”Men är det inte bra att någon blir feminist” undrar vissa. Jo, givetvis är det bra att någon bli feminist. Frågan är hur det sker och på vilka premisser.
Exempel: man blir feminist och skriver en artikel/statusuppdatering/whatever om detta där han delar med sig av sina högst grundläggande feministiska insikter. Frågan jag ställer mig i det här sammanhanget är vad mannen gör för att skaffa sig ökad insikt i feministiska frågor. Inte för att en behöver ha det för att kalla sig feminist, MEN däremot har jag svårt att tänka mig att en ickeman på det sättet skulle ”komma ut” som feminist offentligt och göra en grej av det utan att ha lite grundläggande koll. Om en ickeman tar plats som feminist offentligt brukar hen liksom har någonting att säga, något att tillföra i den feministiska kampen.
Som feminist som dagligen skriver om dessa frågor så undrar jag väl mest var min hyllningskör är. Varför är det ingen nyhet att jag är feminist? Varför bryr sig inte expressen om att jag läser en massa feministisk teori för att kunna vidareförmedla den? För att jag är kvinna, för att det i högre grad förväntas av mig och för att en mans åsikter, som alltid, är så mycket mer betydelsefulla än mina.
Detta tycker jag att den man som vill ”komma ut” som feminist borde ta sig en funderare på. Hur spelar hans överordning i rollen som man in i hur detta kommer tas emot av människor i största allmänhet? Att inte se detta innan en väljer att göra en sådan sak tycker jag är problematiskt. En måste se till sin position och kontexten, hur blir detta annorlunda om jag gör det i förhållande till om en ickeman gör det?
Det finns en ide om att en bör vara snäll mot män som har valt att bli feminister eftersom en inte ska ”skrämma bort” dem. Jag ser det snarare som ett sätt att testa giltigheten i deras engagemang. Klarar de av att ta kritik för sitt agerande? Klarar de av att någon pekar på att de själva är överordnade förtryckare i patriarkatet? Detta tycker jag är grundläggande för att jag ska kunna respektera en mans feministiska engagemang, speciellt om det offentliggörs som en Stor Grej.
För mig som kvinnlig feminist är det ett jävla hån när en man blir hyllad för ett ställningstagande som borde vara en jävla självklarhet, alltså minsta möjliga en över huvud taget kan förvänta sig av någon som gör anspråk på att kallas människa. Det är ett hån mot dem kamp som jag och hundratusentals ickemän bedriver dagligen mot patriarkalt förtryck, att en man tror att han bara kan stövla in på scenen, göra ett ”korrekt ställningstagande” och få applåder.
Vissa säger att detta kanske leder till att män lyssnar, och det må vara sant, men jag tycker dels att män skulle kunna börja lyssna på ickemän och dels så tror jag att ett skäl till att män peppas av att bli feminister av andra manliga feminister är att de ser vilken jävla räkmacka det är, att det knappt krävs något av en alls för att bli hyllad. Är detta intressant? Jag tycker inte det.
”Får män inte vara feminister eller”. Jo, män får jättegärna vara feminister men de behöver inte göra en så big deal av det, det är verkligen allt jag säger. Lite jävla ödmjukhet inför de feministiska ickemän som kämpat med dessa frågor, det är vad jag kräver. Jag förstår att det kan vara svårt att begripa för vissa män, men en behöver inte ta över hela showen så fort en gör något bra.
Kära Fanny. Sitter och funderar på det här med skuld i patriarkatet och sökte runt på din blogg för inspiration. Hittar såklart massor om just skuld (alltså kvinnors skuld och ansvar osv) men jag skulle verkligen vilja läsa en sammanställande och redogörande text om vad skuldbeläggandet av kvinnor egentligen fyller för funktion i patriarkatet. Varför existerar detta? Varför är det viktigt? Varför ägnar sig män åt detta? Hur hänger det ihop? Om du har något schysst lästips kring detta så tager jag även emot det emd tacksamhet!
feminism blir större och starkare och på något sätt har det blivit poppis att vara just det. kan ses som bra och steg i rätt riktning men synd att det verkar leda till att karlar i allt större utsträckning känner sig så stressade att komma med på tåget att de gör lite precis vad som helst utan att ha någon djupare vetskap eller plan med det.
ännu mer synd att det är så himla ”rätt” och i tiden att som karl ”komma ut” som feminist att det på riktigt uppmärksammas som en grej att bara ens ge sig själv titeln Feminist. blir så leds på hela grejen – det enda detta kan leda till är att fler börjar kalla sig feminister utan ens en grundläggande insikt om vad det betyder eller vilja att följa upp det med faktiska handlingar. följden på det blir att alla kallar sig feminister men ingenting görs egentligen för att förbättra tillvaron för alla de som lider av vad ett ickefeministiskt samhälle innebär.
om tio år går alla och kallar sig feminister men samhället ser precis likadant ut som för trettio år sedan. mest troligt kommer vi då att ha gått från att tvingas höra ”sverige är ju ett av världens mest jämställda länder, varför är ni inte nöjda?” till ”alla svenskar är ju feminister, varför är ni inte nöjda” – trots att ingenting förändrats och allt är skit.
Kan absolut förstå tanken, men tycker inte riktigt att det passar in i vad som hände. Navid (som jag antar att det handlar om, även om det aldrig nämns här) skrev en enkel statusuppdatering under sin semester. Att den slog an så många och mötte sånt genomslag är ju inget han själv kunde förutse eller som han direkt ska dömmas för.
Det säger inte emot att det absolut är intressant varför nyhetsvärdet av nån anledning betyder mer när män kommer ut som feminister än kvinnor, men det är svårt att ställa något till svars för en statusuppdatering som aldrig var tänkt att bli nån slags riksnyhet.
Här kommer din hylningskör!!!
Du är så j-vla bäst på att skriva tydliga blogginlägg. Om det är ngn som inte fattar så r det hens problem.
Hurra för dig!!!
Håller med Marielle. Du tydliggör tankar som virrar runt i en men som en inte kan få ut i ord själv. Bra inlägg!
Ja! Undrar också, utöver det du radar upp, om det också beror på att vissa ser det som att män som blir feminister gör en ”osjälvisk handling”, lite som att bli bidragsgivare?
WORD! Män får/förväntar sig få applåder den dagen de högtidligt proklamerar att det är feminister, medans ickemän får en sval eller negativ reaktion. Att välja att vara feminist är fuckig awesome, men knappast någon revolution.
Kan det (delvis?) ha att göra med en man som proklamerar sig som feminist ämnar göra något som ses som ogynnsamt för denne? Om vi åsidosätter diskussionen om att den manliga stereotypen även skadar män som inte vill ha med ”alfa-hane”-stilen att göra så kan man kanske se det som att en man som säger sig kämpa för feminism därigenom menar att denne vill minska sitt eget privilegium och makt. Detta torde då ses som en uppoffring och därför belönas med någon form av uppmuntran.
Jag säger inte att män ska ha fantastiska eloger för något som självklart som jämställdhet, men kan inte ”uppoffring” (även en självklar sådan) vara en potentiell förklaringsmodell för beteendet och förväntan? Och nej, jag säger inte att män ska förvänta sig beröm över att vara feminister, utan bara att de får berömmet för att det ses som en uppoffring av deras makt av omgivningen.
(är mycket osäker på följande liknelse, läs med försiktighet)
Kan man likna det med att dela med sig av mat till någon man inte känner? Naturligtvis har alla rätt att äta, men den som delar med sig av sin mat till en hungrig får ändock gratulationer och ses som god på grund av den ”uppoffring” som görs, hur självklart det än är.