Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

”Trygghet”.

wpid-img_20140917_001737.jpgHar noterat att ett väldigt bärande ord i borgerliga partiers kampanjer är trygghet. Framförallt Moderaterna pushar detta ord väldigt väldigt mycket.

Jag undrar lite; vad är det egentligen jag förväntas vara rädd för?

För grejen är att det finns mycket i det här samhället som skrämmer mig. Jag är rädd att jag eller någon som står mig nära ska bli skadad i en relation, jag är rädd att bli sjuk och inte få den hjälp jag behöver, jag är rädd att anses mindervärdig för att jag inte har någon lust att skaffa barn eller inte är så produktiv som jag borde. Jag är rädd för nazister och fascister, för att de ska skada mig och de jag älskar. Jag är rädd för polisen.

Något säger mig att det inte är detta som Moderaterna syftar till. Trygghet för dem är detsamma som säkerhet. Att sätta upp övervakningskameror, att ha fler poliser som håller ”ordning” och så vidare. Att skydda det rådande.

Det här snacket om ”trygghet” gör mig så illa till mods. Det är som att de målar upp ett abstrakt hot, något jag förväntas vara rädd för så att jag ska känna att jag är i behov av säkerhetsåtgärder. Att jag är i behov av fler poliser och övervakningskameror.

Jag tänker att det rädsla gör med människor och med samhället är att den får oss att lämna över makt till den som vi tror kan skydda oss. Såsom våldsmonopolet. Vi accepterar kompromisser eftersom vi tror att det är det enda som kan rädda oss från ett annat, större, hot. Detta ser jag som en jävligt obehaglig utveckling.

När Moderaterna pratar om trygghet är detta vad de vill åstadkomma. De vill att politik ska reduceras till en fråga om att hantera olika kriser och hot på olika sätt, inte om att ta sig framåt som samhälle. Trygghetsretoriken är en del av detta. Så länge vi känner att det finns ett behov av ”trygghet”, eller säkerhet, så kommer vi prioritera det högre än att åstadkomma någon slags förändring i samhället.

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

Vi vet att det finns ett patriarkat. Vad gör vi nu?

En snut skriver en vidrig tweet. Folk reagerar, skriver inlägg, medier plockar upp saken. Det ska debatteras i all jävla oändlighet. Jag tror seriöst jag har sett minst femton blogginlägg och artiklar om den där jävla tweeten.

Ibland är det som att folk går omkring och bara väntar på att något ska hända, så att de kan reagera på det. Så att de kan skriva ett inlägg om saken, eller någon fyndig tweet. Något dräpande för att sätta på plats och återigen manifestera sin poäng och positioner sig som feminist.

På ett sätt fattar jag grejen. Jag förstår att människor blir upprörda, jag förstår att en vill reagera på idiotin. Men samtidigt undrar jag; kommer detta verkligen att ta oss framåt? Dessa eviga reaktioner på patriarkala överträdelser. Jag tänker att de är för många.

Det som händer när vi agerar såhär är att vi låter någon annan sätta agendan. Vi reagerar istället för att agera. Allting trängs in i att bli självförsvar, och det finns så hemskt mycket vi måste försvara oss mot. Att hitta en händelse att peka på och uppmärksamma så en upplever att en gör något.

Det kommer absolut bra texter ur den här typen av händelser, men jag tänker att många av dessa egentligen mest är upprepningar av saker och ting som redan sagts tusen och åter tusen gånger. Ja, vi har en våldtäktskultur. Visst kan det vara relevant att förtydliga resonemanget bakom detta och utveckla dem, men frågan är om det görs bäst i denna form, alltså som en reaktion på något annat, på någons överträdelse. Jag skulle gärna se mer texter om våldtäktskultur som gick djupare än att säga emot någon annans uppenbara idioti.

