Till alla fantastiska vackra coola kvinnor därute från mig, Ida, Emma och Karin i det lesbiska kollektivet. Vi (eller Emma och Karin framförallt) håller på att utarbeta behandlingsformen lpt, lesbisk postpatriarkalt tvångshäng, som vi snart tänker ska finnas på en bredare marknad.
Kategori: Lesbisk existens
Sara dör och Valerie föds.
Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna. Du blir helt och hållet asexuell, börjar ickearbeta på ditt arbete och fucka upp alla situationer du hamnar i (seminarier, tillställningar, rendez-vous, romantik, möjligheter). Handväskan blir full av högfärdiga anteckningar. Ljuset faller så konstigt omkring dig. På nätterna drömmer du att du har hundratusen systrar vid din sida, du skrattar högt och hest, det är ett mörkerskratt, det ekar mellan höghusen där du går. Ditt språk (och dina kläder) är alltid skitigt, alltid respektlöst.
– Sara Stridsberg
det brann av eld och stål i henne kön och hennes kött. ett stålbad av manshat renade henne från alla synder, alla gånger hon svikit en syster, älskat en man, och hon steg upp ren och fri. hennes sinne var smutsigt av hat, varje neuron brann av tusen små impulser per sekund; kvinnokönkvinnoköttkvinnolivkvinnoöde och hon ville aldrig någonsin komma ned. detta år var hennes krigår. hon skulle kriga mot allt. mot patriarkatet i henne och utanför. mot varje man som gjort henne illa, trakasserad henne, pratat med henne, våldtagit henne, tråkat ut henne med en lång monolog om till exempel nationalekonomi. hon ville jaga ut det koketta jag som hade låtsats vara intresserad, kanske rentav genuint intresserat sig, likt en demon. det var patriarkatets demon som besatt hennes inre.
Erotik.
Jag hade ingen rätt att begära innan dig.
En grej jag tänker mycket på är det här med att begära och att ha rätt och begära. Som kvinna saknar en rätt att begära, att begära ett bättre liv, en värdig tillvaro (varför en nu skulle vilja göra det) och framförallt att begära män. Det är mannen som sitter på den rätten. Det är han som låter sig begära och ta för sig. För honom är ett avvisande inget riktigt nederlag, det är bara att gå vidare till andra jaktmarker där han kan breda ut sig i sitt kött och sitt kön. Hela världen begär han och jagar och det kvittar honom vad begäret landar i. Bara att vara ett begärande subjekt är i sig nog för att vara en fri existens. Mannen är fri för att han har rätten att äga och framförallt rätten att vilja äga, såväl människor som ting men också positioner, idéer, ord och tankar. Han klättrar i träd, över berg, uppfinner, löser problem och är en del i skapandet av världen som kvinnan endast befolkar. Han är medborgare, en aktiv del, i den värld där hon endast är en passiv åskådare, en uppassare av hans behov. Hon bor i hans hus och klipper gräset i hans trädgård, jagar bort dammråttorna och piskar mattan, men hon skapar inget eget och därför kan hon inte bebo världen.
Sedan jag kom ut så har jag verkligen känt att jag har erövrat denna rätt. Det är en slags bitter och kall triumf; jag borde ha haft den innan, fått den med modersmjölken, men nu blev det inte så. Jag känner mig inte längre som en underordnad varelse, som i bilden nedan. Jag begär, jag kräver, jag tar och jag ger och det är vackert. Och jag vill bli begärd, för det behöver inte längre vara en fråga om objektifiering och exploatering utan kan vara ett ömsesidigt utbyte. Att ge är vackert när en också får, att bli begärd är vackert när en begär. När det finns en växelverkan, ett samspel, är det vackert, men när det är en envägskommunikation är det bara exploaterande.
För några dagar sedan så lämnade jag mitt nummer till en tjej på gymmet. Det hade varit helt otänkbart för ett halvår sedan, för att inte tala om ett år. Men nu skämdes jag inte ens, jag blev bara glad av att våga. Och grejen är att även om det inte blir något så är det okej. Jag begär och det är i sig en väldigt väldigt stor grej. Jag kan, jag vågar, jag vill. Jag vill vara nära, finnas till i andra blick o kropp och kött, låta mitt liv bindas samman med deras i ett enda helt, binda en väv av våra öden och så vidare. Jag liknar utan rodnad (okej lite rodnad kanske) en fitta vid ett ostron och klitoris vid en pärla och känner att jag vill äta detta ostron, jag vill suga på denna pärla som är en kvinnas våta kön. Veta att jag begär henne och att hon begär mig och att vi begär varandra för att vi blir begärda av varandra. Att vi går igång på varandra för att den andra går igång på oss. Det är vackert. Det är sann kärlek.
