Hunger.

Idag såg jag filmen hunger, som handlar om den fängslade IRA-medlemmen Bobby Sands som drar igång en hungerstrejk i protest mot hur de blir behandlade i fängelset och mot att de inte har den officiella statusen ”politisk fånge”. Eller, den handlar inte så mycket om strejken i sig, mer om omständigheterna i fängelset och konflikten som sådan.

Jag upplevde manuset och dramaturgin som väldigt originell, det var inte förutsägbart vem filmen skulle handla om och hur det skulle ta sig uttryck, en massa saker som i normala fall hade varit självklara att ta med togs bort, personer som inte alls hade något särskilt med storyn att göra porträtterades noggrant och huvudpersonen presenterades långt in i filmen. I princip så var filmen bara en samling scener utspelade på samma plats som bands samman, detta gjordes dock utan sedvanligt fjanteri som brukar tillkomma när man gör den typen av stämningsfilm.

Det var väldigt lite dialog i filmen, nästan ingen alls, med undantag från när huvudpersonen sitter och har en lång diskussion med fängesleprästen. Det var också ett grepp jag tyckte om, att filmen nästan bara byggde på stämningsfulla scener för att tvärt brytas av av ett långt försvarstal för huvudpersonen sak, för att sedan endast handla om honom och hans strejk. Både oväntat och effektfullt.

I övrigt är scenerna långa, gråa och tysta. Jag tycker att det är en kvalitetsindikator när en film klarar av att det inte händer så jävla mycket vilket den här verkligen gjorde. Vad jag också gillade var att Sands inte blev glorifierad och att hans lidande inte överdrevs. Visserligen tyckte man skitsynd om fångarna, men man tyckte synd om alla poliser som slog dem och alla anhöriga också. Det illustrerades helt enkelt jävligt bra att ibland finns det inga vinnare.

Jag är ingen filmanalytiker och det finns säkert mer att säga om klippning och dramaturgi, men jag tyckte verkligen att det var en originell och ”uppfriskande” film, den passade dåligt in i min bild på hur en film som heter Hunger ska vara, samtidigt som den passade in på en massa kriterier också. Överdrivet snyggt foto på smala män med sår, estetisering av det äckliga (bland annat när de målar med bajs på väggarna i sina celler), rökning används hela tiden som stämningsskapare. Jag tror ni vet vad jag menar för slags grejer. Att lyckas pricka in allt detta och fortfarande vara oväntad och intressant, det är fan ett mästerdrag.

Mary and Max.

För drygt en vecka sedan såg jag och Emanuel Mary and Max på bio.

Filmen handlar om en mobbad tjej som skickar ett brev till en slumpvis utvald person, som råkar vara den autistiska new york-bon Max. Deras brevväxling utvecklas till en djup vänskap och de får båda ut mycket av varandra. Jag tänker inte skriva mer om själva innehållet, för det skulle förstöra filmen, men den var verkligen otroligt fin. Animation var assnygg och historien väldigt söt och rörande, jag började gråta ca 5 ggr under filmen, men det har nog mer med mina hormoner att göra.

Max.

Jag älskar hur de skildrat Max i filmen, han ger verkligen en autistiskt intryck. I en scen blir han arg och skriver ”Jag känner en massa känslor just nu, nu ska jag lista de känslor jag känner i den ordning de känns mest”, fruktansvärt roligt och träffsäkert. Sen älskar jag hans ångestanfall och han sökande efter trygghet, det känns väldigt trovärdigt.

Marys mamma.

Mary.

De lyckas också bra med att skildra tragiken i historien på ett lättsamt och komiskt sätt, utan att det för den sakens skull förlorar tyngd eller blir svulstigt. Marys hemförhållanden är tragiska, men skildras med glimten i ögat, Maxs ångestattacker lika så.

Hursomhelst är det en film jag kan rekommendera.