Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Manshat som strategi.

Jag har funderat lite på det här med manshat. Jag tänker att en kan ha två olika vinklar när en angriper manshat. Dels en moralisk, det vill säga; är det ”rätt” eller ”okej” att hata män, men också en strategisk. Den moraliska vinkeln tycker jag är ointressant. Hur kan en ens tala om moral i ett samhälle där människor blir utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt kön? Det är uppenbarligen ett större problem än manshat att vi lever i ett patriarkat.

wpid-img_20140923_112747.jpg

Som strategi kan en också ha invändningar i stil med att ”hat föder hat” (hej största klyschan) eller att det skulle ”skrämma bort” män från feminismen. inget av dessa invändningar tycker jag är särskilt relevanta. Jag tycker alltid att det är viktigare att inkludera människor som blivit utsatta för patriarkalt förtryck och därför hatar män än att inkludera män.

Däremot har jag själv börjat tycka mig se ett problem med manshat som strategi, och det är att manshat i sig kan vara något manstillvänt.

Jag tänker att när en hatar män för skiten de gör så ser en de också som handlingskraftiga. Det vill säga att en ser det som att de skulle kunna välja att inte göra allt de gör. Detta är säkert delvis sant, men jag tror också att det finns många fall där de faktiskt är inkapabla. Vidare har jag svårt att se mäns handlingar som drivande i att störta patriarkatet, så frågan är hur meningsfullt det är att definiera dem som kapabla.

Jag tänker att manshat lätt sätter en i en position där en fortsätter att vara beroende av män, i det här fallet vara beroende av att män inte ska bete sig som sådana kräk, att de ska ge en det en vill ha utan att förtrycka en. Jag tror tyvärr att detta aldrig kommer ske inom ramarna för patriarkatet, så jag frågar mig hur konstruktivt det är att gå omkring och hoppas på en sådan grej.

Hat kan vara en frigörande strategi, men jag tänker att det är det i ett steg av en process och inte kan utgöra hela processen som sådan. Hat har för mig varit en frigörande kraft, men det har också varit frigörande att sluta hata och istället se det som en fråga om begränsningar inom patriarkatet. Så länge jag hatade så tänkte jag att han skulle kunna göra det bra igen, bara han ville. Detta försatte mig i ett tillstånd där jag var utelämnad åt honom och hans impulser. Jag hatade honom för att han (som jag upplevde det) valde att göra mig illa, men jag tänkte samtidigt att han skulle kunna ta bort det onda genom att välja att göra något annat. Det faktum att jag tänkte så band mig till honom, det gjorde att jag fortsatte vänta på att han skulle ge mig det där jag behövde.

Jag tänker att det finns en tröskel en behöver ta sig över, och det är sorgen. När insikten om hans oförmåga växt sig stark i mig så har jag känt sorg. Jag har känt sorg för att jag blivit fråntagen min ilska som jag klamrat mig fast vid. Hat är en enkel känsla, den kan riktas mot ett specifikt mål, den har en mottagare. Det går att få ur sig det, det går att konfrontera någon och säga ”jag hatar dig för att du gjorde det här mot mig”. Men jag har också känt sorg för att insikten om de begränsningar som finns i det här samhället har slagit mig med full kraft, insikten om att det inte hade gått att göra annorlunda. Detta är en vidrig insikt, men den är också frigörande, eftersom det är hoppet om att kunna nå människan inne i mannen som binder oss till honom. När jag slutade tänka att detta var en möjlighet så blev jag mer fri, och jag slapp också hata eftersom det är meningslöst att hata en person för att denne gjort något den inte kunde undvika. Det har också fått mig att sluta hoppas så mycket på att andra män skulle kunna ge mig det jag behöver.

Med detta såklart inte sagt att manshat skulle vara ”fel” på något sätt, men jag ser en risk i att vi skapar en position där manshat automatiskt ses som något frigörande, vilket jag inte nödvändigtvis tror att det är i alla situationer.

