Om att känna sig pressad till frisläppthet.

Fick den här kommentaren angående 50 Shades of Gray och att ha olika former av experimentellt sex, och hur även det kan vara någonting som en känner sig pressad till på grund av patriarkala strukturer.

Har en väldigt jobbig relation till mig själv i och med att mitt ex var den typen av man som tjatade till sig sex. Har nu i efterhand tänkt på hur mycket man har pressats till för ”men du vet ju inte om du kommer gilla det om du aldrig har prövat” eller ”men vad tråkig du är” eller ”det är ingen big deal, ALLA gör det!” och det värsta av alla ”Men du kan väl testa det en gång i alla fall och om du inte gillar det så gör vi det aldrig mer”. När man sedan har gjort det är skadan redan skedd liksom, man har redan kuvats till att göra något man inte var intresserad av och då har liksom en spärr släppt och självskadandet har redan börjat, på samma sätt så får man höra typ ”men du klarade ju av det förra gången, vad är annorlunda den här gången?” och då är man ju helt fast, det går inte ta sig ur den argumentationen och man bara dras in djupare och djupare!

Och för att göra det värre så har jag så sjukt många ”sexpositiva” kvinnor i min närhet som inte tycker man ska skamma andras sexualitet, men som själva gärna basunerar ut hur tråkiga ”oäventyrliga” kvinnor (för ja, de skuldbelägger bara andra kvinnor, män som bara gillar missionären får gå fria utan några pekpinnar om hur tråkiga de är) är som bara har kuken-i-fittan sex och vilka moralister de är och så vidare. Jag förstår liksom inte hur folk på allvar kan tro att det finns någon slags ”fri sexualitet” i ett patriarkat, ingen är ju fri från normer och förtryck, så varför skulle vi vara det ”mellan lakanen”?

Ritade denna bild:

bdsmJag har själv både påverkats av och uttryckt den här typen av värderingar kring sex. Typ att en minsann ska ”pröva” det ena och det andra för annars kan en inte veta hur det känns. Att detta ”prövande” alltid ska ske på mannens initiativ och att det alltid är jag som kvinna som måste ”offra” mig på olika sätt.

Att vara en kvinna som ”ställer upp”på olika saker ger status. Och att ”ställa upp” är ju att ”samtycka” i någon mening. Frågan är ju på vilka premisser detta ”samtycke” äger rum. Det handlar ju en en situation där en som kvinna vill ha mäns godkännande och bekräftelse och att en på grund av detta gör saker en kanske inte hade velat annars.

Kanske vill en vara en ”skön tjej”:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framför­allt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Att som kvinna värna sina gränser är ju såklart besvärligt för män. Men de vill inte heller att det ska vara alltför uppenbart att en ”ställer upp”, utan det måste paketeras i ”skön tjej”-förpackningen. Det måste handlar om att vilja ”testa nya saker” och så vidare. Det måste handla om att lära sig uppskatta, eller i alla fall låtsas uppskatta, att män gör lite som de vill med ens kropp.

Det finns en slags idé om den frigjorda kvinnan som är en kvinna som verkligen tycker om att ha heterosex, och gärna utanför normen. Detta ideal hyllas av feminister, kvinnan som ”vet vad hon vill” (att ha sex med män) och inte skäms för det. Hon ska inte blanda in några känslor och förväntningar i det hela utan helt enkelt bara tycka om att knulla. Men om en däremot uttrycker att en absolut inte vill ha sex, eller att en inte vill ha sex på det sättet, eller att en inte vill ha sex med män, då är det plötsligt inte så fint att ”veta vad en vill” längre. Kanske ”respekteras” det men det hyllas knappast som frigjort.

Att andra kvinnor bidrar till detta r inte så konstigt, de vill väl själva framstå som frigjorde och enkla att ha att göra med.

Varför kan jag inte bara nöja mig?

nöjamigI relationer har jag ofta uppfattat att jag velat ha mer än vad som getts som ett problem. Att jag inte har kunnat ”nöja mig” med det som erbjudits mig utan gått omkring och begärt mer av livet och av min relation.