Skrev en dikt om det hela (inläsning med bild och samma dikt i text finns här).
jag hade ingen rättatt begära innan digdu var den första jag ville ägai kropp och själoch det var därför det gjorde så ontnär du lämnade mig
Det var detta om detta! Lite lesbisk pepp bara. Sorry för att videon blir typ 1000 st men vet ej hur en ska fixa.
Pornografi.
Skrev denna som uppgift. Texten ska vara utan adjektiv så gick loss på liknelser. Ville skriva något riktigt snubbigt fast lesbiskt.
Ditt sköte öppnade sig likt en äng i gryningen framför mig. Likt dagg rann dina fittsaften längs stråna. Dina bröst var som kullar och vårtgårdarna påminde om ägg i en stekpanna när de låg där färdiga innan frukosten, färdiga för att ätas.
– Kom och ta mig, viskade du och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var slav under dina begär men också drottning över det rike som var du. Jag smekte dina höfter och trängde in i din fitta med mina fingrar. Jag gned min fitta mot din.
– Jag vill att du ska ta mig så att himlen öppnar sig, så havet delar sig. Jag vill ha hela dig. Varenda liten bit.
Köttets lustar tog över och jag kastade mig över det landskap som var du. Din ängsmark, dina kullar, den ros som precis väckts ur sin barndoms sömn som var du.
Ögonen var en skogstjärn när jag såg in i dem. Jag kunde inte se ner till botten och vattnet låg där under mig, det var flera meter ned till ytan som inte rörde på sig. Jag ville att du skulle se in i mig, nå mitt inre med din blick, likt solens strålar sirlar ner i en skogsglänta. Jag ville att du skulle greppa tag i min själ med din blick och ta ut den, äta upp den med dina tänder som knivens egg.
Din fitta öppnade sig likt en ostron och jag lapade den salta saften som blev av dina slemhinnor och din kåthet. Dina blygdläppar hade svält upp och de rasslade till när jag tryckte på dem, men åkte snabbt tillbaka till sin plats. Du stönade och ville ha mer. Jag åt dig som ett ostron och hittade den pärla som innan gömts under klitoriskåpans hölje, som skämdes den. För sig själv och för att ta någon slags plats här i världen. Och inte kunde en anklaga den för det, i detta samhälle styrt av män och deras behov och lustar (inte för att män kan njuta, inte som jag gjorde av det ostron som var ditt kön, men det är ett annat ämne). Men nu tittade den fram och log och jag tog den mellan mina tänder och sög. Lekte med tungan över den samtidigt som du stönade. Jag vill sluka dig, mitt byte, men också spara till nästa gång. Jag ville att du skulle räcka för evigt men också konsumera hela din kropp, ditt sköte, din fitta, i en enda tugga, som vore du en bit kött. Hela du levde. Du pulserade. Din fitta pulserade, den brände mot min tunga, min näsa, min haka.
Likt en ros rodnade dina kinder och antog samma nyans som en himmel i kvällningen. Jag älskade att se den effekt mina ord hade på dig. Jag ville för alltid kunna påverka dig på precis detta sätt. Jag ville att mina ord skulle gräva sig in i ditt inre och stanna där, ligga och vila för att sedan väckas upp någon dag, kanske när du låg med en annan kvinna mellan dina ben. Då skulle du minnas mig, minnas hur jag tog dig första gången du blivit tagen på riktigt (männens försök till sex räknas inte) och hur du gång på gång stönade mitt namn och tiggde om mer, som du aldrig stönat innan. Inte för att du sade det, men jag visste det. Jag visste att ingen kunde ha tagit dig som jag, smekt dig som jag, ätit ditt kön i vilket blodet rann som jag.
Jag ville skriva in mig själv i ditt liv, klottra mitt namn på alla elskåp och lyktstolpar i den stad som var du. Jag ville att de fem bokstäver som bildade mitt namn, som jag nu bokstaverar, M-E-D-E-A, skulle pryda varje vägg i ditt hjärtas stad. Jag ville rista in mina initialer i din hjärnbark och i ditt hjärtas kammare, likt klottret i en fängelsecell som skrivit innan döden. Men jag skulle inte dö, jag skulle leva. Längre skulle jag leva och många kvinnors ostron skulle jag äta, många kvinnors pärlor skulle jag sätta mellan mina tänder.