Jag tänker också att vi måste börja fundera på nästa steg, när vi kommit fram till att män är skit, vad gör vi då? Hur frigör vi oss från deras makt i våra liv? Jag tänker att frigörelse föder frigörelse, om vi lyckas hitta strategier för att frigöra oss från mäns makt i våra privatliv kommer vi också kunna kämpa mer på ett samhälleligt plan. Jag tänker att målet för feminismen borde vara att slippa hata, att slippa ödsla så mycket känslomässig energi på män, och jag tänker att en inte behöver hata den som inte har någon makt över en. Jag märker själv att jag hatar män så mycket mindre när jag är i livssituationer där de inte har så mycket makt över mig.

Nå, detta är ganska nya tankar för mig. Jag skulle gärna läsa vad ni tänker om saken.

Att ”passa ihop”.

wpid-img_20140921_155641.jpgDenna reaktion när en beskriver de relationsproblem en haft med tidigare partners. ”Ni passade nog inte ihop”. Okej, så det var för att vi inte passade ihop som han nedvärderade mig konstant, fick mig att tro att jag var socialt inkompetent och obildad, växlade mellan att vara oerhört kärleksfull och lova mig allt till att vara helt kall?

Det där handlar inte om att ”passa ihop”, det handlar om förtryck. Sedan kan det såklart vara så att olika människor reagerar olika på förtryck, att vissa har svårare att hantera det än andra (eller att vissa helt enkelt ”tar det”), men det är fortfarande en fråga om maktrelationer mer är personkemi. Jag brukar säga att det finns lika många sätt att utöva patriarkalt förtryck på som det finns män (höhö), men det är faktiskt sant. De har alla olika sätt att utöva överordning och vissa tar mer hårt på en än andra. Det som tagit hårdast på mig har alltid varit passivitet och tystnad, ickeerkännande. Direkt uttalade grejer har jag haft lättare att hantera, vilket såklart inte gör det okej på något sätt, men det är en personlig variation.

Problemet med den här retoriken för det första att det lägger skulden på offret. Om det bara handlar om att ”passa ihop” eller inte så är skulden bådas, och offret borde ha vetat bättre än att gå in i en sådan relation. Det är också ett sätt att säga att det inte riktigt är okej att vara ledsen eller sårad över det som har hänt, utan att en glatt ska hoppa vidare till nästa. Att säga att det bara handlade om att ”inte passa ihop” är också att underkänna offrets rätt till sina känslor, känslor av att ha blivit sviken och sårad reduceras till en fråga om slump, om att ”passa ihop” eller inte.

Det tredje problemet är att det upprätthåller den romantiska idén om ”den rätta”, det vill säga att det finns någon person därute som en skulle kunna ha en oproblematisk relation med helt enkelt för att en passar så bra ihop. Problemet med denna idé är att den döljer det faktum att relationer, och det gäller alla relationer, kräver arbete. En stor del av anledningen till att män bete sig illa i relationer är att de inte är villiga eller kapabla att utföra detta arbete. Då är det bekvämt att säga att det handlar om att ”hitta den rätta”, när det i själva verket handlar om att en part inte är villig att göra vad som krävs för att ha en relation där båda mår bra.

Jag utesluter såklart inte att det finns andra personer jag skulle kunna ha bättre relationer med, de relationer jag haft har sett väldigt annorlunda ut och vissa har varit mer nedbrytande än andra, vissa har rentav varit ~*givande*~, om än såklart i en mycket begränsad utsträckning. Det gör det dock inte mindre sant att det jag utsattes för i en viss specifik kontext var ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det viktiga för mig är att kunna identifiera dessa mönster, förstå dem för att sedan vara mer kapabel att undvika att hamna i dem.

Det intressanta är inte bara att ta reda på vad som inte funkade utan också varför jag hamnade där, varför jag stannade kvar, varför jag inte var kapabel att inse mitt eget bästa och så vidare. För om två människor ”inte passar ihop”, om det verkligen var så enkelt, då borde det ju vara rätt lätt att skiljas åt och gå vidare. Men det är inte så lätt, och det är ju någonstans det som är intressant. Vad är det som håller en kvar? Vad är det som får en att ingå i relationer med människor som inte behandla en väl? Detta är någonstans vad jag försöker komma åt när det gäller mig själv, för jag tänker att det är där nyckeln till frigörelse ligger.

Jag har aldrig fått ha något privatliv.

En man skrev till mig något i stil med att han inte skulle vilja leva i ett samhälle utan privatliv, apropå min kritik av uppdelningen av samhället i olika sfärer (privat, politisk, ekonomisk).