Jag tänker att det är en slags skam i detta som kvinna, eftersom en samtidigt har lärt sig att en vackert ska nöja sig med det som erbjuds och utgår från att en får det som en gjort sig förtjänt av. Speciellt i relationer med män, där de har ett tolkningsföreträde gällande att definiera relationen och en själv i den. Det är de som har en rätt att definiera vad en är värd, själv har en inte rätt att begära mer.

Så känslan av att inte vara tillfreds i relationen kommer tillsammans med en resignation. En tänker att en skulle vilja ha mer, men samtidigt kan en inte göra någonting för att få det en vill ha. Det enda en kan göra är att försöka vara mannen till lags i hopp om att han ska tycka att en förtjänar kärlek. Men givetvis är det inte så det fungerar; grejen är ju inte att en inte förtjänar kärlek utan att den andra parten helt enkelt inte vill anstränga sig mer en nödvändigt. Det skulle ju innebära en förlust av makt, och det vill de ju såklart inte.

Att begära mer av någon som befinner sig i ett överläge har jag upplevt som förnedrande. Då har det varit som att jag varit utelämnad till dem på ett väldigt tydligt sätt. Jag har uppfattat det som att jag har velat ha mer än vad de tyckt jag varit värd, och jag har tänkt att deras uppfattning om vad jag är värd är den som räknas.

Jag tänker mig att det är så i alla relationer att en har olika behov i olika perioder, och så kan det få vara. Det som blir jobbigt är när det alltid är samma maktdynamik, och när det så att säga etableras att den ena parten alltid vill ha mer än vad den andra vill ge. Om en istället är tydlig från båda håll med att en värderar varandra och vill jobba på relationen men har olika behov som en behöver ta hänsyn till. Jag tänker att det är viktigt att markera att brist på ork eller lust vid ett givet tillfälle handlar om någon slags brist på intresse för relationen som sådan.

Män vill att allt ska handla om dem.

För några dagar sedan stod följande att läsa i min flashbacktråd:

nödslaktKul! Twittrade ut denna i alla fall.

Några dagar senare är det någon i tråden som påpekar att jag twittrat om detta och ba ”ja detta är väl hennes enda nöje i livet”.

Det är så himla intressant vilken bild män har av kvinnor och deras egen betydelse i ens liv. Om jag hade tyckt det var kul att bli utsatt för hot om våld av olika män hade jag troligen umgåtts mer med män än jag gör idag, eftersom de ofta ägnar sig åt sådana saker. Kanske hade jag rentav ingått i en heterorelation! Det är ju vanligt förekommande med såväl våld som hot om våld i sådana.

Det slår dem liksom inte att det skulle kunna vara så att en kanske har valt att utesluta män från sitt umgänge och kärleksliv helt enkelt för att en inte vill ha med män att göra. Det slår dem inte att det skulle kunna vara så att en är feministiskt engagerad för att en tycker att det suger att män ska ha inflytande över ens liv enbart i kraft av sitt kön.

Väldigt mycket av min flashbacktråd handlar om att jag egentligen gör det jag gör för att jag vill ha mäns uppmärksamhet. Jag tycker det är så intressant att de är så oerhört obekväma med tanken på att de faktiskt inte är prioritet nummer ett i en kvinnas liv. Detta om något bevisar ju hur oerhört osäkra män är om de inte får kvinnors fulla uppskattning och uppmärksamhet. De vill så hemskt gärna reducera allt en gör till att vara en fråga om dem. De bara måste vara nummer ett i kvinnors liv!

Som när det handlar om lesbiskhet! Typ såhär:

lebiskaApropå detta så är det så himla intressant med alla män som ba ”men du borde pröva den här sortens män istället det kanske skulle vara något för dig”, helt utan att ta hänsyn till att jag för närvarande redan är i en relation med en kvinna som jag älskar. De liksom utgår från att om jag hittade ”rätt” man så skulle det vara överordnat den här relationen. Att min nuvarande relation bara är ett substitut.

