Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.