För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.
Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.
Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.
Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.
Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.
Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.
Då är det väl tur att det finns folk som orkar med det. Kanske krävs peppning, framförallt från ledningen, för att få med folk i partiet och det är en ändå en viktig arena att få in feminismen på. Jag tror inte heller att det är lösningen på allt, men vi ser ändå att politik medför ett mått av attitydförändring i samhället (jämför med SD). Sen måste man väl få engagera sig hur lite eller hur mycket man vill och man måste även tillåtas att inte hålla med om specifika förslag i partiprogrammet, annars blir det ju svårt. Men visst, mycket ballonger och hurrarop och likes-jagande är det, så pass att man blir lite matt ibland.
Ja, detta är ju liksom inte FI:s fel utan ett problem med partipolitik öht, det kräver förnekelse.
Förnekelse av vad menar du?
Det parlamentariska systemets otillräcklighet
Ah, okej. Ja tror man inte på parlamentarism alls så är det klart det känns knepigt att engagera sig partipolitiskt. Men även om man tror på det så tänker jag att det ändå en viss typ av människor som engagerar sig på det sättet. Kanske har fel, men håller på och undersöker om det är något för mig nu. Tror du på något annat sätt att organisera sig? Kvinnojourer pratade du om t.ex.
Alltså det är inte som att jag inte tror på det alls, beskriver ju hur jag ser problemet som att en måste tro på det så jävla mycket. Uppenbarligen tror jag på andra sätt att engagera dur? Skriver ju om sånt ofta.
Alright. Som sagt, vet inte hur mycket jag tror på det, bara att det är viktiga frågor att lyfta in där som det ser ut nu. Engagerad vet jag att du är, har läst många av dina inlägg. Tänkte mest på organisationsformen.
Just nu engagerar jag mig inte i ngt. Tkr ej det är fel att engagera sig i partier men orkar ej själv uppbåda den pepp som jag tycker avkrävs.
Okej! Ja viktigast är ju till slut ändå folks allmänna attityd…mäns i synnerhet då.
Jag känner detta inom mitt eget parti. Jag är aktiv medlem i V och innehar parlamentariska uppdrag i min stad (OBS inte för att jag brinner för det, vill ha dem osv utan för att hjälpa till att fylla platserna), men jag HATAR verkligen det du beskriver i inlägget. Denna jävla peppighet. Jag är så långt ifrån sånt en kan komma och jag vågar påstå att det ibland ”straffar” sig genom att jag till exempel inte blir lika taggad i bilder osv. Helt enkelt inte blir lika inkluderad i klubben för inbördes beundran. Framförallt i sociala medier ska jag tillägga, där en som vänstepartist ofta har virtuellt samröre med andra från andra städer och delar av landet. Alltså stämningen kring vissa personer som anses vara ”nyckelfigurer” osv blir så jävla upphaussad, och det byggs som små hov kring dessa. Avskyr.
Åh, tänker ofta på hur kul det vore att ha en person som du i mitt liv, att kunna prata om sådana här saker med. Om parlamentarismens brister, om alternativ osv osv. Lockas just nu väldigt mycket av anarkism i olika former och 365-rörelsen. Här kommer en fråga: du som beskriver dig själv som kommunist, hur känner du inför hela det anarkistiska teoribygget? Jag vet inte om du har skrivit något om detta tidigare men det vore intressant att läsa, och vad du tror på istället för parlamentarism. Fyller parlamentarismen någon tillfällig funktion tycker du, fram till dess eventuella avskaffande? Och vad kommer sen? Jag är väldigt intresserad av dessa saker och försöker ständigt att läsa på.