Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Implicit samtycke och våldtäktskultur.

På senaste tiden har jag tänkt lite på den där jävla härvan som var (och är) kring Julian Assange. När det begav sig hade jag en del liberala män i min närhet.

Hur som helst, två väldigt spännande grejer jag fick höra:

  1. Att det finns något som kallas implicit samtycke. Detta skulle alltså innebära att om en har en sexuell kontakt med någon så innebär det att en samtycker implicit till att ha samlag även efter det. Till exempel: om en har haft sex på kvällen så har en samtyckt implicit till att ha sex även på natten även om en inte är vaken. Eller om en är ihop så har en samtyckt implicit till sex. Och så vidare. Detta tyckte människor i min närhet helt seriöst var rimligt????
  2. Att den som har gått med på sex måste ha det på de former som erbjuds. Detta rörde mer specifikt frågan om kondom. Det sade (har ingen aning om fakta här) att anledningen till en av anmälningarna var att Assange hade skippat kondomen trots att detta var ett uttalat villkor. Detta ansågs tydligen helt orimligt eftersom hon ju hade gått med på sex. Att ”sex” är ett spektrum som rymmer en massa olika aktiviteter var det ingen som tyckte.

I dessa två argument tycker jag en kan se en av de grundläggande resonemangen i våldtäktskulturen, nämligen att ”sex” är en sak som en antingen ”får” eller inte ”får”. Sex anses inte vara en aktivitet som en gör tillsammans med någon, utan mannen blir antingen tillåten att förfoga över en kvinnas kropp eller inte. Får han tillåtelse får han göra vad han vill.

En intressant grej med idén om implicit samtycke är att det förutsätter att kvinnan inte kan vilja ha sex, att hon inte kan vara ett subjekt i aktiviteten. Hon ger sin tillåtelse till en specifik man och sedan är det han som bestämmer när och hur. Att det skulle kunna vara så att kvinnan vid ett tillfälle har lust, och vid ett annat inte har det, verkar ovidkommande.

Skoj anekdot angående detta: en snubbe jag hade samröre med hävdade bestämt att en av kvinnorna skrivit ett blogginlägg om att en ska jävlas med män genom falska anmälningar. Detta visade sig sedan vara något han hade ”hört” utan att kolla upp ordentligt. Blogginlägget fanns givetvis inte. Roligt med tanke på att han var mycket bestämd i att det var viktigt att vara skeptisk och så vidare och så vidare. Bara när det inte passar ens egen agenda får en andra.

Att ”må bra”.

IMG_20141117_110528Nu när jag återigen har en någorlunda fungerande vardag *host* så har jag funderat lite mer på vad det innebär att ”må bra”. Vad jag lägger i begreppet:

  1. Ha någorlunda kontroll över min situation. Det vill säga; inte bli lamslagen av ångest, inte få ångestattacker vid totalt opassande tillfällen, kunna gå utanför dörren om det behövs även om jag är trött, kunna gå upp ur sängen när väckarklockan ringer och så vidare.
  2. Kunna uppleva positiva saker. Alltså kunna skratta, tycka om människor, gå igång på spännande diskussioner och så vidare med relativt regelbundna intervaller.

Tydligt är att det som värderas mest i detta samhälle är det första. Vem bryr sig om jag har glädje i livet om jag är en så kallad Fungerande Samhällsmedborgare.

Det är också ofta så att dessa tu går emot varandra. Att uppleva glädje innebär ofta att jag förlorar kontrollen. När jag träffar människor jag tycker om, engagerar mig i meningsfulla aktiviteter, så blir jag sårbar. När det kommer in ett element i mitt liv som jag verkligen värderar så bryts vardagens stilla tristess, rutiner prioriteras bort och så vidare. Plötsligt finns det något där som jag faktiskt har lust till, och det skapar störningar i de strukturer jag så omsorgsfullt byggt upp utifrån alltings medelmåttighet.

Jag tänker att det är svårt för att det finns så lite plats för oss att vara människor i detta samhälle. Eftersom känslor inte är stabila, eftersom vår förmåga att prestera påverkas en massa av hur andra saker fungerar i våra liv, så är det säkrast att inte engagera sig för mycket i andra emotionellt. Det är inte socialt accepterat att bli lamslagen i två månader efter ett uppbrott, men ändå kanske det är precis vad vi behöver; utrymme att vara just det.

