Det sägs ofta att arbete är bra för människan. Att man mår bra av att arbeta, att komma ut, göra nytta, träffa arbetskamrater och ”göra rätt för sig”. Och ja, jag ser väldigt mycket fram emot att få börja arbeta. Men inte med vilket jävla jobb som helst. jag ser fram emot att få arbeta med saker jag tycker om, vilket jag såklart hoppas att jag får. Jag har däremot absolut inget behov av att arbeta bara för sakens skull. Jag har ingen lust att städa, servera, plocka disk eller ringa telefonsamtal för lön. Jag kan verkligen inte i min vildaste fantasi förstå hur detta skulle kunna uppfattas som en mer givande sysselsättning än att fritt få disponera sin tid.
Vem som helst förstår att saker inte känns meningsfulla bara för att du får lön för att utföra dem. Jag har utfört en massa arbeten i mitt liv som jag fått lön för, men storleken på lönechecken har knappast avgjort hur jag känt inför dessa sysslor. Saker jag gör på fritiden, som jag inte får några pengar för, känns ofta bra mycket mer meningsfulla. Eller ja, det känns ty alltid mer meningsfullt. Jag är till exempel helt övertygad om att det jag skriver här tillför betydligt mycket mer i världen än vad mitt jobb som lärarvikarie gjorde.
Visst kan det kännas kul att jobba och få tjäna sina egna pengar, även om jobbet i sig suger. Det gjorde det också när jag jobbade som lärarvikarie. Men detta kom sig av att det var mitt första jobb och att jag hade friheten att skippa det när jag kände för det. Dessutom sysslade jag med det under en så kort tid.
Jag tror knappast att en person som jobbar dag ut och dag in med att städa andra människors hem känner att de utför meningsfullt arbete eller att arbetet i sig tillför något i deras liv. Det kan säkert finnas någon som känner så, men jag tror inte att det stora flertalet gör det. Jag tror inte att jag skulle göra det.
Det finns så mycket myter kring arbete. Att arbete i sig liksom skulle vara något positivt, oavsett innehåll och utformning, är en av dem. Det tutas i oss att det är sunt att arbeta, att an mår bra av att arbeta just bara för att det är arbete. Och det värsta är att folk köper detta. Folk tror på fullaste allvar att arbete som koncept, alltså att utföra uppgifter någon annan bestämmer under former som någon annan bestämmer för att få lön, på något vis ska vara berikande i sig självt.
I andra änden så moraliseras det. För när allt kommer omkring så begriper de flesta efter ett tag att det finns mängder av arbeten som inte berikar ens liv, och då måste det ju finnas spärrar där för att folk inte ska ifrågasätta rådande system. Då heter det att göra rätt för sig, att bidra till samhället och så vidare. Men jag undrar hur det bidrar till samhället att människor köper andra människors tid så att de ska slippa städa sina egna hus. Visst, det sätter väl snurr på ekonomin, men det är liksom inte en meningsfull verksamhet.
Varför inte bara erkänna att det faktiskt vore sjukt mycket trevligare om folk fick jobba lite mindre. Varför bygga upp alla dessa myter kring vad arbete är, hur roligt och berikande och nyttigt det är. Visst, det finns mängder av arbeten som säkert är precis allt detta, men också en massa som inte är det. Och då förstår jag faktiskt inte varför vi ska ljuga.
Bra slutkläm! Beträffande att arbeta mindre, så minskades den lagstadgade veckoarbetstiden från 48 till 45 timmar runt 1960, och till 40 timmar runt 1970, men sedan dess har ingenting hänt! Debatten om att ytterligare minska arbetstiden är helt död numera.
Fast jag tror knappast folk väljer skitjobb för att de är berikande. Jag har själv varit i den sitsen att jag varit så desperat efter jobb att jag kunnat tänka mig nästan vad som helst för att kunna få pengar och betala hyra (till och med telefonförsäljare trots extrem telefonfobi vid tillfället). Givetvis ska vi inte låtsas som att alla jobb ger något (utöver pengar) att arbeta med, men att påstå att alla yrken som inte är berikande och roliga är meningslösa av den anledningen är inte heller rätt och många viktiga och nödvändiga jobb skulle försvinna om alla tråkiga jobb försvann (exempelvis städare på skolor osv).
Nej, det har jag inte heller påstått. Däremot så finns det en retorik kring arbete som antyder att det skulle vara berikande att jobba i princip oavsett.
Tjaaa…. det ÄR bra att jobba. Visst är det bättre att ha ett jobb man trivs med, men jag skulle säga att det är många som finner skitjobb mer stimulerande än alternativet långtidsarbetslöshet. Vet inte om det är lite av ett sidospår till din poäng.