Det en menar när en säger att det personliga är politiskt är INTE att ”privatlivet” ska vara underlagt någon slags detaljtstyrning från statens sida. Det en menar är att även det som sker i den privata sfären har en politisk karaktär. Politiska är alla relationer som handlar om makt, och således är också relationerna i privatlivet politiska. Att de är politiska betyder emellertid inte att ”politiker” ska göra något åt dem (herregud, vad för slags idiot är en om en tror att politiker ska kunna lösa något sådant). Däremot handlar det om att se saker som sker där som en del av samhället och dess strukturer i stort.

Jag tänker också på det här med vem som skyddas av privatlivets helgd. Kvinnor skyddas inte i särskilt hög grad av detta, snarare tvärtom. Den privata sfären har snarare en negativ effekt för oss; den gör oss avslöjningsbara. Det skapar en grogrund för spekulationer i våra relationer, våra kroppar och så vidare och så vidare. Detta uppkommer just för att det är privat, det är först när det anses vara hemligt som ett avslöjande kan göras. Och framförallt; varje avslöjande kan säljas in som någon sensationellt och unikt, trots att det är saker och ting som pågår bakom alla lyckta dörrar. Hon fick ett missfall, hon har ätstörningar, hon har relationsproblem och så vidare och så vidare, som om det inte gällde alla. Eftersom det privata är just privat så finns det ett intresse för att spekulera i det. Vi törstar efter skvaller, efter information om andras privatliv. Vi jämför med vår egen situation, känner oss kanske stärkta av att någon annan har det sämre, trots att vi alla slavar under samma norm och samma förtryck.

I ett samhälle där så mycket hålls privat blir varje liten detalj ett föremål för spekulation och skvaller. När alla försöker upprätthålla en fasad så blir minsta spricka något stort. Allting handlar om att inte vara den som avslöjas först eller värst. Eftersom det primärt är kvinnors ansvar att hålla ihop familjen och liknande så hamnar ofta skulden för det som sker i privatlivet på just kvinnan. Det är kvinnans oförmåga som avslöjas, inte mannens. Det är hon som får bära skammen.

För mig har det så kallade ”privatlivet” snarare varit en källa till oro. Jag har velat hålla saker och ting hemligt trots att det egentligen inte är något jag borde skämmas för. När jag har börjat förändra min syn på mitt privatliv har det emellertid blivit enklare. I och med att jag har börjat skriva och prata mer om sex, relationer och så vidare så har jag tagit kontroll över mitt privatliv. Jag kan välja vad jag ska avslöja och när, under vilka premisser och så vidare. Jag kan sätta det i en politisk kontext, skapa en särskilt förståelse kring händelserna. Och vad mer; jag har förstått att jag inte är ensam om mina erfarenheter, och detta är något som verkligen fått skammen att släppa.

Eftersom mannen lever sitt liv i offentligheten blir den privata sfären för honom en tillflyktsort. Där är han överordnad och har makt, även om han är underordnad ute i resten av samhället. Han blir omhändertagen och får vila upp sig. Så är det inte för kvinnor. Kvinnor blir kontrollerade och dömda även i den privata sfären, till och med kanske främst i den privata sfären. Våra privatliv anses mycket viktigare för vår identitet och vårt värde i samhället än mäns privatliv. Eftersom kvinnor främst förverkligar sig själva inom den privata sfären så blir det aldrig något andningshål, ingen tillflyktsort.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha privatliv, jag tycker det verkar jätteskönt, men den privata sfären har inget med privatliv för mig att göra. Jag känner mig mer skyddad i sammanhang där jag kan tala om mina erfarenheter och känslor inför detta på mina egna villkor utan att bli dömd. Privatliv för mig är ett väldigt främmande koncept. Visst finns det saker i mitt liv som andra inte känner till, men det gör inte att det är skyddat från samhället för det. Jag har ju internaliserat de patriarkala normerna och bedömer mig själv utifrån dem. Jag kan inte och har aldrig kunnat tänka att detta är privat, det är min ensam och jag gör vad som faller mig in, såsom mäns tycks kunna göra. Jag har aldrig kunnat tänka att det finns aspekter av mitt liv som inte skulle vara relevanta ur ett större perspektiv. Mitt sätt att se på mina själv har alltid varit att mina känslor, min kropp, min sexualitet är en handelsvara som är upp till någon annan att bedöma. Det har aldrig fått vara mitt eget.