I detta samhälle måste jag alltid vara försiktig innan jag låta mig själv älska, engagera mig, brinna för någonting. Jag har lärt mig av alltför många bakslag att det är något jag måste betala ett mycket högt pris för. Jag har lärt mig att hushålla med mina känslomässiga resurser så att jag inte släpper ut för mycket. Att prioritera. Men jag tänker mig att i ett samhälle där jag inte förväntades vara en robot med ett stabilt liv och en jämn nivå på prestationerna så skulle det vara enklare, kanske skulle jag kunna brinna ibland och sedan gå på sparlåga utan att det sågs som oberäkneligt eller onormalt.

Helst skulle jag vilja att jag slapp hålla på och ”hantera” min ångest hela tiden. Jag är en människa som ibland kan vara oerhört högpresterande ibland helst vill ligga under täcker och gråta. Och grejen är att jag inte har något emot att ligga under täcket och gråta, det är mina känslor och det är helt jävla okej med mig. Det är inte jag som ha bestämt att det är fel eller sjukt, det är samhället som har bestämt det åt mig. Det är inte jag som är rädd för mina känslor eller mina behov, det är samhället som är det, och därför tvingas jag undertrycka dem. Jag tänker mig att detta gäller för ganska många människor.

Att må bra i det här samhället är som bäst att kunna gå stadigt på sina kryckor, kryckor byggda av halvtaskiga överlevnadsstrategier. I det här samhälle behöver jag dessa kryckor, men jag strävar efter ett samhälle där jag kan slänga dem ifrån mig och älska och sörja fritt.

Manstillvända krav på feministiska män.

Något inte helt ovanligt är att feminister ger olika tips till män för hur de ska vara bra manliga feminister.

Ett problem med detta är att det är manstillvänt; vi lägger resurser på att berätta för män hur de ska tänka och göra. Jag tänker dels att det inte direkt är möjligt eftersom män har en position som i sig utgör ett förtryck. När en man är närvarande anpassar sig folk, oavsett om han bett om det eller inte.

Om en feministisk man gör något vidrigt, vad är då egentligen problemet, att han gör något vidrigt eller att han gör det i egenskap av feminist?

Jag ställer mig emot idén om ideologisk renhet, det vill säga att en ska göra det ena eller det andra för att kvalificera sig som feminist, och detta gäller även för feministiska män. Jag ser flera problem med denna idé, dels att det sätter feminist som identitet i fokus snarare än feministiska handlingar, dels att det skapar illusionen av att en skulle kunna bli ”perfekt” som feministisk man.

Min kritik mot feministiska män är inte att de inte att deras position som män skulle hindra dem från att kunna ha en bra feministisk analys och se patriarkatet. Jag tror att det är fullt möjligt för män att förstå feministisk teori och rentav utveckla egen. Däremot anser jag att män rent objektivt inte kan vara feminismens revolutionära subjekt helt enkelt eftersom de är förtryckarna i patriarkatet. De kan inte ”frigöra” sig. De kan inte driva kampen framåt. All feministisk politik måste per definition drivas framåt av ickemän.

Detta gäller oavsett om mannen ifråga ”lämnar plats” och liknande, även om han uppfyller alla punkter på kravlistan så är han fortfarande man och kan inte vara drivande i feminismen.

Givetvis är vissa beteenden mer föredömliga än andra, men jag tänker att dessa krav måste ställas på feministiska män eftersom de är män och inte eftersom de är feminister. Att sluta förtrycka ska inte vara något tillval för ”bra” män. När vi formulerar ett krav specifikt riktat mot feministiska män så skapar vi idén om att män skulle kunna vara drivande i feminismen. Vi skapar ett beroende av män för vår kamp. Män är inte och kan inte vara en del av vår kamp, de är en motståndare som vi jobbar för att förändra.

De krav som ställs på feministiska män blir manstillvända, de skapar idén om att vi behöver män för vår kamp och att det skulle vara relevant för oss att ställa upp någon slags kravlista för dem, att vi skulle tjäna på det och att männen ifråga skulle vara kapabla att ta till sig.

Ett annat problem är att det skapar ett visst behov av bedömningar och ”rättegångar”. Typ såhär; om vi accepterar en man som feministisk man, och det sedan kommer fram att han gjort en någon illa, vad gör vi då? Många tycker det är en självklarhet att en i sådana fall belyser detta och tar avstånd från mannen i fråga. Detta är kanske rimligt, men jag anser att det finns problem med tillvägagångssättet.

