Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Män som slår kvinnor är patriarkatets poliser.

Polisens syfte i samhället är att upprätthålla ”ordningen”, alltså någon form av samhällelig stabilitet som gör att saker och ting kan flyta på. I detta samhälle behöver vi en polis som upprätthåller ”ordningen” eftersom denna ”ordning” suger för det stora flertalet.

wpid-img_20141217_110603.jpg

Nåja, när det kommer till mäns våld mot kvinnor kan vi konstatera att detta är ett utbrett problem i samhället som inte bara påverkar de kvinnor som blir direkt utsatta, utan även närstående, barn som växer upp i dessa miljöer samt såklart alla kvinnor som går omkring och är rädda för att själva bli utsatta. Detta är såklart ett gigantiskt samhällsproblem om en nu anser att det är ett ”problem” när människor lider. Men grejen är att detta inte utgör något mot mot den ”ordning” som polisen finns till för att skydda.

Detta våld är till och med en del av ordningen. Patriarkatet är en del av ordningen i detta samhälle. Patriarkatet är grundläggande för att få ett kapitalistiskt system att fungera, och våldet är grundläggande för att patriarkatet ska fungera. Varför skulle en instans som jobbar för att upprätthålla ”ordningen” i detta samhälle bry sig om att kvinnor bli slagna?

Syftet med polisen är liksom inte att hjälpa människor som far illa. Polisen struntar i om människor far illa. Så länge våldet inte riskerar att löpa amok och förstöra ”ordningen” så är det inte ett problem, och eftersom det patriarkala våldet äger rum i hemmet och ofta döljs och förnekas effektivt så är det inte ett problem. Alla dessa isolerade små enheter där våld äger rum dagligen, det spelar ingen roll eftersom det är människors ”privatliv”. Det riskerar inte att blir ett problem för någon annan än kvinnorna själva. När det kommer upp extra uppseendeväckande fall, som när en man huggit ihjäl en kvinna på öppen gata, då kan en ingripa. Men då handlar det såklart inte om mäns våld mot kvinnor utan om en ”familjetragedi”.

En skulle faktiskt kunna säga att de män som utövar våld mot kvinnor är patriarkatets polis. Dessa män som straffar kvinnor som gör ”fel” som gör att alla andra kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig mer för att inte utsättas för samma öde. Det är skönt för alla män som inte slår kvinnor att dessa män finns, för de kan framstå som ”goda” i jämförelse, samtidigt som kvinnorna hela tiden påminns om sin utsatthet från annat håll. Praktiskt! Klart att poliser, som ju ofta är män, inte tycker att detta är särskilt upprörande.

Det är av detta skäl vi säger att vi vill avskaffa mäns våld mot kvinnor, för vi ser att det är en del av ett system, inte bara någon slumpmässig händelse. En del i att avskaffa mäns våld mot kvinnor är att motarbeta dessa patriarkala strukturer som genomsyrar hela samhället, även polisen.

Poängen är väl följande: våldsmonopolet finns inte till för oss, eftersom förtrycket vi drabbas av är en del av samma ordning som våldsmonopolet finns till för att upprätthålla. Detta är mannens samhälle, och alla institutioner i det är således mannens. Detta gäller även polisen, kanske i synnerhet polisen.

Så vad göra? Tja, kanske ska vi sluta visa trohet till ett system som inte finns till för oss. Kanske ska vi sluta upplåta vår reproduktiva förmåga för att gynna ett system som aldrig gynnar oss. Kanske ska vi sluta be männen som är överordnade oss om beskydd, och istället fundera på hur fan vi ska skydda oss själva och varandra. Kanske ska vi sluta ingå i relationer där vi är våldsutsatta och rättslösa, och fundera på hur vi istället ska tillfredsställa varandras behov av trygghet, närhet och kärlek. Bara en tanke.

Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.

Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:

Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?

Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.

Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.

Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?

Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.

Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.

För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.

wpid-img_20141214_111125.jpg

Vänner som försummar en på grund av kärleksrelationer.

Fick denna fråga på ask:

tips på hur en hanterar nära vänner som försummar en pga förlorad i kärleksrelation, överseende?

Jag tycker detta är en svår fråga. Å ena sidan har jag själv varit vännen som blivit försummad och vet hur svårt det är och ont det gör. Å andra sidan har jag själv varit den som isolerat mig i en parrelation och försummat andra.

