Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?

Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från  FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så  individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Att inte vilja ha sex.

Jag har tänkt en del på det här med sex på sista tiden. Jag tycker sex är fruktansvärt jobbigt, speciellt med män. Det liksom kräver väldigt mycket av mig. Jag måste vara på min vakt för att inte vara med om något jag tycker är obehagligt och vara beredd att ”säga ifrån” om någon gör något fel. Sedan ska en ju också ”ta initiativ” och det tycker jag är svårt eftersom jag sällan känner att jag får utrymme att göra det, inte heller vet jag vad jag ska ta initiativ till. Jag har ingen aning om vad jag vill göra och blir dessutom nervös eftersom jag inte har någon aning om vad den andra parten vill heller. TÄNK OM DET BLIR PINSAMT!!!!

Jag tänker att jag gärna vill ha närhet, men jag tror inte att det där med sex är min grej, i alla fall inte just nu. Det handlar inte riktigt om avsaknad av lust utan att försöka göra något en aldrig någonsin gjort på sina egna villkor på sina egna villkor, och inse hur svårt det är. Att inse att jag faktiskt inte vet hur jag vill ha sex, utan att det alltid är något som pådyvlats mig utifrån i väldigt hög utsträckning snarare än något jag fått upptäcka själv. Det är såklart en stor sorg, och det är också svårt att hitta sammanhang och människor där det går att utforska på ett sätt som känns bekvämt. Även om den andra människan är lugn med det så ligger det en massa normer i vägen för min egen inre blick.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.

Det kan kännas som att den som inte vill ha sex inte heller riktigt har rätt att söka upp intimitet. Att om en är intim med människor utan att vilja ha sex så ”luras” en. Och inte är det någon som tror en om en förklarar läget och säger att en inte vill ha sex heller för det vet ju alla att kvinnor bara spelar svårfångade (höhö). Som att det alltid finns en jävla förväntan om att det ska liggas så fort en passerar en viss gräns.

För mig är avsaknad av sexlust inte ett problem alls, jag klarar mig bra utan sex. Däremot är det ett problem att det är svårt att få närhet utan att det åtminstone finns en förväntan om sex. Jag tror att jag delar detta problem med många. ”Sex” är som en symbol för alla former av intimitet, och intimitet antas också sluta i just ”sex”. När en är intim är ”sex” alltid något en måste förhålla sig till, om så också genom att aktivt undvika det.

Om mat.

010Jag tänker på det här med mat.

Jag vet hur en lagar nyttig och billig mat. Det är inte särskilt svårt, rent tekniskt. En håller koll på extrapriser och planerar efter det, en förväller bönor och fryser in, en äter typ ”linsgryta”, kanske bakar en sitt eget bröd.

Men så går en kanske och blir deprimerad. Kanske förlorar en matlusten och det blir sjukt jobbigt att ens fundera på vad en ska äta, att laga den jävla maten blir helt oöverstigligt. Men en måste ju äta och sådär.

Kanske är en bara sugen på några få saker som en orkar göra. Det är betydligt viktigare att faktiskt få i sig någonting alls än att äta ”nyttigt”. Då äter en de där sakerna som en är sugen på och skiter i om det är ”varierat” eller ”fiberrikt”. Det är så jävla jobbigt att äta saker som inte är så jävla goda när en har noll matlust till att börja med. Typ ”gröt” eller någon fiberrik jävla macka som en ”står sig på”.

Alla kan göra något billigt recept, men att varje dag tänka på att minimera kostnader är jobbigt som fan. Om detta kombineras med övrig stress och psykisk ohälsa kan det leda till att en äter alldeles för lite. I mitt fall kan det vara extra vanskligt då jag har en tidigare ätstörningsproblematik att förhålla mig till, som gör att jag väldigt lätt trillar dit om jag inte äter ordentligt.

