Politik – Sida 42 – Fanny Åström

Myten om kvinnor som underkastar sig.

Sakine Madon har skrivit om att feminister borde ”hylla” Paradise Hotel, en tes som jag förövrigt hört många människor driva:

Paradise hotel-tjejer som Jasse, Saga och Paow må se ”tjejiga” ut, med höga klackar och ett och annat opererat bröst. Men de har inte sämre integritet än genomsnittlig jämnårig för det. Att dumförklara dem är bara förmätet och slappt.
Tvärtom borde varenda feminist applådera att tjejer äntligen tävlar och har kul utan en tanke på att be om ursäkt.

Jag tänker typ såhär; Paradise Hotel är ett program som kretsar kring heterosexualitet. Jag har så himla svårt att se hur detta kan vara ”feministiskt”.

Madon pratar om hur dessa kvinnor bryter mot könsroller, men det är väl för fan en självklarhet när de filmas dygnet runt. Detta handlar inte om att de är mer ”frigjorda” än andra kvinnor, utan att kvinnor i regel inte lever upp till den så kallade kvinnorollen, eftersom ”kvinnorollen” är ett ouppnåeligt ideal som ingen kvinna lever upp till. Det finns ingen exceptionellt i att bryta mot dessa förväntningar. Alls. Det görs hela jävla tiden. Vet inte Madon om detta???

Jag tycker det är lustigt hur ofta kvinnor som utnämns som ”feministiska” i den här typen av krönikor överlappar med aggressivt heterosexuella kvinnor. Jag ser det hela tiden. Till exempel när folk snackar om att denna film är minsann feministisk för den handlar om en kvinna som själv tar initiativ till att ligga med snubbar. Ungefär som om kvinnor i allmänhet inte tog initiativ till att ligga med snubbar. Spela roll att hela filmen handlar om män????

Om en tänker att kvinnor som bryter mot ”kvinnorollen” per automatik gör något feministiskt så blir det helt enkelt en väldigt väldigt låg tröskel för att ”vara” feminist. Hur tänker sig Madon att Paradise Hotel ska kunna lära oss något om feministisk kamp för frigörelse?

Nej, kvinnorna är Paradise Hotel är väl inte ”dumma”, som om det var det som var grejen. Kvinnor är inte förtryckta i patriarkatet för att de är ”dumma”. Kvinnor ägnar inte all sin tid åt heterosexuella relationer för att de är ”dumma”. De gör detta för att det är deras situation. Paradise Hotel kan troligen säga oss en del om patriarkatet, det betyder inte att programmet som sådant är feministiskt.

Jag är så trött på idén om att feminism handlar om att enskilda kvinnor ska ”ta för sig” eller ”bryta könsroller” genom att vara ”starka” eller ”smarta” eller något liknande. Det befäster en bild att kvinnor generellt är förtryckta på grund av typ bristande intelligens eller ”styrka” och att vi skulle behöva ”inspireras” av kvinnor som ”bryter könsroller”.

Jag undrar verkligen hur Madon tror att Kvinnor I Allmänhet är? Det känns rätt mycket såhär:

”Normal Girls” är på det ena eller andra sättet, i alla fall är det fånigt och kanske ofeministiskt. Själv fyller en inte upp den stereotypa kvinnorollen och därför är en högre stående på något vis.

En grej som kanske vore mer intressant än att reproducera myter om hur Kvinnor I Allmänhet är vore att lyfta fram subversiva inslag som många kvinnor kan känna igen sig i och komma med idéer om hur en kan omvandla dessa till feministisk praktik på ett mer strukturerat sätt. Att påvisa det motstånd som kvinnor gör i vardagen.

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.

Jag är misslyckat heterosexuell och stolt.

Ibland e folk ba: du e bara flata för att du är misslyckat heterosexuell. Och jag känner typ; gud vad bra att jag misslyckades med mina heterorelationer. Misslyckandet, som jag ser det, låg för min del i att jag är på tok för grälsjuk för att acceptera vissa saker. Detta har gjort att mina heterorelationer har varit sjukt misslyckade, för jag har inte kunnat acceptera att män gör som de gör i relationer utan att ställa till en så kallad ”scen”.

