Särarts- och likhetsfeminism.

Amanda Schulman väckte stor uppståndelse med sitt inlägg om genus där hon skrev om föräldrar som inte vill berätta vilket kön deras barn har. Amanda skrev att hennes dotter får leka med vad hon vill men att hon hellre leker med Amandas saker än med Alex. Inlägget har blivit kritiserat av bland andra Lady Dahmer. I ett senare inlägg besvarade Amanda kritiken och skrev att hon är feminist men att hon inte tycker att man ska behöva skämmas för sitt kön. Man ska få ha smink, höga klackar och arbeta som hemmafru utan att bli sedd som en sämre feminist för det.

Jag har aldrig stött på en feminist som tycker att det är fel av kvinnor att sminka sig eller ha högklackat. Däremot tycker många att det ska ifrågasättas som samhällsnorm. Det ska givetvis vara okej att raka benen, men det ska inte vara ett socialt tvång som många kvinnor upplever det som idag. Man vill helt enkelt ifrågasätta olika ideal som människor förväntas leva upp till på grund av deras kön. Det är en fråga som det pratas mycket om bland feminister.

Men man kan vara feminist utan att tycka att könsstereotypa handlingsmönster och ideal ska ifrågasättas. Det enda man egentligen behöver göra för att kalla sig feminist är att tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i samhället och vilja göra något åt det. Utöver det är det fritt fram att göra sin egen analys av vari detta förtryck ligger och hur det ska bekämpas.

Inom feminismen finns ett antal olika huvudriktningar. Två riktningar som ibland sägas vara de grundläggande skillnaderna inom feminism är så kallad särarts- och likhetsfeminism. Likhetsfeminister tycker att genus, eller könsroller, är en social konstruktion som man vill bryta ner. Lady Dahmer är en typisk likhetsfeminist eftersom hon fokuserar på könsroller och hur de ska brytas ner.

Särartsfeminism är relativt ovanlig i Sverige och handlar mer om att acceptera skillnaderna mellan könen. Istället för att bryta ner dessa skillnader vill man värdera de olika könens göromål och könsbundna talanger lika högt. Det handlar inte om att vilja bryta ner könsstereotyper utan om att uppskatta och dra nytta av de olika könens särart. Det är svårt att säga om Amanda Schulman är särartsfeminist eftersom hon inte skrivit så mycket om feminism men mina tankar går dit när hon skriver att tjejer ska bli accepterade för att de är som de är.

Ingen av dessa inriktningar är mer eller mindre feminism än någon annan utan olika sätt att analysera samma förtryck. Ingen kan säga till någon annan att man inte har rätt att kalla sig feminist för att man inte tror på ”rätt” inriktning. Men en sak är viktig: jag ändrar inte uppfattning om Amanda Schulmans åsikter bara för att hon kallar sig feminist. Att hon kallar sig samma sak som jag gör nämligen inte att vi håller med varandra eller att hon får något slags frikort från att jag ska granska hennes åsikter och argument.

Feminism är inte en enhetlig rörelse utan innehåller många olika inriktningar och meningsskiljaktigheter. Därför är det viktigt att feminister kritiserar varandra internt och inte tror att man tycker lika bara för att båda kallar sig feminist. Personligen är jag minst lika kritisk mot personer som kallar sig feminister än mot personer som inte gör det, helt enkelt för att jag vet hur stora skillnader som finns inom ett och samma begrepp.

  • Många tenderar att se feminism som en grupp som delar de flesta åsikter när det i själva verket finns stora skillnader bland olika feministers åsikter.
  • Det grundläggande kriteriet för att vara feminist är att tro att kvinnor är strukturellt förtryckta eller underordnade männen och vilja göra något åt det.
  • Två olika riktningar som finns inom feminism är likhet- och särartsfeminism. Dessa beskrivs ibland som de två mest grundläggande skillnaderna bland olika feminister. Ibland beskrivs de också som varandras motsatser.
  • Likhetsfeminister tror att det psykiska könet är en social konstruktion som borde brytas ner, ofta genom att sträva efter likabehandling av pojkar och flickor på till exempel förskolor. En likhetsfeminist tycker till exempel att man ska sträva efter en så jämn könsfördelning som möjligt inom de flesta yrken.
  • Särartsfeminister tycker att man ska acceptera skillnaderna mellan könen men att det typiskt kvinnliga ska värderas lika högt som det typiskt manliga. En särartsfeminist skulle kunna tycka att det är helt i sin ordning att nästan bara kvinnor jobbar i städbranschen, däremot skulle de vilja att deras arbete värderades lika högt som mäns arbete.
  • Även om två personer kallar sig feminister så kan man ha väldigt olika uppfattningar om vari ojämlikheten mellan män och kvinnor består, hur samhället ska se ut och hur man ska komma dit.