Därför blir jag så sjukt irriterad på folk som snackar om hur viktigt det är med nyttig/billig mat. Det är lätt att snacka så när en inte alltid behöver tänka på kostnader, eller om en äter mycket ute eller något. Att laga en billig måltid är inte samma sak som att varje dag behöva stå och svänga ihop något och få ihop allt det där som en ”ska”; pris, nyttighet, att det ska vara ”etiskt” och så vidare. Det är för mycket.

Jag tror de flesta vet hur en borde äta eller i alla fall kan leta upp information om det. Jag tror inte att det handlar om okunskap utan om att det är jobbigt som fan att äta nyttigt. Precis som det är jobbigt att sluta röka eller börja träna eller whatever. Alla vet att det är bra, men folk orkar inte.

Lycka till med jobbsökandet!

Läste tidningen Platsjournalen som ges ut av arbetsförmedlingen för att ge så kallad ”information” till jobbsökande och tänkte berätta lite om denna.

Den inledande artikeln var en artikel om att en skulle rensa bort sina träffar på Google för att bli mer Anställningsbar. Kanske har en ett gammal internetskelett i garderoben, som de uttryckte det. Tänkte lite på denna blogg och att vissa ba ”men du kommer ju aldrig få något jobb när du skriver denna” eller folk som bara ”jag skulle aldrig lägga upp sånt där, tänk om en inte får jobb”. Tycker det är så sjukt att tycka att det är rimligt att skrämma människor till den typen av konformitet. Uttryck inga åsikter offentligt. Nästa steg; avveckla din personlighet, dina intressen, dina relationer och så vidare så blir du en skitbra arbetare! Annars får du Skylla Dig Själv om du blir fattig. Det vet väl alla att en inte får ha något ”liv” när en är arbetslös. Hoho.

Sedan var den en artikel med sex tips till hur en ”kommer igång” med att söka jobb. Förutom tips som ”svara på annonser” som ju är så uppenbara att det bara känns förminskande så var det också att en skulle göra ”spontanbesök”. Detta tips får en fan hela tiden som jobbsökande och jag tycker det är vedervärdigt. Att åka till en plats där en inte har någon aning om en är önskad eller kommer att bli väl bemött är verkligen inte en soft grej och kan vara rejält skrämmande för många.

Detta är dock mitt favorittips:

wpid-img_20140821_201956.jpg
Låt ditt arbetssökande korrumpera exakt alla dina sociala relationer! Prata inte om något annat! Gå omkring som en desperat jobbsökarzombie! Attackera förbipasserande! De finns ingen ände på eländet.

Lycka till!

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

wpid-img_20140821_103924.jpgEn lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

wpid-img_20140818_180652.jpgDetta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Skamlös reklam.

wpid-img_20140816_154614.jpg

wpid-img_20140817_163242.jpg

wpid-img_20140818_112217.jpgRitade denna och skickade iväg till beställare. Tycker fejset på denna var så mycket bättre än tidigare. Om nån skulle vilja köpa en eller något annat jag gjort kan en mejla. Kram.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

BvKVNHGIMAAmWJ6Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

wpid-img_20140820_192723.jpg

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.

Vad jag gjort i mina relationer.

Igår frågade en person mig vad jag gjorde i mina relationer. Svaret var: ”bråkade. Och mådde dåligt”. Jag har verkligen svårt att minnas något annat än detta.

Det är verkligen deppigt när jag tänker på det. Jag har ägnat år av mitt liv åt att vara i relationer som ofta fått mig att må dåligt, och som när de inte har gjort det mest har varit oerhört tråkiga. De har inte gett mig något.

Ändå kan jag ibland längta tillbaka till den här tiden. Trots att jag vet att mycket var skit så är det som att jag i alla fall hade ett syfte med min existens då. När jag var i dessa relationer så behövde jag inte fundera så mycket på vad jag egentligen ville i livet.

Jag tänker att en säkert kan ha bra kärleksrelationer som ger en något, men alltför ofta så är det som att människor mest bara drar ner varandra och får varandra att må dåligt. Jag har sett det många gånger, hända både mig själv och andra. Ändå fortsätter vi att göra det.

Ge mig pengar!

Arkiv