Jag har såklart gjort detta för att jag tänkte mig att det skulle förbättra relationen, vilket inte fungerade över huvud taget. Det gjorde istället att relationerna gick åt helvete för att sprickorna blev alltför uppenbara. Det blev helt enkelt för jobbigt att hålla ihop, speciellt för män som hatar att konfronteras med sitt beteende.

Ibland tänker jag: tänk om jag hade varit lättare att ha att göra med i relationer. Tänk om jag hade varit lite mindre bråkig. Tänk om det hade varit bekvämt för mina partners att vara tillsammans med mig. Då hade vi kanske fortfarande varit ihop. Och jag hade bara svalt allting, internaliserat allting.

Givetvis blev jag ledsen när förhållandena sprack. Givetvis önskade jag att jag hade varit mindre bråkig. Men såhär i efterhand ser jag det som en form av försvarsmekanism som jag använde. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde, även om det var sjukt smärtsamt då så har det tagit mig framåt till en situation jag är betydligt mer tillfreds med.

Det finns inget egenvärde i att vara lyckat heterosexuell, det finns inget egenvärde i att hålla kvar vid relationer som inte tar en uppåt och framåt. Det råkar bara var så i detta samhälle, att det är status att ha en ”lyckad” heterorelation. Och detta sker alltid på bekostnad av kvinnan, det är hon som måste tugga i sig allt det förtryck och den exploatering som äger rum i relationen. För vems skull? För mannens såklart, och i slutänden patriarkatet.

Jag är misslyckat heterosexuell. Jag försökte, jag försökte verkligen, men det funkade helt enkelt inte. Jag kunde inte ha relationer på de premisserna. Jag kunde inte kompromissa med mig själv på det viset. Det är ett stort misslyckande i mitt liv. Det är något jag förväntas känna en massa skuld och skam över, ty det är min plats som kvinna att få relationer att fungera. Men nej, jag skäms faktiskt inte. Jag är snarare stolt över att jag lyckades se att skälet till mina misslyckanden inte var att jag gjorde fel, utan att jag försökte anpassa mig till en ohållbar situation.

Inom detta samhälle betyder lyckat heterosexuell som kvinna att anpassa sig till det förtryck som finns i heterorelationer, och givet detta tycker jag att misslyckat heterosexuell är en ganska bra grej att vara.

Om ”bra” relationer med män.

Ganska ofta skriver folk till mig att de har relationer med män som är bra. Jag kan bara gratulera till detta. Jag är såklart också glad om mina texter om relationer har hjälpt någon att få ett mer drägligt liv. Samtidigt är det viktigt för mig att påpeka att mitt syfte med att skriva om relationer inte är att hjälpa folk i deras heterorelationer, utan att påvisa hur angeläget det är med kamp mot patriarkatet eftersom det fuckar upp mellanmänskliga relationer så djupt.

Ofta när jag talar om hur heterorelationer är grundläggande i patriarkatet så börjar andra prata om att en minsann kan ha bra heterorelationer, som om min åsikt var att alla heterorelationer per definition är rakt igenom dåliga. Uppenbarligen är det ju något som får oss att ingå i dessa relationer, så det kan ju inte vara rakt igenom kasst.

Jag tvivlar liksom inte på att en kan ha det (relativt) soft i en heterorelation, men jag kan också konstatera att dessa relationer i regel innehåller en massa problem, såsom våld, isolation, känslomässig utsugning och så vidare. Vidare kan jag konstatera att det är ett problem att vi i detta samhälle hänger upp våra existenser på tvåsamhet, vilket skapar såväl isolation som känslomässigt beroende. Detta är ett samhällsproblem alldeles oavsett hur fint du har det med din pojkvän.