”Trygghet”.

wpid-img_20140917_001737.jpgHar noterat att ett väldigt bärande ord i borgerliga partiers kampanjer är trygghet. Framförallt Moderaterna pushar detta ord väldigt väldigt mycket.

Jag undrar lite; vad är det egentligen jag förväntas vara rädd för?

För grejen är att det finns mycket i det här samhället som skrämmer mig. Jag är rädd att jag eller någon som står mig nära ska bli skadad i en relation, jag är rädd att bli sjuk och inte få den hjälp jag behöver, jag är rädd att anses mindervärdig för att jag inte har någon lust att skaffa barn eller inte är så produktiv som jag borde. Jag är rädd för nazister och fascister, för att de ska skada mig och de jag älskar. Jag är rädd för polisen.

Något säger mig att det inte är detta som Moderaterna syftar till. Trygghet för dem är detsamma som säkerhet. Att sätta upp övervakningskameror, att ha fler poliser som håller ”ordning” och så vidare. Att skydda det rådande.

Det här snacket om ”trygghet” gör mig så illa till mods. Det är som att de målar upp ett abstrakt hot, något jag förväntas vara rädd för så att jag ska känna att jag är i behov av säkerhetsåtgärder. Att jag är i behov av fler poliser och övervakningskameror.

Jag tänker att det rädsla gör med människor och med samhället är att den får oss att lämna över makt till den som vi tror kan skydda oss. Såsom våldsmonopolet. Vi accepterar kompromisser eftersom vi tror att det är det enda som kan rädda oss från ett annat, större, hot. Detta ser jag som en jävligt obehaglig utveckling.

När Moderaterna pratar om trygghet är detta vad de vill åstadkomma. De vill att politik ska reduceras till en fråga om att hantera olika kriser och hot på olika sätt, inte om att ta sig framåt som samhälle. Trygghetsretoriken är en del av detta. Så länge vi känner att det finns ett behov av ”trygghet”, eller säkerhet, så kommer vi prioritera det högre än att åstadkomma någon slags förändring i samhället.

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

Vi vet att det finns ett patriarkat. Vad gör vi nu?

En snut skriver en vidrig tweet. Folk reagerar, skriver inlägg, medier plockar upp saken. Det ska debatteras i all jävla oändlighet. Jag tror seriöst jag har sett minst femton blogginlägg och artiklar om den där jävla tweeten.

Ibland är det som att folk går omkring och bara väntar på att något ska hända, så att de kan reagera på det. Så att de kan skriva ett inlägg om saken, eller någon fyndig tweet. Något dräpande för att sätta på plats och återigen manifestera sin poäng och positioner sig som feminist.

På ett sätt fattar jag grejen. Jag förstår att människor blir upprörda, jag förstår att en vill reagera på idiotin. Men samtidigt undrar jag; kommer detta verkligen att ta oss framåt? Dessa eviga reaktioner på patriarkala överträdelser. Jag tänker att de är för många.

Det som händer när vi agerar såhär är att vi låter någon annan sätta agendan. Vi reagerar istället för att agera. Allting trängs in i att bli självförsvar, och det finns så hemskt mycket vi måste försvara oss mot. Att hitta en händelse att peka på och uppmärksamma så en upplever att en gör något.

Det kommer absolut bra texter ur den här typen av händelser, men jag tänker att många av dessa egentligen mest är upprepningar av saker och ting som redan sagts tusen och åter tusen gånger. Ja, vi har en våldtäktskultur. Visst kan det vara relevant att förtydliga resonemanget bakom detta och utveckla dem, men frågan är om det görs bäst i denna form, alltså som en reaktion på något annat, på någons överträdelse. Jag skulle gärna se mer texter om våldtäktskultur som gick djupare än att säga emot någon annans uppenbara idioti.

