Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Vänskap som feministisk praktik.

Ofta när folk beklagar sig över sina vänner eller sin partner så får de rådet att ”lämna” och liknande. Typ ”om de inte är snälla så förtjänar de inte din vänskap/behöver du inte dem som vänner”. Detta är ett jävligt problematiskt råd, eftersom socialt sammanhang inte är något en kan välja bort hur som helst utan ofta är fundamentalt för ens liv, speciellt om en till exempel går i skolan med sagda vänner.

Jag fick denna kommentar när jag skrev om konstruktivt manshat som jag tyckte var intressant angående detta:

Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.

Ofta är det nog så att vänskapsrelationer förutsätts. De beskrivs som oproblematiska, en bara ”har” vänner, något som absolut inte alltid stämmer.

Ett privilegium jag onekligen har är ett socialt nätverk, dels ett existerande men också en förmåga att skaffa ett. Jag har inte svårt att ta kontakt med folk, hittar för det mesta någon som uppskattar mitt sällskap och så vidare. Jag har även växt upp i en stad (Stockholm) där det finns mycket människor och som folk i regel inte flyttar ifrån. Detta gör att jag har en möjlighet att välja mitt umgänge på ett ganska aktivt sätt, något jag alltid har gjort och som givetvis påverkat mitt sätt att se på relationer. Jag tänker mig helt enkelt att det är möjligt för mig att skapa nya relationer när gamla tar slut. Jag inser att alla inte har dessa möjligheter, på grund av materiella så väl som mentala hinder.

Däremot har det ofta blivit så i parrelationer att min tilltro till min egen sociala förmåga sjunkit markant. Efter min första relation så chockade jag mig själv genom att åka utomlands ett år för att tvinga in mig själv i nya sociala situationer, eftersom den dåvarande partnern hade fått mig att skämmas så mycket inför min sociala inkompetens (brist på artigheter, trevligheter och ”värdighet) och fått mig att må såpass dåligt och blivit såpass socialt beroende av honom att jag hade isolerat mig från allt umgänge som inte inkluderade honom – detta gjorde att många relationer förfors.

Så jag tänker att det är en växelverkan – om en saknar eller upplever att en saknar möjlighet att vara socialt framgångsrik så är det lättare att en blir beroende av en eller några få relationer, ofta en relation med en man. En sådan relation blir i sin tur ofta direkt utsugande av det sociala livet. De kräver så mycket tid, de är så bekväma, de bryter ofta ner ens självförtroende och så vidare. De få vänskapsrelationer en har kanske dör ut och så vidare. Detta är en situation som jag tror måste bekämpas, vilket inte innebär att det är ett ansvar som ligger på den individ som hamnat där. Snarare ser jag det som en kollektiv angelägenhet som alla som är feministiskt engagerade borde ta på största allvar. Jag ser det som mitt ansvar att inte återigen fly in i en heterorelation bara för att det är bekvämt, utan att prioritera relationer med ickemän.

Så hur gör vi? Jag tänker att detta är en del i en systraskaplig praktik – vänskap. Jag tänker också att det handlar om att bygga upp sociala sammanhang som inte bygger på att hänga två och två, eftersom sådant umgänge ofta är utmattande och kräver mycket av de medverkande för att fungera, utan att skapa feministiska rum och att också bjuda in människor till dessa. Att verkligen vårda de positiva relationer en har ömt. Att aktivt prata om detta i sina vänskapsrelationer, och inte bara låta det passera. Att jobba på sina vänskapsrelationer på samma sätt som en jobbar på sina kärleksrelationer.

wpid-img_20141031_100430.jpg

Det är viktigt att ha lika stor respekt för vänskap som för ”kärlek” – vänskap kan också vara väldigt destruktiv, skada mycket, på samma sätt som den kan vara en väldigt stark positiv kraft i ens liv. Att vara aktiv i sitt skapande av vänskapsrelationer på samma sätt som en är aktiv i att till exempel ”dejta” ser jag som en feministisk praktik.