5 reaktioner till “Särarts- och likhetsfeminism.”

  1. Reagerade på en sak i det här inlägget… ”Likhetsfeminister tror att det psykiska könet är en social konstruktion”. Är det verkligen sant? Tror de det?

    Jag brukar definiera mig som likhetsfeminist, eftersom jag anser att genus och snäva könsroller existerar och bör motverkas för ett mer jämställt samhälle. Jag tycker dock inte att socialt kön och psykiskt kön är samma sak, och jag ser inte varför vi borde bryta ner det psykiska könet… (Om du inte håller med får du gärna argumentera emot!)

    Kön kan, som du säkert vet, delas upp i tre olika aspekter: det biologiska könet, det sociala könet och det psykiska könet (även kallat könsidentiteten). Det biologiska könet handlar om könsorgan, hormoner, kromosomer osv. Det sociala könet handlar om samhällets förväntningar på oss – vad som anses vara kvinnligt vs. manligt. Och det psykiska könet handlar om vad vi själva definierar oss som – kvinnor, män, båda och, varken eller, etc. För många människor hänger allt detta ihop, för andra inte.

    Jag tror absolut att den egna könsidentiteten präglas av genus, men jag tror inte att könsidentiteten är helt och hållet socialt konstruerad… Om det vore så så skulle inte transsexuella existera. En transsexuell persons identitet handlar liksom inte bara om blått vs. rosa och andra ytligheter. Många transsexuella hatar hur själva kroppen är utformad.

    Så… mina frågor:
    1. Är det verkligen sant att likhetsfeminister anser att psykisk kön är en social konstruktion?
    2. Jag har läst att det är queerfeminismen som anser att psykiskt kön är en social konstruktion… Är jag felinformerad eller? Tycker om det jag läst om queerfeminismen, förutom den detaljen…
    3. Vad tycker du? Tycker du jag är helt ute och cyklar?

    P.S. Tack för en bra blogg! Brukar inte kommentera, men du skriver om väldigt intressanta saker och du är verkligen bra på att uttrycka dig 🙂 Nätkärlek till dig!

  2. Enligt olika källor så beskrivs särartsfeminister antingen för kvotering eller emot. Kan du tipsa om något läsbart gällande denna fråga eller möjligtvis ge ett svar själv?

    1. Jag kan tänka mig två olika grejer. Dels att särartsfeminister skulle kunna vara emot kvotering eftersom de inte anser att kvinnor passar i den världen det ofta rör sig om, utan ska använda sina förmågor på andra områden, medan likhetsfeminister tycker att kvinnor är lika kapabla och därför ska kvoteras. En kan också tänka sig att båda är för kvotering, men särartsfeminister för att de tycker att det finns speciella kvinnliga egenskaper som måste komma in i de sammanhangen, medan likhetsfeminister tycker det för att män och kvinnor har samma egenskaper. Sedan finns det en massa båda likhets- och särartsfeminister som inte tycker att människor ska kvoteras, av olika skäl, så det är ingen kompass för vad en tycker i den frågan. De flesta feminister i Sverige idag är likhetsfeminister.

  3. Eftersom jag inte är likhetsfeminist men anser att särartsfeminist ”klingar negativt” (var har man inte hört detta förut om inte av folk som ”inte vill kalla sig feminister”, haha) då folk tar för givet att man här tror att köksarbete och barnafödande ingår i en kvinnas roll, nöjer jag mig med att kalla mig biologist och radikalfeminist. Men bra skrivet. Jag blir allt för ofta otrevligt bemött av likhetsfeminister just för att dessa tagit för givet att likhetsfeminismen är den enda feminismen, och att särartsfeminism innefattar det jag just nämnde.

  4. Angående kvotering är jag emot det eftersom kvinnor oftare förlorar än tjänar på detta. Då jag anser att klass- och kvinnokamp hör ihop och det ena inte fungerar utan det andra, rör det mig inte i ryggen om en redan högavlönad liberal eller borgerlig kvinna blir inkvoterad på en chefspost. Däremot påverkar det mina kvinnliga arbetarklasskamrater när män kvoteras in till klassiska kvinnoyrken och jobb som annars hade gått till kvinnliga sköterskor och vårdbiträden går till outbildade män just för att de vill ha in fler karlar inom vården.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *