Politik – Sida 32 – Fanny Åström

Jag tänker inte bekräfta era normativa liv.

Finns några intressanta invändningar jag brukar få när jag skriver om relationer.

Den första är att det faktiskt inte är något fel att vara hetero och att en faktiskt inte ska tro att en är bättre för att en inte är det (ungefär som om lesbiska i allmänhet gick omkring och trodde de var bättre, hehe). Den andra är att heteropersoner minsann inte har några alternativ till relationer med män, vilket tydligen gör det jag skriver om heterorelationer irrelevant eller exkluderande eller whatever. ”Men hur ska jag göra”, kanske de skriver, som om jag var något orakel som hade alla svar.

Jag vill klargöra en sak; jag tror inte på sexualitet, jag tror bara att män fuckar upp relationer. Jag ”är” inte lesbisk i den bemärkelsen att jag aldrig skulle kunna känna begär gentemot en man, däremot tror jag att det är väldigt svårt med någon slags kärlek över huvud taget när det finns så mycket makt i botten.

För mig förefaller det konstigt att kön skulle vara den självklara sexuella indelningen. Det är ju inte som att en tänder på alla kvinnor för att en är lesbisk, lika lite som en tänder på alla män om en är hetero. Jag tror snarare att det handlar om på vilka premisser en vill ingå relationer, vad en värderar.

Jag lever i ett samhälle där manlig överordning och kvinnlig underordning ses som naturligt och ständigt erotiseras. Detta är en ordning jag har internaliserat, vilket har fått mig att rikta mina begär mot just män och dessa relationsformer. I den mån jag har sett det problematiska i detta har jag tänkt att det ändå är det enda alternativet.

Sedan har jag läst en massa feministisk teori och funderat en massa och kommit fram till att jag inte tycker att det är så jävla fett att leva ett liv i underkastelse i nära relationer. Slutsatsen jag drar utifrån detta är att det inom ramarna för detta samhälle är rimligare att ha relationer med kvinnor. Jag tror helt enkelt att det är väldigt väldigt svårt att ha någon slags ömsesidig kärleksfull relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkat, det är för mycket förväntningar, maktspel och normer som är i vägen.

Jag tänker mig att det finns en massa sätt en kan göra på än att avstå från män helt. Om en nu känner att en måste ligga med män kan en väl göra det, men en behöver väl inte köra hela heterokitet för det? Det är väl inte så svårt att fundera ut hur en kan göra det manliga inflytandet i ens liv mindre? Sedan kan det såklart vara svårt praktiskt och emotionellt, men det är en annan sak än att det liksom vore omöjligt, orimligt eller onaturligt.

Om en verkligen inte upplever sig ha något alternativ till att kräla i heteroträsket så kan jag inget annat än beklaga, men jag tycker inte heller att det är min uppgift att instruera alla i hur de ska göra. Jag respekterar inte folks ”sexualitet” som om det vore någon slags medfödd egenskap, och jag anser inte att jag är förpliktigad att inkludera heteros i diverse strategier. Jag ser det som en feministisk strategi att identifiera sig med och solidarisera sig med kvinnor, och detta anser jag att folk bör göra i den uträckning de kan. Hur en går till väga får vara upp till individen. Men jag pallar inte med folks gnäll om att de minsann ”är” hetero och att jag inte inkluderar eller respekterar dem. Tagga ner, ni har fan välden på er sida i er rätt att leva era normativa liv. Jag tänker inte bekräfta er i dem.

Att fastna i mäns grepp.

Ibland så fastnar en i mäns grepp. En mår kanske inte bra av dem, en utvecklas inte av dem, en är inte ens särskilt attraherad av dem, men ändå så kan en liksom inte sluta vilja ha dem.

Kanske kan det vara så att en varit ihop en tid och blivit illa behandlad och nedtryckt. Kanske kan en se vad det är som händer men ändå kan en liksom inte förmå sig att göra slut. Det är som om en är en stark stark kraft som drar i en och tvingar en att vara kvar i den där relationen, som tvingar en att fortsätta söka efter den där mannens bekräftelse trots att en vet så väl att det förgör en.