Det är som att vi är inne i att vi behöver bevisa för omvärlden att det här finns, att det är ett problem och så vidare. När ett passande exempel uppenbaras så tar en chansen att göra detta. Chansen att peka på att den här tweeten, den har faktiskt skrivits och den är uppenbart problematisk. Jag förstår frestelsen, men jag vet inte om jag tror att det är en långsiktigt hållbar strategi. Vad är det som får oss att tro att vi behöver bevisa oss? Anledningen till att folk inte håller med feminister är inte att det saknas bevis, bevisen för patriarkatets existens är stora och går lätt att söka upp för den som är intresserad. Jag menar, det är ju egentligen bara att kolla på sin omgivning.

Vem är det vi försöker bevisa något för? Jag tänker att det ofta är en manlig publik det handlar om. Det är ofta män som trots övertygande belägg för motsatsen fortsätter hävda att patriarkatet inte finns eller att det ena eller det andra inte är et problem. Anledningen till att de gör detta är nog inte att det saknas tillgång till lättillgängliga feministiska texter om saken utan att det helt enkelt inte ligger i deras intresse att göra detta.

I veckan hade jag en föreläsning om bland annat radikalfeminism där föreläsaren tog upp ”erfarenhetsdelande” som en feministisk strategi. Det är en skitbra strategi, jag sysslar ofta med det själv, men frågan är vad fan vi ska göra sedan. Att dela erfarenheter är ett första steg, sedan måste vi organisera oss och ta makt. Det är liksom det är är kärnan i frigörelse. Vi kommer inte kunna utbilda bort patriarkatet, vår kamp kan inte bygga på att män ska förstå något som inte ligger i deras intresse att begripa. Det är att vädja till mannen, och det är inte det minsta sannolikt att mannen kommer lyssna till dessa vädjanden.

Jag vill bara att vi ska tänka efter mer. Är det verkligen värt att reagera på det där, lyfta fram det där? Är det verkligen värt den kraft det tar från oss? För alla dessa reaktioner kostar ju något, det kostar vår tid och vårt engagemang. Att reagera på saker är utmattande.

Jag tänker att vi redan vet att det finns ett patriarkat, att vi redan vet att många män är sexistiska idioter. Om vi skulle reagera på allt skulle vi inte göra annat. Frågan jag tänker att vi bör ställa oss är; vad ska vi göra av denna insikt? Hur ska vi organisera oss? Det känns som att den frågan sällan dyker upp, och jag tror verkligen att vi skulle tjäna på om den gjorde det oftare. Jag önskar att mindre feministisk diskussion handlade om att reagera på idioter, och mer handlade om hur vi ska agera för politisk förändring. Hur vi ska ta initiativ, samla makt och använda den makten för att organisera ett bättre samhälle. För så länge vi reagerar gör vi det på någon annans villkor, på patriarkatets villkor.

När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.

Jag kollade på Girl, Interrupted och fastnade för den här scenen:

girl interrupted7

girl interrupted9

girl interrupted11

girl interrupted12

girl interrupted13

girl interrupted14

girl interrupted15

girl interrupted16Jag tänker på det här med självskada. Jag har haft många olika självskadebeteenden men det mest destruktiva, och också det mest accepterade, har varit andra människor. Andra människor, män, som kan bekräfta min självbild. Som kan trycka på mina knappar. Berätta för mig att jag är värdelös, oduglig, obildad, socialt inkompetent och så vidare. Det är skönt när någon annan gör det åt mig, det känns som att det liksom är där jag hör hemma. Jag kan ta emot det.

När någon säger snälla saker till mig så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Det är så konstigt. Det är som att jag aldrig fått lära mig att jag är värd mer än det, och när jag får mer så måste jag hata mig själv med större intensitet för att jag inte upplever att jag förtjänar att ha det bra. När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.

Hur gör en för att sluta kräla i självförakt? För att med rak rygg kunna kräva att bli bra behandlad, att inte bli nedvärderad av människor som säger sig älska en? Det tycks mig omöjligt.

Jag vill också vara en begärande människa.

Något av det mest skrämmande som finns i min värld är att begära män. Att se en man och tänka att honom skulle jag vilja vara intim med, ha sex med, ha en relation med. Så fort jag känner begär så blir jag sårbar, jag kanske inte får det jag vill ha. Att agera på mitt begär är etter värre, då kanske jag blir avvisad.

