Om ”trygga rum”.

Ofta talas det inom feminismen om behovet av ”trygga rum”. Ett ”tryggt rum” verkar i mångas ögon innebära ungefär ”ett rum där jag aldrig behöver känna mig osäker, ifrågasatt eller exkluderad”. Frågan om vem som ska inkluderas och exkluderas och varför är däremot svårare.

Jag tänker såhär: samhället är inte en trygg plats, och därför kommer rum i regel inte att vara trygga. Vi kan försöka arbeta emot förtryckande strukturer i våra egna sammanhang, men att förvänta sig att nå ett färdigt resultat samtidigt som samhället fortsätter se ut som det gör är naivt. Det förvandlar politisk kamp till ett projekt som rör vissa grupper och individer som kämpar för att skapa ”trygga” och ”inkluderande” rum.

Att försöka skapa ett ”tryggt rum” genom att ta hänsyn till allas åsikter om hur saker och ting ska vara faller på sin egen omöjlighet; det kommer att uppstå konflikter. Vem ska en i sådana fall ta hänsyn till? Den som först hävdar sin otrygghet? Risken att personen som först hävdar sin otrygghet kanske inte är den mest utsatta är stor. Till exempel så kan det finnas en ovilja hos många utsatta att outa sig själva eller använda sin livshistoria för att berättiga sig.

Jag söker inte främst trygga rum, utan konstruktiva rum. Trygghet kan jag finna i mina personliga relationer, men i en politisk kontext så är det viktigaste att ta sig framåt. Jag behöver inte känna mig helt bekväm med alla människor jag ingår i ett politiskt sammanhang med.

Syftet med till exempel kvinnoseparatism är inte att alla ska känna sig trygga, för så kommer det givetvis inte vara och det är någonting vi måste inse. Även bland kvinnor är förtryckande strukturer verksamma, och vi har även personliga relationer till varandra som kan väcka känslor av otrygghet och obehag. Att någon känner obehag är inte heller ett automatiskt kvitto på att förtryck har ägt rum. Syftet är inte att alla ska vara trygga, utan att vi ska kunna hitta någon slags gemensam grund som vi kan agera politiskt utifrån.

Jag vill ta mig ifrån en situation där allting förvandlas till internpolitik, där krav inte riktas främst mot samhällets strukturer utan mot de politiska sammanhangen som sådana. Politiska sammanslutningar ska inte främst vara Goda, utan konstruktiva. Risken om vi inte ser detta är att vi ägnar oss åt internpolitisk hårklyveri snarare än progressiv kamp.

Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.

rätttillbarnLäser just nu om barnperspektiv när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket är både sorgligt och intressant. Det finns ju en slags ideologi i Sverige som bygger på ”barns rätt till båda sina föräldrar”, men som i själva verket handlar om mäns rätt till sina barn. I litteraturen jag läser så beskriver barn själva hur de har bemötts av utredare på socialtjänsten, och vissa upplever att de har blivit pressade till umgänge med fadern trots att de själva sagt att de inte vill.

Det finns en slags generell ideologi att barn på något sätt skulle behöva ha en pappa i sitt liv, och att detta behov är så starkt att det är viktigare än barnets behov av skydd från en individ som är bevisligen våldsam och som barnet uttryckligen inte vill ha någon kontakt med. Pappan som idé blir viktigare än den faktiska relation som barnet har med sin faktiska pappa.

En annan intressant aspekt är att ingen tvingar frånvarande pappor till umgänge med sina barn. En kan ju tydligen inte tvinga vuxna till saker, men att tvinga barn till saker de inte vill är tydligen helt acceptabelt. Det handlar, som alltid, om mäns rättigheter. Om pappan vill ha kontakt med barnet så ska han få det, vill han inte det så ska även detta respekteras. Vad barnet vill och behöver är aldrig det centrala, det centrala är vad pappan anser sig ha rätt till.

Feminister anklagas ju ibland av antifeminister för att skada pojkar genom att uttrycka manshat, men det som fäder utsätter sina söner för när de misshandlar dem eller deras mödrar hamnar sällan i fokus. Kanske för att antifeminister inte bryr sig särskilt mycket om pojkars rättigheter utan om vuxna mäns rättigheter. I det feministiska perspektivet finns det ju ofta ett tydligt barnfokus, då vi är väl medvetna om att mäns makt, framförallt i familjen, inte bara drabbar kvinnor utan även barn hårt.