Idén om att föräldrar alltid vill sina barn väl.

En grej folk gärna säger när en skriver om det här med barnuppfostran, barns makt och så vidare är att föräldrar minsann älskar sina barn så himla mycket och vill sina barn väl och så vidare. Detta ska på något vis kompensera det faktum att barn i regel är helt utelämnade åt sina föräldrar ekonomiskt och socialt.

Detta är lite samma typ av mystik, eller romantik om en så vill, som omgärdar den patriarkala så kallade ”ridderligheten”, det vill säga män som ba ”men vi ääääälskar ju kvinnor så det spelar ingen roll att vi har full makt över dem, vi kommer vara så snälla”.

Faktum är att hur bra förälder du själv än är, eller hur snälla dina föräldrar än var, så är barn utelämnade till sina föräldrars godtycke och detta är ett problem. Det är inte hypotetiskt, det är ett faktiskt problem för de barn som blir utsatta för psykisk och fysisk misshandel, övergrepp och så vidare. Detta är inte ovanligt.

Vissa verkar ta de som en personlig förolämpning att en påpekar det generella problemet i denna maktlöshet barn kastas in i, ungefär som om det var deras personliga lämplighet som föräldrar jag ifrågasatte och inte en generellt struktur. Blotta misstanken om att föräldrar kanske inte alltid har perfekt omdöme eller ens goda intentioner är mycket upprörande i ett samhälle som bygger på en familjestruktur där barn är oerhört utelämnade.

Att göra män passiva.

Tänkte på denna gruvligt irriterande ”boy will be boys”-mentalitet som finns, det vill säga hur pojkars övertramp ständigt ursäktas med att de är pojkar och pojkar är så. Istället förväntas flickor ta ansvar.

Det är ju så att människor lär sig sk ”sociala koder” när de växer upp, typ att förhålla sig till andra integritet, gränser och så vidare. Det är inte så konstigt att allting inte blir rätt från börja, det är bara att försöka igen! *ler entreprenör* Detta accepteras i regel, men av någon anledning så ska pojkar inte lära sig detta när det kommer till hur de ska bete sig mot flickor. Märkligt!

Jag tänker att detta också leder till något hos äldre män, nämligen en oförmåga att acceptera att en kan göra fel. Jag tycker mig ofta se detta när jag konfronterar män med sina misstag. De blir liksom förlamade, de kan inte ta till sig att ”okej, det där var inte okej att göra, då slutar jag”, utan de hamnar direkt i försvarsposition. Om en ändå står på sig och förklarar att en inte accepterar vad de nu gjorde så blir resultatet sällan faktisk förändring utan snarare något slags martyraktigt ”jaja jag är väl dum/dålig/oförbätterlig”.

Jag tänker att detta hänger ihop med att en liksom aldrig fått träna sig i att hantera sina misstag, en har aldrig riktigt funderat på att en skulle kunna förändra sitt sätt att vara mot andra människor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det liksom inte heller avkrävs en.

Genom att hela tiden behandla pojkar och män som om de var oförmögna till förändring så blir de också det. Till slut orkar ingen ens påpeka när de gör fel eftersom de ändå inte kommer göra något åt det, eftersom de har accepterat sin passivitet så till den milda grad.

Problemet är att de kommer undan med det även i vuxen ålder. Ingen skulle acceptera en kvinnas snedsteg på det viset, hon skulle bli ensam. Handlingsutrymmet för män är så mycket större. Deras tillkortakommanden kanske rentav väcker sympati, gör att kvinnor är med dem för att de ju inte skulle klara sig annars, indoktrinerade som många av oss är i idén om att syftet med våra liv är att ta hand om män.

Att styra känslor.

Det här att vara planerande i relationer är inte en särskilt fin grej. Nej nej, en ska bli ~*passionerat förälskad*~ och sedan bara glömma tid och rum, kasta sig handlöst ut i den avgrund som är relationen och helt enkelt hoppas på att Kärleken Löser Allt. Annars är en cynisk.