Det är som om en inte vet hur en ska leva annat än genom honom. Det är som om en inte kan greppa rent känslomässigt att det skulle kunna finnas ett bättre liv, ett liv en skulle kunna uppnå. Det är som att en inte vågar hoppas på att det skulle kunna finnas en mer värdig tillvaro.

När en tar sig därifrån så är det som att falla utan något att ta tag i. Men till slut så lyckas en kravla sig upp igen. En kan bygga upp sig själv på nytt, men på en stabil grund. En grund som inte bygger på någon utomstående ska komma och bekräfta en gång på gång, fylla en med värde.

Mäns intressen.

Jag tänker på hur män kommer in i ens liv och fyller det med mening.

Simone de Beauvoir skriver en del om detta i Det andra könet:Mannens uppgift i livet är att transcendera, det vill säga att överskrida sig själv. Han ska sträva mot högre mål. Kvinnans uppgift är att möjliggöra denna transcendens genom att upprätthålla det som är. Hon ska ägna sig åt immanens, åt att återupprepa och bevara.

Detta syns dels i väldigt konkreta saker, som hur kvinnor gör en större del av hushållsarbetet, tar ett större ansvar för barn och så vidare. Men det syns också i till exempel att kvinnor är mycket mer angelägna om att bekräfta män i deras fritidsintressen och liv i allmänhet och peppa dem.

Detta är något jag har varit med om mycket i mina relationer, att jag har känt mig tvungen att intressera sig för dessa snubbars intressen trots att det ofta varit grejer jag tyckt varit skittråkiga och trots att de visat föga intresse för mina.

Detta har också gjort, framförallt i min första relation, att jag själv upplevde att jag helt enkelt inte hade några intressen. Det handlade väl dels om att jag inte lade så mycket tid på dem, eftersom min tid slukades upp av en man, men också om att jag helt enkelt inte ansåg dem relevanta. Det jag skrev och ritade kändes inte relevant, som ”riktiga” intressen. Inte som typ att spela i band eller intressera sig för diverse alkoholhaltiga drycker (hehe).

Men som kvinna så lär en sig att leva genom andra, och mot en sådan bakgrund är det fullständigt rimligt att låta mannens intressen och liv ta all plats och skjuta ens eget åt sidan. Det är ju trots allt han som ska bli något, inte en själv.

Jag tänker också att män lätt känner sig hotade av att en har något annat i sitt liv som är betydelsefullt, och därför vill de gärna nedvärdera betydelsen av det. Detta i kombination med att de gärna säger åt kvinnor att det är viktigt att ha intressen. Men de nedvärderar saker kvinnor brukar vara intresserade av, och när kvinnor intresserar sig för saker som män brukar intressera sig för motarbetas de.

Detta är något som kan uppröra mig när jag tänker på mina gamla relationer. Det faktum att jag inte fick någon chans att utveckla det jag tycker är betydelsefullt eller roligt, att det inte fanns något utrymme för mig att låta det ta plats. Det är så tråkigt, för idag kan jag se att jag varit väldigt duktig på en jävla massa saker som gått förlorat eller i alla fall inte utvecklats så mycket som det hade kunnat.

Jämställda relationer handlar inte om åsikter.

Det fanns en tid i mitt liv då jag trodde att det här med Jämställda Heterorelationer var möjligt och försökte eftersträva en sådan.

Jag minns hur det handlade väldigt mycket om åsikter. Att ha en relationer med en person som hade rätt åsikter om saker och ting. Typ en kille som hade någon slags grundläggande feministisk insikt ansågs automatiskt vara värd att satsa på att ha en relation med. ”Jämställdhetsarbete” i relationer innebär att mannen ska nå olika feministiska insikter och hålla med om dem.