För mig finns det flera olika skäl att skippa relationer med män. För det första är män i regel ganska ointressanta. För det andra är det mycket lätt att en hamnar i ”traditionella” relationer vilket i regel skapar väldigt mycket utsatthet. Det handlar om självbevarelsedrift från min sida. Det skulle såklart inte vara mitt ”fel” om jag blev utsatt av en man jag hade en relation med, men jag vill ändå eftersträva att inte hamna i en sådan position eftersom jag gör vad jag kan för att värna min psykiska hälsa och min säkerhet. Givetvis är relationer med kvinnor inte alltid perfekta, men genom att utesluta relationer med män så försvinner väldigt stora risker väldigt enkelt.

Sedan finns det också politiska skäl till detta beslut, jag ser det helt enkelt som en del i feministisk kamp eftersom det gör att jag inte bidrar till upprätthållande av heteronormen, inte ingår i den formen av patriarkal exploatering och får mycket mer energi över till att lägga på mina relationer med kvinnor. Detta anser jag vara feministiskt. Eftersom detta är en feministisk blogg så är detta min primära utgångspunkt. Jag tycker helt enkelt att folk ska skippa relationer med män av politiska skäl. Sedan anser jag att det också finns en massa andra goda skäl till att fatta detta beslut, men det är inte det som är det primära skälet till att jag skriver om det. Jag är varken någon livscoach eller relationsrådgivare, jag är feminist.

När en talar om relationer som en politisk strategi brukar folk tycka att det är obehagligt. Typ ”kommer du tycka att jag är en dålig feminist om jag har den här relationen”. Jag vill understryka att det inte är det som är poängen i mina ögon. Jag anser inte att ”feminismen” är någonting som en som kvinna har skyldigheter till, däremot tycker jag att det är relevant att fundera på möjliga strategier för frigörelse eftersom det vore gött att slippa vara förtryckt. Att jag fokuserar på relationer innebär inte det att jag tycker att det är det enda eller bästa strategin, men att det är en möjlig strategi som en kan fundera på. Jag skuldbelägger ingen som har relationer med män, men jag tror att det är gynnsamt för feminismen att sluta.

Snubbminnen.

När vi inte höll med varandra angående att mänsklighetens existens har något egenvärde och han blev så sur att han vägrade prata med mig. Till slut gick jag därifrån, då kom han ut till mig i hallen och var ”ledsen” över det hela och bad om ursäkt, men absolut inte innan dess. Såpass fånig grej att bli sur och straffa någon över? Jag antar att det var väldigt viktigt för honom att upprätthålla någon slags nyttoillusion med sin tillvaro.
Alla gånger han läxade upp mig för att jag var ”oartig” på något vis. Själv tyckte han såklart att hans beteende var exemplariskt även när jag påpekade att folk blev obekväma av det. ”Artighet” handlar egentligen bara om att köra över andra på ett socialt accepterat sätt, och det är lättare för en man.
Alla gånger han ”hintade” om att han skulle göra det ena eller det andra på kvällen som jag kanske kunde följa med på, men aldrig förmådde sig om att bjuda med mig rakt ut eftersom han ville att jag skulle fråga honom. När jag konfronterade honom så sa han typ ”jag vill inte att du ska känna dig pressad”. Detta trots att jag bett honom att bjuda med mig.
När han var otrogen och Så Himla Ledsen för det. Senare fick jag veta att hon han legat med hade frågat om det var okej, och att han hade ljugit. Tycker synd om kvinnan som fick ta skiten för hans oansvariga beteende, även från mig. Jag var inte klokare än så då.
När han ifrågasatte att jag hade en bild när jag satt i en mans knä på min facebook eftersom ”folk kunde tro att jag var en slampa”.
När jag ringde honom och mådde dåligt och han avslutade samtalet det fortaste han kunde utan att visa någon som helst omsorg.
När han tyckte att jag var otrevlig när jag hade sagt ifrån då en person hade förminskat mig på ett väldigt tydligt sätt. Överlag hade jag ingen ”rätt” att stå upp för min integritet.
När han straffade mig genom att vara grinig för att jag umgicks med en manlig vän till mig, som han väl antagligen kände sig hotad av. Överlag den där tendensen att straffa mig när han tyckte att jag gjorde något fel eller opassande, istället för att ta någon form av ärlig diskussion om det hela. Troligen för att en diskussion hade han kunnat förlora.