Jag tänker att det hänger ihop med att män i regel är de som förväntas ta initiativ i relationer. De förväntas ragga. Att som kvinna ha en egen sexualitet och försöka förverkliga den går emot kvinnorollen. Om en dessutom misslyckas med detta projekt är det etter värre, eftersom ”alla vet” hur lätt det är för kvinnor att få det de vill ha. I patriarkatet är det män som sitter inne på privilegiet att få begära. Det är mer okej för en man att försöka sig på att ragga på en kvinna som ligger helt utanför hans ”liga”. Män SKA jaga, det förutsätts att de ska göra det. Det är inte på samma sätt skamfullt för en man att göra det.

Detta gör att jag över huvud taget inte vågar formulera mina begär, ens för mig själv. Så fort en man fångar mitt intresse känner jag instinktivt rädsla. Jag har inte den mentala styrkan att försöka, misslyckas och sedan försöka igen med någon slags värdighet. Hellre väntar jag på att någon annan (en man) tar initiativen. Detta leder också till att min förmåga att styra situationen begränsas kraftigt. Jag kan bara välja mellan de alternativ som presenteras för mig, jag kan inte själv skapa en situation jag önskar.

Jag längtar efter att få begära. Jag skulle vilja kunna göra det utan skam, utan rädsla för att misslyckas. Jag skulle vilja slippa göra den där kalkylen varje gång; om jag misslyckas, vad händer då? Är det värt det? Utan istället kunna tänka ”jamen låt gå då, skitsamma om det inte går bra”. Jag vill också få vara en begärande människa, inte vara dömd till att bli bedömd av andras blickar.

Godhet och moralisk korrekthet

Jag har tänkt på godhet och moralisk korrekthet.

En sak som skrämmer mig är människor som måste tänka igenom varje sak de gör så noga att tillfället glider dem ur händerna. Som måste vrida och vända på allting i oändligheten, ha så många ”nyanser” och ”perspektiv” att de helt missar att faktiskt gå till handling. Som är mer intresserade av att söka någon slags objektiv sanning än att göra något åt den situation vi befinner oss i.

Gynnar det Sd att demonstrera emot dem? Ärligt talat; vi kan inte veta det. Vi kan inte göra en klinisk studie på det, tyvärr. Min uppfattning i frågan är att det inte gynnar dem, och att det i den mån det gör det i alla fall gynnar vår sida mer, vilket ju i slutänden är det viktiga. Framförallt är jag övertygad om att det är en riktigt dålig strategi att anklaga aktiva antirasister för Sd:s framgångar. Jag tror verkligen att det är uruselt.

wpid-img_20140916_165430.jpgJag tycker att det är fegt. Fegt och framförallt egoistiskt. Att vara så fokuserad på att själv vara moraliskt oantastlig att en också struntar i att göra sker åt situationen. Att vara så rädd för att göra något fel att en inte gör något alls.

Jag tänker också att det bygger på en liberal moralsyn. I en sådan finns det i regel inte så mycket fokus på ansvar för samhället, utan det handlar mer om att varje individ inte ska göra något fel. Så länge den enskilda personen håller sig från att göra något så är hen moraliskt oantastlig. Så länge hen inte säger ”jag är rasist” utan bara ”vi måste nyansera bilden av Sd” så är det okej. Saker och ting lyfts ifrån sitt sammanhang, det som räknas är aktiva medvetna ställningstaganden och inte hur saker en säger och gör (eller inte gör) kan tänkas påverka samhällsutvecklingen.

Ofta får en en massa frågor om hur en har tänkt göra och exakt hur det ska hjälpa, exakt hur en ska göra. Varför är det alltid de som faktiskt försöker som måste försvara sig? Jag tror inte att det finns många som är antirasistiskt organiserade som tror sig sitta inne på det enda rätta svaret kring hur en ska göra. En testar olika vägar helt enkelt. Men vi kan liksom inte veta innan vi har försökt, vi kommer inte kunna komma fram till svaret genom att diskutera eller tänka, utan vi måste också praktisera våra idéer. Jag skulle gärna se att fler engagerade sig och kom med egna uppslag kring strategier.