Det skadar barn att växa upp i hierarkiska kärnfamiljer, där de får se mäns dagliga utövande av makt över kvinnor också ofta även används som ett verktyg i detta maktutövande, inte sällan även efter föräldrarnas separation. Män upprätthåller sin kontroll över kvinnor med hjälp av barnen, både under pågående relation där kvinnan ofta tvekar inför att lämna situationen eftersom det kan göra det svårare för henne att skydda barnet från mannens våld, men också efteråt genom utdragna vårdnadstvister, att vägra skriva under papper för att barnet ska få stöd eller att använda barnet som budbärare. Detta är såklart en djupt destruktiv situation för barnet.

Att kämpa för kvinnors rättigheter är även kampen för barns, och således även pojkars, rättigheter. Pojkars rättighet att få växa upp i ett hem fritt från våld och förtryck, att slippa användas som en spelpjäs i fäders utövande av makt och kontroll över kvinnor. Detta rättighet är så mycket viktigare än vuxna mäns rätt att få tillgång till sina barn.

Att vilja ha det serverat.

enriktigtillgångMän har någon idé om att de är helt oumbärliga för feministisk kamp och att feminister således måste lägga all sin kraft på dem. Tråkigt nog så gör många feminister också detta, till exempel genom att skriva guider till manliga feminister (har gjort det själv, gud förbjude), eller genom att pedagogiskt förklara en massa helt grundläggande feministiska begrepp för män så fort de ber om det. För om en man visar minsta lilla intresse så ska han såklart tillgodoses i detta.

Det verkar som att män ofta vill ha någon slags genväg till att bli en Bra Manlig Feminist, till att bli Godkänd. Problemet jag ser med detta är att män tror att det liksom finns en slutpunkt för dem personligen, en punkt där de är Bra Manliga Feminister. Som kvinna vet en såklart att det inte spelar någon roll hur bra en än är som kvinna eller som feminist, en kommer likförbannat att utsättas för patriarkalt förtryck.

Ofta när jag skriver om feminism så vill män att budskapet ska anpassas efter dem. De vill veta; ”hur ska jag SOM MAN göra för att gå fri från skuld”. De vill ha en handlingsplan som ska ha ett tydlig slutmål, så att de vet när de är klara och inte behöver anstränga sig mer. Helt enkelt; de vill känna sig duktiga. Detta provocerar mig eftersom feminism för mig är en daglig kamp, ett ständigt utvecklande av teori och metoder. Jag ser liksom inget slut på kampen, jag ser bara att jag måste kämpa för att jag och mina medsystrar ska få ett värdigare liv.

Jag tänker mig att den bästa ingången för män i feminismen är att faktiskt läsa det som kvinnor skriver för kvinnor. En väldigt tydlig del av mansrollen är ju just den eviga förväntan om att bli daltad med av olika kvinnor i ens omgivning, att en vill ha alla budskap individanpassade. Detta tänker jag handlar om att en i grunden inte ha någon större lust att faktiskt känna empati inför kvinnors situation. En anser sig helt enkelt vara lite för god för att behöva ta del av kvinnors erfarenheter och tankeprocesser, en vill bara ha insikterna levererade till sig direkt.

Män är ju inte dumma i huvudet (bara spekulerar här, har inga egentlige belägg för denna utsaga). Män borde ju faktiskt kunna ta del av feministisk teori på samma villkor som kvinnor. Det vill säga successivt lära sig genom att delta i diskussioner, leta upp fakta, läsa, tänka själv, göra misstag och tänka om och så vidare.

Jag blir bara så provocerad av detta beteende. Om en inte bryr sig om feminism som man, okej, men att komma och LÅTSAS bry sig men ändå inte vara villig att sätta sig in på samma villkor som kvinnor är så ignorant.

Den perfekta antifeministkommentaren.

Jag fick en kommentar idag som jag skulle säga är den ultimata antifeministkommentaren. Därför tänkte jag göra en liten kommentarsanalys!
anneSå, vad är det som händer här?

Personen börjar med att konstatera att jag har valt att se saker negativt vilket skapar osämja mellan människor. Det är en självklarhet att det är jag som skapar denna osämja genom att se negativt på saker och ting.