Sedan insåg jag att jämställdhet inte handlar om åsikter. Det handlar inte om att ”tycka” att kvinnor och män är lika mycket värda eller att det är bra med jämställdhet, det handlar om positioner.

Till exempel: de flesta män ”vill” vara jämställda i sina relationer, men när det kommer till kritan är de inte det. Hur kan detta komma sig? Hur kan det komma sig att så många män ändå kommer fram till att de är för jämställdhet i teorin, men tycker att det inte riktigt passar dem i praktiken?

Kanske är det inte en fråga om attityder eller fördomar, utan om intressen. Män har ett väldigt konkret materiellt intresse i att upprätthålla ojämställdhet i relationer. Det behöver inte ta sig uttryck i någon aktiv ovilja, men i ett bristande engagemang. Detta bristande engagemang kan förekomma alldeles oavsett om personen har en bra feministisk förståelse eller inte. Det är helt enkelt inte ett lika påtagligt problem att en relation är ojämställd för den som är överordnad.

Detta gör att värderingar är ganska oviktiga för hur relationen tar sig uttryck. Säkert spelar det lite roll, men inte så mycket som det ofta tillmäts. Att ha hittat en man med ”bra” värderingar är på intet sätt en garanti för att han kommer kunna leva upp till någon slags jämställd praktik över huvud taget.

Många män verkar vara för jämställdhet i teorin men inte ha något grepp om hur en skulle kunna få till det i praktiken. De har liksom inte funderat på det faktum att det kanske inte är något en bara får till genom att knäppa med fingrarna, att det faktiskt kan krävas en del arbete för det. När detta går upp för dem blir det plötsligt mindre intressant. När det går upp för dem att det inte handlar om värderingar utan om faktiskt arbete blir det mindre lockande att leva upp till dessa jämställda ideal. Och det är ju inte så konstigt, för jämställdhet är faktiskt ingenting som gynnar män.

Det är inte barnafödandet som gör mig till kvinna.

En grej jag tar väldigt illa vid mig av i diskussioner kring barnafödande är kvinnor som försöker sälja in det som typ den Kvinnliga Erfarenheten. Nog har den Kvinnliga Erfarenheten med barnafödande att göra, men jag tänker att den snarare ligger i att reduceras till och värderas utifrån sin reproduktiva förmåga eller brist på sådan.

Jag tycker inte om när jag förväntas ha vissa drifter och begär bara för att jag är kvinna, och när detta säljs in som något naturligt och vackert. För mig blir det som att säga att jag, om jag tar avstånd från detta, inte är någon Riktig Kvinna.

Idén om barnafödande eller driften till denna som någonting essentiellt kvinnligt är patriarkal och antifeministisk. Det handlar om att reducera kvinnor till att vara barnafödarmaskiner, att vi ska vara slavar under vår biologi och sakna förmåga att som tänkande varelser ta oss bortom detta. Kvinnan ska vara natur, mannen kultur, och så vidare. Kvinnor ska i högra grad än män stå för något slags upprätthållande av reproduktionen, vi ska gå omkring med den där Driften.

Jag antar att det handlar om att många kvinnor själva identifierar sig med idén om barnafödandet som deras livsuppgift, och då blir det jobbigt att se någon annan kvinna som ifrågasätter detta. Det handlar ju om en idé om sig själv och sin plats i samhället som en har internaliserat under hela sitt liv.

Den Snälla Killen ser fortfarande kvinnor som egendom han ska erövra.

Ni vet det här Snäll Kille-argumentet som bygger på att kvinnor väljer bort män som är ”snälla”, vilket i kontexten ofta betyder att de inte gör en alltför aggressiva närmanden (vad som är ”alltför aggressivt” är såklart något snubben själv avgör).

Jag har en förklaringsmodell gällande detta: kvinnor i allmänhet är helt enkelt inte så jävla intresserade av män. De män som ”lyckas” få en kvinna är de män som tvingar sig på oss.