  1. Hur vet vi vad som är sant och inte? Hur bedömer vi hur grova gärningar det ska gälla? Jag är förvisso för att alltid lita på en historia om patriarkalt förtryck, men jag ställer mig skeptisk till dessa semirättegångar. Jag tänker att de gör att en fråga om trygghet för ickemän i feministiska rum blir till en fråga om enskilda mäns skuld i den ena eller andra fråga. Typ; jag skulle känna mig brutalt otrygg om något av mina ex tog plats i samma organisation som jag. Det innebär inte att jag anser att de har någon ”skuld” om de ska ”straffas” för genom uteslutning, utan bara att vi har en specifik historia ihop som är smärtsam på många sätt. Denna historia innehåller visserligen patriarkalt förtryck, men det är inte det enda. Jag har inget behov av att människor ska ”ta ställning” emot mina ex.
  2. Människor förändras. Även om en man gjort någon illa så innebär inte det att han för alltid kommer vara ett praktarsle. Ska vi fortsätta straffa folk för flera år gamla förbrytelser?
  3. Att reagera och ta ställning är utmattande. Så fort en sån här grej dyker upp, alltså att den ena eller den andra mannen har gjort det och det och att en förväntas ta ställning i frågan eller ta avstånd från honom så tas det en jävla massa energi från oss. Människor ska ta ställning, de ska väga olika berättelser mot varandra, de ska hantera sin känslomässiga ambivalens och så vidare. Jag tycker att det är tröttsamt att den man som en dag hyllades nu är en paria, utan att jag ens har haft något med saken att göra. Visst är det personliga politiskt, men det innebär inte att feministisk kamp ska handla om att ta ställning i enskilda fall av patriarkalt förtryck. Det är helt enkelt inte relevant för oss.
  4. Bekväma ställningstaganden kommer göras, mer obekväma kompromissas bort. Jag har sett detta sker många gånger, och troligen även gjort mig skyldig till det själv. När det är bekvämt att ta ställning mot en man gör en det gärna, men inte lika enkelt när det är någon en har någon slags relation med eller liknande. Poängen är att det inte är en fråga om så fasta principer som många får det att framstå, utan att det i själva verket ofta är väldigt vanligt att det göra kompromisser. Det tycker jag är helt rimligt eftersom det är så en lever livet, men då tycker jag inte att en ska gå ut med någon slags benhård princip som sedan visar sig vara ganska tänjbar.
  5. I princip alla män har på ett eller annat sätt skadat en ickeman, eller kommer att göra det. Att anta att de är okej tills motsatsen bevisats gör att feministiska rum blir otrygga för ickemän. Att ens behöva påtala att den här mannen har gjort detta och detta mot mig i ett sammanhang där fokus ska ligga på kampen för ens rättigheter är problematiskt. Även om folk lyssnar så är det en situation som är påfrestande för individen. Vidare så skapar män otrygg stämning alldeles oavsett om de utsatt någon i det specifika sammanhanget eller ej.
  6. Frågan går från att vara politisk till att bli personlig. Istället för att handla om strukturer börjar det handla om enskilda män som ska bedömas.

Jag tänker att vi måste utesluta män på andra grunder än att de har moralisk skuld rörande det ena eller det andra. Vi måste utesluta män helt enkelt för att de är män, för att vi inte kan lita på dem. För att alla män antingen har gjort en ickeman illa eller riskerar att göra det. För att ickemäns säkerhet i feministiska rum alltid är viktigare än att inkludera män. För att deras frihet från specifik moralisk skuld inte tar ner dem från deras position som män. För att patriarkatet inte handlar om moral utan om strukturer.

Nu kommer säker någon man fråga hur en ska göra som feministisk man. Detta inlägg riktar sig till ickemän, det handlar om hur feminister bör förhålla sig till män. Jag tycker att det är jättebra om män försöker arbeta feministiskt, men poängen är att det inte är min sak att bry mig om eller sätta upp riktlinjer för, det är inte min uppgift att godkänna er eller era metoder. Jag utgår från att allt ni gör kommer att vara problematiskt eftersom ni är män, och just därför tänker jag inte ens bry mig om att rätta er, eftersom jag inte tror att perfektion är möjlig. Ni är inte relevanta för min kamp. När ni förändras ser jag det inte som ett resultat av er egen fria vilja utan som ett resultat av ickemäns feministiska kamp, som tvingar er till förändring. Jag tror inte på att avkräva er något, helt enkelt eftersom jag inte tror att ni kommer kunna leverera. Jag förväntar mig inget, för jag har ingen lust att gång på gång bli besviken.

