ansvar – Fanny Åström

Det enda ansvarsfulla vi kan göra är att störta patriarkatet.

Det är så intressant att precis när en börjar ta ansvar för att förbättra sin situation som kvinna i patriarkatet genom att analysera sin situation, sprida kunskap till andra och undvika relationer med män så börjar män gorma om att en minsann ska ta eget ansvar och inte skylla allting på män. Nå, jag tar ju eget ansvar. Jag noterar att det inte finns något att hämta i relationer med män och söker mig således till andra. Detta om något är ju ansvarsfullt. Jag ”skyller” heller inte på män, jag bara konstaterar att jag lever i ett samhälle där de har social och ekonomisk makt vilket leder till en mängd konsekvenser. Detta är liksom inte mäns fel, och jag hyser heller inga illusioner om att män kommer lösa det åt mig. Det är ju bland annat därför som jag inte vill ha relationer med män, just för att de inte kommer att ta ansvar för situationen.

Det män menar när de säger att en ska ta eget ansvar är såklart inte att en faktiskt ska förändra sin situation utan såklart att en ska ta på sig skulden för den. Det vill säga att en ska tycka att allting är ens eget fel och definitivt inte kan härledas till hur någon man agerat eller någon slags samhällelig struktur. De vill att en ska säga ”ja det blev lite dåligt i mina relationer och det är för att jag är en så jävla usel och hysterisk person, jag ska se till att anpassa mig bättre efter min tilldelade roll som kvinna nästa gång”. egetansvar

Många verkar anse att ansvar är liktydigt med att anpassa sig efter rådande idéer om hur en ska vara för att vara en lyckad individ. Till exempel; om en ogillar eller är rädd för män ska en gå i terapi för att lära sig att tycka om män och kunna ha bra relationer med dem. Aldrig är det männen som ska ta ansvar för allt de gjort för att få folk att vara rädda för dem. Det är alltid upp till kvinnor att anpassa sig så att vi ska kunna leva nöjda i förtrycket.

Jag tycker tvärtom att feministisk teori och aktivism är något av det mest ansvarsfulla en kan ägna sig åt som kvinna. Vi tar ansvar när vi organiserar våra liv på ett sätt så att vi mår bra inom ramarna för vad som är möjligt i samhället vi lever i. Vi tar ansvar när vi prata om vår situation och utvecklar strategier tillsammans. Vi tar ansvar när vi formar politiska teorier och kämpar mot vårt förtryck tillsammans. Vi tar ansvar när vi organiserar oss och söker kollektiva lösningar på våra gemensamma problem, istället för att kräla i skuld, skam och bara ta till garanterat ineffektiva metoder som till exempel att foga oss under pissiga relationer.

Det enda ansvarsfulla vi kan göra i vår situation är att störta patriarkatet. Alla försökt till anpassning är ansvarslösa, eftersom det bara kommer leda till ännu mer olycka för oss själva och våra medsystrar.

Om ansvar och att ”slappna av”.

Funderar på det här med att ta ansvar och vad det innebär.

Ansvar är inte bara någonting en tar på sig utan det kan vara något en tilldelas. I samhället tilldelas kvinnor ansvar för hem och relationer, det är ingenting vi kan välja bort. Vi kan välja att inte ta det ansvar vi blivit tilldelade, alltså att inte göra vad som förväntas av oss, men det sker i så fall på bekostnad av social bestraffning. Vi kan dock aldrig avsäga oss det ansvar vi blivit tilldelade, det vill säga sätta oss i en situation där dessa krav inte ställs på oss.

Män kan visserligen självmant ta på sig en del av det ansvar som brukar tillskrivas kvinnor, men fortfarande är det primärt är kvinnan som får lida om det blir fel. Det är kvinnan som kommer bli skuldbelagd om saker och ting inte funkar som de ska, det är kvinnan som kommer att få en massa förebråelser och frågor. Mannen kommer hur mycket ansvar han än tar inte att utsättas för denna förväntan. Alla hans prestationer kommer ses i ljuset av att han är man och att det är fint av honom att göra saker som egentligen inte förväntas av honom. Motsatt kommer kvinnan alltid att ifrågasättas för det hon inte gör, eftersom hon förväntas göra allt.

Kvinnor får höra att de ska ”slappna av”, men hur ska en kunna slappna av om en vet att det som går fel i slutänden kommer att vara ens eget fel? Klart det är enkelt för män att slappna av när ansvaret i slutänden inte är deras.

När kvinnor blir tillsagda att slappna av av män blir vi utsatta för dubbelbestraffning. Först blir vi tvingade att ta huvudansvaret, sedan ska vi på något magiskt vis trots detta vara sköna och avslappnade att ha att göra med. Det är ju orimligt. Klart som fan en blir lite spänd om en alltid får skulden för allt som går fel.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Män har inget emot att ses som idioter.

Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Om skuld och ansvar.

Det finns ett perspektiv på moral som är typ att det som ”räknas” är när människor skadar varandra med flit, som är ganska vanligt. Jag skulle rentav säga att det är det rådande moraliska perspektivet i detta samhälle. Jag tycker att det här är ett väldigt patriarkalt perspektiv på moral.

Jag tänker på de människor som har skadat mig mest genom mitt liv. De människor som har fått mig att må riktigt riktigt dåligt, som har gett mig stora trauman. Jag uppfattar inte att någon av de som skadat mig som mest har gjort det av illvilja, tvärtom har de som skadat mig som mest ofta varit människor som velat mig väl, som rentav sagt sig älska mig. Jag tänker också på de jag själv har skadat, och det är samma där.

Människor som har varit direkt illvilliga mot mig har jag lättare kunnat släppa. Där har det liksom inte funnits hopp, jag har bara kunnat sluta vara i den människans närhet. Jag har inte dragits in i något, utan det har varit en fråga om enskilda incidenter som visserligen kan vara jobbiga men som inte har varit avgörande för mig som person.

Det som har skadat mig mest i mitt liv än andra människors ignorans eller passivitet. När andra människor inte velat lösa problem i vår relation, eller inte påtalat saker och ting de upplever som problematiska, inte känt in mina gränser och så vidare så har jag blivit skadad. Detta har varit många gånger mer destruktivt än människor som sagt elaka saker i syfte att göra mig illa.

När jag tänker på moral tänker jag inte i termer av skuld/oskuld utan i termer av ansvar. Vilka relationer ingår jag i, på vilka premisser och vilket ansvar har jag i dessa. Jag tänker att jag har väldigt olika ansvar beroende på hur relationen ser ut. Jag tänker att när jag ingår i en nära relation med någon så är jag också skyldig att ta ansvar för denna relation, och i förlängningen för både den människan och för mig själv. Om jag väljer att ha nära relationer med andra så är jag skyldig att ta hand om mig själv och mina problem på ett sätt som går ut över den relationen så lite som möjligt, eller avsluta relationen.

Vad som är viktigast för mig i relationer är att inte ge falska förhoppningar, då jag anser att detta är en av de absolut mest destruktiva sakerna en kan göra. Falska förhoppningar tänker jag inte ges av illvilja, men det ligger ofta ignorans eller bristande ansvar i botten. Att ge falska förhoppningar handlar om att inte se sina begränsningar och inbilla sig själv och andra att det kommer vara på ett visst sätt för att en så gärna vill att det ska vara så. För mig är det centralt både att inte inge falska förhoppningar men också att inte skapa falska förhoppningar.

Jag tycker att det är mycket mer fruktbart att tänka i termer av ansvar när det kommer till moral, och speciellt moral i fråga om relationer. En kan inte följa samma moraliska kodex mot typ personen på gatan som mot de människor en har nära. Att släppa en annan människa nära, eller att låta en annan människa släppa en nära, innebär ett helt annat ansvar. Att ingå i en relation med någon är att ta på sig detta ansvar. Många väljer dock tråkigt nog att inte ta detta ansvar, utan de ingår i relationer utan att reflektera särskilt mycket över saken.

När män resonerar i termer av skuld/oskuld brukar de ofta ha ett perspektiv som bygger på att de är oskyldiga tills motsatsen bevisats, en slags rättegångsmentalitet som jag har skrivit om innan. Detta perspektiv tycker jag är mycket problematiskt, eftersom det inte bygger på att en tar ansvar för människorna i ens omgivning. Jag tänker att om en har relationer så vill en inte bara undvika att göra fel mot dem, utan en vill också göra gott. Alltså en vill hjälpa andra människor framåt i deras utveckling. Detta är för mig vad som kännetecknar en konstruktiv relation och ett kärleksfullt beteende.

Jag tycker ofta att människor som sitter på maktpositioner i relationer har väldigt svårt att ta till sig av detta, att det inte bara handlar om skuld/oskuld utan att det handlar om att vi är sociala varelser som lever och skapas genom varandra, och att en bär ett ansvar för det, för sin del i detta. I mina ögon är detta ett betydligt mycket mer fruktbart perspektiv om en har ett intresse i att inte skada de en älskar.

Idén om skuld/oskuld bygger på idén att vi skulle vara isolerade öar som enbart kan skada varandra genom att kränka varandras frihet. Denna syn är såväl liberal som patriarkal. Det finns ingen förståelse eller respekt för vad människor behöver för att kunna leva rika liv, och detta handlar såklart om att de som formulerat dessa teser kring mänsklighetens villkor aldrig har behövt förstå detta eftersom de magiskt har fått saker och ting serverade. De har ju varit män.

