Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Dubbelbestraffning.

Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:

Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. ;-) Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).

Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.

Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!

Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

Näthat.

Angående näthat: det finns en mycket mycket seglivad idé om att näthatarna är människor som har det väldigt svårt i livet, alltså typ arbetslösa, fattiga och så vidare. De känner att de inte har någon röst och därför slår de hej vilt omkring sig, spyr ut sig lite hat här och där för de kan helt enkelt inte behärska sig!!!

Jag får oerhört mycket ”kritisk” respons på denna blogg. Jag får mordhot, självmordshetsande och så vidare. Men en annan typ av kommentarer jag också får och som jag får betydligt mycket mer av är de som dränker mig i en svada av ord och härskartekniker bara för att sätta mig på plats. Jag skulle inte kalla detta näthat, däremot är det ett jävligt patriarkalt beteende som för mig utgör en minst lika stor om inte större bromskloss i att kunna göra det jag gör.

Det är inte ”näthatet” som i mina ögon hindrar en konstruktiv diskussion utan det är alla jävla män som är så sjukt övertygade om sin egen förträfflighet och bara vägrar ta in att andra kan ha något att komma med. De som skriver långa uppsatser om hur dåligt det är med genusvetenskap utan att ha minsta lilla koll på området och som dessutom tycker att en ska lyssna på dem för att de är ”trevliga” och inte skriver ”hora”. Dessa män som finns i princip överallt, framförallt inom etablerade medier. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar även den formen av maskulinitetsutövande och hur det skadar konstruktiv diskussion. Att ensidigt fokusera på hot och direkta förolämpningar osynliggör den typen av kvinnohat som ligger bakom att kvinnors erfarenheter ifrågasätts och osynliggörs på daglig basis. Detta är också ett uttryck för ”hat”.

Sedan tycker jag att det är stor skillnad på att få typ en arg kommentar från någon snubbe eller att få upprepade kommentarer där en blir konsekvent nedtryckt. Den senare typen är enligt min erfarenhet nästan alltid mycket vältaliga personer som ger ett intryck av att vara genomtänkta och intelligenta. Detta behöver såklart inte betyda att de inte är utsatta, däremot går det emot den nidbild som ofta presenteras av hur en ”näthatare” är.

Ritat.

Länge sen jag la upp saker jag ritat här, så nu gör jag det.

IMG_20140407_213556

IMG_20140227_164449

IMG_20140326_103111

IMG_20140409_174240

@Kvinnohat.

IMG_20140212_121504Denna vecka har jag hand om @kvinnohat:s konto på instagram! Om ni inte redan gör det så tycker jag att ni ska följa det. Jag tänkte posta om hysteri, relationer och barnafödande. Skriv gärna om det är något särskilt ni vill se.

Att bestämma sina känslor.

Apropå det här med att må bra så har jag tänkt på en grej som är sjukt vanlig när det kommer till hur folk beskriver sina metoder för att må bättre. Det kan låta typ ”innan så gjorde jag såhär men sen slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre”. Den här typen av formuleringar implicerar att det bara är att ”göra” någon särskild grej och så kommer det att fungera likadant.

Det finns en mängd grejer jag gjort innan som jag slutat med, som fått mig att må bättre. Det får mig inte att tro att steget till att må bra bara handlar om att sluta med den grejen. Jag har slutat oroa mig så mycket över saker till exempel, men det var inte något jag bara gjorde för att jag bestämde mig utan det var en process som i sig krävde en massa arbete och mental styrka, styrka jag inte kunde få fram bara sådär utan som jag var tvungen att gå igenom en massa saker för att samla.

Det är lätt att gräma sig i efterhand över att en inte gjorde saker tidigare. Jag tänker ofta på att jag borde ha gjort vissa saker tidigare än jag gjort för att då hade jag kanske inte behövt må dåligt så länge. Samtidigt så vet jag på ett sätt att jag inte var kapabel att göra de sakerna då, att jag behövde tiden för att bearbeta saker innan jag kunde fokusera på att må bra.