Det är som att vi är inne i att vi behöver bevisa för omvärlden att det här finns, att det är ett problem och så vidare. När ett passande exempel uppenbaras så tar en chansen att göra detta. Chansen att peka på att den här tweeten, den har faktiskt skrivits och den är uppenbart problematisk. Jag förstår frestelsen, men jag vet inte om jag tror att det är en långsiktigt hållbar strategi. Vad är det som får oss att tro att vi behöver bevisa oss? Anledningen till att folk inte håller med feminister är inte att det saknas bevis, bevisen för patriarkatets existens är stora och går lätt att söka upp för den som är intresserad. Jag menar, det är ju egentligen bara att kolla på sin omgivning.

Vem är det vi försöker bevisa något för? Jag tänker att det ofta är en manlig publik det handlar om. Det är ofta män som trots övertygande belägg för motsatsen fortsätter hävda att patriarkatet inte finns eller att det ena eller det andra inte är et problem. Anledningen till att de gör detta är nog inte att det saknas tillgång till lättillgängliga feministiska texter om saken utan att det helt enkelt inte ligger i deras intresse att göra detta.

I veckan hade jag en föreläsning om bland annat radikalfeminism där föreläsaren tog upp ”erfarenhetsdelande” som en feministisk strategi. Det är en skitbra strategi, jag sysslar ofta med det själv, men frågan är vad fan vi ska göra sedan. Att dela erfarenheter är ett första steg, sedan måste vi organisera oss och ta makt. Det är liksom det är är kärnan i frigörelse. Vi kommer inte kunna utbilda bort patriarkatet, vår kamp kan inte bygga på att män ska förstå något som inte ligger i deras intresse att begripa. Det är att vädja till mannen, och det är inte det minsta sannolikt att mannen kommer lyssna till dessa vädjanden.

Jag vill bara att vi ska tänka efter mer. Är det verkligen värt att reagera på det där, lyfta fram det där? Är det verkligen värt den kraft det tar från oss? För alla dessa reaktioner kostar ju något, det kostar vår tid och vårt engagemang. Att reagera på saker är utmattande.

Jag tänker att vi redan vet att det finns ett patriarkat, att vi redan vet att många män är sexistiska idioter. Om vi skulle reagera på allt skulle vi inte göra annat. Frågan jag tänker att vi bör ställa oss är; vad ska vi göra av denna insikt? Hur ska vi organisera oss? Det känns som att den frågan sällan dyker upp, och jag tror verkligen att vi skulle tjäna på om den gjorde det oftare. Jag önskar att mindre feministisk diskussion handlade om att reagera på idioter, och mer handlade om hur vi ska agera för politisk förändring. Hur vi ska ta initiativ, samla makt och använda den makten för att organisera ett bättre samhälle. För så länge vi reagerar gör vi det på någon annans villkor, på patriarkatets villkor.

När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.

Jag kollade på Girl, Interrupted och fastnade för den här scenen:

girl interrupted7

girl interrupted9

girl interrupted11

girl interrupted12

girl interrupted13

girl interrupted14

girl interrupted15

girl interrupted16Jag tänker på det här med självskada. Jag har haft många olika självskadebeteenden men det mest destruktiva, och också det mest accepterade, har varit andra människor. Andra människor, män, som kan bekräfta min självbild. Som kan trycka på mina knappar. Berätta för mig att jag är värdelös, oduglig, obildad, socialt inkompetent och så vidare. Det är skönt när någon annan gör det åt mig, det känns som att det liksom är där jag hör hemma. Jag kan ta emot det.

När någon säger snälla saker till mig så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Det är så konstigt. Det är som att jag aldrig fått lära mig att jag är värd mer än det, och när jag får mer så måste jag hata mig själv med större intensitet för att jag inte upplever att jag förtjänar att ha det bra. När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.

Hur gör en för att sluta kräla i självförakt? För att med rak rygg kunna kräva att bli bra behandlad, att inte bli nedvärderad av människor som säger sig älska en? Det tycks mig omöjligt.

Jag vill också vara en begärande människa.

Något av det mest skrämmande som finns i min värld är att begära män. Att se en man och tänka att honom skulle jag vilja vara intim med, ha sex med, ha en relation med. Så fort jag känner begär så blir jag sårbar, jag kanske inte får det jag vill ha. Att agera på mitt begär är etter värre, då kanske jag blir avvisad.

