misshandel – Fanny Åström

Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.

Läser just nu om barnperspektiv när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket är både sorgligt och intressant. Det finns ju en slags ideologi i Sverige som bygger på ”barns rätt till båda sina föräldrar”, men som i själva verket handlar om mäns rätt till sina barn. I litteraturen jag läser så beskriver barn själva hur de har bemötts av utredare på socialtjänsten, och vissa upplever att de har blivit pressade till umgänge med fadern trots att de själva sagt att de inte vill.

Det finns en slags generell ideologi att barn på något sätt skulle behöva ha en pappa i sitt liv, och att detta behov är så starkt att det är viktigare än barnets behov av skydd från en individ som är bevisligen våldsam och som barnet uttryckligen inte vill ha någon kontakt med. Pappan som idé blir viktigare än den faktiska relation som barnet har med sin faktiska pappa.

En annan intressant aspekt är att ingen tvingar frånvarande pappor till umgänge med sina barn. En kan ju tydligen inte tvinga vuxna till saker, men att tvinga barn till saker de inte vill är tydligen helt acceptabelt. Det handlar, som alltid, om mäns rättigheter. Om pappan vill ha kontakt med barnet så ska han få det, vill han inte det så ska även detta respekteras. Vad barnet vill och behöver är aldrig det centrala, det centrala är vad pappan anser sig ha rätt till.

Feminister anklagas ju ibland av antifeminister för att skada pojkar genom att uttrycka manshat, men det som fäder utsätter sina söner för när de misshandlar dem eller deras mödrar hamnar sällan i fokus. Kanske för att antifeminister inte bryr sig särskilt mycket om pojkars rättigheter utan om vuxna mäns rättigheter. I det feministiska perspektivet finns det ju ofta ett tydligt barnfokus, då vi är väl medvetna om att mäns makt, framförallt i familjen, inte bara drabbar kvinnor utan även barn hårt.

Det skadar barn att växa upp i hierarkiska kärnfamiljer, där de får se mäns dagliga utövande av makt över kvinnor också ofta även används som ett verktyg i detta maktutövande, inte sällan även efter föräldrarnas separation. Män upprätthåller sin kontroll över kvinnor med hjälp av barnen, både under pågående relation där kvinnan ofta tvekar inför att lämna situationen eftersom det kan göra det svårare för henne att skydda barnet från mannens våld, men också efteråt genom utdragna vårdnadstvister, att vägra skriva under papper för att barnet ska få stöd eller att använda barnet som budbärare. Detta är såklart en djupt destruktiv situation för barnet.

Att kämpa för kvinnors rättigheter är även kampen för barns, och således även pojkars, rättigheter. Pojkars rättighet att få växa upp i ett hem fritt från våld och förtryck, att slippa användas som en spelpjäs i fäders utövande av makt och kontroll över kvinnor. Detta rättighet är så mycket viktigare än vuxna mäns rätt att få tillgång till sina barn.

Vad menas när en säger ”avskaffa” mäns våld?

Jag hade en kort diskussion om varför en säger ”avskaffa” mäns våld och inte typ ”stoppa” eller liknande. Jag tänker att det handlar om vilken analys en har. När en säger ”stoppa” så låter det som att våldet är något som kommer utifrån, något slags misstag som ska stoppas och rättas till. När vi säger ”avskaffa” för det istället tankarna till interna förändringar.

Typ såhär:

Dessa faktorer är samhälleliga.

Först har vi det sociala och ekonomiska beroendet. Många kvinnor är också materiellt beroende av män, inte bara för att han har mer tillgångar utan för att en har gemensamma resurser, typ en lägenhet tillsammans eller så. Detta gör att det blir väldigt omständligt att lämna en relation. En kan också ha juridiska band, till exempel i form av barn, som försvårar situationen. Eftersom män konsekvent tas på större allvar i samhället så är det sannolikt att utfallet kommer vara till kvinnans nackdel.

En blir i regel också socialt beroende i en misshandelsrelation. Kvinnor är i regel socialt beroende av män redan som det är, eftersom kvinnor får sin samhälleliga bekräftelse genom män. Eftersom en isoleras socialt så blir förövaren den viktigaste, ibland den enda, referenspersonen i ens liv. Det kan kännas som att det är den enda människan som finns i hela världen. Utan den människan så faller allt. Eftersom en blivit såpass nedbruten så vet en helt enkelt inte hur en ska kunna existera utan denna människa.

Det kan finnas en rädsla för att förövaren ska sprida ut rykten om en och så vidare. Det är inte konstigt om en blir paranoid av att isoleras från andra, och ha en misshandlare som intalar en att en är värdelös som viktigaste eller enda umgänge. Det är inte ovanligt att förövaren säger saker som att ”jag är den enda som står ut med dig” och liknande.