Fast det är ju just det påståendet jag argumenterar emot. Jag är mycket hellre arbetslös än jobbar heltid på något pissjobb.
Då måste jag säga att jag verkligen inte håller med dig. Jag jobbar hellre på pissjobb ett halvår än sitter hemma ett halvår. Fy fan, rent ut sagt. Hellre städar jag toaletter med ett gäng likasinnade än sitter hemma och stirrar på väggarna.
Okej. Ja, man har ju såklart olika prioriteringar. Personligen så skulle arbetsfrihet knappats leda till passivitet, jag kan utsätta meningsfulla saker utan att någon tvingar mig till det.
Det kan du säkert. Jag har varit hemma 9 månader nu, och jag klättrar på väggarna. Jag håller på att bli tokig. De första tre månaderna var roliga, nu håller jag på att bli mentalt sjuk. Jag gillar verkligen inte tanken att någon skall tvingas till något, men de allra flesta tror jag faktiskt föredrar att arbeta än att gå hemma om arbetet är drägligt, alltså inget bisarrt dåligt arbete.
Månne. Beror väl på vilka tider man tala rom också. Jag skulle nog kunna föredra en sisådär 2-4 timmar framför helt ledig, men skulle helt klart föredra ledig framför heltid.
Håller fullständigt med dig, min fru är mellan praktikplatser i nuläget och hon håller nästan på att bli tokig, i början kom hon ut ordentligt men nu är hon nästan alltid inne och det går även ut över oss övriga i familjen. Hon är trots allt inte tvungen att jobba eller praktisera, hon får sin sjukersättning endå.
Om det inte var för att mina erfarenheter av att delvis vara beroende av ekonomisk bistånd som en inkomstkälla är fyllda av ångest, byråkratiskt krångel och i allmänhet skitjobbiga så skulle jag också föredra arbetslöshet framför ett kasst jobb.
Det finns säkert stora individuella variationer, men en viktig anledning till att många arbetslösa upplever låg livstillfredsställelse är nog bristen på sysselsättning i förening med oron för den långsiktiga försörjningen och känslan av att vara ”misslyckad”. Har man ingen schemalagd sysselsättning blir det kanske lätt så att man ägnar en stor del av tiden åt att grubbla över de två sista faktorerna. Vore det bara bristen på sysselsättning för försörjning vore det lika illa att gå i pension, vilket inte verkar vara fallet (se även inlägg av ekonomen Martin Berlin om forskning kring detta; långtidsarbetslösa rapporterar högre tillfredsställelse efter pensionering, medan det för tidigare anställda inte sker någon förändring).
Jag jobbar just nu som städare, endast för att ha råd att leva, men jag hoppas på att i framtiden jobba deltid, bo på en gård och vara till viss del självförsörjande. Att slita som en räv åtta timmar om dagen gör bara att jag inte orkar leva resten av tiden. Tycker dessutom att det är sorgligt när jag bemöts som ”lägre stående” av vissa pga att jag städar nu. Ingen är mer korkad för att de har ett ”enkelt” jobb! Eller för att de har låg lön.
I en perfekt värld hade alla fått jobba och, de som ville det, kunnat jobba mindre för att ha tid att ägna sig åt hemmet och familjen. Och det skulle naturligtvis gälla både män och kvinnor!
Kanske en passande signaturmelodi för detta inlägg (även om det lågstatusyrke det handlar om kanske inte är aktuellt för särskilt många i den industrialiserade världen idag).
bra formulerat. just den där dubbelheten har jag så svårt för. å ena sidan skuld-beläggs människor som lever på bidrag för att de snyltar och inte gör rätt för sig som oss andra, å andra sidan är det synd om samma människor för att de lever i utanförskap. men hur kan nånting liksom både vara en plikt och en välsignelse?
Åh, alltså, jag känner igen mig i det där. När jag inte har något arbete eller en ”plikt” som jag utför så känner jag mig skitdålig, just för att jag har blivit uppfostrad att se mitt eget värde i vad jag uträttar (och då värderas av någon anledning skitjobb högre än typ vara stöd för mina kompisar, städa mitt eget hus istället för någon annans eller lära mig saker). Så jag känner mig som en bättre människa när jag utför ett helt onödigt arbete än när jag är hemma och gör vad jag vill.
En annan sak som jag kom att tänka på var när jag hoppade av gymnasiet och mina föräldrar fick ett brev som sa ”ni har inte längre mer än två barn (har syster och bror också) och förlorar därmed ert flerbarnstillägg.” Som att jag inte fanns längre för att jag inte hade en officiell sysselsättning! Sjukt, även om det säkert inte var menat så. Men det är ändå lite samhällets synsätt – plikten framför allt och har du ingen plikt så har du inget värde.