Jag har tänkt lite på att läka ut sorg över en person en varit tillsammans med efter ett uppbrott.
När en är tillsammans med någon så blir den ju ofta bland det viktigaste i ens liv. En blir nära och en går igenom allt tillsammans och pratar om nästan allt. Och sen plötsligt finns den personen inte där längre och en ska liksom härbärgera alla dessa känslor av tomhet, smärta, sorg och lidande alldeles ensam. En har troligen vänner men en känner sig ändå. Så. Jävla. Ensam.
och tomrummet av dig
ska med nya själar fyllas
och varje centimeter av din hud där du var
ska av nya mänskors penseldrag förgyllas
och allt du nånsin sa till mig
ska falla dött och stumt till marken
och där, i detta nya sköna
ska jag en gång till sist finna orken
Och en förstår bara inte hur en ska kunna ta sig igenom allt.
Jag hade ett sådant uppbrott med min första pojkvän. Jag var väldigt isolerad i vår relation då det var en väldigt destruktiv sådan där han sög ut mig på livskraft och social energi. När vi gjorde slut flyttade jag till Bryssel där jag inte kände en själ. Det var liksom lite av ett eldprov för mig; att visa för mig själv att jag kunde och orkade. Jag bodde där ungefär tio månader och skaffade massa vänner och hade kul och utvecklades på många sätt. När jag kom tillbaka hade jag en helt annan tilltro till mig själv och min sociala förmåga som också syntes i mina andra relationer efter det. Hur destruktivt det än blev så lyckades ingen annan efter det ta ifrån mig mitt sociala självförtroende. Jag var noggrann med att upprätthålla vänskapsrelationer i alla relationer efter det och det betydde mycket för min förmåga att hantera dem.
Jag och min första pojkvän fick aldrig någon katarsiskt avslut. Vi pratade aldrig om det som hände på det sättet utan det skötte jag själv. Givetvis hade vi någon form av dialog men han kunde inte ge mig den bekräftelse eller de insikter jag behövde för att bearbeta och gå vidare. Vi pratade ändå mycket och försökte umgås men det rann ut i sanden och nu skulle jag aldrig ens komma på tanken att hänga med det svinet igen.
Relationen jag hade efter detta var väldigt annorlunda i uppbrottet. Den här mannen var liksom en betydligt mycket bättre person, vilket paradoxalt nog gjorde relationen som sådan mer destruktiv, då det fick mig att tro och hoppas på någonting som inte var möjligt och överträda både mina egna gränser och hans. Nåja, vi kunde i alla fall ha en helt annan dialog efter uppbrottet. Han kunde besvara mig i mina tankar och funderingar. Även om det var konfrontativt till en början så mynnade det ut i en ganska bra dialog. Förhållandet representerade så mycket mer för mig än bara oss, det var liksom i detta förhållande som jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara lycklig med en man och därför blev sorgen över vår relation också en sorg över hela patriarkatet som sådant.
I mitt senaste förhållande klippte vi helt efter att vi gjort slut. Det var smärtsamt och konstigt men jag tror det på ett sätt var bra för mig att verkligen få läka ut detta på egen hand och med vänner. Jag behövde det. Nu mår jag bättre än jag någonsin gjort innan; jag har en fantastisk partner och ett kreativt flow jag aldrig haft tidigare. Det känns fantastiskt. Jag tror att det har mycket att göra med att jag lät (och tvingades också till) mig själv släppa henne och gå vidare på egen hand, lära mig att bli stark igen. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte börjat må bättre så snabbt som det ändå har gått.
Men det är svårt. Det är svårt i ett samhälle som präglas av förakt för svaghet att ta sig tid att läka och att få andra människor att respektera detta behov hos en själv. Att göra det är så viktigt för att kunna växa sina rötter starkare och kunna gro där i det höga ljusa igen, men det är som att vi aldrig får eller hinner. Det är inte meningen att vi ska sörja, läka och älska igen. Det är meningen att vi ska gå omkring och leva våra liv på slentrian; producera, konsumera, reproducera. I ett sådant samhälle finns ingen tid för sorg.