Personen menar också på att jag uppmuntrar till könsbaserat våld (mot män får en anta, eftersom det var män min lista var kritisk mot) och att den är fördomsfull mot heterosexuella, ungefär som om detta var likvärdigt med kvinnohat eller fördomsfullhet mot homosexuella personer. Det som händer här är att kvinnor och män och heterosexuella och homosexuella, etableras som två grupper som har likvärdig styrka i samhället. Det är liksom lika illa att vara kritisk mot heteronormen som att vara homofob. Det är lika illa att uttrycka hat mot män som kvinnohat, trots att det inte förekommer något våld mot män för att de är män. Det hela frikopplas från makt och blir istället en fråga om ”fördomar” mot olika grupper som alla anses vara lika ansvariga att inte ha.

Personen ifråga intygar att denna själv är feminist! Detta är väldigt vanligt när människor kritiserar feministiska texter som de upplever går för långt. De måste berätta att de själva är feminister. Jag antar att syftet med detta är att ge kritiken någon slags legitimitet. Personen går vidare med att uttrycka sin oro inför feminismen som rörelse. Detta ska alltså läsas som ett internkritiskt inlägg!

 

anne2

Sedan kommer idén om att radikalfeminismen är en sluten grupp där vi ägnar oss åt ryggdunkande. Denna idé förekommer väldigt ofta i så kallad ”kritik” av feminismen. Utgångspunkten är att det inte finns något syfte med att tala till de ”redan frälsta” utan att en ska lägga sin energi på att tala till andra människor. Detta är en av de absolut märkligaste idéerna jag vet, för det är klart att det finns ett behov av att prata även bland de ”redan frälsta”. Det är ju inte som att alla feminister har koll på allting eller tycker lika om allt. Det finns en idé om att feministiska aktivister alltid måste rikta sig till ”den stora massan”, vilket ofta ses som likställt med antifeministiska män. Vi får inte syssla med att stärka varandra, vi måste alltid vara manstillvända.

dumåsteanpassadigPersonen försöker även etablera iden om att feminismen är elitistisk, genom att göra en åtskillnad mellan radikalfeminister och ”dödliga”. Ungefär som om inte radikalfeminister var vanliga människor. Detta är en fin gammal antifeministisk myt som handlar om att feminister skulle vara privilegierade. Feministerna ställs mot ”verklighetens folk”, och verklighetens folk lever per definition ”enligt normen”. Detta antagande problematiseras inte över huvud taget, det bara tas för givet. Att kritisk teori ofta handlar om utsatta gruppers överlevnad och kamp för ett bättre liv ignoreras.

Sedan kommer idén om att en inte får peka ut en grupp, i det här fallet män, som en fiende eftersom en i sådana fall skapar ”två läger”. Ungefär som om dessa ”två läger” inte redan fanns, i och med att samhället är konstruerat kring mäns makt över kvinnor. Det ses som ett större problem att feminister pekar ut detta än att det faktiskt existerar.

Feminister måste vara ett gott föredöme! Vi måste helt enkelt dalta med män, precis som kvinnor alltid uppmuntras till att göra. Hur detta skulle erbjuda någon slags lösning är oklart. Det är som att mäns makt liksom försvinner från ekvationen, istället handlar det som att kvinnor och män ska samarbeta. Ungefär som om vi hade likvärdiga intressen.

anne3Sedan avslutningen där personen känner sig tvungen att återigen etablera att det enda den bryr sig om är feminismens utveckling! Personen intar någon slags förment ”neutral” position, där den å ena sidan ”är” feminist, å andra sidan främst lägger sin kraft på att kritisera andra feminister och utmåla feminister som jämställdhetens främsta fiende.daddysgirl2

Om produktiv makt och identitet.

När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.

Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.

Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.

Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.

Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.

Om att ”kvinnor upprätthåller patriarkatet”.

jämställdhetsproblemetRätt ofta hör en ju att ”både män och kvinnor upprätthåller patriarkatet”. Det är förvisso sant, men detta ska inte förväxlas med att både män och kvinnor innehar patriarkal makt och förtrycker i egenskap av detta.