Att göras beroende av män.

Jag tänker på detta att göras beroende av män. Hur samhället säger åt en att relationer med män ska ge en värde och göra en lycklig. Hur en på grund av självhat är så desperat att en inte finner någon annan utväg. Och hur resultatet snarare blir det motsatta, att en pendlar mellan starka känslomässiga kickar som kommer av att känna sig ”bekräftad” och den tomhet som kommer av att inte leva för eller genom sig själv utan vara beroende av någon annan.
germigtilldig lagamiglättareattbäradig

Svar på frågor!

Här kommer svar på några av frågorna i min frågestund!

Tänkt på det här du skrivit om ”barnfödarstrejk” som politisk metod… Tycker det är en så intressant tanke, men det finns ju rätt många frågetecken för mig med det, och inte för att förringa de som faktiskt gör detta som aktivt politiskt val, men för att det verkligen ska funka som metod behöver ju väldigt många ansluta sig till denna strategi. Har du någon idé för hur detta skulle kunna funka praktiskt på riktigt? Hur ska man få med sig folk? Förstår att det är supersvårt att svara på men vore intressant att få veta om du tror att detta verkligen skulle kunna vara en fruktbar politisk strategi…

För det första är det många kvinnor som redan idag väljer bort barn, och att prata om det som ett politiskt val kan få dem att formulera sitt beslut i de termerna. Jag tänker mig all politisk förändring som ringar på vattnet, det vill säga att det måste börja med förändringar i det lilla som sedan kan bindas ihop till någon slags större förändring.

Sedan tänker jag också att det faktum att jag inte tänker skaffa barn kommer ge mig mer tid för feministisk aktivism, och att detta spelar ganska stor roll för både mitt eget liv men också kvinnor i min omgivning som jag kan lägga mer tid på i och med att jag slipper ta hand om barn. Men mitt snack om barnfödarstrejk ska också förstås som ett sätt att belysa att kvinnor exploateras och att kvinnor faktiskt har makt i detta samhälle, reproduktiv förmåga som vi kan återta.

Nu är det här i och för sig ingen fråga om feminism, men jag frågar ändå! Jag undrar vad du pluggar i Örebro?

Jag pluggar genus!

– Jag undrar hur din inre process (hur du styrde dina tankar) och dina handlingar såg ut, när du bestämde dig för att börja begära kvinnor? För vad jag har förstått var det en medveten handling?

Jag ska skriva om detta ordentligt någon dag! Det första steget var ju att sluta med män. Det blev rätt enkelt i och med att jag flyttade till en ny stad där jag inte kände några män. Utöver det handlade det väl mest om att rikta uppmärksamhet och intresse gentemot kvinnor i högre grad.

När jag blev kär i Linn hade jag varit förälskad i kvinnor tidigare, men inte riktigt förstått vad det handlade om och inte vågat/kunnat agera på det. Jag tänker att detta är en erfarenhet jag har gemensamt med många andra kvinnor. Jag tänker att mycket handlar om att våga ta initiativ, kvinnor är ju vana vid att vara passiva vilket såklart ställer till problem när det är två kvinnor.

Men sen så behöver en ju inte vara kär och ha sex och så, det räcker ju med att ha många relationer med kvinnor i sitt liv och låta dme betyda mycket. Jag tänker att om en börjar i den änden kanske annat faller på plats.

– Tycker det verkar som att bloggen inte så ofta tar upp förklaringsteorier till patriarkatets uppkomst. Tycker du att det är en irrelevant fråga? I så fall, varför? Jag kan själv tycka att det är intressant om frågan är ”vad gjorde att den här strukturen uppstod och vad vi kan vi göra för att minimera de parametrar som bidrar till dess vidmakthållande?”.

