Jag läser det här väldigt fina inlägget hos Lemoine om mig själv, och tänker lite på feministiskt debattklimat.
Jag brukar säga att det är tur att jag finns så att alla Vettiga Feminister™ har någon orimlig feminist att ta avstånd från när andan faller på. Lemoine är egentligen precis en sån där vettig feminist, en sån feminist som uppskattas av många ”jämställdister” eftersom hen skriver om både mans- och kvinnofrågor, eftersom hen aldrig skulle uttrycka sig så manshatiskt som jag kan göra, eftersom hen inte är radikalfeminist. Skillnaden är att hen aldrig någonsin skulle offra mig på patriarkatets altare för att får bekräftelse på att hen är det. Vi har haft en massa diskussioner kring saker vi verkligen tycker helt olika om, ofta offentligt på våra bloggar, men det har aldrig blivit den där satans lynchstämningen mot mig som det blivit andra gånger.
För mig är det det här som är kärnan; alla behöver inte tycka likadant, vi kan till och med vara ovänner, men jag tycker verkligen inte om när folk liksom drar fram mig för att kunna ”ta avstånd”. Det känns inte som att det är en ute efter då är genuin diskussion, utan snarare någon slags offentlig smutskastning som jag är hemskt ointresserad av att delta i.
Jag vet redan att många ogillar mig, det är verkligen ingen hemlighet att jag har rykte om mig att vara oresonlig, jobbig, extrem och så vidare. Jag är helt okej med det här, för jag tror att det är sånt en måste stå ut med i den feministiska kampen. Däremot förstår jag mig inte på när andra feminister försöker använda människors negativa attityder emot mig, försöker ytterligare intensifiera det patriarkala motstånd jag möter. Tänk lite på vems villkor detta smutsiga spel sker, vilka intressen som tjänar på det, innan ni ger er in i det.
Jag tar gärna kritik, jag tycker att det är viktigt med intern debatt och vill att det ska finnas plats för många slags feminismer. Däremot tycker jag inte om att bli uthängd, jag tycker inte om att bli använd och kastad i soptunnan för att du ska bevisa något inför någon annan. Jag tycker att det är ett hemskt osmakligt beteende och det är inte ett spel jag är intresserad av att delta i.
Vad har ni för problem med det feministiska debattklimatet?
Jag förstår precis vad du menar och håller helt med. Får alltid en dålig känsla när folk pratar om ”de extrema feministerna som gått för långt/förstör/skapar dåligt rykte åt feminismen/lägger fokus på fel saker/lägger fokus på småsaker/skuldbelägger alla män”. De som man inte ens teoretiskt kan prata med om att minska antalet relationer med män utan att de ba ”MEN HERREGUUUD det är ju inte DERAS fel och just VÅRA VÄNNER har ju inte gjort nåt fel, de feminister som tänker så är ju bara helt galna!” Blir less.
Tycker du är så jävla cool. Älskar att du är radikal (även om jag inte alltid håller med i allt du skriver). Ville ba säga det.
Jag kan bli så sjukt irriterad på folk som ska ta avstånd från ”extremister” eller ”radikala” men sen inte kan förklara vad för åsikter det är dom faktiskt tar avstånd ifrån. Dom kan liksom inte beskriva på vilket sätt det är extremt eller radikalt.
Hannah är så fin så fin så fin så fin, det är en YNNEST att få vara hennes vän. Tänker ofta på hur sjukt det är att hon verkar gilla hemska arga dumma mig, men åh vad glad jag är för att hon gör det. Hannah är GRYM, skarp, intelligent, rolig, snäll, avslappnad att hänga med och alldeles alldeles underbar.
ps. du med.
Tydlig, ärlig, öppen, välformulerad, knivskarp, engagerad, orädd, analytisk… det är lustigt att dessa, normalt sett uppskattade, egenskaper sammantaget skall kallas rabiat och extrem.
Jag är så inihelsikes tacksam för extrema feminister som du! Jag och min man pratade, så sent som i förrgår, om hur vi till stor del har en specifik vän till oss att tacka för våra egna insikter om det sjuka patriarkat vi lever i och att vi båda slutligen kom till en punkt där vi inte bara började kalla oss feminister utan blev förfärade över att vi under så lång tid inte ville göra det.
Det var en knackig process dock, där vi i början blev ganska besvärade när hon började bli argare och argare över diskrimineringen. Under en period visste vi inte alls hur vi skulle förhålla oss till hennes ilska och kände oss igenom alla plattityder om ”att hålla god ton” och ”inte vara så arg” osv. Men tack vare hennes bestående ilska (snälla, överslätande människor är mycket lättare att ignorera) tvingades vi till sist lyssna på hennes argument och ifrågasätta våra egna värderingar. Idag är jag så tacksam gentemot henne – för att hon orkade vara arg medan såna som jag var helt oförstående.
Det känns också rätt bra att veta att det verkligen går att ändra personers inställning utan den beryktade medgörligheten. Personligen så tror jag ju att medgörlighet är sjukt överskattat när det kommer till stora samhällsförändringar men jag tror absolut att den fyller en viss funktion. Personligen är jag dock bättre lämpad att vara en rabiat feminist än en Vettig Feminist, så jag tar den rollen och låter alla mina vettiga och medgörliga feministiska vänner utgöra den mindre hotfulla motvikten till såna som jag 🙂
Du är fan BÄST i världen Fanny. Sån jävla ork och sånt mod som måste krävas för att stå upp på det viset du gör, det är så jävla grymt. Tack för att du orkar vara obekväm och amazing. Jag försöker vara mer som dig!