Sedan har vi isoleringen som gör att våldet kan äga rum utan att människor i närheten märker. I detta samhälle så anses det helt normalt att en i princip bara umgås med sin partner och/eller familj, att en gör allting tillsammans med partnern och så vidare. Det så kallade ”privatlivet” är en del av detta; även om det märks att allt inte står rätt till så görs inget eftersom människor har lärt sig att en inte ska lägga sig i andra pars/familjer ”konflikter” eller ”gräl”.

Till sist har vi skulden och skammen som hamnar på offret. Den som till slut lämnar kan bli skuldbelagd för att denne inte lämnat relationen tidigare, eller för att denne hamnade i relationen från första början. Detta gör det ännu svårare att ta steget, eftersom en inte upplever att en har omgivningens stöd. Ofta får offret också höra att det inte är ens fel att två träter och liknande.

Så när det talas om att ”mansrollen” ska förändra, att män ska ”lära sig” att bli mindre våldsamma eller liknande gör en det onödigt komplicerat för sig. En sådan lösning kräver ju att alla individuella män förbättrar sig, vilket inte är särskilt sannolikt då de sällan bestraffas för sina övertramp. Om vi istället organiserade samhället på ett sätt som gjorde kvinnor mindre materiellt och socialt beroende, som inte byggde på isolation och där omgivningen inte skuldbelade kvinnan så skulle det inte vara et problem om enskilda män betedde sig illa. Det skulle helt enkelt inte kunna gå så långt.

När en pratar om att förändra ”mansrollen” så är det egentligen en undanmanöver för att slippa diskutera det egentliga problemet, nämligen mäns makt. Att vilja ha en förändring av mansrollen handlar om att acceptera patriarkatet som system, men att kräva att förtryckarna ska vara ”snällare”. Det är helt enkelt reformism, att göra livet lie mer uthärdligt i ett kasst system. Visst har det sitt värde, men det kan inte vara ett slutmål för feministisk kamp.

Därför är ordet ”avskaffa” relevant i frågan, för att det inte handlar om enskilda män som ska ”stoppas” utan om strukturer som måste förändras. Sedan kan väl enskilda män vara kräk om de nu känner för det, det viktiga är att kvinnor slipper vara utelämnade till deras välvilja.

Varför går hon?

Ofta så får kvinnor som varit i destruktiva relationer frågan om varför de inte gick. Jag måste säga att jag verkligen beundrar de kvinnor som lyckas lämna misshandelsrelationer, det är något som är väldigt väldigt svårt att göra. Stundtals förundras jag över att det finns kvinnor som faktiskt lyckas med detta, ibland trots att de måste gömma sig på skyddade boenden, byta identitet och liknande. Det är verkligen imponerande att någon lyckas ta sig igenom den här processen.

När jag träffar kvinnor som berättar om sina destruktiva relationer frågar jag aldrig varför de inte gick, för det förstår jag så väl. Däremot frågar jag ofta; varför gick du? Vad var det som gav dig styrkan och insikten att lyckas lämna relationen? Vad hade du för stöd i andra omkring dig? Vad fanns det för förutsättningar för dig?

För det är ju det som är intressant. Det är ju genom att lära oss mer om vad som kan få kvinnor att faktiskt lämna destruktiva relationer som vi kan lära oss hur vi ska jobba med de här frågorna. Skit i allt jävla skuldbeläggande av de som inte lämnar eller lämnar för sent, fokusera istället på det som kan ge oss styrka.

Att lämna en destruktiv relation är oerhört starkt, och det är detta vi borde fokusera på. Hur fantastiskt det är att så många kvinnor faktiskt lyckas ta sig ut, sluta kräla runt i skiten och bygga upp sig själva igen, och hur viktigt det är att vi finns där och tar emot när hon väl tar det där beslutet att gå. Vad ska inte skuldbelägga för att det är för sent, utan vara glada och gratulera för att det äntligen är över och för att hon kommer att må så mycket bättre utan honom.

Det är inte extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad.

Jag vill dela med mig av denna nyhet från Nätverket linje 17, som jag hoppas att ni hjälper till att sprida:

En kvinna misshandlades av nazister under en joggingtur på Nytorpsgärde under lördagen. All kärlek och styrka till vår syster och hennes familj Vi behöver hjälpas åt att hålla våra områden trygga för alla människor. Att organisera och gå natt/kvällsvandringar är något vi alla kan göra där vi bor. Gå gärna tillsammans, ta med dig något att skrapa lyktstolpar med, fördela gärna kvällarna så att folk är ute så mycket som möjligt! Var försiktig och ha gärna en plan för hur olika tänkbara situationer ska hanteras.
Gatorna tillhör oss alla,
när nazisterna och rasisterna är borta vilar vi!