Att inte ställa krav på sina vänner att de ska ombesörja ens relation kan vara problematiskt för ens integritet. En ska inte behöva ta vilken skit som helst. Samtidigt tror jag att denna isolation många gånger sker ofrivilligt från den andra partens sida.

Till exempel: i många relationer så förekommer det att den ena försöker kontrollera den andres sociala liv och begränsa umgänget med till exempel vänner, till exempel genom att förutsätta att en ska umgås, genom skuldbeläggande, genom att nedvärdera vännerna och så vidare. Detta är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen som förekommer i misshandelsrelationer.

I den relation där jag isolerade mig som mest från annat socialt umgänge blev jag ständigt utsatt för pikar om hur oduglig jag var socialt vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk i botten och jag knappt vågade umgås med folk utan min partner. Jag var helt enkelt övertygad om att jag var illa omtyckt. Jag mådde också dåligt av relationen vilket gjorde att jag hade väldigt lite ork. Det hade varit jättebra för mig om mina vänner hade varit mer på mig om att umgås då. Jag förstår att de inte orkade eftersom jag sa nej så ofta, men det var för att jag var så himla övertygad om att jag inte var kapabel till socialt umgänge.

Jag tror generellt att det är viktigt att visa att en finns där för sina vänner, men jag förstår om en inte orkar för att en själv känner sig sviken av dem. Försök tänka att det inte är personligt utan att det handlar om att patriarkatet är starka grejer.

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.IMG_20140531_211755

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

wpid-img_20141211_152503.jpgDetta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.

wpid-img_20141211_155558.jpg

 

Patriarkal vetenskap är också ideologisk.

Fick en kommentar från ”Denniz” under mitt inlägg om genusvetenskap:

Det jag, trots min primitiva manhjärna, lyckades tolka av din krönika är att genusvetenskap fungerar som en nödvändig motvikt mot den ”traditionella” vetenskapens naturliga jävighet gentemot kvinnor och könsmaktordningar. Vetenskapen har en klar metodik och den bejakas noga av alla som sysslar med det och behöver ingen matriarkal censurorganisation som kontrollerar att dess upptäckter och teorier stämmer överens med en specifik politisk livssyn. Det är totalitärt tänkande och extremt obehagligt att ni (genusvetare) öppet erkänner att ni vill använda ert inflytande i den vetenskapliga processen för att propagera för er livssyn.

Genusvetenskapen är inte bara ”flummig” utan rentutsagt ovetenskaplig. En ideologiskt baserad vetenskapsgren är en oxymoron. Kalla det vad det egentligen är: feministisk propaganda maskerad med ett vetenskapligt klingande namn. Religösa evangelister håller på med samma typ av nonsens i USA, där man omvandlat kreationism till ett mer vetenskapligt klingande ”intelligent design”.

Så jag gjorde en liten illustration till ”Denniz” ära som han kan använda nästa gång han vill förmedla sina åsikter om genusvetenskap:

wpid-img_20141211_114408.jpgMänniskor som på allvar tror att vetenskap är ”objektiv” och inte färgas av forskarens värderingar är verkligen dumma i huvudet och verklighetsfrånvända. Likaså människor som tycker att något blir mindre ”vetenskapligt” för att en forskar på saker som har politiska implikationer. Det är verkligen korkat.

Att det finns ett patriarkat är inte en fråga om enbart ideologi, det är något vi kan observera. Sedan får en själv dra slutsatser utifrån denna information. Det faktum att kvinnor är förtryckta är i sig inte feministiskt. Sedan är det såklart så att varje människa med minsta lilla vett i skallen utifrån detta faktum drar slutsatsen att världen borde förändras, och det är väl just det som skrämmer ”Denniz” med genusvetenskap. Han inser klart och tydligt att om människor får insikt om hur världen ser ut, då kommer de också att vilja förändra den.

”Var går gränsen?”

En av min absoluta hatfrågor är: var går gränsen/vem sätter gränsen? Till exempel: ”vem sätter gräsen för manshat?”.

Såhär: jag sysslar inte med ”gränser” som någon moralisk kod, jag sysslar med politisk teori och praktik. Jag tror inte på ”gränser” som koncept eftersom det alltid bygger på idén om att kassa saker kan vara okej i små doser.

wpid-img_20141211_094310.jpg

Det tenderar också att vara helt kontextlöst. Typ ”vem sätter gränsen för manshat?” i en kontext där det inte ens är i närheten av att vara ett problem. Som om ”manshat” var något som existerade oberoende av omgivningen, som om det handlade om att folk bestämt sig för att hata män bara sådär och inte var en reaktion på något som faktiskt händer. Som om det var någon slags moralisk fråga och inte en praktisk.

