Kategori: Politik

Ofta talas det inom feminismen om behovet av ”trygga rum”. Ett ”tryggt rum” verkar i mångas ögon innebära ungefär ”ett rum där jag aldrig behöver känna mig osäker, ifrågasatt eller exkluderad”. Frågan om vem som ska inkluderas och exkluderas och varför är däremot svårare.

Jag tänker såhär: samhället är inte en trygg plats, och därför kommer rum i regel inte att vara trygga. Vi kan försöka arbeta emot förtryckande strukturer i våra egna sammanhang, men att förvänta sig att nå ett färdigt resultat samtidigt som samhället fortsätter se ut som det gör är naivt. Det förvandlar politisk kamp till ett projekt som rör vissa grupper och individer som kämpar för att skapa ”trygga” och ”inkluderande” rum.

Att försöka skapa ett ”tryggt rum” genom att ta hänsyn till allas åsikter om hur saker och ting ska vara faller på sin egen omöjlighet; det kommer att uppstå konflikter. Vem ska en i sådana fall ta hänsyn till? Den som först hävdar sin otrygghet? Risken att personen som först hävdar sin otrygghet kanske inte är den mest utsatta är stor. Till exempel så kan det finnas en ovilja hos många utsatta att outa sig själva eller använda sin livshistoria för att berättiga sig.

Jag söker inte främst trygga rum, utan konstruktiva rum. Trygghet kan jag finna i mina personliga relationer, men i en politisk kontext så är det viktigaste att ta sig framåt. Jag behöver inte känna mig helt bekväm med alla människor jag ingår i ett politiskt sammanhang med.

Syftet med till exempel kvinnoseparatism är inte att alla ska känna sig trygga, för så kommer det givetvis inte vara och det är någonting vi måste inse. Även bland kvinnor är förtryckande strukturer verksamma, och vi har även personliga relationer till varandra som kan väcka känslor av otrygghet och obehag. Att någon känner obehag är inte heller ett automatiskt kvitto på att förtryck har ägt rum. Syftet är inte att alla ska vara trygga, utan att vi ska kunna hitta någon slags gemensam grund som vi kan agera politiskt utifrån.

Jag vill ta mig ifrån en situation där allting förvandlas till internpolitik, där krav inte riktas främst mot samhällets strukturer utan mot de politiska sammanhangen som sådana. Politiska sammanslutningar ska inte främst vara Goda, utan konstruktiva. Risken om vi inte ser detta är att vi ägnar oss åt internpolitisk hårklyveri snarare än progressiv kamp.

Ritade lite om när jag blev kär i en man:

Män har någon idé om att de är helt oumbärliga för feministisk kamp och att feminister således måste lägga all sin kraft på dem. Tråkigt nog så gör många feminister också detta, till exempel genom att skriva guider till manliga feminister (har gjort det själv, gud förbjude), eller genom att pedagogiskt förklara en massa helt grundläggande feministiska begrepp för män så fort de ber om det. För om en man visar minsta lilla intresse så ska han såklart tillgodoses i detta.

Det verkar som att män ofta vill ha någon slags genväg till att bli en Bra Manlig Feminist, till att bli Godkänd. Problemet jag ser med detta är att män tror att det liksom finns en slutpunkt för dem personligen, en punkt där de är Bra Manliga Feminister. Som kvinna vet en såklart att det inte spelar någon roll hur bra en än är som kvinna eller som feminist, en kommer likförbannat att utsättas för patriarkalt förtryck.

Ofta när jag skriver om feminism så vill män att budskapet ska anpassas efter dem. De vill veta; ”hur ska jag SOM MAN göra för att gå fri från skuld”. De vill ha en handlingsplan som ska ha ett tydlig slutmål, så att de vet när de är klara och inte behöver anstränga sig mer. Helt enkelt; de vill känna sig duktiga. Detta provocerar mig eftersom feminism för mig är en daglig kamp, ett ständigt utvecklande av teori och metoder. Jag ser liksom inget slut på kampen, jag ser bara att jag måste kämpa för att jag och mina medsystrar ska få ett värdigare liv.