Den som har makt i en relation kan ofta komma undan med att helt enkelt ignorera saker och ting, påstå att den ”inte visste”. Förtryck upprätthålls i regel genom ignorans och inte genom aktivt onda handlingar. Jag tänker att för att kunna bygga ett bra samhälle så måste vi alla börja tänka i termer av ansvar snarare än i skuld/oskuld. Resultatet annars är att vissa står för att ta ansvar för relationer och andra skyller ifrån sig.

Att ta känslomässigt ansvar och att gömma sig bakom sin passivitet.

En kommentar jag har fått många gånger när jag skrivit om känslomässigt arbete är att mannen ju inte ville att den andra parten skulle göra mer känslomässigt arbete så därför har han inget ansvar för att det blev så. Den andra personen bara gjorde en massa arbete utan att han bad om det. Stackars mannen!

Denna inställning tyder på brutalt bristande insikt i hur relationer fungerar. För att en relation ska fungera så krävs det att visst arbete utförs, och om inte båda tar ansvar för att detta arbete utförs så kommer den som tar mer ansvar också att utföra mer arbete.

Jämför med två människor som delar hushåll. Den ena är helt passiv inför hushållsarbetet och den andra tar initiativ. Detta leder såklart till att den som tar mer initiativ också gör mer. Även om själva arbetsuppgifterna delas helt lika så är det den som tar initiativ som tar ansvar, det vill säga ser till att det händer. Men troligen delar inte uppgifterna helt lika, utan den som tar ansvar kommer troligen att göra mer eftersom det är så satans jobbigt att alltid tjata på någon annan om att göra det ena och det andra.

Givetvis kan den som inte tar ansvar hävda att den minsann inte alls har tvingat den andra att göra det, och det är förvisso sant, men en sådan inställning hjälper föga mot att den verkliga arbetsfördelningen ser ut som så att en person gör betydligt mycket mer av det gemensamma nödvändiga arbetet.

Detta hänger också ihop med den rättegångsmentalitet många män har, det vill säga att göra alla frågor till en fråga om att bevisa någons skuld eller oskuld. ”Eftersom jag inte hade något uppsåt att det skulle bli på det här sättet/eftersom jag inte tvingade någon att göra min del av det känslomässiga arbetet så saknar jag skuld i frågan”, tänker mannen, och pustar sedan ut. Han är ju trots allt en rimlig person! Gud vad skönt!

Om en har en relation med en annan människa så borde en vara intresserad av att behandla denna väl, och i detta ingår att ta ansvar för det arbete som måste utföras i en relation. Är en inte beredd att göra detta borde en inte ingå i en relation. Att ignorera det faktum att det behöver utföras arbete i en relation och därmed låta den andra parten ta hand om allt är att lassa över ansvar. Det ansvar en själv inte tar kommer någon annan att behöva ta, eller så kommer det leda till att relationen inte fungerar.

Män gömmer sig gärna bakom sin passivitet. De kan gå omkring och vara bekvämt omedvetna om det arbete som utförs i relationen, eftersom någon annan gör det åt dem. Men att inte ta sitt ansvar för relationer är att tvinga in någon annan i att göra det åt en, och jag förstår inte varför en skulle vilja behandla någon en säger sig tycka om på det viset.

Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
Och visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.

Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!

Jag twittrade lite om det här med hur folk behandlar frågan om risker vid abort:

När folk säger att aborter inte är riskfyllda räknar de uppenbarligen inte med risken för att må dåligt eller få oförutsedda kostnader. Upprörande när folk menar att den enda risken med abort är att fertiliteten försämras. Uppenbart att de ser kvinnor som avelsdjur. Att genomgå en abort gör att många mår mycket dåligt en lång tid efteråt. Detta anser jag vara en risk värd att ta med i beräkningen. Det stämmer förvisso att graviditet är med riskfyllt, men kondom/ickebarnalstrande sex måste nog ändå anses vara det minst problematiska. När folk menar på att riskerna vid graviditet och abort är de som ska mätas emot varandra har de räknat bort mannens ansvar. Jag förespråkar ickebarnalstrande sex, inte graviditet.

Abort är ett ingrepp som leder till en massa onödigt lidande och dessutom inte alltid lyckas. Det stämmer att det är viktigt att vi ha fri abort, men det är fortfarande önskvärt att det äger rum så få aborter som möjligt OCH så få oönskade födslar som möjligt. Hur löser vi detta? Jo, genom att minska antalet oönskade graviditeter ~*geni*~.