P.S: vore kul att få läsa era snubbminnen!!

Om normbrytande som grund för förtryck.

En grej jag har funderat lite på när det kommer till vissa diskussioner är att definiera sig som normbrytande. Det finns ett sätt att prata om förtryck som centrerar kring ”normer”, och då är det den som är ”normbrytande” om blir förtryckt. Vad som är en ”norm” är ofta ganska löst definierat.

När jag resonerar kring hur jag är förtryckt så brukar jag tänka att jag lever i patriarkatet och penga-arbetesystemet. I patriarkatet förtrycks jag för att jag ses som kvinna, vilket gör att män som sitter inne på ekonomisk och social makt kan utsätta mig för en massa saker och utestänga mig. I penga-arbetesystemet förtrycks jag eftersom mitt värde mäts utefter om jag är lönsam eller inte, och att mitt jag måste anpassas efter detta för överlevnad.

Detta är direkta och påtagliga villkor för min existens i detta samhälle. Det faktum att jag är kvinna gör att omgivningen kommer tolka allt jag gör mer negativt och oförlåtligt än hur de tolkar en mans handlingar. Oavsett hur jag sedan väljer att leva är det fortfarande ett faktum att jag är mer begränsad, och detta enbart på grund av att jag är kvinna. Visst kan jag göra vissa val för att få en bättre position, men utdelningen kommer fortfarande alltid vara sämre än om en man gjorde motsvarande. Det är därför vi talar om att förändra samhällen, inte individer.

När det kommer till ”normer” är jag ”normbrytande” på en mängd olika sätt. Bland annat i mitt val av utseende, sätt att föra mig, relationer att ingå i och så vidare. Detta är någonting jag har valt att göra för att jag tycker om det, men det är ingenting jag tvingats till. Detta gör såklart att jag möter vissa reaktioner från omgivningen, men eftersom det rör sig om saker jag har valt så tänker jag inte att jag är förtryckt på grund av detta. Snarare är jag förtryckt för att min kropp och mina val granskas, och att jag tvingas förhålla mig till detta. Visst kan de vara så att förtrycket blir mer tydligt när en bryter mot de förväntningar som finns på en, men det gör inte att det uppstår i och med detta.

MEN det är inte samma sak att behandlas på ett visst sätt för att en inte anpassar sig till den ena eller den andra normen och på att behandlas på ett visst sätt på grund av sin kropp eller sin materiella position i samhället. Det är möjligt för mig att välja att anpassa mig efter ”normen” i ett givet sammanhang. Jag kan till exempel klä och agera ”respektabelt”, men jag kan inte sluta vara kvinna.

Att anpassa sig efter normer är ju också en konsekvens av förtryck. Jag tänker mig att en utifrån sin position kan välja att underkasta sig samhällets villkor och få olika ”fördelar”, eller i alla fall tro sig få dem. Underkastelse är smärtsamt, det kräver ofta att en ljuger för sig själv och lever ett annat liv än vad en vill, men att inte underkasta sig kan leda till olika former av bestraffningar och exkludering.

Jag ser att människor liksom definierar sig som ”normbrytande” som om det vore en politisk kategori i paritet med kvinna, rasifierad eller transperson. Jag tycker att detta kan te sig lite lätt osmakligt. Det är inte samma sak att drabbas av bestraffningar för att en inte anpassar sig och på att drabbas för att en har viss kropp eller materiella förutsättningar.

Ett annat problem är att en målar upp en idé om att det finns ”normpersoner”, det vill säga människor som glatt anpassar sig efter normen för att de trivs med det. Ungefär som om heterosexuella kvinnor inte led av att heterorelationer är känslomässigt exploaterande och ofta innehåller våld mot kvinnan. Ungefär som om inte underkastelsen kostade även för dem. Vilka är egentligen dessa normpersoner? Jag tänker att det kan vara problematiskt att utmåla människor som underkastar sig normer som en motpart i kampen på det sättet, snarare borde vi väl framhäva hur mycket det kostar på en människa att göra detta och att ett annat sätt att leva är möjligt?