Personligen tycker jag det är en ödmjuk inställning. Det handlar inte om att tro att en gör allting rätt utan om att ha modet att försöka och misslyckas, att tänka om. Att inse att ens förnuft inte är så fenomenalt att det kommer kunna hitta Den Rätta Vägen utan att faktiskt försöka praktisera.

”Kvinnlig humor”.

IMG_20140910_114713Hittade denna bok när jag unnade mig lite shopping.

Mannen som ska ”upptäcka” kvinnlig humor… Jag antar att vissa kanske uppfattar det som en bra grej att män typ ”upptäcker” kvinnor men jag blir bara provocerad. Tänk er en kvinna som får ge ut en bok om ”manlig humor”, det skulle inte ske. Den mesta humor som representeras i offentligheten är ju redan manshumor (typ skämt om att religiösa är dumma i huvudet och att någon kvinna i offentligheten är fjompig).

En ba… tänk om ni såg kvinnor som människor? Kanske skulle bli enklare då. Det är klart att vi har humor, problemet är att vi hela tiden har blivit nedvärderade och undanskuffade från offentligheten. Och sen när den kvinnliga humor väl ska lyftas fram, då får vi inte representera oss själva utan då är det en jävla MAN som gör det. Jag blir knäpp.

När en inte vet vad en vill.

IMG_20140822_165022Har tänkt lite på debatten kring samtycke och hela den här ”gör inget du inte vill”-retoriken. Givetvis är det viktigt att ett nej respekteras och s vidare, men det som varit mest förvirrande för mig i sexuella sammanhang är att jag sällan har haft någon aning om vad jag egentligen vill.

Jag tror att detta handlar om att jag har lärt mig att använda mig sexualitet som en handelsvara, det vill säga en resurs jag ska använda för att få tillgång till något annat. Jag har liksom ingen större koll på hur jag egentligen vill ha det, för det har aldrig varit det som har varit i fokus när jag ska ha sex. Det har alltid handlat om att söka godkännande, bekräftelse, trygghet, närhet och så vidare.

Vidare så är män ofta väldigt dåliga på att ge utrymme under sex. Har flera gånger varit med om att de bara ”kört på” utan att känna in och också varit dåliga på att läsa av hintar eller ibland uttryckliga nej. Min favorit är när en säger typ ”lugna ner dig” och de är lite lugnare i typ 15 sekunder för att sedan köra på i samma jävla tempo igen.

Så, när jag ligger där så är det jävligt svårt att helt plötsligt ba ”såhär vill jag ha det” och sedan uttrycka det. Jag har aldrig lärt mig att tänka så, det har inte varit någon poäng med att tänka så och uttrycka det eftersom det ändå inte har hörsammats. Det kan vara mer obehagligt att ta reda på vad en faktiskt vill och uttrycka det än att bara strunta i det, för när en vet vad en vill så blir en också medveten om alla gånger en inte får vad en vill eller när ens gränser överträds.

Min poäng är att vi inte bara kan se på mäns sexuella makt som att de gör överträdelser mot ens uttryckliga eller i alla fall medvetna vilja i ett givet tillfälle, sexualiteten som sådan är patriarkal. Våra begär och våra sexualitetsmönster har skapats i en patriarkal kontext, en kontext som bland annat säger att kvinnors sexualitet och begär är mindre värda än mäns och att kvinnor inte har någon riktig sexualitet. I ”gör inget du inte vill”-retoriken tycker jag ofta att det finns en underliggande idé om att människor har någon slags inneboende vilja som de bara måste våga ge uttryck för, och jag har snarare upplevt att jag behöver bygga upp det här begäret.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Det hade varit fint att få diskutera sex och intimitet på det här sättet lite mer. Att vara i ett sammanhang där folk erkänner att det inte är så jävla lätt att veta alltid, och försöker ta reda på hur en ska gå tillväga. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som känner som jag.

”Stabilitet” och ”ordning” som överordnat politiskt mål.