IMG_20141125_094510(För den som ändå undrar har jag det här inlägget som jag skrev för ett rätt bra tag sedan, som jag väl fortfarande instämmer i till stor del).

Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.

Fick två kommentarer angående mäns relation till kvinnors känslor:

Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.

Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre

Och:

Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.

Detta är så jävla typiskt; män som aktivt provocerar fram en reaktion för att sedan kräva att en inte ska ha den, som skuldbelägger en för att en är ”överkänslig” och liknande.

Jag tänker att detta också påminner om olika uppfostringsmetoder, att ”härda” barnet genom att utsätta det för olika provokationer och sedan tycka att de inte ska reagera på det ena eller det andra sättet.

Jag antar att vissa skräms av att deras handlingar har för dem oönskade konsekvenser som de känner sig tvungna att hantera. Det är jobbigt när någon börjar gråta på grund av något en gjort.

En annan grej på samma tema: jag har upprepade gånger varit med om att jag sagt typ ”fortsätt inte med det här beteendet, det gör mig upprörd” varpå snubben ÄNDÅ FORTSATT, och när jag till slut blivit förbannad och/eller ledsen så tycker han att det är mitt fel att jag reagerar på fel sätt. En bara; nå, om du hade lyssnat på mig från första början så hade detta inte behövt hända.

Varför litar de inte på ens förmåga att själv avgöra ens eget känsloliv? Okej att de tycker att ens reaktioner är ”felaktiga”, men i så fall borde de ju kunna respektera att en har just dessa ”felaktiga” reaktioner och inte gå på mer när en faktiskt säger till dem. Men icke! De ska ta tolkningsföreträde och bestämma att mitt eget omdöme om mina känslor är irrelevant för deras agerande och sedan bli förvånade när det går illa.

Detta är också en sån grej som äldre män gärna gör mot yngre kvinnor; provocerar dem på olika sätt för att sedan tycka att de är roligt när de bli retade och reta dem ännu mer för att de är så ”lättprovocerade”. Vad detta är är att ta ifrån någon rätten till sina instinktiva känslomässiga reaktioner och tvinga någon till ”självbehärskning”. Till vilken nytta? För att göra tillvaron mindre obehaglig för mannen såklart. Om en lär sig att ens instinktiva reaktioner är fel så håller en tillbaka dem, vilket resulterar i att mannen kan fortsätta hålla på med sin skit utan att behöva utsättas för något obehag i form av en berättigad reaktion.

Självuppoffrande och själviskhet som premiss för omsorg.

Självuppoffrande och omsorg är något som feminister ofta har olika åsikter om. Vissa menar att dessa egenskaper, att kunna ge omsorg, är något väldigt fint hos kvinnor. Andra menar att det är någonting vi måste träna bort för att kunna likställas med mannen.

Detta samhälle r organiserat utifrån premissen att kvinnor ska ge omsorg billigt eller gratis, framförallt inom familjen men också i yrkeslivet. Samhället behöver denna omsorg, det är ingenting som bara ges vind för våg utan det är någonting som samhället behöver för att gå runt. Vi behöver närhet, kärlek, känslomässigt arbete och så vidare. Men så som samhället är organiserat är detta väldigt ojämlikt fördelat.

Jag tänker att förmågan att relatera till andra är väldigt viktig, men denna förmåga har blivit beslagtagen av patriarkatet. Vi har lärt oss att rikta in denna förmåga på män, för att kunna dalta med deras egon, istället för på oss själva och andra ickemän. Det är en fin egenskap, om den används rätt, men patriarkatet har gjort allt för att exploatera den.

Jag tänker också på självuppoffrande som idé, att det skulle vara fint att offra sig själv för andra, och att detta på sätt och vis är genomgående i patriarkatet. Eftersom det finns så få idéer om hur en skulle kunna ge till andra utan att bli utsugen så blir självuppoffrandet en given del av kärleken. Meningen är att en ska älska någon så mycket att en är beredd att lida för denne, att en är beredd att ge upp sig själv och leva för och genom den andra.

Jag tänker på den Valerie Solanas skriver om individualitet i SCUM:

Ett verkligt samhälle består av individer – inte bara medlemmar av arten, inte par – som respekterar varandras individualitet och privatliv och som samtidigt interagerar känslomässigt och mentalt med varandra – fria själar i fria relationer – som samarbetar med varandra för att uppnå gemensamma mål. Traditionerna säger att samhällets grundläggande enhet är familjen; »hippisarna« säger stammen; ingen säger individen.