Tänker framförallt på en incident med en kille som kastade en ölburk på mitt sällskap, för att sedan under flera minuter tjata på oss för att vi skulle ”förlåta” honom och ge honom ytterligare en chans. Istället för att göra den sak som hade varit rimlig i situationen, det vill säga att inte kasta något på oss från första början och framförallt inte tjata på oss om att bli förlåten, så överskred han en massa gränser. Grejen är att taktiken fungerade, till slut var det någon som började prata med honom.

Män verkar tänka att den enda anledningen de kan ha till att behandla kvinnor som människor är att de på så vis får en ökad tillgång till oss. Detta är troligen inte sant. Kvinnor stannar i misshandelsrelationer för att det skapas traumatiska bindningar och för att de är för rädda för att lämna fanskapet. Kvinnor blir emotionellt beroende av män som upprätthåller distans och trycker ner dem och så vidare. Detta är helt enkelt gångbara metoder för att få tillgång till kvinnor, grejen är väl att det är jävligt vidriga metoder som inte bygger på någon slags grundläggande respekt.

Det är bland annat på grund av sådana metoder som jag valt bort män helt och hållet. Många av dam upprätthåller ett överläge i relationer, vilket såklart sätter mig i ett underläge jag absolut inte är bekväm i. Efter att jag insåg att det är mycket såhär män jobbar i relationer så kom jag fram till att det bästa nog är att inte ha relationer med dem över huvud taget.

Så länge mäns utgångspunkt är att de har rätt till kvinnor och att det är det som utgör någon slags motivation för dem att vara så kallat ”snälla” så är det samma gamla patriarkat som alltid det handlar om. Utgångspunkten är inte att kvinnor är människor och förtjänar samma grundläggande respekt och mänskliga rättigheter som män, utan att kvinnor är några slags pris en har rätt till om en når upp till någon slags grundläggande standard för att vara en rimlig människa.

Snälla Killar är ingen lösning på patriarkatet. Däremot skulle män som ser kvinnor som människor och inte som egendom de ska erövra eller förtjäna genom olika trick kunna vara en del av en lösning. Framförallt handlar det dock om att kvinnor ska ha makt att bestämma över sina egna liv, och inte förväntas ingå i relationer med män bara för att de är ”snälla” eller något annat.

Kärlek enligt SCUM.

Dagen till ära så läste jag kapitlet om kärlek i SCUM:

Förhindrandet av vänskap (kärlek)Män föraktar sig själva och alla andra män, som de betraktar mer än helt flyktigt och som de inte tror är kvinnor (till exempel »förstående« analytiker och »Stora konstnärer«) eller Gudsrepresentanter, alla kvinnor som respekterar och daltar med dem; de osäkra bekräftelsetörstande, vädjande manskvinnorna som föraktar sig själva och alla kvinnor av sin egen sort. Självsäkra, coola, spänningssökande kvinnokvinnor föraktar män och insmickrande kvinnor. Kort sagt, förakt står på dagordningen.
Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Såhär dagen till ära så föreslår jag att vi ser det som i patriarkatet kallas ”kärlek” för den uppvisning i makt, dominans och underkastelse det faktiskt är. Att vi förkastar denna idé att kvinnor ska ägna sig liv åt att dalta med män, sköta markservice åt dem och bekräfta dem, och istället börjar ge lite mer till varandra istället.

Kanske kanske, om vi slutar att lägga våra känslomässiga resurser på män, så kommer vi som kollektiv att bli starkare. Kanske kanske kan detta vara en nyckel till förändring. Kanske till en tillvaro som är mer såhär:

”Barnlängtan”.

En grej jag stör mig på som fen i barnsnacket är hur den här ”barnlängtan” som folk babblar om antas vara helt jävla omöjlig att stå emot.

Jag tänker typ såhär: hur vi reagerar på drifter och behov påverkas av vad som är acceptabelt inom ramarna för detta samhälle och hur dessa drifter och behov tolkas och konstrueras.