Angående mina eftervalsreflektioner så fick jag den här kommentaren:

Jag tycker att det var märkligt av alliansen att använda ordet ”stabilitet” som något positivt. Låter ungefär som att ”allt är så bra nu, så vi nöjer oss här” – ingen idé att göra några förändringar.

Detta är, som jag ser det, ett av den så kallade ”demokratins” största problem. Den liberala demokratin gör anspråk på att kunna göra rum för alla ideologier, det vill säga att vi inom dess ramar ska kunna ”välja” helt fritt hur vi vill ha vårt samhälle. Så fungerar det såklart inte, utan ramarna är tvärtom mycket fasta.

Till exempel; när det är ”kris” så tar det över precis allt annat. När det inte är så mycket tillväxt så anses det vara ett såpass stort problem, och det finns bara en enda lösning; mer tillväxt. Alla andra politiska frågor blir i ett sånt läge helt sekundära. Ingen bryr sig om typ bostäder, utbildning, sjukvård för att inte tala om kultur eller fritid när det är kris. Då är det viktigaste att ”fixa tillväxten” för att tillfredsställa företag. en massa saker som människor värderar kan inte prioriteras eftersom det skadar ”tillväxten”. Till exempel; klimatpolitik, minska klassklyftor, öka reallöner och så vidare och så vidare.

Detta kan en ju på sätt och vis förstå, det är rimligt att saker och ting sätts ur spel i ett samhälle i kris, MEN problemet är att vi lever i ett samhälle som hela tiden skapar sina egna kriser. Det är liksom inga naturkatastrofer det rör sig om, det är vårt eget system som skapar dessa kriser, som vi förhåller oss till som om de vore naturfenomen. Vi pratar om hur ”marknaden reagerar” på det ena och det andra, ungefär som om det var ett stort odjur som vi var tvungna att mata. Och ja, så är det väl på sätt och vis, men jag har så svårt att förstå hur folk tycker detta är förenligt med demokrati.

För att inte tala om situationen med Sd nu. Plötsligt har hela valet kommit att handla om att inte låta Sd få inflytande. Frågan hanteras som om det vore något som bara har hänt oss, men i själva verket är det ju såklart ett resultat av att en under fyra år inte gjort något långsiktigt för att hantera problemet. Då skapas en kris, som måste hanteras, och den hanteras genom att politiker tvingas kompromissa bort sina ideal för att ta ”ansvar”. Och ja, det är ett rimligt sätt att agera givet situationen MEN frågan är ju varför vi har den här situationen. På ett sätt tror jag att vissa politiker tycker situationen är ganska bekväm; de kan lägga sitt fokus på att ”ta ansvar” för det som redan finns, göra små justeringar här och där kanske, men de kommer inte ha något utrymme för att driva fram några större reformer.

När jag läste demokratiteori i statskunskap så var det i en bok där det stod att det inte får bli ”för mycket” demokrati, eller folkligt deltagande, för då kan det ”koka över”. Detta är säkert alldeles sant, våra institutioner kan inte hantera att för många bryr sig. Frågan är ju vad det är för en ”demokrati”, om det bygger på att stora delar av befolkningen ska vara politiska passiva. Det är väldigt långt ifrån ursprungliga demokratiideal som byggde på aktivt deltagande (om än för en väldigt liten grupp).

Jag tänker också på hur en av polisens främsta uppgifter är att ”upprätthålla ordning”. Det finns en gräns för hur långt människor får nyttja sina demokratiska rättigheter, och den gränsen går vid när det ”stör ordningen”, och jag antar att det är det som menas med att ”koka över”. Det vill säga; folk får gärna nyttja sina demokratiska rättigheter men inte till den grad att det riskerar att bli en verklig kraft för förändring.

Stabilitet är väl på sätt och vis ett rimligt samhällsmål, men vi måste fråga oss vad vi upprätthåller för stabilitet? Just nu är det ett stabilt status quo, som är förtryckande och ohållbart på många sätt. Jag skulle gärna se en stabil reformdriven utveckling mot kommunismen, men det lär väl inte hända.

Ge mig pengar!

Arkiv