Kanske kan man tycka att jag ägnar mig åt dubbelmoral när jag både är vänster och samtidigt utnyttjar min privilegierade ställning i vissa sammanhang. Som att jag inte har några tankar på att gå ur bostadskön mina föräldrar skrev in mig i när jag var liten, avsäga mig mitt (framtida) arv eller skänka bort de pengar mina föräldrar sparat åt mig.
Sanningen är att jag inte vågar avsäga mig detta. Jag vet att det är nästan omöjligt att skaffa en lägenhet utan att ha stått i bostadskö, att det är nödvändigt att ha pengar om man råkar hamna i knipa i en tid då välfärden monteras ner. Jag är såklart, precis som alla andra, mån om min egen framtid och välmående och därför vågar jag inte avsäga mig mina fördelar.
På samma sätt är jag glad över att mina föräldrar har tecknat privata arbetslöshetsförsäkringar, även om jag tycker att det är principiellt fel. Jag skulle också tycka att det var bra om mina föräldrar i bestämmer sig för att placera Boel i en innerstadsskola för att slippa problemen som ofta finns på skolor i mindre bemedlade områden. Man måste man rå sig själv enligt samhällets regler, och det förstår jag att folk vill göra. Jag gör det själv. Det är en fråga om vanlig jävla självbevarelsedrift.
Jag tycker inte att det är dubbelmoral att samtidigt kämpa för ett annat samhälle, där dessa fördelar också försvinner. För i ett mer egalitärt samhälle så hade jag inte behövt dessa fördelar på det sätt jag gör idag. I ett samhälle där den som inte har stått i bostadskö hela sitt liv också kan få en lägenhet hade jag inte behövt stå i den jävla bostadskön. Då hade alla, inklusive jag själv, haft den möjligheten. Jag vill ha möjlighet till att få en lägenhet. Jag tänker inte avsäga mig den av solidaritet, men jag tänker kämpa för att denna möjlighet inte fortsätter vara endast mig förunnad.
Det där hänger väl med sen Benkefejden (låter så medeltida, eller hur?), att en inte är riktigt ”vänster”om en har iPad och bor i innerstan. Tycker att då kan en ju lika gärna hoppa på moderater som åker kollektivt också. Det blir sandlåda av alltihop med världens fart. Vi kan åtminstone trösta oss med att det var Benke som började. 😛
Ibland tycker jag att anklagelser för dubbelmoral är rimliga, t.ex. en vänsterperson som helt går upp sig i varumärkesglorifiering och konsumtion. Men inte bara för att man äger en smartphone. Tro mig, om staten hade tillverkat en bra så hade jag köpt den istället, även om den inte var lika creddig.
Men du ser ingen motsägelse och tycker utifrån detta ändå att det är fel att nyttja RUT, trots att vi i realiteten lever i detta samhälle istället för det vi kanske skulle vilja ha? Jag håller annars med om ALLT i detta inlägg, tycker bara inte att positionerna rimmar väl med varandra (förutsatt att jag nu förstått dem).
Allt handlar ju om vad man kan göra. Om man verkligen måste ha städhjälp, låt gå, men generellt tkr jag man ska försöka undvika det. Jag skulle nog idag inte aktivt försöka utnyttja systemet även om jag kunde, men jag tänker inte avsäga mig det jag redan har. Men det handla rå andra sidan inte om några sanslösa summor eller fördelar, saken hade nog varit annorlunda om jag ägde ett stort företag pga arv eller liknande.
Är inte säkert på att varumärkestänkande måste vara något dåligt faktiskt. Ur ett vänsterperspektiv. Det handlar nog om ifall man ser den post- eller senmoderna kunskapsordningen som undergrävande för politisk handlingskraft eller ej. Klassisk fråga, även inom feminismen. Jag lutar åt att det finns vägar framåt genom en postmodern omförhandling av varumärkets betydelse. Men det får nog bli en senare fråga.
Jag tycker i alla fall det är det, men det är kanske inte nödvändigt.