Kvinnor upprätthåller patriarkatet genom att inte vara solidariska med andra kvinnor, men vad beror detta på? Troligen att de får fördelar eller slipper obehag genom att vinna mäns gillande. Ofta är det män som spelar ut kvinnor mot varandra genom att ställa dem emot varandra. Detta att det primärt skulle vara kvinnor som bidrar till detta är en lögn; män snackar oerhört mycket skit om kvinnor. Det är bara det att deras skitsnack ofta tolkas som relevant just för att de är män. Jag tänker framförallt på hur mina manliga vänner ofta har talat väldigt illa om kvinnor de har eller har haft relationer med, som också varit mina vänner, och förväntat sig att jag ska backa dem (vilket jag tyvärr också ofta har, tråkigt nog). Eller bara pratat om ur kvinnor ”är” i någon slags generell bemärkelse. Män ställer ofta kvinnor mot varandra på detta sätt, genom att prata illa om andra kvinnor och få en att inse att en måste ta avstånd från kvinnokollektivet för att vinna deras gillande.

Det är fortfarande män som tjänar mer, det är män som begår handlingar som till exempel våldtäkter och misshandlar sina partners. Det är män som exploaterar kvinnor i kärleksrelationer och drar nytta av sin överordning. Att kvinnor slåss om patriarkatets smulor är inte samma sak som att vi utövar patriarkalt förtryck. Det är män som är bärare av patriarkal makt och det är de som utövar patriarkalt förtryck. Kvinnor kan bidra till ett upprätthållande av patriarkala strukturer, men det är inte samma sak som att utöva förtryck.

Sedan ska en såklart prata om varför kvinnor beter sig illa mot varandra och hur en ska bryta det mönstret. Jag tror att nyckeln är att kvinnor måste vara med kvinnosolidariska. Kvinnor måste aktivt solidarisera sig med andra kvinnor istället för män. Min erfarenhet är att kvinnor som inte har så mycket män i sitt liv och som inte försvarar män i regel är mycket enklare att ha att göra med, de lägger mer energi på relationer kvinnor emellan och prioriterar dem som värdefulla i sig, inte för att de ska vara stöd i deras relationer med män.

Tråkigt nog så används argumentet att kvinnor upprätthåller patriarkatet sällan för att få kvinnor att sluta solidarisera sig med män, utan snarare motsatsen.

Tjejpizzemyten.

tjejpizzaEtt återkommande tema i kritiken som riktas mot mig är att jag skriver om oviktiga saker. Typ att jag skulle bry mig mer om representationen av Zlatans reklamfilm eller ”tjejpizzor” än ”viktiga” frågor (autentiska anklagelser). Problemet är väl att jag varken skrivit om tjejpizzor eller representationen i någon Zlatan-video. För det mesta skriver jag om frågor såsom arbetsdelning i relationer, sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor. Det är kanske inte de absolut viktigaste frågorna, men nog är det allvarliga samhällsproblem att kvinnor gör mer arbete än män, att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, sexuellt våld och våld i nära relationer.

Misstänker att det dessa personer egentligen är ute efter är att en ska beskriva kvinnoförtryck som något som inte har med dem att göra. Först när en pratar om kvinnoförtryck som någon annan utövar och som drabbar någon annan kan de tänka sig att erkänna det som viktigt, för då innebär det ju inte att de själva måste förändra något. Därför hålls den så kallade tjejpizzemyten vid liv, för att en ska kunna avskriva allting relevant feminister har att säga som oviktigt.

Kravet på att vara lycklig.

bekräftelseJag funderar ibland på vad det är som gör relationer med män så jävla svårt. Jag tänker på det som Simone de Beauvoir skriver att kvinnan alltid definieras som den Andra, att det som gör en till kvinna alltid ses som avvikande i relation till mannen. Mannen är norm, han är människa. Även män som har varit feministisk insatta och haft någon slags grundläggande teoretisk förståelse för vad det innebär att vara kvinna har inte kunnat relatera direkt till min erfarenhet, av förklarliga skäl. Problemet är snarare deras oförmåga att acceptera att det är någonting de varken förstår eller kan styra över. Deras oförmåga att acceptera att det helt enkelt är så världen ser ut, att det inte finns något specifikt de kan göra för att ”befria” mig från det.

Jag tror att jag ofta har känt att män förväntar sig att jag liksom ska komma över min position eller läka från att vara kvinna. När jag har pratat om vad det innebär för mig har de liksom velat lösa det. Jag tänker att det hänger ihop med att män lär sig att de är allsmäktiga, och framförallt att de har kontroll över kvinnors liv. Män lär sig att de, om de är ”snälla”, ska vara det som fyller ens liv med mening och gör ens existens uthärdlig. Vad de inte inser är att det är just denna utelämnade position som i sig utgör problemet. Att vara utelämnad är förtryck, oavsett om den en är utelämnad till är ”snäll” eller inte.

