På sista tiden har jag tänkt en del på det här fenomenet svenskar som raljerar över saker som är ”typiskt svensk”, typ ”lagom”, att stå lydigt i kö, äta surströmming, att inte prata med främlingar på bussen eller vad som helst som folk får för sig är ”typiskt svenskt”. Har träffat ett gäng sådana människor i mitt liv som pratar väldigt mycket om hur Sverige och svenskar ”är”, ofta nedsättande och raljant.
Det jag stör mig på med detta är att det blir en typ av nationalism och identitetsbygge. Även om en lyfter fram saker som är ”dåliga” så skapar en idén om en gemensam nationell identitet, nationella särdrag som folk antas inneha och förhålla sig till. Det antas liksom finnas en svensk kultur och ett svenskt sätt att vara på, och detta är ju onekligen nationalistiska idéer. Jag tror inte att det finns någon enhetlig svensk ”kultur” eller liknande, säkert finns det vissa saker en kan peka ut som vanligare men skillnader mellan olika sociala grupperingar lär vara alltför stora för att en ska kunna peka ut någon svensk identitet. Alla sådana försök kommer att vila på stereotyper och gränsdragningar kring vem som är en ”riktig” svensk, eftersom en massa svenska medborgare oundvikligen kommer att exkluderas ur definitionen.
Vidare, om vi nu hade velat lyfta fram dåliga saker med Sverige så kan vi väl typ prata om den strukturella rasismen, urholkningen av välfärden, att vi bygger vårt välstånd på att exploatera andra länder, att vi säljer vapen till diktaturer och så vidare (lovar det finns typ 1000 saker som SUGER med Sverige som är bra mycket allvarligare än att vi gillar ”lagom”). Men dessa människor pratar aldrig om sådana saker. Det låter alltid typ ”ja vi är ju stela i Sverige men det är ju så braaaa med svensk välfärd/jämställdhet/whatever”. Sverige är liksom så himla himla bra så vi kan kosta på oss att raljera lite över att folk kanske inte beter sig som om de var bästa vänner med främlingar. Alla vet ju att det inte är det där som räknas i det långa loppet, och just därför kan en väl lika gärna klaga lite.
Det är en slags falsk ödmjukhet som står mig upp i halsen. Alla dessa som kostar på sig en liten klagosång för att ändå till slut komma fram till att Sverige ju faktiskt är bäst när det kommer till det som är viktigt på riktigt, typ jämställdhet och välfärd och att det typ beror på att vi bara är så för det är den ”kultur” vi har. Sorry, men som samhällskritik är detta uselt. Det är bara tramsigt och nationalistiskt koketteri.