En incident inträffade där jag tog illa vid mig på grund av att homosexualitet framställdes som en stor grej. Jag konfronterade personen om detta, varpå denne svarade med att det minsann inte alls var så det menades och att denne inte alls tyckte att det var en stor grej.
Jag tänker att jag själv hade kunnat säga precis samma sak för kanske två år sedan.
Nu däremot är det påtagligt för mig att jag inte tillhör normen. Hela tiden när jag ser människor skriva om sina heterosexuella relationer så påminns jag om att jag står utanför normen. när jag ska dela med mig av något om mitt liv så ställs jag inför valet att outa mig själv som lesbisk eller att hålla det inne.
Om en lever normativt så kan det vara enkelt att säga att en inte lägger någon större värdering vid detta. Dels är det ofta inte sant – människor lägger värderingar i sånt även om de säger sig inte göra det. Att tycka att något är lite spännande och avvikande och något som ska ~*tolereras*~ är också en värdering.
Men framförallt så spelar det föga roll vad personen själv tycker, eftersom den som känner sig träffad inte bara förhåller sig till den personens åsikt utan till hela samhällets normsystem kring detta. Det som för någon annan är ett samtalsämne av många är för mig hela mitt liv, en aspekt av tillvaron som jag ständigt förhåller mig till. Jag har inte lyxen att välja att se mig själv som ickeavvikande eftersom det inte är min åsikt om det hela som räknas, utan andra människor.
En person som lever normativt kan kosta på sig att tolerera andras levnadssätt som om det var något perifert. De kan kosta på sig att inte tycka att det är något speciellt, eller i alla fall säga att de inte tycker det. Jag har inte detta utrymme.