När jag var liten tänkte jag att om jag bara hittade en pojkvän skulle jag bli lycklig. Jag är knappast ensam om denna erfarenhet, och det är inte heller konstigt att jag drog den slutsatsen med tanke på dem omgivande samhällets värderingar som hela tiden prackades på mig. Alla romantiska disneyfilmer där kvinnors liv definieras av att en man kommer och räddar dem. Den snälla mannen är lösningen på alla problem en erfar. Även män lär ju internalisera den här bilden av sig själva, att de ska vara en lösning på kvinnors problem. Att deras kärlek och erkännande ska upphäva lidandet det medför att vara kvinna i ett patriarkat.

I en av mina relationer så försökte min partner ”trösta” mig genom att lova mig att han skulle utgöra någon slags lösning på patriarkatet. När jag pratade om mina villkor som kvinna så intygade han att han inte ville delta i upprätthållandet av dem. Problemet med detta är att en fortfarande lär sig att se sin egen livssituation som avhängig en specifik man och hans goda vilja. Det handlar om att hitta en Bra Man som kan tänka sig att behandla en med någon slags grundläggande respekt, och då förväntas en bli lycklig. Jag antar att män njuter nog av den makt detta ger dem, trots att det är omedvetet. Att kunna framstå som Den Bra Mannen, som en lösning på patriarkatet, måste vara tillfredsställande. Att faktiskt tro sig kunna utgöra en lösning. När jag har varit olycklig trots hans löften om evig kärlek har jag känt skuld, som om det var min skyldighet att vara lycklig för hans skull. Att det liksom är mitt fel att jag inte bara kan öppna upp och ta emot den gåva som hans kärlek förväntas utgöra. Att det är mitt fel att jag fortsätter vara olycklig trots allt.

För mig är det viktigt att min situation som kvinna erkänns och tas i beaktning, men inte utifrån en utgångspunkt att den ska ”lösas” av någon utomstående part. Framförallt inte av en man, ty detta skapar bara en än djupare utsatthet och beroende som i slutänden bara är destruktiv. Det är bara en del av mina livsvillkor och det är viktigt att det finns förståelse för det. Därför blir det svårt att ha relationer med män, för de kan inte relatera till denna erfarenhet. Deras sätt att hantera den är att vilja lösa den, snarare än att acceptera och bära den på samma sätt som jag tvingats göra. Istället för att få förståelse för min situation blir jag bara konfronterad med deras hopplösa försök att lösa den, och sedan deras resignation inför den.

Minnen från en relation.

Minnen från en relation:

  1. Hur han deltog i och uppmuntrade sexistiskt skämtande bland sina vänner. I detta gäng ingick även kvinnor, och det var vanligt att när de tog till orda så tystades de med olika former av ”skämt” som anspelade på att kvinnor minsann ska vara tysta/göra en macka eller något liknande. Detta var ju okej eftersom det bara var skämt från deras sida. De var ju inte sexister, de bara skämtade om att de var sexister. Fast de skämtade om det typ hela tiden så slutresultatet blev ju ändå att kvinnor inte vågade yttra sig.
  2. Hur han tyckte att det var fel att föräldrar till små barn var ute med sina barn i offentligheten eftersom de minsann skulle vara hemma och fokusera på barnen och inte prata med andra föräldrar eller störa honom. Jag förklarade att detta var en sexistisk hållning eftersom det främst skulle drabba mammor. Han fattade väl till slut och la sig men gav mig inte någon form av erkännande utan fick mig att känna mig jobbig som hade argumenterat emot.
  3. Hur han i samband med en offentlig våldtäktshistoria genast tog den förövaren i försvar och spred en massa skitsnack om att kvinnan som anmält honom var en rabiat manshatande feminist. När jag konfronterade honom med detta och frågade vad hans källa var så hade han såklart ingen. Lustigt, med tanke på hur viktigt det var för honom med källor på allting jag sa.
  4. När han blev sur för att jag hade en facebookbild när jag satt i knäet på en kille för att ”folk kunde tro att jag var en slampa”. Att jag reagerade med en blandning av ilska och förtjusning över att han var svartsjuk.
  5. Hur han tyckte att både porr och prostitution var två helt rimliga saker och ofta pratade om sex som en vara.