Antalet oönskade gravidteter minskar förslagsvis genom att vi har mindra barnalstrande sex och bli bättre på att skydda oss. Då även p-piller och liknande är ett mycket riskfyllt preventivmedel att använda föreslår jag att vi kollar lite på dessa två alternativ som kräver att personer med kuk tar lite (alltså verkligen mycket mycket lite) ansvar:

Kondom. Jättebra preventivmedel som funkar för de flesta och skyddar mot såväl graviditet som könssjukdomar. Fantastiskt va! Jag föreslår att människor med kuk börjar ställa sig lite mer positivt till att använda dessa eftersom det är en ganska dryg grej att prioritera ens egen rätt att ”inte äta kola med papper på” framför deras partners rätt att slippa oroa sig för gravidtet och könssjukdomar eller behöva genomgå en abort. Att använda kondom är för de allra flesta (undtantaget latexallergiker tänker jag) mindre riskfyllt än att genomgå såväl abort som graviditet.
Ickebarnalstrande sex. För den som inte kan använda abort så är alternativet ickebarnalstrande sex jättebra. I detta ingår till exempel säkra perioder, ickeomslutande sex, att inte komma i någons underliv och så vidare. Petting, oralsex och liknande är, hör och häpna, också sex! En behöver inte placera sin sperma i någons underliv för att det ska räknas. GU VA BRA!!!!

Oj oj oj vilken grej! Nu kan vi plötsligt ha en massa sex utan att någon (eller fler än väldigt få i alla fall) vare sig behöver genomföra en abort eller en oönskad graviditet! VILKEN GREJ! Ja jag säger då det att ingen KOMMIT PÅ DETTA FÖRUT?!?!? Att personer med kuk envisats med att syssla med en massa barnalstrande sex och lägga över ansvaret på personer med livmoder, så de har behövt genomgå otrevliga och riskfyllda aborter och gravidteteter HELT I ONÖDAN!!! Men nu behöver vi ju inte ha det så längre!

Nå, allvarligt talat så tycker jag att det är oerhört upprörande att människor låtsas som om de två alternativ som står emot varandra är ofrivillig födsel och abort. SÅ ÄR DET INTE!!! Personer med kuk kan TA ANSVAR FÖR VAR DE LÄGGER SIN SPERMA! Jag veeeet att det är ovant att tänka att dessa människor skulle ha något slags ansvar för vad de sysslar med men bara försök nu. Upprepa för dig själv: ”även personer med kuk har ansvar”. Skriv det på ett papper, tatuera in det eller vad som helst så att det sjunker in riktigt ordentligt, så vi kan slippa alla dessa kostsamma, smärtsamma och onödiga aborter och ofrivilliga graviditeter.

Samhället brinner upp och du sitter och försvarar din rätt att vara ett undflyende kräk.

En grej som är vanlig är att människor blir upprörda är jag tycker att det är en plikt att ta ställning mot förtryck, att den som inte bekämpar förtryck står på förtryckets sida. Jag blir helt paff över den enorma egoism som döljer sig bakom detta. Människor som inte bara inte bryr sig om förtryck utan som dessutom kämpar för sin jävla rätt att ses som lika goda människor som vi som gör det. Alltså tyvärr, men det funkar inte så. Jag kommer aldrig någonsin att acceptera ditt sittande på arslet som lika värdefullt som mitt tjejjoursengagemang, som mitt demonstrerande, som mitt skrivande. Jag kommer aldrig att tycka att du är en lika stor kämpe emot förtryck för att du sitter och ”tar avstånd” från nazister på din kammare, som de som faktiskt riskerar liv och hälsa för att demonstrera emot det. Jag kommer aldrig att tycka att det faktum att du inte röstade på Sd gör dig lika bra som de människor som åker för att blockera flyktingdeportationer med sina kroppar. Jag kommer aldrig att kunna tvinga dig att engagera dig, men jag kommer tycka att du är en feg skit som inte gör det.

Samhället brinner upp och det finns människor som gör vad de kan för att rädda skiten, som gör vad de kan för att vara solidariska och bekämpa förtrycket, och du sitter på din röv och tycker dessutom att vi ska bekräfta att det är okej att du gör det. Jag har ingenting, alltså verkligen ingenting, till övers för denna lama attityd.

De som inte är med i kampen mot förtryck är med och stödjer förtrycket. Så är det faktiskt. Och jag kommer aldrig någonsin att anse att det du gör är lika värdefullt som att ta kampen. Så sitt där och var ett fegt kräk du, men kräv inte att jag ska legitimera det. Du har ansvar och jag kommer inte vara en av de personer som accepterar att du inte tar det.