Jag tycker mycket om det här sättet att se på individualitet. Det är inte en fråga om den liberala isolationen, men det är inte heller en fråga om självuppoffrande. Det handlar om att människor ska vara självständiga för att kunna vara med varandra, kunna relatera till varandra.

I de relationer jag har haft där det har funnits självuppoffrande med i bilden, alltså människor som inte känner sina egna behov och gränser och som därför hänger upp sitt egenvärde på någon annan, har det ofta varit svårare att få hjälp och stöd, eftersom det inte har kunnat ges på ett bra och ömsesidigt sätt. Till exempel när jag bara behövt stöd, men istället fått någon slags total självuppoffring som jag varken bett om eller behövt. Som om självuppoffrandet i sig var det jag eftersökte. Jag har varit på båda sidorna i dessa situationer, både gett saker och ting som egentligen inte eftersöktes för att jag trott att det var min plikt, och fått saker jag inte behövt men som sedan agerat som substitut till det jag egentligen behövde.

Det kan lätt bli så att en söker, eller tror sig söka, just självuppoffrandet i sig, ofta så har jag blandat ihop mina behov av stöd med att någon ska ”bevisa sin kärlek” genom att vara självppoffrande. Jag tänker att detta är ett ganska vanligt mönster; när en inte vet eller vill förstå vad en egentligen behöver så landar en lätt i att avkräva människorna i sin omgivning olika bevis på deras kärlek. Detta blir i princip alltid destruktivt, det är smärtsamt för dem som avkrävs bevis, och för den som får dessa bevis blir det så mycket mindre värt när det inte kommer av fri vilja utan har blivit avkrävt.

En annan grej i självuppoffrandet är att det skapar skuld, som håller kvar människor vid varandra. En känner skuld att fortsätta vara med någon för att den har offrat det ena och det andra för en. Det blir oviktigt om relationen i sig är bra eller inte, en blir tvungen att stanna med varandra för att ”hedra” det den andra har gett en, oavsett om det var något en faktiskt ville ha från första början. Denna ”skuld” gör sedan att människor klamrar sig fast vid relationer i något slags ursinnigt försök att rätta till saker och ting, istället för att lämna ett uppenbart hopplöst projekt. Och det ÄR svårt att lämna en relation där en upplever att en gjort stora uppoffringar, en vill bara inte medge att det varit förgäves.

IMG_20141121_110901Så som jag resonerar kring relationer nu är att jag vill försöka hålla mig såpass fri att jag kan lämna relationen när jag känner att den börjar bli dålig. Detta innebär till exempel att inte göra uppoffringar. Att inte göra uppoffringar innebär inte att inte ge stöd och hjälp, snarare att inte låta min tillvaro cirkulera kring någon annan, inte försöka ordna upp en annan människas existens. Jag kan ge stöd och hjälp, men jag kan inte ta ansvar för en annan människas problem.

Jag tror att detta i längden gör mig mer kapabel att faktiskt ge stöd, eftersom jag håller isär mitt eget behov av att bli behövd och binda någon till mig och den andra människans faktiska behov. Det är inte ovanligt att dessa två blandas ihop. Jag har både gjort det själv och varit med om att andra gjort det, till exempel genom att säga saker som ”jag kommer alltid finnas här för dig”, ”jag kommer hjälpa dig att må bra” och så vidare. Om jag ger stöd vill jag inte att det ska vara för att jag förväntar mig något annat tillbaka, utan för att det är en människa jag bryr mig om och vill finnas där för i den stunden. Detta bygger också på att jag inte upplever situationen som exploaterande, att jag känner att det jag ger erkänns för vad det är och inte förnekas, vilket män har en tendens att göra när det kommer till känslomässigt arbete.

Jag tänker att om människor jag lite mer själviska, i betydelsen att vi först och främst lever för och genom oss själv, har koll på våra gränser och behov, så skulle vi också kunna hjälpa varandra bättre. Ju bättre jag känner mig själv desto bättre kan jag vara till hjälp, eftersom den hjälpen jag ger inte innehåller något krav på motprestation eller tacksamhet på samma sätt som tidigare. Jag kan ge det jag har att ge och det jag vill ge, och jag kan välja att rikta denna förmåga mot människor jag bryr mig om istället för att rikta den mot någon heterorelation.

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.

Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

wpid-img_20141120_120310.jpgResultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.

Om att stå på sig.

Haha åh gud, nu har jag tagit en titta på alla jävla kommentarer från olika kränkys jag fått.