De senaste dagarna.
Mitt fejs.
Låtsas vara bröstaktivist men vill egentligen bara ligga.
Cyklade till psykologen. 
Skrev lite.
Köpte nytt linne och hade hår under armarna.
Hängde med boel.
Hängde med Malin. 
Kollade på hämndporr.
Stod i gatlyktsljus.
Grät av lycka för att jag är flata när jag lyssnade på Hyllningsvisa till lesbiskt sex av Maud Lindström.
Skrev en dikt.
Såg ut att heta Hampus och gilla fotboll.
Skrev lite om kvinnor.
Josefin kom över och tog några tavlor.
Tatueringen är ungefär två år gammal minus några månader och gjordes några dagar efter att jag blev dumpad av min sista pojkvän. Min SISTA pojkvän. Fatta det. Träffade män efter också men inte så seriöst.
Vaknade klockan sex och kunde inte somna om.
Heterokvinnor gillar att smickra sig själva med att de är varje flatas våta dröm.
En grej som e lite sköj när en pratar om lesbiskhet och så är heterokvinnor som verkligen beter sig som om lesbiska var onda män som försökte lura in dem i lesbiskheten.
Detta är ju såklart homofobi, i stil med ”det är okej att du är homo så länge du inte tafsar på mig”. Grejen är ju att en aldrig skulle få för sig att ragga på dessa överspända typer eftersom de är så förbannat stela och tråkiga. Vem vill ha ihop det med en tråkig homofob, när det finns så många vakra, roliga, intelligenta kvinnor därute?
Bara för att män uppskattar när kvinnor är så betyder inte det att flator gör det, för flator är, tro det eller ej, INTE män. Vi är kvinnor som gillar kvinnor. Vårt begär gör oss inte mer manliga, det gör oss snarare med kvinnliga. Att anpassa sig efter mannens blick är inte ”kvinnligt”, det är att anpassa sig efter manssamhället och inte att omfamna att vara kvinna. Lesbiska kvinnor omfamnar sin egen och andras kvinnlighet.
Eller som psykologiforskaren Valerie Jean Solanas skrev i sin avhandling SCUM:
För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.
Heterokvinnor gillar att smickra sig själva med att de är varje flatas våta dröm, och det är såklart enbart trams. Vi har ju varandra, vi behöver inte dessa tråkiga kvinnor.
På samma tema: när jag kom ut pratade folk som om hela syftet med att jag propagerade för lesbiskhet var att jag ville ligga med dem. De sa saker som ”jag väljer hellre en rasifierad man över en vit kvinna”, som om det inte fanns rasifierade lesbiska. Lugna er ladies, jag vet att jag är hot stuff men jag har inte tid för er alla. Ni får hitta nån annan brud att utforska den lesbiska existensen med. Och i detta önskar jag er såklart bara lycka till!
Högern utsätts inte för kritik för att det inte är någon idé.
Ibland är högermänniskor såhär:
Vänstern är så himla homofob/transfob/lesbofob/rasistisk/whatever men högern är minsann inte alls sådan.
Det stämmer såklart att vänstern har dessa problem, då vi lever i ett sådant samhälle så är det svårt att komma undan. Folk kommer vara lesbofoba, transfoba och så vidare. De är såklart ett problem men det är inget uppseendeväckande, och framförallt så är inte källan till detta problem vänstern som sådan utan det omgivande samhället. Det var inte vänstern som uppfann lesbofobin eller transfobin, det är lesbofoba och transfoba strukturer som genomsyrar hela samhället och därmed också ”vänstern” som verkar inom detta samhälle.
Anledningen till att vi sysslar med internkritik inom vänstern är för att vi ändå har en viss tilltro till projektet, vilket vi såklart inte har för högern i och med att deras historia när det kommer till rättigheter för någon annan än vita rika män inte är det bästa, för att uttrycka sig milt. En vet helt enkelt att om en sysslade med ”internkritik” inom högern så skulle ingen ens bry sig om att låtsas som om de lyssnade.
Vi ansluter oss till de rörelser som verkar ha potential att föra vår agenda och försöker påverka den. Om vi inte gjorde det skulle vi inte ha en chans, då gruppen lesbiska (tyvärr och än så länge, tills den lesbiska revolutionen är en realitet och alla kommer bli flator) är ganska liten. En får helt enkelt ta det onda med det goda och acceptera att det kommer finnas interna problem och ta tjuren vid hornen och försöka ändra på saken. Men att göra det inom högern är ingen idé, där finns det ingen som helst grogrund för någon slags solidaritet mellan de vita rika män de kämpar för och lesbiska kvinnor.