Detta är alltså samma nätverk som anordnade den stora demonstrationen i Kärrtorp för några veckor sedan, med anledning av att deras demonstration blivit attackerad av nazister en vecka tidigare. Den demonstrationen samlade 18 000 personer som tydligt tog ställning mot nazism, men nazisterna fortsätter att klottra ner linje 17 med hakkors och tydligen också trakassera de som bor där. Uppenbarligen tas detta inte på allvar eftersom det får fortgå utan att till exempel polisen tar till några åtgärder emot det (mig veterligen i alla fall, de verkar inte direkt göra en stor sak av det).

Inte heller från regeringen har det hörts något uttalande om det hela, förutom Reinfeldts svada om att det inte utgör ett problem efter om ”tredje part” inte drabbas, som om de som engagerar sig politiskt i dessa frågor, de barn som var med på demonstrationen som attackerades, de gymnasieelever som tvingas se sin skola nedklottrad med hakkors eller de som känner rädsla inför att röra sig i det offentliga rummet, var värda att ta hänsyn till.

Problemet anses, som alltid, vara att ”vänsterextremister” försvarar rätten till staden, alla människors lika värde och så vidare, inte att det uppenbarligen finns människor som går in för att göra det offentliga rummet osäkert, trakassera de som befinner sig där och ta sig ensamrätt till det.

Jag tycker inte att det är extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad av nazister eller att vilja slippa se sitt område nedklottrat av hatsymboler. Det handlar om att kunna känna sig trygg, att ha lika rätt till det offentliga rummet som andra, och detta äventyras av detta fåtal personer som sprider skräck.

Faran med moralrelativism.

Emanuel berättade om en asfräsch grej som hände på internet. Reddit är en hemsida där människor delar med sig av och kommenterar länkar. Man kan skapa olika subreddits där bara specifika ämnen avhandlas, som feminism eller ateism eller internethumor.

Tydligen så finns det en subreddit för män som slår kvinnor. De delar med sig av videos som föreställer kvinnomisshandel etc. Jag har själv inte varit inne där, men Emanuel hade det. Han trodde dock att det rörde sig om troll.

Detta är såklart vidrigt i sig men det kommer alltid att finnas människor som går helt utanför gränsen. Vad som däremot är skrämmande på riktigt är hur många som intar attityden att detta är ”samma sak” som att ha en subreddit för till exempel knark och att man därför inte kan avlägsna det hela. Knark är ju också olagligt liksom, och vem säger att kvinnomisshandel är mer fel? Tydligen var det många som hade intagit denna ståndpunkt.

Detta är riktigt skrämmande tycker jag. Hur kan man ens jämföra narkotika med att slå en annan människa? Båda sakerna är olagliga och potentiellt en fara för samhället, ja, men det är för helvete inte ens jämförbara grejer.

”Varför då?” kanske någon undrar. Jamen för helvete, alla personer med normal förmåga till empati fattar väl att det inte är samma sak. Det är bara sådana där jävla moralrelativister som låtsas att de inte begriper. Fan vad trött jag blir på den typen av människor som verkligen måste sätta sig på tvären precis hela tiden med sina världsfrånvända invändningar.

Herregud, jag blir galen.

Såhär bedrövad var Emanuel när han berättade om den här saken.

Importfruar.

Det är jättetråkigt att så kallade importfruar blir misshandlade och hållna i hemmet. Det borde vara praxis att de blir upplysta om sina rättigheter när de kommer in till landet.

Men jag vågar ändå påstå att de flesta gör ett uppköp när det kommer till jämställdheten. Svenska män är sjukt jämställda (eller kuvade som Patria skulle tycka). Till och med horor märker det; kvinnor som kommer till Sverige för att prostituera sig är ofta av åsikten att svenska män är mer artiga och liksom lättare att ha att göra med.

Det finns ju en anledning till att asiatiska fruar är så kuvade och det är inte att det ligger i deras blod, utan att samhället de lever i är extremt patriarkalt. Så det är inte som om de skulle ha levt i någon slags jämställdhetsdröm om de inte gift sig med en svensk man.

Därför kan det göra mig lite irriterad med alla som ska komma och klaga på fruimporten ur en jämställdhetssynvinkel, för ur det perspektivet så är dte inte synd om de flesta importfruarna. De kanske får en mer grisig man än vad en genomsnittlig svensk tjej har, men de får i alla fall lämna ett land där man kan köpa skolflickors använda trosor ur godisautomaterna (har hört att man gör detta i Japan). När det gäller Thailändskorna så tror jag att det är vanligt att de är ”eskortflickor” och då har de nog en bättre chans till ett värdigt liv i Sverige.

Vem är det egentligen man ska bry sig om i den här röran? Om någon så är det väl den faktiska kvinnan och hon får det nog i majoriteten av fall bättre, det tror jag verkligen. Och om man nu vill försäkra sig om något annat så kan väl sätta alla på SFI så att de har någon slags myndighetskontakt.