Film – Fanny Åström

Min lilla syster och att bli kvinna.

Igår såg jag filmen Min lilla syster som handlar om ätstörningar och att växa upp typ. jag tyckte den var väldigt bra, och dessutom föredömliga 90 minuter lång (inget som är värt att säga behöver sägas på över 90 minuter). Grät mer än jag gjort på väldigt lång tid.

Jag tyckte det var fint att det är den minsta som får ta ansvar för sin storasyster och att en liksom ser världen genom hennes blick snarare än storasysterns. Jag tänker på dne där instinktiva känslan av att något är fel som barn kan ha utan att riktigt sätta ord på det. Och hur elak en kan bli mot varandra om en känner att det finns annat som räknas mer.

Nå, som den tönt jag är så handlar allting om att bli kvinna alternativt att se sig sedd numera, eller båda delarna eftersom de ju funkar rätt bra ihop. Jag ba ”mmm denna handlar om att bli kvinna eftersom de är små/eftersom de är vuxna/eftersom de är borgare/eftersom de är arbetarklass/eftersom det är nutid/eftersom det är dåtid” och så vidare och så vidare.

Nå, de flesta skulle nog instämma i detta rörande denna film. Just ätstörningar är ju en sån där typiskt kvinnlig grej, som många unga kvinnor drabbas av. Jag tänker att ett upphov till detta kan vara den ökade press och förväntan som den unga kvinnan utsätts för, och som mycket handlar just om kroppen eller i alla fall återspeglar sig på den. En blir medveten om andra människors blickar på ett helt annat sätt. Vissa menar att det handlar om att förhindra åldrandet, att behålla den flickaktiga kroppen, eftersom en helt korrekt härleder blickarna till just denna ofrivilliga utveckling. De ser sig bli kvinnor, de ser sina mödrars kroppar speglas i deras och de inser att de också kommer utsättas för alla de plågor och plikter som hör ett kvinnoliv till. Tills dess har hon kanske kunnat fantisera om att vara mannens jämlike, om än lite sämre, men då inser hon att hennes öde är att bli hans vasall och komplement. Detta öde är såklart skrämmande.

En annan teori jag tycker om är den om att det helt enkelt är det enda utlopp en har att tillgå som kvinna; självkontroll och självbestraffning. Även självskada ligger inom samma kategori. Jag har fått mycket utlopp för detta i mina relationer med män, vilket jag skrivit om här:

Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.
Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.

Kvinnor lär sig att ilska, sorg eller frustration inte under några omständigheter får riktas utåt, så vi riktar dessa känslor inåt. Vi försöker inte förändra världen, vi anpassar oss efter den för att nå lycka. Ätstörningar är ett exempel på det, men det slår såklart slint; att vara utmärglad är inte ett ideal, och inte heller att vara sjuk. Självförbättrandet blir en egen värld som tar över, och den kan säkert vara vilsam på ett sätt. Till skillnad från den vanliga världen har den en slags inre logik och ett enkelt mål som en kan kontrollera i viss grad.

Frigörelse.

Kollade på min favoritfilm Titanic för ett tag sedan och ryste av välbehag inför den här scenen i slutet. Jack har dött, Rose lever kvar och allt är såklart fruktansvärt sorgligt. Men hon kämpar för att överleva även när han försvinner, och hon går inte tillbaks till den relationen hon hade innan utan väljer att leva vidare på egen hand. Jag tycker det är fantastiskt.

Folk tror alltid att jag är ironisk när jag säger att jag tycker Titanic är en storartad film, men jag är verkligen allvarlig. Det är en historia om en kvinna som frigör sig trots alla odds, som inte låter sitt öde styras av män. Det är en historia om patriarkal verklighet som också visar en väg ut som inte går genom en man.

”En man är aldrig lösningen på en annan man” är vad jag tänker när jag ser Titanic. Rose vet detta. När Jack försvinner står hon inte handfallen, hon dör inte med honom eller går tillbaks till tryggheten i borgerligheten. Hon lever vidare på sina egna villkor. Jack är en katalysator som får henne att se sina levnadsförhållanden med klar blick, men han är inte hennes allt.

När vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ kan vi börja förhandla.

Ibland ser jag olika kvinnliga karaktärer beskrivas som ”starka kvinnor” och förvånansvärt ofta handlar detta om att kvinnorna ifråga agerar som subjekt i relation till män. Till exempel: hon raggar upp honom, hon väljer honom och så vidare, som om det vore att göra ett ickepatriarkalt val bara för att en väljer.