En av få grejer vi faktiskt är tillåtna att reagera ”instinktivt” på är just barnlängtan, vilket kanske inte är så konstigt då det inte finns några goda logiska argument för enskilda kvinnor att skaffa barn, men ändå är något som måste göras i samhället. Under sådana premisser är det inte konstigt att en talar om barn och barnlängtan som mystiska naturliga krafter som en bara måste ge efter för.

Jag förnekar inte att jag kan känna vissa barnlängtan, men jag begär andra saker i livet. Framförallt begär jag en tillvaro där jag har tid för mig själv och att ägna mig åt lustfyllda och intellektuellt utmanande aktiviteter, där jag har både socialt och ekonomiskt utrymme att göra saker jag vill och där jag inte behöver leva för en annan människa. Om detta var förenligt med barn skulle jag inte banga, men nu är det tyvärr inte så världen ser ut, speciellt inte för kvinnor.

Jag är trött på att höra om dessa instinkter och drifter jag förväntas ha, och hur de kommer göra det oemotståndligt för mig att skaffa barn. inte konstigt att en känner så när en hela jävla tiden får höra att det är så en förväntas känna, och att en förväntas agera på det genom att kasta sin in i det.

Min utgångspunkt i detta är att jag är mer än mina drifter och att jag kommer kunna fatta rationella beslut trots dem. Kanske visar det sig vara osant, men då hoppas jag att det finns andra människor omkring mig som försöker prata med mig om ett val som kommer påverka hela mitt liv på ett sätt som förenklar det för mig att kunna se hela bilden.

50 Shades of Gray och försöket att dela upp sex i ”bra” och ”dåligt”.

En grej jag är så jävla trött på att höra i ”debatten” om 50 Shades of Grey är att det minsann inte är riktig BDSM för riktig BDSM är minsann konsensuellt och fint och bra och bla bla bla.

Det är ungefär som när folk säger att våldtäkts inte är sex, för sex är något som båda är med på. Ungefär som om ”sex” vore något väsensskilt från våldtäkt, som om det inte fanns överlappningar, som om en alltid kunde se en definitiv skillnad mellan dessa tåv kategorier. Jag tror inte att den här typen av tal kring sex gör saker och ting tydligare, snarare förvirrar det i en värld där skillnaden mellan sex och våldtäkt är långt ifrån självklar.

Såhär: saker kan vara båda delarna. En kan ha begär efter vissa praktiker samtidigt som en kan bli pressad. En kan uppskatta något och känna obehag. En kan vilja syssla med vissa praktiker, men på andra premisser. Jag tänker att det är viktigt att kunna diskutera detta utan att göra någon slags skarp gränsdragning. Själva grundproblemet är ju att vår sexualitet är formad i patriarkatet.

En annan aspekt är att en kan ”samtycka” till sex på vissa premisser trots att det kanske inte är vad en vill eller vad som är bra för en. Till exempel att ha vissa typer av sex för att framstå som mer åtråvärd och på så vis få den bekräftelse, trygghet och närhet som en söker i relationer med andra människor.

Ett typiskt exempel på detta är väl kvinnor som pressas till att ”ställa upp” på analsex för att de kanske anses vara tråkiga annars. Samma sak sker såklart gällande till exempel BDSM.

Många människor använder sex som en del i att skada sig själva, och detta gäller även BDSM. Vi kan inte förutsätta att folk har koll på sina begär och vad som är bra för dem.

Det finns ett sexliberalt sätt att prata om saker sexualitet och begär som något helt frikopplat från makt och som är naturligt gott, och i denna diskurs faller ofta BDSM in. Att ha BDSM-sex ses som ett per automatik ”gott” val eftersom det är normbrytande, och den som tycker något annat är en moralist. Det handlar ”bara” om preferenser, och därför är det helt omöjligt att diskutera varför en känner vissa begär och vad det innebär i en större kontext.

Vi måste kunna prata om sexuellt våld och begär på något annat sätt än att skapa två fasta kategorier av ”bra” konsensuellt sex och ”dåligt” ickekonsensuellt sex.

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.
Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.
Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.
Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.
Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten. Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.