Elfte september.

Idag har jag blivit avrådd från att åka tunnelbanan eftersom någon terrorist kanske skulle få för sig att fira tioårsjubileet av 11 september. Nu har jag förvisso inte planerat att åka tunnelbana men jag kan väl känna att det kan vara värt att dö för att man vägrat vara rädd och anpassa sitt liv efter detta.

Jag minns att jag vägrade delta i den tysta minuten vi hade i skolan. Varför minns jag inte men såhär i efterhand kan jag väl tycka att det fanns en himla massa att sörja, även om man inte fattade det då.

Drabbas av lite nostalgi nu med tanke på hur jävla naiv man var. Jag fattade ju ingenting då, fattade inte vad som skedde eller varför och inte heller de konsekvenser det fick, hur det diskuterades i media och så vidare.

Och nu när det ska skrivas om det så är jag betydligt mycket mer intresserad av att höra om konceptet ”kriget mot terrorismen” än hur mycket folk sörjer sina familjemedlemmar. Alltså, det är ju skittrist att dessa människor dog, men jag orkar fan inte lyssna på mer vältrande i martyrskap.