Jag tar sällan upp historiska förklaringar. Dels för att det är ett område fyllt av spekulationer utan särskilt mycket kunskap, dels för att jag inte tycker det är så viktigt. Däremot pratar jag ofta om vad som skapar och upprätthåller patriarkatet i modern tid, och där har jag en radikalfeministisk analys. Jag vill också minnas att jag skrivit om det borgerliga patriarkatet några gånger, vilket åtminstone är en förklaring till varför patriarkatet ser ut som det gör idag. Men det handlar också om att jag inte orkar skriva så mycket sånt eftersom det kräver ganska gedigna teoretiska genomgångar, det är ett stort område helt enkelt.

– Försöker du ha ett akademiskt förhållningssätt till din feministiska tolkning och i din blogg? Ser du något problem i att ”akademin” är ytterligare en samhällsinstans skapad och dominerad av män, och att då låta den diktera reglerna för ett förhållningssätt?

Vet inte vad ett akademiskt förhållningssätt skulle innebära i sammanhanget. Jag är uppenbarligen inte typ feministisk forskare, men jag läser mycket feministisk litteratur och hänvisar ofta till den.

Rörande typ genusforskning så ser jag dels fördelar med att en genom att anlägga ett kritiskt genusperspektiv helt enkelt får bättre forskning inom en mängd områden, bland annat för att forskare ofta låter sina heteronormativa värderingar styra. Jag tror också att det kommer en del subversiv teori från genusvetenskapen. Men jag ser samtidigt problemet med att feministisk teori institutionaliseras och kanske används i systemupprätthållande syften (praktexempel var en genusvetare jag träffade som jobbade med att öka reproduktiviteten).

Jag vet att du anser att en ska undvika relationer med män men gäller det även familjerelationer? Hur har du själv hanterat det i så fall?

Först vill jag säga att undvika relationer med män inte innebär total avhållsamhe,t det handlar snarare om att skifta fokus i livet. Vissa män kan en ju inte slippa undan av olika skäl, men en kan lägga mindre energi på de relationerna. Poänegn för mig är inte att aldrig träffa en man, utan att lägga så lite energi på män som möjligt. Detta kan givetvis appliceras även på familjerelationer.

Är du öppen ute i det sociala livet om att du försöker eliminera män ur ditt liv? Hur tacklar du de reaktioner som uppkommer, eller tycker alla du umgås med att det är en bra strategi? Tror själv att det säkert är bra för psyket att inte umgås med män om man haft dåliga erfarenheter, men kan ändå tänka mig att folk reagerar.

Jag tror inte att det är bra för psyke att umgås med män oavsett ”erfarenheter”, då risken för ”dåliga erfarenheter” ökar markant när en umgås med män. Jag är relativt öppen med detta, det brukar inte skapa några större problem för mig.

Tror du att en kan vara ”bara” vän med någon av motsatt kön (i mitt fall som kvinna vara vän med en man)? Det finns viss diskussion om att mannen alltid kommer vara ute efter att få ligga, och sådana berättelser har också kommit fram i din blogg. Jag har nyligen inlett en, för mig, vänskapsrelation med en kille och kommer på mig själv med att fundera över om han egentligen vill mer, något jag finner obehagligt att tänka på. Är han liksom schysst för att vi är vänner eller är det någons slags plan för att så småningom kunna bli ihop med mig. Tidigare har jag inte varit djupare vän med andra än tjejer så detta är ett nytt sammanhang för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tänker!

Alltså jag tror öht inte att relationer med män, oavsett kärlek eller vänskap, är så mycket att ha. Jag har känt mig utsugen även i vänskapsrelationer med män, till exempel för att de inte lagt in samma engagemang i relationen som jag. Huruvida män ”vill mer” eller inte har jag inte funderat så mycket på. Jag har haft vänskaper med än som har varit just vänskaper och inget mer, men jag upplever också att det finns någon slags ”spänning”. Jag har hört från flera håll att män har ”velat mer” med kvinnliga vänner när dessa blivit singlar. Jag tror säkert att det är möjligt, det är nog mer att jag inte ser poängen i det.