Syftet med den här typen av idéer är att upprätthålla ett system där män går ut som vinnare i relationer, genom att uppmana folk till att inte fundera så jävla mycket när det fattar livsavgörande beslut så går en liksom runt hela frågan. Patriarkatet ba: ”näää, det där ska du inte bry ditt lilla huvud om ;-). Vi har ju ordnat den här samhällsnormen så hiiiiimla bra så det är bara att köra!!!!”.

Jag har konstaterat några saker under mina år som relationshavare (började med detta fanskap någon gång vid 13-14, men hade min första så kallade ”seriösa” relation vid 17, sedan dess har jag mer eller mindre konstant varit i relation frånsett ett uppehåll på ett år när jag bodde i bryssel):

  1. Jag vill ha nära relationer i mitt liv. Det är väldigt viktigt för att jag ska må bra att det finns folk omkring mig som jag älskar.
  2. Jag har väldigt mycket att ge i relationer, och det är också något jag gärna gör. Jag tycker att det finns en stor tillfredsställelse i det.
  3. Relationer har varit en av de absolut mest destruktiva krafterna i mitt liv. Jag har flera gånger blivit oerhört sårad, olycklig och utsugen i relationer.

Ett tag tänkte jag att det är Såhär Det Är, det vill säga att om en ska älska så får en också räkna med att bli sårad. Detta är såklart sant i viss mån, att älska är att göra sig sårbar. Därför tänkte jag att jag helt enkelt skulle undvika att älska. Välja trygghet och stabilitet framför passion, ingår i relationer där jag fick mina behov av närhet och omsorg tillfredsställda snarare än passion. Jag tänkte att jag inte kan hantera vissa känslor och därför måste jag avstå.

Mitt problem har egentligen inte varit att jag blivit ”sårad” så mycket som att jag blivit utsugen, satt i underläge, nedtryckt och så vidare och så vidare. Detta är en mycket viktig skillnad. Om en blir sårad, typ om någon en älskar inte älskar en tillbaka och därför väljer att inte vara med en, så kan det vara smärtsamt men det innebär inte att en blir utsugen. Däremot att bli indragen i en relation där en konsekvent blir nedvärderas, utsugen och så vidare är något annat. Att inte få det en vill ha är en sak, att brytas ner en annan. Många tycks inte kunna göra skillnad på dessa tu, framförallt män som likställer att de inte få ligga med det förtryck till exempel jag berättar om. För mig är skillnaden uppenbar; att inte få ligga har hänt mig också och det är på sin höjd tråkigt, att bli nedbruten i en relation är något helt annat.

Den smärta jag kan tänka mig att utsätta mig för är den som kommer sig av att begära och inte alltid få sina begär tillfredsställda, men jag kan inte tänka mig smärtan i att bli utnyttjad. För mig är det en meningslös smärta. Därför måste jag hitta strategier för att inte hamna i den typen av relationer.

Jag tänker att jag kan styra mina känslor på många sätt, bland annat kan jag välja vilka känslomässiga impulser jag ska reagera på och inte. Om jag typ känner mig ”attraherad” av en man så kan jag välja att inte göda den känslan. Att fundera innan jag går in i relationer är för mig livsnödvändigt, jag vill inte bli utsatt för samma saker som jag blivit utsatt för igen. Det måste liksom vara nog nu, och jag måste göra vad jag kan för att det ska få ett slut.

Mitt främsta fokus nu är att inte ge min in i relationer där jag känner att jag är i underläge från första början, generellt är detta alltså relationer med män. Jag känner ganska snabbt i sådana att jag inte kan vara mig själv helt, att det finns saker jag måste dölja och att jag måste ”spela spelet”, det vill säga tygla mina begär för att inte verka ”för på” och liknande. När den här typen av känslor uppkommer försöker jag välja att inte agera på dem, och om jag lyckas försvinner de i regel ganska snabbt. Det kan kännas tråkigt, men det är helt klart värt det med tanke på alternativet.

Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

IMG_20141029_115748Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa.  Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.