Men det som stör mig mest är att människor pratar med alla som yttrar någon slags samhällskritik som om de ska kunna sätta upp exakta regler för sin utopi bara sådär, när de själva aldrig ställs inför samma krav rörande nuvarande samhälle. Vi frågar inte liberaler var gränsen för kapitalismen går. Dels för att liberaler har en hegemonisk position och därför inte blir ställd till svars på samma sätt, men också för att en inser att problemet med kapitalism inte är bristen på tydliga gränser utan att systemet som sådant är inhumant och ohållbart.

Det är ett sätt att undvika diskussion om vad en faktiskt menar, att slippa ta ställning till faktiska argument. När en möts av kritik och besvarar den men ”men var går gränsen/vem drar gränsen?” så struntar en i att fundera på vad kritiken faktiskt bestod i och lägger fokuset på eventuella problem med att införliva den i praktiken i varje enskilt fall. Måhända finns dessa problem (stöter själv sällan på dem), men i de flesta fall så kan en tillämpa teorier utan att det är särskilt relevant. Och om en stöter på problem får en väl ta det då istället för att sitta och fundera på alla eventualiteter i förhand. Det verkar inte särskilt meningsfullt att teoretisera kring specifika abstrakta situationer som ännu inte uppstått. Hur ska jag kunna ta ställning till något jag inte sött på?

Det hela hänger ihop med den allmänna liberala uppfattningen att olika politiska motståndare ska mötas i någon slags politisk tävling med perfekt detaljerade alternativ som människor ska kunna välja mellan. Jag tror dels inte att detta är möjligt, eftersom en inte kan sia om framtiden, men jag tycker också att det är problematiskt eftersom det utesluter att några större folkmassor deltar i ett faktiskt utformande av ett bättre samhälle. Istället ska de välja vad de nu tycker låter bra men låta någon annan sköta själva tillämpandet.

Jag tänker såhär: jag vill ha ett annat samhälle. Jag har en ungefärlig uppfattning om i vilken riktning det borde röra sig. Däremot har jag inte full insikt om alla steg på vägen eller det färdiga resultatet, helt enkelt för att det är omöjligt att veta. Ska detta hindra oss från att sträva efter våra drömmar? Ska vi kräla i detta bevisligen dåliga system bara för att inte ett bättre uppenbarar sig framför våra ögon? Ska vi verkligen haka upp oss på eventuella problem med ”gränser” i ett framtida system när vi håller på att knulla oss själva till döds i detta? Någon gräns på idiotin får det väl finnas.

Låt mig odla min bitterhet ifred.

En går sin dagliga internetrunda på olika bloggar med perfekta kvinnor som lever sina perfekta liv och bloggar om det illustrerat av väldigt väldigt ljusa bilder på skrattande människor. En twittrar bittert och hånfullt om detta. Plötsligt kommer det in en massa personer som ska berätta för en att en minsann bara är ”avundsjuk” och att en ska slita vara så ”bitter”.

Detta fenomen stöter jag på i en massa olika sammanhang. Folk som försöker rädda en från ens egen bitterhet och ska ge en små föreläsningar om att en minsann inte ska bry sig om andra och så vidare och så vidare. Så kan en väl tycka antar jag, det som är störigt är hur de får det till att vara något de säger för mitt eget bästa. Att det skulle vara för mitt eget bästa de läxar upp mig i någon slags vett och etikett.

Grejen är denna; att jag är bitter och hatisk är inte ett problem för mig. Jag är verkligen 100 % nöjd med att då och då sprida avsky och förakt omkring mig, det fyller mig med en känsla av glädje och lugn som jag finner mycket angenäm. Om någon känner samma glädje inför att raljera om mig så unnar jag dem det!

Det finns en utbredd idé om att det är väldigt viktigt att vara ”positiv” och liknande, och framförallt undvika att vara ”bitter” till varje pris. Frågan är för vems skull en ska vara ”positiv”. Jag upplever nämligen inte att jag mår bättre av att lägga band på min bitterhet. Tvärtom så tycker jag att det är rätt jobbigt att inte få utlopp för dessa känslor.

