som inte delar ens agenda på demonstrationen betyder inte att den är partipolitiskt bunden, man behandlar helt enkelt politiska partier på samma sätt som man skulle behandla vilken organisation som helst.
Partipolitiskt obunden innebär inte att man aldrig får ta ställning för eller emot ett visst partis politik, det innebär bara att man inte för ett givet partis talan utan talar för en sakfråga eller för ett politiskt perspektiv man inte upplever representeras av ett givet parti. Opolitisk däremot är något helt annat, typ powerpuffpinglorna.
Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.
En grupp människor jag tycker är så sanslöst störig är den jag skulle vilja kalla för rika nihilister. Människor som har det väldigt bra ställt materiellt men som gör ett stort nummer av att det ”egentligen” inte betyder något med allt detta. Den typen av personer som skulle kunna säga till någon trebarnsmor med socialbidrag att det som betyder något i livet egentligen inte är pengar, utan typ ”kärlek” eller något liknande och som liksom ibland kan få något nästan beundrande i rösten när de talar om människor med mindre materiella tillgångar, liksom som om de önskade att de själva kunde tacka nej till allt materiellt.
Jag tror absolut att det kan vara så att ett för stort överflöd gör en inkapabel att uppskatta andra värden i livet eftersom det kan fungera som bedövande för andra känslor att ständigt stimulera sitt begär efter mer, som jag ser som en ganska primitiv drift. Jag tror också att de flesta uppnår ett högre välbefinnande av att tagga ner lite på konsumtion av det mesta. Men att romantisera en tillvaro där man inte har ett val tycker jag är skevt. Man kan ju faktiskt avsäga sig saker, tagga ner på sin konsumtion och så vidare även om man är välbemedlad. Det är ju inte som att det är dessa personer som saknar valmöjligheter.
Vissa verkar se sig som offer för sina privilegium. De tycker liksom att det är jobbigt att kunna välja i livet. Visst kan de ge en viss ångest när framtida misslyckanden kommer var ens egna och inte ha att göra med skrala valmöjligheter i samma utsträckning som för andra människor. Vissa drömmer sig till en livssituation där deras väg är utstakad redan från början, just för att detta är så ångestladdat. Men Jag tror att få skulle uppskatta att verkligen vara där.
Saker och ting är meningsfulla. Det är meningsfullt för de flesta att kunna välja yrke själv, att kunna fatta beslut om sitt liv, att inte behöva oroa sig över det essentiella såsom mat, husrum, kläder och så vidare och så vidare. Först när man har detta så kan man fokusera på att göra vad man vill i liv. För människor som har allt detta så kan det vara svårt att förstå hur det är att var utan och man romantiserar en tillvaro där livet förefaller ”enklare” eftersom man inte kan göra några val. Man vet redan vad man ska fokusera på, helt enkelt.
Även om det ibland kan vara förlamande med möjligheter så föredrar jag det alla gånger. Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.
Åker till London.
Hej! Här sitter jag med mitt stela leende. Idag åker jag till London och är borta under helgen men jag har tidsinställt en massa inlägg. Jag har suttit och skrivit tills fingrarna blödde! Nåja, vill uppmana alla att en sista gång nominera mig till blogawards! Passande kategorier: inspiratör, provokatör, blogstar och guldpennan. Ja, jag tjatar, men det är faktiskt viktigt för mig!
Kommentarer.