Det finns en viss trendighet i att vara politiskt inkorrekt. Nu menar jag inte på det där galna avpixlat-sättet, utan lite mer alldagligt. Ett typiskt exempel tycker jag är när folk säger att de ”också har fördomar” på ett lite koketterande sätt, liksom för att säga att de minsann inte är sådär sjukt korrekta hela tiden de heller utan tänjer lite på gränserna ibland och tillåter sig att vara fördomsfulla. Detta försvaras ofta med att ”alla har fördomar”, underförstått att det då också är ”okej” att ha det, får man anta.
Visst är det så att alla har fördomar i någon mån, det är egentligen inga konstigheter. Däremot finns det stora skillnader i hur olika människor hanterar och förhåller sig till sina fördomar. Om man upptäcker sig själv med att ha fördomar om andra så är väl den rimliga reaktionen att försöka omvärdera dessa, inte att bara helt lugnt konstatera att ”jag har fördomar” och sedan bara köra på. Sedan kan det ju vara så att man har rimliga fördomar, antaganden om vissa grupper människor som visserligen inte behöver stämma för precis varenda en men som stämmer i en majoritet av alla fall. Sådana fördomar har jag till exempel om abortmotståndare och antifeminister, jag utgår från att de flesta är ovettiga tills motsatsen bevisad.
Är detta något slags försök att slå fast om rätten att få vara oduktig ibland, att inte alltid gå omkring och vara perfekt i alla avseenden? Jag köper till fullo att man inte alltid kan vara perfekt och att man kan fela trots att man är övertygad feminist, antirasist eller någon annan politiskt korrekt ideologi. Det är mänskligt att fela och om man upptäcker sig själv med att göra det är det väl bara att svälja och ta nya tag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att bara rakt av acceptera, ja rentav skryta med, att man gör ditten och datten fel, helt i strid med ens personlig övertygelser. För oavsett hur mänskligt det är med fördomar så är det faktiskt inget att skryta om.