När jag ändå håller på har jag en till fråga. Vilka tror du är de viktigaste sakerna att tänka på när en inleder en kärleksrelation med någon? För att inte hamna i en destruktiv relation med för mycket beroende t.ex. utan för att skapa något ”stabilt” att förhoppningsvis bygga vidare på.

Det viktigaste för mig är ett en bekräftar varandra och inte ägnar sig åt ”spel”, att en tar varandras osäkerhet och oro på allvar, att en inte avkräver varandra kärleksförklaringar eller löften, att en har någon slags samsyn när det kommer till framtiden för relationen och ens liv (för mig är det t.ex. viktigt att etablera att jag inte vill ha barn, för att slippa känna någon sådan press). Jag upplever att detta funkar för mig. Men det handlar ju mycket om att hitta en person som är villig att ha rak och ärlig kommunikation kring sådana saker.

Sen är jag också nyfiken på liknande som A undrar över, hur hanterar du din relation med din pappa (om du har någon vill säga, annars andra närmre manliga släktingar)?

Som jag skrev ovan, så kan en alltid välja att lägga mindre tid på relationer med män. Mer specifik än så kommer jag inte bli.

Vad tycker du är viktigt att göra/tänka på i en vänskapsrelation? För att den inte ska försvinna, gärna bli ännu bättre/fördjupas osv.

Samma som i kärleksrelationer, det är viktigt att en känner sig bekräftad och trygg i relationen och att en inte kör spel, att en inte avkräver varandra saker och så vidare. Sedan tror jag att det är viktigt att ta relationen på allvar och se den som lika värdefull som kärleksrelationer.

Strategier för ett mansfritt liv?

image201502180004Har fått en massa frågor på sista tiden hur en ska göra för att rensa bort män ur sitt liv rent konkret. Jag tänkte att ni kanske har några tips och/eller tankar? Jag har lite funderingar själv, men skulle vilja ha fler.

Så jag undrar helt enkelt: har ni försökt rensa ut män ur/minska deras inflytande i era liv? Varför? Hur? Med vilket resultat? Eller tvärtom: har ni känt att ni av någon anledning inte kunnat/velat göra detta? Vad har begränsningarna varit? Vad tror ni skulle hjälpa?

Din hobby kan leda till jobb!

image201502060001Den här tidningen platsjournalen är fantastisk. Läste en artikel om att ens hobby kan leda till jobb. Föremål för artikeln var någon snubbe som läste någon civilingenjörsgrej och sysslade med segelflygning på fritiden, och han hade minsann fått någon kontakt med någon cool chef där som erbjöd honom jobb. Liksom HUR JÄVLA fokuserat på privvade personer kan det vara? Det är ju inte som att han inte hade fått något annat jobb annars.

Nåväl, det jag tycker är mest intressant med detta är hur allting en tar sig för pressas in under arbetslinjen. Hur du en hobby? Den kan leda till jobb! Se nu till att ha en hobby, och helst en lukrativ sådan!

Jag hatar tanken på att mina ”hobbys” ska vara en del av arbetslinjen. Själva poängen med dem är ju att kunna göra något konstruktivt på sina egna premisser.

Kritisk mansforskning.

Här är en liten uppgift jag skrev om boken Maskuliniteter – kritik tendenser trender av Herz och Johansson.

Kännetecken.

Det som kännetecknar den kritiska mansforskningen är enligt Herz och Johansson att den har sina rötter i en feministisk tanketradition, vilket ger ett antal effekter gällande forskningens utgångspunkter och dess syften. Epiteten ”kritisk” syftar till att ” på ett kraftfullt sätt markera tillhörigheten till en feministisk tradition” (Herz och Johansson, 2011).

Ett vanligt feministiskt grundantagande är att kön och könsskillnad inte är något naturligt utan något som konstrueras socialt. Detta är även ett av grundantaganden inom den kritiska mansforskningen. Maskulinitet är någonting som konstrueras socialt, och den kritiska mansforskningen aspirerar på att undersöka hur detta går till. Maskulinitet tas alltså inte för givet som något naturligt, utan ses som en effekt av sociala strukturer i samhället. Detta till skillnad från till exempel biologistiska förklaringsmodeller (som inte nödvändigtvis har någon grund i biologisk forskning) som kretsar kring till exempel testosteron, något som berörs av Herz och Johansson i kapitel 6 som handlar om våld och riskbeteenden.

