Här kommer svar på några av frågorna i min frågestund!
Tänkt på det här du skrivit om ”barnfödarstrejk” som politisk metod… Tycker det är en så intressant tanke, men det finns ju rätt många frågetecken för mig med det, och inte för att förringa de som faktiskt gör detta som aktivt politiskt val, men för att det verkligen ska funka som metod behöver ju väldigt många ansluta sig till denna strategi. Har du någon idé för hur detta skulle kunna funka praktiskt på riktigt? Hur ska man få med sig folk? Förstår att det är supersvårt att svara på men vore intressant att få veta om du tror att detta verkligen skulle kunna vara en fruktbar politisk strategi…
För det första är det många kvinnor som redan idag väljer bort barn, och att prata om det som ett politiskt val kan få dem att formulera sitt beslut i de termerna. Jag tänker mig all politisk förändring som ringar på vattnet, det vill säga att det måste börja med förändringar i det lilla som sedan kan bindas ihop till någon slags större förändring.
Sedan tänker jag också att det faktum att jag inte tänker skaffa barn kommer ge mig mer tid för feministisk aktivism, och att detta spelar ganska stor roll för både mitt eget liv men också kvinnor i min omgivning som jag kan lägga mer tid på i och med att jag slipper ta hand om barn. Men mitt snack om barnfödarstrejk ska också förstås som ett sätt att belysa att kvinnor exploateras och att kvinnor faktiskt har makt i detta samhälle, reproduktiv förmåga som vi kan återta.
Nu är det här i och för sig ingen fråga om feminism, men jag frågar ändå! Jag undrar vad du pluggar i Örebro?
Jag pluggar genus!
– Jag undrar hur din inre process (hur du styrde dina tankar) och dina handlingar såg ut, när du bestämde dig för att börja begära kvinnor? För vad jag har förstått var det en medveten handling?
Jag ska skriva om detta ordentligt någon dag! Det första steget var ju att sluta med män. Det blev rätt enkelt i och med att jag flyttade till en ny stad där jag inte kände några män. Utöver det handlade det väl mest om att rikta uppmärksamhet och intresse gentemot kvinnor i högre grad.
När jag blev kär i Linn hade jag varit förälskad i kvinnor tidigare, men inte riktigt förstått vad det handlade om och inte vågat/kunnat agera på det. Jag tänker att detta är en erfarenhet jag har gemensamt med många andra kvinnor. Jag tänker att mycket handlar om att våga ta initiativ, kvinnor är ju vana vid att vara passiva vilket såklart ställer till problem när det är två kvinnor.
Men sen så behöver en ju inte vara kär och ha sex och så, det räcker ju med att ha många relationer med kvinnor i sitt liv och låta dme betyda mycket. Jag tänker att om en börjar i den änden kanske annat faller på plats.
– Tycker det verkar som att bloggen inte så ofta tar upp förklaringsteorier till patriarkatets uppkomst. Tycker du att det är en irrelevant fråga? I så fall, varför? Jag kan själv tycka att det är intressant om frågan är ”vad gjorde att den här strukturen uppstod och vad vi kan vi göra för att minimera de parametrar som bidrar till dess vidmakthållande?”.
Jag tar sällan upp historiska förklaringar. Dels för att det är ett område fyllt av spekulationer utan särskilt mycket kunskap, dels för att jag inte tycker det är så viktigt. Däremot pratar jag ofta om vad som skapar och upprätthåller patriarkatet i modern tid, och där har jag en radikalfeministisk analys. Jag vill också minnas att jag skrivit om det borgerliga patriarkatet några gånger, vilket åtminstone är en förklaring till varför patriarkatet ser ut som det gör idag. Men det handlar också om att jag inte orkar skriva så mycket sånt eftersom det kräver ganska gedigna teoretiska genomgångar, det är ett stort område helt enkelt.
– Försöker du ha ett akademiskt förhållningssätt till din feministiska tolkning och i din blogg? Ser du något problem i att ”akademin” är ytterligare en samhällsinstans skapad och dominerad av män, och att då låta den diktera reglerna för ett förhållningssätt?
Vet inte vad ett akademiskt förhållningssätt skulle innebära i sammanhanget. Jag är uppenbarligen inte typ feministisk forskare, men jag läser mycket feministisk litteratur och hänvisar ofta till den.
Rörande typ genusforskning så ser jag dels fördelar med att en genom att anlägga ett kritiskt genusperspektiv helt enkelt får bättre forskning inom en mängd områden, bland annat för att forskare ofta låter sina heteronormativa värderingar styra. Jag tror också att det kommer en del subversiv teori från genusvetenskapen. Men jag ser samtidigt problemet med att feministisk teori institutionaliseras och kanske används i systemupprätthållande syften (praktexempel var en genusvetare jag träffade som jobbade med att öka reproduktiviteten).