Att hantera sina känslor och sitt sätt att leva är en process. Denna process går i viss mån att påverka, men det går inte att bara ”bestämma sig” för att sluta känna och tänka vissa saker. Jag tycker att folk som slänger ur sig den här typen av ”tips” borde fundera lite mer på vad det var som fick dem att ”bestämma sig” och varför de var kapabla att göra det just då men inte tidigare.

Våldsbejakande reklam.

IMG_20140415_091420Försvarsmakten har ju börjat göra mer och mer reklam för att rekrytera personal. Reklam som bygger på att det en gör inom försvaret är så himla spännande och viktigt. Framförallt lyfts de olika krissituationer som en utsätts för om en jobbar på det viset och hur det är typ ”spännande” och ”utmanande”. Jag skulle rentav kalla reklamen våldsbejakande, det är ett romantiserande av situationer som ofta innebär våld eller åtminstone att en bygger upp en våldspotential.

Nu är jag inte en sån person som tycker att vi ska ”avveckla försvaret” eller liknande, utan jag är helt med på att det är något som behövs så som samhället ser ut idag. Däremot vänder jag mig emot när det görs reklam för det på det här sättet, något som är en oundviklig effekt av att den allmänna värnplikten avskaffats. Reklamen anspelar extremt mycket på maskulinitet och romantiserar krissituationer, något som i realiteten kan vara oerhört traumatiserande för de som utsatts för det.

Jag skulle hellre se att vi hade allmän värnplikt än den här formen av våldsbejakande reklam upp överallt. Denna reklam spär på en inställning till krissituationer och våld som bygger på att det inte är en del av en tragisk verklighet utan snarare ett litet ”äventyr” som en kan åka i väg på om en jobbar som soldat. Vad ger detta egentligen för bild av de uppgifter en utför som soldat? På vilka grunder söker sig folk till försvaret? Och framförallt; vad har de för bild av människorna de ska ”hjälpa” när de åker ut på uppdrag? När det hela säljs in som ett spännande äventyr så är det troligen den inställningen folk kommer att ha också. Är det verkligen eftersträvansvärt?

Jag gillar inte den här utvecklingen att försvaret agerar mer och mer som ett företag, mindre och mindre som något som faktiskt angår alla i och med att det handlar om vår fysiska säkerhet.

Entreprenörskap.

IMG_20140413_174901Läste denna rubrik på en löpsedel för några dagar sedan, och sedan kom detta inlägg av Löwengrip som fick mig att fundera mer på en sak:

Jag älskar entreprenörer! Det kommer väl inte som en chock för er. Men det är något häftigt med människor som har en idé och bestämmer sig för att förverkliga den. Skapa något som inte existerade innan.

Nämligen hur vi använder ordet entreprenör. Entreprenör har liksom börjat betyda ”allmänt uppfinningsrik person som på ett eller annat sätt lyckats tjäna pengar”. Alla som över huvud taget tar sig för någonting läggs in i facket ”entreprenör”.

Löwengrip ”älskar entreprenörer”. Det spelar liksom inte så stor roll vad de gör, om det är till någon nytta och så vidare utan det viktiga är 1. att de gör något 2. att de tjänar pengar på det. Vem bryr sig om vad det är som inte existerade innan är, så länge det kan säljas. Fokus här ligger verkligen på själva företagandet och inget annat, även om Löwengrip säljer in det som en dröm vilken som helst.

Många entreprenörer pratar om hur otroligt mycket de älskar vad de gör, om att de jobbar med vad de älskar så vidare. Det kanske är sant, men jag tvivlar liksom på att de hade gjort vad de gör om det inte var för att de tjänar pengar på det. Det är såklart inget konstigt med det, men jag stör mig på hur entreprenörskapet säljs in som att göra sin hobby bara det att en råkar tjäna pengar på det. Som om entreprenörer inte var tvungna att underkasta sig en massa saker.