Ett annat perspektiv maskulinitetsforskningen tar med sig från den feministiska tanketraditionen är insikten om att makt spelar roll för hur samhället struktureras. Inom maskulinitetsforskningen försöker en förstå hur maskulinitet hänger ihop med makt. Exakt hur denna ambition tar sig uttryck är inte särskilt tydligt, men jag tolkar det som att det finns ett grundantagande om att maskulinitet hänger ihop med könsmaktsordningen och mäns överordnade position.

Att undersöka antaganden och normer kring män och maskuliniteter är enligt Herz och Johansson en del i att försöka omkullkasta den ordning som strukturerar in världen efter dessa. Antaganden om maskuliniteter är en viktig del i hur människor kategoriseras i detta samhälle, och därför är det alltså relevant att undersöka hur detta går till. Även denna ambition kan kopplas till den kritiska mansforskningens feministiska rötter. Forskningen syftar inte till att försvara den rådande ordningen utan till att studera den kritiskt i hopp om att kunna bidra till förändring.

Våld och riskbeteenden.

Herz och Johansson hänvisar till statistik rörande mäns riskbeteende och dödlighet för att påvisa att män som grupp står för en större del av brottsligheten och tar större risker. Bland annat så berör de att män är både utövare och offer för en majoritet av våldet i samhället, att de i högre grad brukar droger och ägnar sig åt andra riskbeteenden.

Herz och Johansson avvisar förklaringar som hänvisar till biologiska faktorer, närmare bestämt det ”manliga” könshormonet testosteron, och lägger istället tonvikt vid sociala förklaringsmodeller, såsom att män förväntas använda våld (Herz och Johansson, 2011).

Under rubriken ”En destruktiv maskulinitet?” (Herz och Johansson, 2011, sid 101) utvecklar Herz och Johansson resonemang om att våld och maskulinitet hänger ihop. Bland annat skriver de om mäns våld mot kvinnor och att detta i en svensk kontext brukar förklaras med samhällsorganiseringen i stort, alltså att då män strukturellt är överordnade kvinnor i samhället i stort så går detta igen även i hemmet.

De skriver också att det finns ett fäste för teorier som kombinerar individuella och strukturella faktorer. Detta beskrivs som att ”strukturella diskurser verkar genom subjekten och dess unika historia” (Herz och Johansson, 2011, sid 105). Fördelen med detta beskrivs som att ansvaret hamnar på männen.

Herz och Johansson belyser hur våldet som män utövar mot kvinnor är en del i en maskuliniseringsprocess. De har bland annat med ett citat från en man som förklarar sitt våld mot en kvinna med att hon ”var mannen”, något han inte kunde acceptera. Alltså använde han våld för att återfå sin maskulinitet. Herz och Johansson tar också upp att våld är vanligare i grupper av män som inte har tillgång till andra former av maskulinitet, till exempel ekonomisk makt.

De berör också att det finns vissa antaganden om män och maskulinitet som bygger på att de är aktörer, och att det saknas ett språk för att prata om att män också kan vara offer för saker. Maskulinitet ger enligt Herz och Johansson både fördelar i form av makt, men också nackdelar som resulterar i till exempel riskbeteende, ensamhet och självmord.

Queerteori.

Att ha ett queerteoretiskt perspektiv på maskulinitet kan enligt Herz och Johansson innebära att en vänder blicken mot och dekonstruerar det normala, och på så vis visar på att även det är konstruerat.

Herz och Johansson sätter fokus på heteronormativitet eller den heterosexuella matrisen som alltså är idén om att heterosexualitet är ett dominerande ideal i samhället. De menar på att en riskerar att sätta heterosexualiteten som en utgångspunkt eller måttstock inom forskningen, och att sätta andra fenomen eller sätt att göra maskulinitet på i relationer till den.