Jag tänker mig att den bästa ingången för män i feminismen är att faktiskt läsa det som kvinnor skriver för kvinnor. En väldigt tydlig del av mansrollen är ju just den eviga förväntan om att bli daltad med av olika kvinnor i ens omgivning, att en vill ha alla budskap individanpassade. Detta tänker jag handlar om att en i grunden inte ha någon större lust att faktiskt känna empati inför kvinnors situation. En anser sig helt enkelt vara lite för god för att behöva ta del av kvinnors erfarenheter och tankeprocesser, en vill bara ha insikterna levererade till sig direkt.

Män är ju inte dumma i huvudet (bara spekulerar här, har inga egentlige belägg för denna utsaga). Män borde ju faktiskt kunna ta del av feministisk teori på samma villkor som kvinnor. Det vill säga successivt lära sig genom att delta i diskussioner, leta upp fakta, läsa, tänka själv, göra misstag och tänka om och så vidare.

Jag blir bara så provocerad av detta beteende. Om en inte bryr sig om feminism som man, okej, men att komma och LÅTSAS bry sig men ändå inte vara villig att sätta sig in på samma villkor som kvinnor är så ignorant.

Jag fick en kommentar idag som jag skulle säga är den ultimata antifeministkommentaren. Därför tänkte jag göra en liten kommentarsanalys!
Så, vad är det som händer här?

Personen börjar med att konstatera att jag har valt att se saker negativt vilket skapar osämja mellan människor. Det är en självklarhet att det är jag som skapar denna osämja genom att se negativt på saker och ting.

Personen menar också på att jag uppmuntrar till könsbaserat våld (mot män får en anta, eftersom det var män min lista var kritisk mot) och att den är fördomsfull mot heterosexuella, ungefär som om detta var likvärdigt med kvinnohat eller fördomsfullhet mot homosexuella personer. Det som händer här är att kvinnor och män och heterosexuella och homosexuella, etableras som två grupper som har likvärdig styrka i samhället. Det är liksom lika illa att vara kritisk mot heteronormen som att vara homofob. Det är lika illa att uttrycka hat mot män som kvinnohat, trots att det inte förekommer något våld mot män för att de är män. Det hela frikopplas från makt och blir istället en fråga om ”fördomar” mot olika grupper som alla anses vara lika ansvariga att inte ha.

Personen ifråga intygar att denna själv är feminist! Detta är väldigt vanligt när människor kritiserar feministiska texter som de upplever går för långt. De måste berätta att de själva är feminister. Jag antar att syftet med detta är att ge kritiken någon slags legitimitet. Personen går vidare med att uttrycka sin oro inför feminismen som rörelse. Detta ska alltså läsas som ett internkritiskt inlägg!

Sedan kommer idén om att radikalfeminismen är en sluten grupp där vi ägnar oss åt ryggdunkande. Denna idé förekommer väldigt ofta i så kallad ”kritik” av feminismen. Utgångspunkten är att det inte finns något syfte med att tala till de ”redan frälsta” utan att en ska lägga sin energi på att tala till andra människor. Detta är en av de absolut märkligaste idéerna jag vet, för det är klart att det finns ett behov av att prata även bland de ”redan frälsta”. Det är ju inte som att alla feminister har koll på allting eller tycker lika om allt. Det finns en idé om att feministiska aktivister alltid måste rikta sig till ”den stora massan”, vilket ofta ses som likställt med antifeministiska män. Vi får inte syssla med att stärka varandra, vi måste alltid vara manstillvända.

Personen försöker även etablera iden om att feminismen är elitistisk, genom att göra en åtskillnad mellan radikalfeminister och ”dödliga”. Ungefär som om inte radikalfeminister var vanliga människor. Detta är en fin gammal antifeministisk myt som handlar om att feminister skulle vara privilegierade. Feministerna ställs mot ”verklighetens folk”, och verklighetens folk lever per definition ”enligt normen”. Detta antagande problematiseras inte över huvud taget, det bara tas för givet. Att kritisk teori ofta handlar om utsatta gruppers överlevnad och kamp för ett bättre liv ignoreras.