Jag vet att du anser att en ska undvika relationer med män men gäller det även familjerelationer? Hur har du själv hanterat det i så fall?
Först vill jag säga att undvika relationer med män inte innebär total avhållsamhe,t det handlar snarare om att skifta fokus i livet. Vissa män kan en ju inte slippa undan av olika skäl, men en kan lägga mindre energi på de relationerna. Poänegn för mig är inte att aldrig träffa en man, utan att lägga så lite energi på män som möjligt. Detta kan givetvis appliceras även på familjerelationer.
Är du öppen ute i det sociala livet om att du försöker eliminera män ur ditt liv? Hur tacklar du de reaktioner som uppkommer, eller tycker alla du umgås med att det är en bra strategi? Tror själv att det säkert är bra för psyket att inte umgås med män om man haft dåliga erfarenheter, men kan ändå tänka mig att folk reagerar.
Jag tror inte att det är bra för psyke att umgås med män oavsett ”erfarenheter”, då risken för ”dåliga erfarenheter” ökar markant när en umgås med män. Jag är relativt öppen med detta, det brukar inte skapa några större problem för mig.
Tror du att en kan vara ”bara” vän med någon av motsatt kön (i mitt fall som kvinna vara vän med en man)? Det finns viss diskussion om att mannen alltid kommer vara ute efter att få ligga, och sådana berättelser har också kommit fram i din blogg. Jag har nyligen inlett en, för mig, vänskapsrelation med en kille och kommer på mig själv med att fundera över om han egentligen vill mer, något jag finner obehagligt att tänka på. Är han liksom schysst för att vi är vänner eller är det någons slags plan för att så småningom kunna bli ihop med mig. Tidigare har jag inte varit djupare vän med andra än tjejer så detta är ett nytt sammanhang för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tänker!
Alltså jag tror öht inte att relationer med män, oavsett kärlek eller vänskap, är så mycket att ha. Jag har känt mig utsugen även i vänskapsrelationer med män, till exempel för att de inte lagt in samma engagemang i relationen som jag. Huruvida män ”vill mer” eller inte har jag inte funderat så mycket på. Jag har haft vänskaper med än som har varit just vänskaper och inget mer, men jag upplever också att det finns någon slags ”spänning”. Jag har hört från flera håll att män har ”velat mer” med kvinnliga vänner när dessa blivit singlar. Jag tror säkert att det är möjligt, det är nog mer att jag inte ser poängen i det.
När jag ändå håller på har jag en till fråga. Vilka tror du är de viktigaste sakerna att tänka på när en inleder en kärleksrelation med någon? För att inte hamna i en destruktiv relation med för mycket beroende t.ex. utan för att skapa något ”stabilt” att förhoppningsvis bygga vidare på.
Det viktigaste för mig är ett en bekräftar varandra och inte ägnar sig åt ”spel”, att en tar varandras osäkerhet och oro på allvar, att en inte avkräver varandra kärleksförklaringar eller löften, att en har någon slags samsyn när det kommer till framtiden för relationen och ens liv (för mig är det t.ex. viktigt att etablera att jag inte vill ha barn, för att slippa känna någon sådan press). Jag upplever att detta funkar för mig. Men det handlar ju mycket om att hitta en person som är villig att ha rak och ärlig kommunikation kring sådana saker.
Sen är jag också nyfiken på liknande som A undrar över, hur hanterar du din relation med din pappa (om du har någon vill säga, annars andra närmre manliga släktingar)?
Som jag skrev ovan, så kan en alltid välja att lägga mindre tid på relationer med män. Mer specifik än så kommer jag inte bli.
Vad tycker du är viktigt att göra/tänka på i en vänskapsrelation? För att den inte ska försvinna, gärna bli ännu bättre/fördjupas osv.
Samma som i kärleksrelationer, det är viktigt att en känner sig bekräftad och trygg i relationen och att en inte kör spel, att en inte avkräver varandra saker och så vidare. Sedan tror jag att det är viktigt att ta relationen på allvar och se den som lika värdefull som kärleksrelationer.
Jag har själv både påverkats av och uttryckt den här typen av värderingar kring sex. Typ att en minsann ska ”pröva” det ena och det andra för annars kan en inte veta hur det känns. Att detta ”prövande” alltid ska ske på mannens initiativ och att det alltid är jag som kvinna som måste ”offra” mig på olika sätt.