Konservativa kvinnor och mansfria liv.

IMG_20141027_110630
Läser för närvarande Sexualpolitiken av Kate Millet (ja, jag tog en selfie där jag lade boken lite ”nonchalant” vid sidan om mitt snygga fejs). Jag gör en liten ansats att försöka ta mig igenom feministisk nyckellitteratur, och Millet är som jag förstått det den första att använda begreppet ”patriarkatet” på ett genomgående sätt.

Hur som helst, fastnade för detta stycke:

IMG_20141021_125752Tänkte en del på det här med hur bekvämlighet och makt ibland blandas ihop. En kvinna som gift sig rikt kan ha en omfattande bekvämlighet, något som givetvis är ett privilegium och som absolut inte är betydelselöst, men det innebär inte att hon har makt. Hennes privilegium är helt och hållet avhängigt hennes mans position. Millet berör även detta:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de [...] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min kursivering].

Denna bok är skriven på 70-talet vilket såklart gör situationen annorlunda, men idén om att kvinnor ofta är konservativa kan jag absolut relatera till. Det är svårt att var radikal om en inte lärt sig att ha tilltro till sin förmåga att själv göra något av sin existens, vilket jag menar att många kvinnor inte har, indoktrinerade som vi är i att vår plats i samhället bygger på våra relationer med olika män.

Det får mig att tänka att det mest fundamentala steget i feministisk kamp är att bryta denna idé och praktik, helt enkelt att först skapa en mansfri vardag, bryta det beroende en har av män i så stor utsträckning det är möjligt. Detta är något vi kan samarbeta kring, att skapa strukturer för att fylla varandras behov av gemenskap, trygghet, närhet och så vidare.

Om enighet inom feminismen och feministisk internkritik.

Att vilja ha enighet inom feminismen är en fullt rimlig målsättning. Med enighet menar jag inte tycka samma om allt, men att kunna samla sig kring ett gemensamt projekt för att driva igenom politisk förändring. För att kunna driva igenom våra mål måste viss enighet finnas.

Tyvärr används ofta målet om enighet som ett sätt att tysta kritiska röster inom feminismen, de som anses splittra. Vad en missar här är att sprickorna för det mesta redan fanns där från början, splittringen är inte ett resultat av att vissa kritiserar utan av att andra inte vill ta till sig av denna kritik. Sprickorna finns där för att det finns en dominerande feministisk analys och praktik som inte inkluderar alla som är förtryckta i patriarkatet.

Jag har tänkt mycket på min egen position inom feminismen och hur den formar min feministiska analys. Förutom att jag är kvinna så är jag egentligen inte förtryckt på något sätt, jag är cis, vit, står relativt högt när det kommer till klassbakgrund och så vidare. Jag har också levt som (och identifierat mig som) heterosexuell större delen av mitt liv. Det är ofrånkomligt att detta formar min feministiska analys, jag kommer alltid att utgå från min egen position när jag betraktar världen. När jag skriver utgår jag mycket från mitt eget liv vilket gör ämnena snäva. Det är så jag tycker att det ska vara, jag kan inte göra anspråk på att företräda någon annans personliga upplevelser och gör således bäst i att utgå från mina egna. Däremot har jag ett intresse av att ha en sammanhängande feministisk analys som inte bara utgår från min egen position.

För mig har det varit viktigt att när jag läser kritik inte bara ta in informationen om att ”det här perspektivet finns” utan även att försöka inkorporera det i en feministisk analys på ett seriöst sätt. Jag säger inte att jag lyckats med detta, jag tycker det en tendens hos feminister som har en liknande position som jag själv att liksom slarva lite med detta, att ta dessa perspektiv och lägga till det som en slags ”plusmeny” (tack Maria Ramnehill aka @tranzfeminazgul för begreppet) istället för att försöka förstå vad det innebär för ens egen analys. Det hela blir till en slags välgörenhet, att vara ”inkluderande” utan att faktiskt ta själva frågan på allvar och förstå vad den innebär för en själv, för ens egen analys eller ens feministiska praktik.