Dirk Gindt påpekar i sin recension av boken att Herz och Johansson genomgående fokuserar på så kallade ”bio-mäns” maskulinitetsutövande, och inte tar upp forskning om hur andra än män kan utöva maskulinitet (Gindt, 2012).

Kanske skulle ett queerteoretiskt perspektiv kunna vara ett välbehövligt inslag i Maskuliniteter. Herz och Johansson utgår till exempel från en definition av ”man” som de uttryckligen kopplar till vad de kallar ”bio-män” alltså ”personer som kategoriseras som biologiska män” (Herz och Johansson, 2011, sid 15). Här hade det varit intressant med ett utvecklat resonemang om vilka som kategoriseras som biologiska män och vilka som kategoriserar dem, samt även vad termen ”biologisk” innebär i sammanhanget. Det känns som att det anspelas på normativa antaganden om vad en biologisk man är, en diskussion som jag anser förtjänar större uppmärksamhet.

Detta blir också tydligt när Herz och Johansson tar upp transkvinnors utsatthet då de pratar om mäns våldsutsatthet, och refererar till dem som ”f.d. bio-män” (Herz och Johansson, 2011, sid 113). Här skulle det behövas ett mer tydligt resonemang i varför transkvinnors utsatthet är relevant, och om Herz och Johansson menar att de är utsatta i egenskap av män. Det känns som att queerteori kanske hade kunnat vara en hjälp på traven.

Vidare kan en fråga sig vad syftet är med att kalla något maskulinitetsforskning och inte mansforskning, när det ändå bara är män som tas upp. Är det en självklarhet att allting män ägnar sig åt ska kategoriseras som maskulinitet? Boken ger i alla fall det intrycket, när de skriver om alternativa sätt att göra maskulinitet på. Precis som Dirk Gindt skriver så verkar Herz och Johansson inte ha tagit tillvara på de queerteoretiska insikterna själva.

”Men jag har aldrig känt mig pressad att skaffa barn”.

frittvalDetta tycker jag är en intressant argumentation som jag stöter på gång på gång, speciellt när jag skriver om barnafödande. Kvinnor som ba ”men jag har aldrig känt den där pressen du pratar om”. Så skönt för er! Jag är mycket glad för er skull! Men jag själv och många andra kvinnor känner faktiskt att den här pressen är ganska påtaglig och behöver prata om den.

Om en upplever att en är fri och gör fria val, varför är det så viktigt att berätta de för andra som inte upplever samma frihet? Kan en inte bara gotta sig i att en är så jävla fri och har gjort så jävla bra livsval då? Varför detta behov av att trycka upp i ansiktet på andra att en minsann känner sig fri och självständig? Det är beklämmande.

Att någon personligen inte känner press gör det inte mindre sant att detta samhälle i mångt och mycket ålägger kvinnor uppgiften att ingå i heteromongama relationer och föda barn. Det är liksom inte en fråga om ”känslor” utan kan ses väldigt tydligt i de attityder kring barnafödande och kvinnor som uttrycks. Typ att folk blir väldigt väldigt bekymrade när en kvinna uttrycker att hon inte vill ha barn och genast försöker övertyga henne om motsatsen. Typ säga att hon kommer förstå när hon är äldre, att hon kommer ångra sig (ett barn kommer hon däremot aldrig ångra) eller att det är den mest fantastiska upplevelsen en kan ha.

Jag tycker faktiskt att denna press är ett problem. Jag upplever att denna press hindrar mig från att fatta bra beslut. På grund av detta så har jag försökt samla information om barnafödande och sprida den, för att jag tycker att det är viktigt att det finns en motpol till denna hets som reducerar kvinnor till deras reproduktiva förmågor. Jag tycker att det är viktigt att prata om att det anses vara kvinnors främsta uppgift att klämma ut en unge, vad det gör med vår självbild och vårt samhälle och hur vi ska kunna motverka denna syn. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem för någon.