En grej som är sjukt jobbig med att ha relationer, vänskap eller kärlek, med så kallade ”snälla killar” eller feministmän är hur oerhört mycket en behöver peppa deras ego. Män som inte bryr sig så jättemycket om att uppfattas som ”bra killar” är ofta vidriga på olika sätt, men det brukar jag ha lättare att förhålla mig till eftersom jag liksom bara kan ogilla dem direkt.
Följande scenario är inte helt ovanligt:
Jag: det där du gjorde sårade mig och det var även patriarkalt. Jag skulle uppskatta om du slutade med det.
Han: nej nu blir jag jätteledsen för detta går inte ihop med min självbild. Nu kommer jag står här och känna skuld och skam tills du tröstar mig genom att säga att jag visst är en bra person.
Och så hamnar en i en situation där det inte går att komma vidare förrän en har tröstat personen och övertygat honom om att han visst är en bra person och att den där grejen inte spelade så stor roll trots allt eller att en säkert missuppfattade det hela eller att det egentligen handlar om att en är överkänslig eller whatever. Vad som helst egentligen bara de slipper känna skuld för sina handlingar.
Det är naturligt att känna skuld och skam, men om en ska kunna förändras så är det något en måste lära sig att hantera på ett konstruktivt sätt. Detta ser jag som en av de viktigaste grejerna för män som gör anspråk på att vara goda feminister. Om en får kritik ska en kunna ta den till sig utan att göra ett jävla skuldkalas av det och en ska absolut INTE tvinga den en utsatt till att ta hand om ens skuldkänslor inför vad en har gjort.
Detta har fått mig att i vissa relationer inte kunna ta upp grejer som gör mig ledsen eftersom mannen ändå ”försöker vara en bra kille” och så vidare, och då ska jag liksom avvakta och hoppas på att det ska vara nog. Men grejen är, att det är fan aldrig nog. Det finns alltid grejer de gör som är keffa som en behöver ta upp, fast om en tar upp dem så blir de så jävla ledsna för att deras självbild är att de är bra manliga feminister.
Försök istället att vara en person som tar till sig och lär sig av sina misstag. Lär dig att hantera skuld och skam utan att det går ut över den du gjort illa.
Det här, att tänka essentialistiskt kring sig själv (dvs. feminist är något en ”är”, inte något en ”gör”) samt att inte kunna hantera kritik, det återspeglar ju uppenbara brister i analys men också bristande självkänsla. Vad gäller det senare så är min personliga erfarenhet att politik inte sällan blir ett sätt för folk att hantera sin självkänsla. Vilket så klart nästan alltid innebär att verksamheten och de omgivande organisatoriska sammanhangen blir lidande för de i tystnad översvämmas av infantila skuggagendor. Jag tycker det är bra att du lyfter detta. Vissa kanske läser detta och reagerar med skam eller förnekelse, sånt här är ofta paradoxalt och svårfångat, men rly, är vi inte ärliga inför oss själva kommer vi ingenstans.
Det här, att tänka essentialistiskt kring sig själv (dvs. feminist är något en ”är”, inte något en ”gör”) samt att inte kunna hantera kritik, det återspeglar ju uppenbara brister i analys men också bristande självkänsla. Vad gäller det senare så är min personliga erfarenhet att politik inte sällan blir ett sätt för folk att hantera sin självkänsla. Vilket så klart nästan alltid innebär att verksamheten och de omgivande organisatoriska sammanhangen blir lidande för de i tystnad översvämmas av infantila skuggagendor. Jag tycker det är bra att du lyfter detta. Vissa kanske läser detta och reagerar med skam eller förnekelse, sånt här är ofta paradoxalt och svårfångat, men rly, är vi inte ärliga inför oss själva kommer vi ingenstans.
Jag tänker ofta att det säkert finns en hel hög med killar som tänker och beter sig mindre patriarkalt än jag utan att ens kalla sig för feminister. Men jag brukar också tänka att de patriarkala tankar och känslor jag har själv även legitimerar min ståndpunkt i frågan.
Grejen är väl den att dessa män inte vill förändras, jag kan inte se det på något annat sätt. Och varför skulle de vilja det? De har det ju i regel väldigt bra som de har det, de kan så alla frukter av sitt manliga privilegium och samtidigt få sina egon smekta när de av omgivningen ses som ”bra killar” utan att egentligen behöva göra särskilt stor ansträngning för att förtjäna denna titel. Det är win-win för dem. Klart att blir både rädda, sårade och oroliga när någon ifrågasätter, men oron handlar om att förlora en del av det privilegium de åtnjuter, hur ska de kunna vinna fördelar över de där andra männen om de ses plötsligt ses som lika sexistiska?
En relaterad fråga, hur tycker du kvinnor/icke-män brukar reagera när du kritiserar internaliserad misogyni eller liknande? Min erfarenhet… det brukar inte bli den här grejen med att man måste ta på sig deras skuldkänslor i alla fall. Det är vanligare att de (vi) är defensiva, men samtidigt att det kanske öppnar för en diskussion som i slutändan blir mer givande.
Sista stycket. Laminera och dela ut till alla. Fattar man inte så får man en till. Utan denna insikt kommer vi aldrig vidare. Män, vita, medelklass, heterosexuella, cis-personer, alla behöver förstå dessa två meningar.
Bra och kärnfullt skrivet. Igen.
Håller med och har upplevt det i otroligt många relationer med män. Min farfar, far, manliga vänner och pojkvänner. Det börjar med att jag lugnt och sansat förklarat hur jag känner och slutar med att JAG ber om ursäkt för att jag fick dem att må så dåligt över att ha sårat mig. Det gjorde mig rasande väldigt länge och jag är glad att jag sedan runt fem år tillbaka slutade ta denna bullshit.
Och otroligt nog, råkade jag träffa en kille som istället säger ”Oj, det var inte meningen att det skulle bli så… Förlåt! Nästa gång kanske jag/vi kan xyz för att undvika att det händer igen.”. Jag blev helt paff första gången det hände; jag behövde inte argumentera för varför det var ”rätt och riktigt” för mig att bli sårad, inte be om ursäkt för att jag var jobbig eller debatera huruvida jag hade rätt att be honom ändra på något för min skull. Så fräscht och underbart.