Seriösa debattörer borde inte låta tonläget diktera politiska prioriteringar.

Det har släppts en rapport om afrofobin i Sverige som har diskuterats en del. Jag har inte haft tid att läsa hela rapporten, men i sammanfattningen står det såhär:

Den afrosvenska gruppens utsatthet visar sig inom alla samhällssektorer, som utbildning, hälsa, boende och arbetsliv. När det gäller boende framgår det att vardagsrasism är vanligare i områden präglade av en vit majoritetsbefolkning.

På arbetsmarknaden uppvisar afrosvenskar lägst utbildningsavkastning av alla grupper i landet. Födda i Afrika är kraftigt överrepresenterade bland låginkomsttagare. Och högskoleutbildade afrosvenskar löper en överrisk att hamna i arbetslöshet eller att inneha ett yrke som de är över kvalificerade för.

Föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor som går tillbaka till kolonialtiden påverkar ännu idag många afrosvenskars vardagsliv.

Detta är såklart ett ypperligt exempel på en rasistisk struktur som påverkar människors liv som är mycket viktigt att ta på allvar och sätta sig in i. Givetvis väcker det ilska hos många människor, speciellt de som själva ingår i gruppen som utsätts för detta. Det handlar om en stor utsatthet på en massa olika områden i livet som beror på rasistiska strukturer, det är helt rimligt att vara upprörd över något sådant.

Låt oss då ta en titt på bemötandet av detta från av av borgerlighetens främsta företrädare Uvell, Vd för ”tankesmedjan” (eller högerideologiproducenten) Timbro.

uvellUvell har inte läst rapporten så hen kan inte kommentera innehållet. Däremot vill hen gärna förklara varför hen inte har läst rapporten. Det handlar om att tonlägen skrämmer bort seriösa debattörer, en grupp som jag antar att Uvell själv räknar in sig i.

Jag tycker det är intressant hur den här ”tonläges”-grejen används för att rakt av ignorera saker och ting samtidigt som en erkänner att det skulle kunna ha relevans. En framställer det som en tragisk omständighet att en inte kan ta del av innehållet på grund av tonläget, som om det inte var något en själv skulle kunna styra över.

Uvell beskriver sig själv som ett offer för någon slags instinkt. Hen kan helt enkelt inte läsa rapporten eftersom hen blivit bortskrämd av tonläget. Att Uvell själv skulle kunna gör ett medvetet val kring vad som är relevant att ta till sig av politiskt slår hen inte.

Om en nu är en så kallade ”seriös debattör” så kanske det är läge att sluta låta ”tonläget” diktera vilken information en anser relevant och istället försvara sina politiska prioriteringar på andra vis, eller helt enkelt göra andra prioriteringar om de finnes vara oförsvarbara. Att ignorera ett omfattande statistiskt material om afrosvenskars utsatthet bara för att en tycker att något debattör har ett felaktigt tonläge känns allt annat än seriöst.