Till exempel; jag har ändrat hela mitt sätt att se på kön, genus, ”könsroller” och så vidare eftersom jag kom i kontakt med kritik av cisnormativ feminism. Detta har betydelse för hela min feministiska analys, vilket jag ser som positivt då denna såklart tjänar på att hamna närmare verkligheten. Ju bättre min analys stämmer överens med verkligheten desto bättre kan en använda den för att ta fram strategier. Det har också betydelse för hur jag ser på mig själv. Med andra ord; det är ingen sidoanalys som jag använder för att ”hantera” något, det är i alla fall min målsättning. Tyvärr uppfattar jag det ofta som att det är precis där det landar.

Jag tycker att det är beklagligt när kritik mot feminism behandlas som någon slags separat grej, när det är något som ska hanteras genom att lägga till lite fotnoter här och där snarare än att tas på allvar teoretiskt. Jag tror att feminismen förlorar sjukt mycket på detta.

Män som skriver ~*viktiga texter*~ om feminism.

Ibland händer det att män skriver ~*viktiga texter*~ om feminism. Alltså någon random snubbe som ska *tycka till* lite om feminism. I bästa fall så levererar de någon fullständigt banal insikt och levererar det med ”nu får det vara nog”-retorik. Det vill säga: ”nu får det vara nog, för nu kommer jag, en man, in här och säger det” *slå näven i bordet*. Jag blir helt matt av ”nu får det vara nog”-retorik, för jag jobbar med de här frågorna varje dag och jag vet att hur mycket en än säger, tycker och tänker att ”nu får det vara nog” så händer det ingenting. Att saker och ting är absurda, vilket patriarkatet givetvis är, gör inte att de upphör. ”Nu får det vara nog”-vinkeln kan endast antas av en människa som inte skänker dessa frågor en tanke särskilt ofta, men ibland ger det ett ögonkast och konstaterar det alla kan se; ”detta är orimligt”.

Jag förstår såklart att en kan bli chockad och förfärad när en för en gångs skull tittar på det förtryck som frodas i detta skitsamhälle signerat mannen. Vad jag inte kan förstå är hur en kan ta dessa helt grundläggande feministiska åsikter och framställa dem  dels som något nytt och dels som sina egna.

Att dela med sig av erfarenheter av att vara man kan jag tycka är relevant (inom rimliga gränser), men att bara skriva typ ”våldtäkter äger rum och det är fel” eller ”det finns jättedumma sexister på flashback” känns så jävla konstigt. Ungefär som om vi behövde en man som säger det som alla redan vet åt oss.

Det värsta är hur de alltid är så himla chockerade. Dels över att DET FÅR VARA SÅHÄR, dels över att INGEN PRATAR OM DET. Jodå, vi pratar en massa om det hela tiden, det handlar nog mer om att vissa väljer att inte lyssna. I alla fall inte innan de kan skriva en indignerad text om det och få applåder.

Av någon anledning är feminism lite av en slasktratt där vem som helst kan *tycka till* om det ena och det andra, bara ha någon random oinformerad åsikt, använda helt skeva begrepp och gud vet allt. Ungefär som om det inte spelade någon roll att vissa har levt som förtryckt i patriarkatet, studerat frågorna och engagerat sig feministiskt i flera år medan andra mest bara slänger ett litet öga åt det hållet ibland när det råkar var aktuellt.

wpid-img_20141027_091300.jpg

Ja, jag är elitist på den här punkten. Jag tycker inte att vem som helst ska komma in och typ *pröva lyckan* och skriva första bästa ord de hittar i munnen. Jag tycker det är direkt respektlöst mot människor som jobbar aktivt med de här frågorna, att bara komma in och ta lite idéer och fokus för att sedan valsa vidare. Inte ens bry sig om att sätta sig in i teorier och begrepp, som ju faktiskt är något som existerar, utan bara leva runt lite med olika tankar och spekulationer.

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Ge mig pengar!

Arkiv