Jag tänker också på vilka som har råd att välja att bryta mot normen. Det är ju uppenbarligen så att vissa människor har ett större utrymme, eftersom deras kroppar inte från början granskas på samma sätt. Som vit ciskvinna är mitt utrymme större än för rasifierade kvinnor och transkvinnor, en vit cisman har ett ännu större utrymme. Detta gör inte att jag inte ska bryta mot normen, det kan ändå vara subversivt, men däremot gör det att mina handlingar måste förstås utifrån sammanhanget som är min position i detta samhälle. Att hävda att de val jag gör, och som jag ofta kan ta tillbaka, skulle vara en grund för förtryck på samma sätt som ens kropp är det är helt enkelt jävligt verklighetsfrånvänt.

Diskutera gärna normbrytande som kampmetod, men inte som grund för förtryck. Syftet borde vara att få fler att tänka över sina livsval både för sin egen skull och för att nå politisk förändring, inte att måla ut en motsättning mellan normbrytande och normpersoner.

Angående ”politisk lesbiskhet”.

Jag blir ibland ”anklagad” för politisk lesbiskhet, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att jag gått från heterorelationer jag försökt göra ”jämställda”, till insikten om hopplösheten i projektet och sedan till att ha en lesbisk relation. Jag skriver också mycket om att leva för och genom kvinnor, och ser heterosexualitet som en livsstil snarare än en läggning. Jag antar att det lätt framstår som att jag framförallt har en relation med en kvinna för att jag hatar män.

Jag tänker såhär: jag önskar att jag inte hade behövt gå igenom alla dessa kassa heterorelationer innan jag kunde ha en relation med en kvinna. jag önskar att jag inte hade behövt lära om allt det jag lärt mig att begära. Jag önskar att jag inte hade behövt tampas så mycket med min vilja att vara lyckat heterosexuell och så vidare. Nu var det tyvärr inte så för mig. Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.

Icke desto mindre var det så det förflöt för mig. Jag var tvungen att vada genom skiten för att komma framåt, jag var tvungen att se med mina blotta ögon att det inte fanns något män kunde ge mig.

Jag skulle kunna säga att jag aldrig var kär i eller tänd på männen jag var med, vilket inte vore en lögn rakt igenom. Jag begärde dem inte för att jag ville ha just dem, jag begärde det erkännande som de kunde ge mig. Jag fick inte ut något av relationerna med dem, jag vara snarare hetsad in i ett djupt känslomässigt beroende. Jag har aldrig känt den typen av begär, trygghet, närhet och kärlek jag känner i min nuvarande relation inför en man. Jag skulle kunna säga att jag varit lesbisk hela tiden för att verka mer autentisk, men jag känner inte att det är relevant för att beskriva min situation. Jag har levt heterosexuellt, nu lever jag lesbiskt. Mina relationer med män var ”sanna” på det viset att de var betydelsefulla för mig.

Att vara lesbisk för mig är inte ett politiskt beslut i sig, däremot var det politisk analys som gjorde att jag kunde komma i kontakt med det begäret. Jag var tvungen att först dekonstruera heterosexualiteten, innan jag kunde fundera på vad alternativet var. Jag var tvungen att hata män innan jag kunde älska kvinnor. Detta gör att min lesbiskhet på sätt och vis är manstillvänd, det vill säga att den definieras i förhållande till män. Jag önskar att det inte var så, men för mig har det varit den enda vägen. Samtidigt så är det så att jag mer och mer börjar älska kvinnor som sådana, inte för att de är bättre än män. Jag ser manshatet som ett steg i processen snarare än grunden i min nuvarande situation.

Jag skulle inte plåga mig själv i relationer jag inte ville vara i för att det var ett politiskt val. Samtidigt så tror jag att strukturell analys är nödvändig för att kunna se vad en faktiskt ger upp som kvinna i heterorelationer. Jag tror att det är nödvändigt att förstå varifrån vissa drifter och begär kommer för att kunna se förbi dem. Därför pratar jag om relationer som politiska val. Inte för att en bara kan ”bestämma sig” en dag, utan för att det är ett politiskt val vad en väljer att se och förstå och vad en sedan väljer att göra av dessa insikter.