Heteros som inte tycker det är en stor grej att vara lesbisk.
En annan grej angående att ”Komma ut”; ibland är heteros så jävla fixerade vid att framstå som toleranta att de ba ”MEN DET VAR VÄL INGEN STOR GREJ!!!1!11!! JAG E INTE HOMOFOB!!1!! VERKLIGEN INTE HOMOFOB!!!1! ALDRIG HAR EN HOMOFOB TANKE FLUGIT GENOM DETTA HUVUD!!!1!!1” och en ba ”…jo det var en stor grej… för mig”. För det är en stor grej. Oavsett om en tycker det är obehagligt eller fett så är det en stor grej för många och detta ska ingen heteroperson säga något annat om.
Det är ju jättebra om andra inte tycker det är en stor grej men jag kan fortfarande tycka att det är det och att reagera som om det absolut inte är eller får vara det är bara så himla oinkännande beteende.
Dessutom kan det ju vara väldigt nervöst att komma ut och att låtsas som om det inte är det som heteroperson är ganska respektlöst. En har ju ingen jävla aning om hur stor eller liten grej det är för den en pratar med. Det har en väl inte som lesbisk heller men kanske har en en större lyhördhet inför sådant eftersom en själv varit med om det.
Att komma ut.
Det kanske kan låta lite konstigt, men jag tycker verkligen verkligen om att komma ut.
Varje gång jag kommer ut så blir jag mer lesbisk, jag etablerar detta faktum hos mig själv genom att säga det och stå för det. Orden är ju, som vi vet, performativa. Det innebär att det är en handling att benämna vissa saker. Att benämna mig själv som lesbisk gör också att jag blir lesbisk. Jag tycker om att själv ha makt över detta benämnande och bestämmande, vilket jag upplever att jag har när jag kommer ut frivilligt, utan att det förväntas av mig eller efterfrågas. Sedan är det givetvis så att om jag inte kom ut på egen hand så skulle det till slut avkrävas mig, vilket gör att denna makt bara är illusorisk under en viss period. Men det gör inte känslan mindre närvarande.
Jag älskar att känna denna stolthet, verkligen pride, över min läggning. Eftersom jag kom in i lesbiskheten genom det politiska, som ett delvis aktivt beslut så har jag aldrig känt skam för lesbiskheten som sådan. Jag har känt skam för den politiska aspekten, för att inte vara en ”riktig flata”, men jag har aldrig känt att mitt begär mot kvinnor som sådant är smutsigt, äckligt eller onormalt. Själva lesbiskheten som sådan är någonting jag enbart känner stolthet för, för jag känner att det är mitt eget beslut. Kanske kommer detta ändras när jag mer har grott in i min sexualitet, när den framstår som mer tvingande (jag upplever inte att jag kan ”välja” män nu men har fortfarande självbilden som just politiskt lesbisk). Då kanske jag kommer uppleva någon slags skam över det som jag kommer uppfatta som obestridligt. Nu är det hur som helst det internaliserade tvivlet om den egna lesbiskheten som är det stora problemet. Jag antar att detta är väldigt annorlunda beroende på vilken ingång en har i lesbiskheten, vilket i sig är ett mycket intressant ämne.
Nå, såhär skriver Judith Butler om saken i en essä från Könet Brinner:
Märkligt nog är det bilden av garderoben som skapar denna förväntan – och som säkerställer att den inte blir uppfylld.Att vara ”ute” är i viss mån alltid avhängigt att vara ”inne” det det äger en betydelse enbart inom denna polaritet. Således måste detta att vara ”ute”producera garderoben gång på gång för att kunna hålla sig självt ”ute”. Garderoben producerar löftet om ett avslöjande som, per definition, aldrig kommer.
Jag tyckte det var en intressant tanke om att garderoben liksom produceras när vi träder ut ur den, att vi för att kunna vara ”ute” måste ha en garderob att förhålla oss till. Avslöjandet som sådant skapar idén om att lesbiskheten är någonting som är hemligt och därmed måste just avslöjas. När vi avslöjat oss har vi också skapat tillståndet där lesbiskheten hemlighålls. Samtidigt måste vi ju avslöja oss just på grund av detta tillstånd. Det blir en slags dialektik där hemlighållandet och avslöjandet ständigt förstärker varandra.