En ska vara så jävla snäll och aldrig någonsin missunnsam, för det skulle ju kunna röja faktumet att en är missnöjd med sitt eget liv. Att en tycker att andra har det oförtjänt bra i förhållande till en själv. Men vet ni vad, jag tycker faktiskt det. Jag tycker verkligen verkligen det. Jag tycker att det är helt absurt att vi lever i ett samhälle som premierar den typen av saker som jag går omkring och är förbittrad över. Typ heterosexualitet, reklambranschen, ogrundad ”peppighet” och liknande.

Om en nu tror att en mår bättre av att låtsas att en älskar alla så kan en väl göra det, men blanda inte in mig i detta. Låt mig odla min bitterhet ifred.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Om uttryck och livsval som grund för förtryck.

En idé jag tycker är mycket problematisk är den om att förtryck liksom är någonting som bara flyger omkring fritt i luften, som saknar bäring i någon form av materiell grund. Ofta tycker jag att kvinnoförtryck diskuteras utifrån dessa premisser, typ att det skulle vara feminina/kvinnliga ”uttryck”, ”livsval” och liknande som var förtryckts och inte kvinnor.

Jag tänker såhär: jag befinner mig i en förtryckt situation för att omgivningen behandlar mig som kvinna. Det faktum att jag anses vara kvinna påverkar min situation, det gör att det jag gör med min kropp bedöms på ett annat sätt än det någon som läses som man gör. Mina handlingar får helt enkelt inte samma konsekvenser.

Givetvis kan jag både stiga i hierarkin och sjunka beroende på vad jag väljer att göra, det vill säga hur jag väljer att klä mig, bete mig, leva mitt liv och så vidare, men själva den situation jag befinner mig i för att jag anses vara kvinna består. Det är denna situation som avgränsar mitt liv, som sätter upp själva de möjligheter jag har att välja, som avgör vilka konsekvenser mina val får och så vidare.

IMG_20140624_112025

Generellt ställs i detta samhälle krav på konformism, det vill säga en ska anpassa sig efter rådande normer. Detta gäller för alla människor. Dessa normer förändras hela tiden. Om vi tar till exempel normer kring kön så är könsuttryck föränderliga, men hierarkin mellan män och kvinnor består. Särskillnaden mellan könen är grundläggande för att denna hierarki ska kunna upprätthållas, men det är mindre relevant vilka uttryck som för tillfället behäftats med den ena eller den andra sidan. Det är särskillnaden som är själva poängen.

Den situation som kräver anpassning är i sig förtryckande, och det är olika för olika människor hur mycket denna anpassning kräver av en. Däremot drabbar detta alla, anpassning krävs av alla och även den som anpassar sig perfekt till till exempel ”kvinnorollen” kommer fortsätta vara förtryckt som kvinna. Det är inte bristen på eller oförmågan till anpassning som är det grundläggande problemet, problemet är att vi lever i ett samhälle där våra kroppar ständigt granskas och värderas.

Det spelar roll om en kan välja att anpassa sig eller inte. Det spelar roll om en har en kropp som granskas eller inte. Det spelar roll om anpassning över huvud taget är ett alternativ. Vissa kroppar utesluts genom sin blotta existens, andra kan välja att anpassa sig och få relativa fördelar. Om jag hade kunnat undvika kvinnoförtryck genom att klä mig på ett visst vis hade jag gjort det.

Personer som läses som kvinnor kommer alltid att granskas och dömas. Det är själva granskningen som är problemet, inte vilka attribut som för tillfället anses vara en bra grund för fördömande. Vilka attribut det handlar om skiftar över tid och rum, och det finns dessutom en utpräglad dubbelmoral som gör att en aldrig kan göra rätt. Det går helt enkelt inte att vara ”rätt” som kvinna, eftersom det är just kvinnor som förtrycks. Patriarkatet kommer alltid att hitta på ursäkter för att lägga skulden för detta på kvinnorna själva, men det gör inte att det är sant.

Kvinnor konstrueras som föremål för granskning, som avslöjningsbara, som möjliga att utsätta för dömande, hot, våld, trakasserier av vilket skäl som nu passar gärningsmannen. Det gör inte att det skäl som anges vid tillfället är grunden för förtrycket.

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:
Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?
Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.
Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.
När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.
Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.
wpid-img_20141206_141249.jpg
Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.
Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

Ge mig pengar!

Arkiv