Men vissa antar att mina relationer med kvinnor är mindre autentiska för att jag kommit fram till dem på det här sättet. Detta tycker jag är konstigt, eftersom det politiska och det personliga alltid är sammanvävt. Jag har kommit till politiska insikter genom personliga erfarenheter, och sedan har jag skaffat mig andra personliga erfarenheter när jag försökt organisera mitt liv utifrån dessa politiska insikter. Det är inte som att jag en dag bara råkade läsa en text om att det är bättre att vara flata och sedan blev det, utan det har varit en process bestående av både känslomässigt arbete, personliga insikter och politisk analys som lett fram till andra sätt att förhålla mig till mig själv och mina relationer. Jag tycker det är konstigt att tänka att något skulle vara mer sant bara för att en ”känner” det från första början. Om jag hade varit helt tillfreds i mina relationer med män hade jag ju inte gjort denna resa, alltså ”kände” jag också någonting. Jag hade bara inte orden för att förstå det. Dessa ord har jag fått från feminismen.

Att utnyttja en människa en har en relation med i några slags politiska syften är dock patriarkalt, och jag skulle aldrig få för mig att tänka så kring mina relationer. Jag har de relationer jag har för att jag tycker om människorna som ingår i dem, inte av ren princip. Men sedan jag lärt mig att förstå mina relationer ur ett feministisk perspektiv så har det blivit alltmer uppenbart att män inte har något att erbjuda, eftersom det som drog mig till dem innan har förlorat sin glans. Detta har gett mig så otroligt mycket i livet, och jag önskar att fler fick göra samma resa. Därför tänker jag fortsätta att prata om sexualitet som någonting som kan förstås politiskt, helt enkelt för att detta har varit det sätt som har fungerat för mig.

Twitter 20/12. Om ”sex” i relationer.

Att sluta ha sex i en relation är ofta väldigt laddat, och jag tänker att detta har att göra med att sex ofta är den enda formen för närhet. I de relationer jag har haft med män har det i regel inte funnits närhet som inte förväntas leda till sex. Om en då inte vill ha sex måste an avvisa närheten, annars är en taskig mot dem. Detta har även varit förväntningar från eget håll, att jag har tänkt att enda skälet till att någon skulle vilja vara nära mig är sex. Och så blir det ju när en ser sex som en vara, för egentligen är det absurt att en skulle vilja ha sex med någon en inte vill vara nära.

När jag och en partner slutade ha sex så fanns det inga andra sätt för oss att närma oss varandra. Det fanns inga sätt att vara nära på där vi inte behövde förhålla oss till förväntningen att vi skulle ha sex. Viktigt för mig nu är att bygga upp många olika sätt att vara intim och njuta av varandra på, som inte inkluderar sex. För ibland vill en inte, men vill ändå ha närhet och kärlek. Och det ska finnas utrymme för det i en relation.

Ofta med män så blir det som att så fort en släpper dem nära så förväntar de sig att få ”hela kittet”, det vill säga ”sex”. Denna förväntan förhåller en sig aktivt till som kvinna, en måste vara säker redan INNAN en varit intim på något sätt. Om en ”ångrar sig” när en redan varit intim så anses en vara skyldig mannen något. De kan inte förstå att en kanske måste vänta in, bygga upp tillit och trygghet, för att personen ska känna sig bekväm. För de kan inte förstå att kvinnor också kan njuta av sex, det ser det som en tillgång vi har som antingen kan ges eller inte ges. Så när vi väl bestämt oss för att ge så är det liksom upp till dem hur det går till, det finns inget utrymme för förhandlingar.

Jag tror inte mina partners ville ha det såhär heller, men det är så jävla inpräntat i hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Det var som en dans ingen av oss kunde träda ur, för vi hade inte språket för att förstå vad som hände. Jag underkastade mig, jag gav mig till dem, för jag har lärt mig att det är min plats. Och de tog emot, för det är deras.

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.