Jag tänker också på när folk snackar om att förverkliga sina drömmar, hur ofta det handlar om just pengar. Det är inte så konstigt med tanke på att pengar är en väldigt viktig del av livet i det här samhället MEN jag tycker ändå att det är beklagligt. Jag tänker framförallt hur Löwengrip brukar skriva om att en ska ”göra det en älskar” och så vidare och att det alltid är underförstått att en ska kunna tjäna pengar på det. Visst, jättekul för de som kan men alla har inte hobbys som passar så bra in i kapitalismen.

Jag tänker också att allt detta tjat om att förverkliga sina drömmar skapar en viss press på människor att ha den typen av drömmar. Typ: ”jag drömmer om att designa min egen kollektion/jobba med min hobby” och så vidare. Det vill säga att vi, när vi formulerar våra drömmar, tänker på just hur vi ska organisera vårt arbetsliv och begränsar oss inom de tänkbara ramarna. Att det vi älskar måste infogas i vårt arbetsliv, istället för att de på hur vi ska kunna ägna oss åt det vi älskar på fritiden och framförallt hur vi ska nå ett samhälle där att ”göra det en älskar” inte är ett privilegium för de som råkar ha rätt sorts drömmar och förutsättningar utan där alla har den möjligheten att göra det utan krav på att det ska vara säljbart.

Detta att sälja in ett lyckat arbetsliv som det absolut bästa en människa kan göra tänker jag är väldigt mycket en del av en högerideologi. Att fokusera just på de drömmar och ambitioner som är relaterade till arbete och säga; dessa är de viktigaste drömmarna, om du uppnår dessa kommer du bli lycklig får folk att tänka att det de behöver göra är att lyckas på kapitalismens villkor istället för att se andra möjligheter utanför den. Kampen blir privat istället för kollektiv, eftersom det handlar om att bli en av de lyckliga få som jobbar med sin hobby.

Att plocka politiska poäng.

Det händer då och då att högermänniskor blir upprörda när vänstern plockar politiska poäng på tragedier så som att någon har dött till följd av att hen inte har fått vård eller liknande. De tycker att det är osmakligt och omoraliskt att göra politiska poänger på sådant, trots att det ju faktiskt är så att dessa händelser är ett resultat av just politik.

Jag minns framförallt en text i Dn som var skriven av någon, kan ha varit Kjöller, som anklagade vänstern för ”falsk indignation”. Som exempel tog skribenten vänsterpartiets Dinamarca som hade varit upprörd över något, minns inte riktigt vad. Det slogs fast att den här indignationen var falsk, och det ansågs vara ett problem eftersom dessa vänsterpolitiker utnyttjade folks känslor för att plocka politiska poänger. Hur en skulle göra istället framgick inte riktigt, men det var tydligt att det var omoraliskt att göra på det här viset och uppvisa ”falsk indignation”.

Ofta när högermänniskor pratar om vänstern så pratar de som om vänstern har någon slags dold agenda och att det utnyttjar dåliga saker som händer i samhället för att sprida sin politik, ungefär som om folk inte var politiskt engagerade för att de faktiskt vill förändra något utan för att de vill ha ”makt” oavsett.

Visst finns det karriärister, men de flesta som engagerar sig politiskt gör det nog för att de faktiskt vill se förändringar i samhället. Att mena på att en inte ska ”politisera” saker som till sin natur faktiskt är högst politiska, typ som att folk lider och dör för att välfärden inte håller måttet, är att se ”politiken” som något separerat från samhället i stort, en egen sfär där det sker typ ”debatter” och liknande men som inte riktigt har med verkligheten att göra.