Till exempel denna från ”Micke” som skrivit ungefär 25 kommentarer inom loppet av några timmar. Givetvis har jag tagit bort rubbet, men jag tänkte att jag kunde svara på en så att det inte känns helt lönlöst för honom.

Eller så står man på sig och tar för sig i livet och inte låter andra kliva på en.

Gäller både män/kvinnor

Tack för tipset! Jag tycker det låter jättebra, jag har faktiskt till och med själv dragit denna slutsats. Det är därför jag driver en feministisk blogg, eftersom jag kom på att för att ”stå för sig själv” när en är förtryckt i ett patriarkat så måste en bygga upp någon slags känsla av egenvärde och ha en analys av sin omvärld. För mig är det MYCKET lättare att ”står för mig själv” efter att jag förstått hur saker och ting hänger ihop. Det är liksom svårt att ”stå upp för sig själv” bara sådär.

Jag tänker mig att Micke ser ut ungefär såhär:

wpid-img_20141120_105525.jpgGrejer som feminismen gett mig på detta område:

  1. Att börja utforska mina egna behov och begär. Alltså att ens fatta att jag inte vill ha sex och relationer på ett speciellt sätt, till exempel. Detta var inte särskilt enkelt eftersom det finns en massa förutfattade meningar om hur sex och relationer ska se ut. Jag började ifrågasätta mina begär och komma fram till vad som egentligen är bra för mig, vad jag egentligen mår bra av, och inte det samhället vill att jag ska begära. När känner jag kraft, inspiration och glädje och när känner jag mig bara utsugen och utmattad?
  2. Att prioritera mitt eget välmående. Också en svår process, men numera så är jag mycket bättre på att sätta mina gränser. Detta gäller såklart alla relationer, men det är mycket mycket mer nödvändigt i relationer med män. Det finns ju en idé om att kvinnor ska vara självuppoffrande i största allmänhet, framförallt inför män. Denna idé har jag och många andra kvinnor internaliserat vilket gör att det inte kommer naturligt att inte vara självuppoffrande.
  3. Att identifiera förtryckande beteenden. Typ nu när någon använder härskartekniker mot mig så fattar jag vad det handlar om. Innan kände jag bara en känsla av obehag, av att bli trampad på, men jag kunde inte lokalisera den eller sätta ord på den. Det kan jag nu och det är jättebra. Både för min egen del och om jag ska ”säga ifrån”.
  4. Insikten om att jag inte är ensam. Genom att driva denna blogg och umgås med andra feminister får jag en massa historier om hur de blivit utsatta, och lustigt nog så stämmer de påfallande ofta överens med mina. Detta gör att jag känner mig mindre ensam och utsatt och det ger mig styrka. Jag vet att det inte är mig det är fel på.
  5. Att släppa skulden. Innan så fick jag alltid sjukt dåligt samvete när jag ”misslyckades” med att sätta gränser, men nu har jag fattat att det inte är mitt ansvar att sätta gränser utan andras ansvar att kännas in och respektera mina gränser. Det händer då och då(ganska sällan på grund av litet umgänge med män) att folk passerar mina gränser trots att jag är mycket tydlig med dem, och då slipper jag gå och gräma mig över det och kan istället komma fram till bra strategier för att undvika sånt, som till exempel att rensa bort män ur mitt liv.

Så jag har faktiskt redan gjort lite som du säger Micke! Jag har till och med kommit fram till en massa strategier om hur en ska göra, som jag delar med mig av till andra. Hoppas du är nöjd nu.

Ha så sköj i den obligatoriska heterosexualiteten.

IMG_20141110_032045Håhåjaja vad folk blev upprörda över inlägget om Stora Förtryckardagen. Tycker alltid det är roligt när en skriver om sina personliga erfarenheter av män och folk tar det som ”såhär är alla män, alltid”. Inte för att jag nödvändigtvis har något emot den tesen, men det var inte vad jag skrev den här gången. Tycker det är så intressant hur oerhört farligt det är att prata om vad faktiska män haft för inverkan i ens faktiska liv.

Noterar att många tycker att det handlar om ~*individer*~ och inte kön. På detta har jag två kommentarer:

  1. Alla ickemän har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män.
  2. Har i alla fall märkt att dessa problem typ minskat med 90 % efter att jag rensat ut män ur mitt liv. Tänker nog fortsätta på det spåret.

Ha så sköj i den obligatoriska heterosexualiteten så fortsätter jag med min lesbiska existens. Tack och hej.

Ge mig pengar!

Arkiv