De hatar oss inte för att vi gör fel, utan för att vi är kvinnor.

Twittrade om kvinnlighet:

Grejen är ju att män inte hatar kvinnor som gör kvinnlighet fel, de hatar den korrekt utförda kvinnligheten som sådan. Att vara kvinna är att vara underställd mannen. Hur duktig du än är som kvinna så kommer du vara det. De hatar oss helt enkelt för att vi är kvinnor, inte för att vi misslyckas med kvinnoskapet. Att som kvinna inse att en aldrig kan göra rätt är en stor befrielse. Plötsligt blir ingenting fel. Hur du än gör kommer du alltid att vara fel och underordnad av det enkla skälet att du föddes till kvinna. Hur jävla mycket surdegsbullar du än bakar eller hur vacker vid vatten du än är är du bara en låg kvinna. För det är vårat öde; att vara mannens underordnade, hans vasall. Viktigt att minnas att hur vi än gör är vi fel. Att störta patriarkatet är enda sättet vi kan leva i fred.

Länge trodde jag att jag kände skam över att göra kvinnlighet fel, men insåg sedan att det var själva kvinnligheten som sådan jag skämdes för. Jag skämdes för det som stod inskrivet i mitt kött och i mitt kön. Jag skämdes för att min kallelse var skild från mannens, för att mitt syfte var ett annat, för att jag var född in i en roll som jag inte hade valt och som skavde så mycket mot min hud, för att jag var den andra i en världen befolkad av och skapad av honom.

Att inse detta var en stor sorg men också en befrielse. Sorgen i att inse att alla ansträngningar var förgäves, att det var för evigt förlorat, att jag aldrig skulle kunna bli lycklig. Befrielsen i att inse att jag inte hellre behövde eftersträva förändring av mig själv, utan istället borde förändra samhället. Och så återigen sorgen över hur lång vägen till ett samhälle där jag inte är dömd till underkastelse var.

Att inse detta var att ta den internaliserade hatet och återigen externalisera det. Ta allt det som jag projicerat på mig själv och istället lägga det där det hörde hemma. Jag kunde förstå att det inte var mig det var fel på, utan den mannens värld som omgav mig.

När jag insåg detta kunde jag sluta ödsla mitt liv på att försöka passa detta ouppnåeliga ideal och istället fokusera på det som fyller mitt liv med mening, och på att åstadkomma förändring.