Givetvis finns det en rädsla inom högern att folk ska koppla ihop deras politik med saker som sker ute i samhället, eftersom högerpolitik ofta leder till att det sker keffa saker. Just därför är det viktigt att från vänsterhåll politisera så mycket mer, att verkligen peka på hur det där som kan framstå som abstrakt leder till faktiska effekter i människors liv. Att visa att politik inte är någon hobby eller en argumentationstävling utan något som påverkar människors vardag.

Att må bra.

IMG_20140409_175757Tja! Tänkte skriva lite om det här med att mår bra och så. Tar tillfället i akt att slänga in en egobild eftersom det handlar om mig :-)

Som ni kanske vet så har jag inte mått så jävla bra det senaste året. I början av förra sommaren fick jag en panikångestattack, hade en massa ångest under hela sommaren som sedan kulminerade i utbrändhet i början av höstterminen. Utbrändheten övergick i en depression som jag nu fokuserat på att ta mig upp ur.

Nu börjar det bli bättre, jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden vilket känns fantastiskt. I mina ögon är det framförallt tre saker som har föranlett detta.

För det första; sjukdomsinsikt. Jag har mått dåligt under stora delar av mitt liv men jag har liksom inte fattat att det handlat om just att jag mår dåligt. Jag har tänkt att det är ”tonårsångest” eller att jag inte är tillräckligt ”positiv” och liknande. Eftersom jag växlat mellan perioder där jag är oerhört produktiv och väldigt glad så har jag inte sett det som ett så stort problem. Jag har tagit mig igenom det som jag behöver i och med att jag har haft förutsättningar att göra det (kommer från medelklasshem, haft en trygg hemmiljö och så vidare). I och med senaste brytet som resulterade i sjukskrivning så insåg jag dock att detta faktiskt är ett problem i mitt liv som jag är tvungen att hantera. Insikten var jobbig på många sätt men gav mig också verktyg att ta tag i problematiken.

För det andra har jag kunnat släppa känslorna av skuld och skam som är relaterade till att inte orka. Jag har slutat tänka i banor som att det inte är så synd om mig egentligen, att jag har det bra och så vidare. Jag har förstått att psykisk ohälsa kan drabba alla, även om det såklart spelar roll vad en har för livssituation. Helt enkelt, jag har börjat se hur jag faktiskt mår istället för att se hur jag borde må.

För det tredje så har jag börjat prioritera att vara snäll mot mig själv. Ja det låter som en jävla klyscha och det är det också MEN det har funkat väldigt väldigt bra. När jag inte har känt lust till någonting så har jag inte tvingat mig själv till att göra en massa jobbiga saker utan fokuserat på att göra det som jag mår bra av. Jag har släppt alla krav på att jag måste skriva, engagera mig och så vidare och istället typ… ”lunchat” med mina ”väninnor” och liknande. Jag har lagt all energi på att sluta må kasst utan att tänka på vad jag borde göra och fixa och vara. Jag har också slutat försöka tvinga mig själv att må bra när jag gör saker bara för att det är den typen av saker som en ”ska” må bra av, utan varit mer okej med att ”ja nu gör jag det här och det är inte så jävla kul men det håller i alla fall den värsta ångesten borta”, slutat känna ångest över att jag inte mår bra och så vidare. Jag har under inga omständigheter gått utanför min så kallade ”comfort zone” eller pressat mig själv på något sätt. Det kanske jag kommer behöva göra i framtiden men inte nu, när det jag måste fokusera på är att sluta vara deprimerad.

Att må bra handlar mycket om förutsättningar. Jag har haft förutsättningarna att faktiskt ta hand om och fokusera på mig själv och mitt mående, att rensa ut majoriteten av de saker i mitt liv som gjort att jag känt mig stressad. Alla har inte de här förutsättningarna. Däremot tror jag också att många går omkring och känner en massa stress och press över saker de faktiskt inte skulle behöva känna så inför, det har i alla fall jag gjort under stora delar av mitt liv.

Ge mig pengar!

Arkiv