Jag tänker att det hänger ihop med att män i regel är de som förväntas ta initiativ i relationer. De förväntas ragga. Att som kvinna ha en egen sexualitet och försöka förverkliga den går emot kvinnorollen. Om en dessutom misslyckas med detta projekt är det etter värre, eftersom ”alla vet” hur lätt det är för kvinnor att få det de vill ha. I patriarkatet är det män som sitter inne på privilegiet att få begära. Det är mer okej för en man att försöka sig på att ragga på en kvinna som ligger helt utanför hans ”liga”. Män SKA jaga, det förutsätts att de ska göra det. Det är inte på samma sätt skamfullt för en man att göra det.

Detta gör att jag över huvud taget inte vågar formulera mina begär, ens för mig själv. Så fort en man fångar mitt intresse känner jag instinktivt rädsla. Jag har inte den mentala styrkan att försöka, misslyckas och sedan försöka igen med någon slags värdighet. Hellre väntar jag på att någon annan (en man) tar initiativen. Detta leder också till att min förmåga att styra situationen begränsas kraftigt. Jag kan bara välja mellan de alternativ som presenteras för mig, jag kan inte själv skapa en situation jag önskar.

Jag längtar efter att få begära. Jag skulle vilja kunna göra det utan skam, utan rädsla för att misslyckas. Jag skulle vilja slippa göra den där kalkylen varje gång; om jag misslyckas, vad händer då? Är det värt det? Utan istället kunna tänka ”jamen låt gå då, skitsamma om det inte går bra”. Jag vill också få vara en begärande människa, inte vara dömd till att bli bedömd av andras blickar.

Godhet och moralisk korrekthet

Jag har tänkt på godhet och moralisk korrekthet.

En sak som skrämmer mig är människor som måste tänka igenom varje sak de gör så noga att tillfället glider dem ur händerna. Som måste vrida och vända på allting i oändligheten, ha så många ”nyanser” och ”perspektiv” att de helt missar att faktiskt gå till handling. Som är mer intresserade av att söka någon slags objektiv sanning än att göra något åt den situation vi befinner oss i.

Gynnar det Sd att demonstrera emot dem? Ärligt talat; vi kan inte veta det. Vi kan inte göra en klinisk studie på det, tyvärr. Min uppfattning i frågan är att det inte gynnar dem, och att det i den mån det gör det i alla fall gynnar vår sida mer, vilket ju i slutänden är det viktiga. Framförallt är jag övertygad om att det är en riktigt dålig strategi att anklaga aktiva antirasister för Sd:s framgångar. Jag tror verkligen att det är uruselt.

wpid-img_20140916_165430.jpgJag tycker att det är fegt. Fegt och framförallt egoistiskt. Att vara så fokuserad på att själv vara moraliskt oantastlig att en också struntar i att göra sker åt situationen. Att vara så rädd för att göra något fel att en inte gör något alls.

Jag tänker också att det bygger på en liberal moralsyn. I en sådan finns det i regel inte så mycket fokus på ansvar för samhället, utan det handlar mer om att varje individ inte ska göra något fel. Så länge den enskilda personen håller sig från att göra något så är hen moraliskt oantastlig. Så länge hen inte säger ”jag är rasist” utan bara ”vi måste nyansera bilden av Sd” så är det okej. Saker och ting lyfts ifrån sitt sammanhang, det som räknas är aktiva medvetna ställningstaganden och inte hur saker en säger och gör (eller inte gör) kan tänkas påverka samhällsutvecklingen.

Ofta får en en massa frågor om hur en har tänkt göra och exakt hur det ska hjälpa, exakt hur en ska göra. Varför är det alltid de som faktiskt försöker som måste försvara sig? Jag tror inte att det finns många som är antirasistiskt organiserade som tror sig sitta inne på det enda rätta svaret kring hur en ska göra. En testar olika vägar helt enkelt. Men vi kan liksom inte veta innan vi har försökt, vi kommer inte kunna komma fram till svaret genom att diskutera eller tänka, utan vi måste också praktisera våra idéer. Jag skulle gärna se att fler engagerade sig och kom med egna uppslag kring strategier.

Personligen tycker jag det är en ödmjuk inställning. Det handlar inte om att tro att en gör allting rätt utan om att ha modet att försöka och misslyckas, att tänka om. Att inse att ens förnuft inte är så fenomenalt att det kommer kunna hitta Den Rätta Vägen utan att faktiskt försöka praktisera.

Ge mig pengar!

Arkiv