Sedan kommer idén om att en inte får peka ut en grupp, i det här fallet män, som en fiende eftersom en i sådana fall skapar ”två läger”. Ungefär som om dessa ”två läger” inte redan fanns, i och med att samhället är konstruerat kring mäns makt över kvinnor. Det ses som ett större problem att feminister pekar ut detta än att det faktiskt existerar.

Feminister måste vara ett gott föredöme! Vi måste helt enkelt dalta med män, precis som kvinnor alltid uppmuntras till att göra. Hur detta skulle erbjuda någon slags lösning är oklart. Det är som att mäns makt liksom försvinner från ekvationen, istället handlar det som att kvinnor och män ska samarbeta. Ungefär som om vi hade likvärdiga intressen.

Sedan avslutningen där personen känner sig tvungen att återigen etablera att det enda den bryr sig om är feminismens utveckling! Personen intar någon slags förment ”neutral” position, där den å ena sidan ”är” feminist, å andra sidan främst lägger sin kraft på att kritisera andra feminister och utmåla feminister som jämställdhetens främsta fiende.

Rätt ofta hör en ju att ”både män och kvinnor upprätthåller patriarkatet”. Det är förvisso sant, men detta ska inte förväxlas med att både män och kvinnor innehar patriarkal makt och förtrycker i egenskap av detta.

Kvinnor upprätthåller patriarkatet genom att inte vara solidariska med andra kvinnor, men vad beror detta på? Troligen att de får fördelar eller slipper obehag genom att vinna mäns gillande. Ofta är det män som spelar ut kvinnor mot varandra genom att ställa dem emot varandra. Detta att det primärt skulle vara kvinnor som bidrar till detta är en lögn; män snackar oerhört mycket skit om kvinnor. Det är bara det att deras skitsnack ofta tolkas som relevant just för att de är män. Jag tänker framförallt på hur mina manliga vänner ofta har talat väldigt illa om kvinnor de har eller har haft relationer med, som också varit mina vänner, och förväntat sig att jag ska backa dem (vilket jag tyvärr också ofta har, tråkigt nog). Eller bara pratat om ur kvinnor ”är” i någon slags generell bemärkelse. Män ställer ofta kvinnor mot varandra på detta sätt, genom att prata illa om andra kvinnor och få en att inse att en måste ta avstånd från kvinnokollektivet för att vinna deras gillande.

Det är fortfarande män som tjänar mer, det är män som begår handlingar som till exempel våldtäkter och misshandlar sina partners. Det är män som exploaterar kvinnor i kärleksrelationer och drar nytta av sin överordning. Att kvinnor slåss om patriarkatets smulor är inte samma sak som att vi utövar patriarkalt förtryck. Det är män som är bärare av patriarkal makt och det är de som utövar patriarkalt förtryck. Kvinnor kan bidra till ett upprätthållande av patriarkala strukturer, men det är inte samma sak som att utöva förtryck.

Sedan ska en såklart prata om varför kvinnor beter sig illa mot varandra och hur en ska bryta det mönstret. Jag tror att nyckeln är att kvinnor måste vara med kvinnosolidariska. Kvinnor måste aktivt solidarisera sig med andra kvinnor istället för män. Min erfarenhet är att kvinnor som inte har så mycket män i sitt liv och som inte försvarar män i regel är mycket enklare att ha att göra med, de lägger mer energi på relationer kvinnor emellan och prioriterar dem som värdefulla i sig, inte för att de ska vara stöd i deras relationer med män.

Tråkigt nog så används argumentet att kvinnor upprätthåller patriarkatet sällan för att få kvinnor att sluta solidarisera sig med män, utan snarare motsatsen.