Givetvis väljer kvinnor saker i sina liv. Kvinnor är inte passiva objekt för mäns makt, utan vi förhandlar om utrymme, om villkor i relationen och så vidare. Vi gör motstånd mot förtrycket i de heteromonogama relationerna, vi gör motstånd mot normer och ideal som tvingas på oss och så vidare. Att förneka detta vore att förneka att kvinnor agerar som subjekt och det vore högst ofeministiskt.

Problemet med dessa ”starka kvinnor” som ”väljer” är att dessa val alltid handlar om män. De väljer mellan män, de väljer att satsa på ett förhållande med en viss man och så vidare. Detta är såklart ett val, och det sker i regel också en förhandling innan beslutet fattas där kvinnan ställer olika krav, men det hela sker på mannens såväl som på heterosexualitetens villkor. Det är fortfarande mannen som har makt, det är kvinnan som når samhällelig statusgenom honom och inte tvärtom.

I vissa filmer tycker jag att den här förhandlingen skildras på ett väldigt bra sätt. Till exempel i Titanic så är de begränsningar som Rose upplever i sin livssituation väldigt uttalade, det är uppenbart att hon är en kvinna i ett patriarkat och därmed begränsad, men hon agerar också tydligt som ett subjekt och tar avstamp i sin situation för att fatta beslut kring sitt liv. I andra filmer, till exempel Pretty Woman, så tycker jag inte att det framgår lika tydligt vad det rör sig om. Där lyfts inte kvinnans pressade situation som kvinna fram på samma sätt, utan det framstår mer som att hon bara drar en vinstlott och förbättrar sitt liv. Det framstår som att de väljer varandra på lika villkor, vilket såklart inte stämmer. Där Titanic är en ärlig och tragisk framställning av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle så är Pretty Woman en askungensaga där en kvinna blir räddad av en man.

Poängen är inte att kvinnorna i dessa filmer är passiva eller att de gör dåliga val, poängen är att deras valmöjligheter är mycket begränsade och alltid beroende av män. Det är ytterst ovanligt att en kvinna i en romantisk film faktiskt går utanför detta, men det sker faktiskt i Titanic. Rose väljer att inte vara med Carl efter att Jack har dött, hon väljer att leva sitt eget liv. Hon går utanför den vanliga romantiska berättelsen och tar ansvar för sin egen existens, vägrar låta sitt öde ligga i en mans händer. Detta är verkligen ett lyckligt slut, ty det innebär en verklig frigörelse.

Och det är den möjligheten vi måste lära oss att se och ta till vara på. Så länge våra val och våra förhandlingar sker med män, för att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, så kommer vi att vara i en underordnad position i förhandlingarna. Vi kan kanske få vissa fördelar, men vi kommer aldrig få makt över situationen. Vi har ingenting att faktiskt sätta emot om vi i slutänden ändå måste leva tillsammans med en man. Det är först när vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ som vi kan börja förhandla på riktigt.

”10 things I hate about you” och att bryta ner kvinnors cynism.

Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.

Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.

De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.

Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.

Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?

Att använda kvinnor för att ta avstånd från kvinnor.

Jag tänker lite på Harry Potter och på hur kvinnor porträtteras i kultur.

I mycket kultur så finns det så kallade ”starka” kvinnoroller. Sällan huvudroller, men ofta någon form av följeslagare. Detta gäller till exempel Hermione i Harry Potter. Hermione är en typisk ”stark” kvinna. Hon är intelligent, och står upp för sig själv och så vidare. Detta är såklart bra.

Problemet är att denna kvinna alltid måste utmärka sig i förhållande till andra kvinnor. I princip alla andra kvinnor som figurerar i Harry Potter är fjantiga, brudiga, ytliga och hysteriska.

Typiskt för Hermione är att hon har insikt i kvinnornas värld, men hon används för att mystifera den och ta avstånd från den. I någon scen ska han förklara för Harry och Ron hur kvinnor ”är”, något som de är helt oförstående inför. Det är ingenting som de förväntas förstå eller vill förstå. Hermione får symbolisera någon slags brygga mellan manligt och kvinnligt, får symbolisera den ”goda” kvinnligheten, den som inte är för ytlig och fjompig men fortfarande en kvinna.

I en av böckerna blir Ron förälskad i Lawender Brown. Denna person utmärks tydligt som en fånig figur som lockar Ron med sin ”kvinnlighet”, något som gör Hermione upprörd. När Ron slutligen väljer Hermione framför Lawender så ska det ses som någonting positivt, dels för honom som slipper hennes fjantigheter, men också för Hermione som har ”segrat” över denna överdrivet stereotypa kvinna.

Varför är det ingen som konfronterar Ron med vilket otroligt stort kräk han är, när han dumpar Lawender utan att tycka sig behöva ta minsta lilla ansvar för det? Varför är allting glömt och förlåtet när han återvänt till Hermione? Varför beskrivs det som en konflikt mellan två kvinnor, när det i själva verket är Ron som är oförmögen att ta ansvar för sin relation till någon av dessa kvinnor?

Jag stör mig också på hur Ron beskrivs som något jävla djur som är utelämnat till sina drifter, och att det han behöver är en kvinna som tar hand om honom och tar ansvar för honom utan att utnyttja honom, något som Hermione kan göra. Därför blir det ett problem när Ron ”förförs” av en annan kvinna, inte för att han gör ett val som sårar Hermione utan för att han luras in i det. Därför blir det också den andra kvinnan som är det huvudsakliga Problemet och fienden, inte Rons beslut eller beteende.

Varför kan det inte få finnas starka kvinnliga karaktärer som inte används för att ta avstånd från andra kvinnor och utmåla andra kvinnor som fjompiga, ytliga våp?

En ful och dålig film om arbete.

Rekommenderar, apropå skriverierna om arbetslinjen, arbetssamhället och så vidare, denna kortfilm om saken.

Filmen är gjord av en grupp som heter Kreatur. Deras hemsida finns här.

Blue valentine.

Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.

Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.

Trailern till Rafael Edbloms politiskt inkorrekta ståkissarfilm.

Tänkte göra lite reklam för Rafael Edbloms film nu när han blivit noppas av svenska filminstitutet. Rafael ville berätta en historia. Historian om en galen hantverkare. Det är viktigt att behålla sin egna röst, tycker Rafael. Fint, tycker jag, att Rafael står upp för sin konstnärliga integritet och liksom vågar utmana normer, tänja på gränser, ställa viktiga frågor med sin film. Synd att filminstitutet bara kommer med sina genusfloskler och kör över honom. Säkert för att han står upp och kissar. Säkert.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Detta, mina vänner, är lyteskomik på hög jävla nivå. Rafeal Edholm beklagar sig över att det är svårt att vara man i filmsverige. Detta baserar han på att han inte fått gehör från filminstitutet när han sökt om bidrag till att göra sin film.

Såhär. Filmbranschen är extremt jävla mansdominerad, så även i Sverige. En majoritet av alla filmer skrivs av, regisseras av och produceras framförallt av män. Men Rafael tror ändå att det är på grund av sitt jävla kön som han får avslag. Är inte detta uppblåsthet i sin fulla blom så säg?

Han fick inget gehör från Svenska filminstitutet över huvud taget när han försökte få filmen finansierad.
– Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Och inte nog med att han är man, filmen är politiskt inkorrekt också! Och så står han upp när han kissar. Ja, Rafael. Det är säkert så att det är den onda feministpksittkissarmaffian på filminstitutet som bara släpper fram kvinnor och några få väldigt lydiga genusmedvetna män medan riktiga män som du tyvärr blir diskriminerade och det av ren princip. Precis så är det.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Läs även inlägget om denna historia på Oklarheten.

Transformers.

Kollade igår på Transformers med barnen och är verkligen helt jävla förbluffad över att folk ser på skiten frivilligt. Det är verkligen en fruktansvärd film ur alla möjliga perspektiv; uselt skådespeleri, tunn handling, ett himla sexualiserande av kvinnor, platta karaktärer och så otroligt jävla ansträngande för både ögon och öron.

Det fascinerar mig faktiskt att människor ser på detta och att det inte bara rör sig om en liten grupp med någon slags fäbless för underhållningsvåld utan om en massa massa personer. Alltså fy.

Jaja, jag antar att folk gillar olika slags kultur och det kan man väl få göra. Men alltså satan vad tråkig viss populärkultur är. Jag har dessutom en ide om att det inte är särskilt bra att bli matad med den typen av kultur sedan barnsben. Inte att det skulle vara direkt farligt eller så, men jag tror inte att psyket utvecklas särskilt mycket av den typen av extremt svart-vita och banal kultur som liksom serveras på silverfat. Det är fördummande, helt enkelt.

Om jag skaffar barn kommer jag hålla dem så långt bort som möjligt från den typen av kultur. Jag vill inte mata mina barn med underhållningsvåld, banala storys och simpla och generaliserade karaktärer. Det blir man ju fan puckad av.