Det är poppis att berätta för unga tjejer att de måste skaffa sig bättre självkänsla. De ska bli bättre på att ta för sig. Som om världen sträckte ut sig framför en och det enda hindret från att göra sig till drottning över den var ens egna dåliga självkänsla.
Den självsäkra, eller ”starka”, kvinnan figurerar ofta som ideal. Hon är alltid ensam bland män, och hennes självsäkra sätt gör att hon vinner deras respekt. Ibland har hon övermänskliga krafter, som Wonder Woman. Då har männen inte så många andra val än att respektera henne. Det är henne vi ska se upp till. Kvinnan som är medveten om sin egen styrka, som tar männen med storm när hon motbevisar deras unkna sexistiska fördomar.
Men i verkligheten är kvinnor inte särskilt starka. Vi är som folk är mest. Och en ensam kvinna i en värld av män kan sällan göra sig hörd länge nog för att imponera. Det spelar ingen roll hur intelligent, rapp eller stark hon är, hon är liksom aldrig med i tävlingen. Underlägsen redan från början. Det är mycket man måste bevisa för att komma ur den positionen, för att resa sig som det glänsande undantaget från den allmänna regeln – kvinnor är sämre. Många ger sig inte ens in i tävlingen. Avstår eftersom det smärtar för mycket att alltid kämpa i motvind.
Det sägs att det är attraktivt med självförtroende, men det gäller inte den som definierats som underlägsen. Den underlägsna ska tyst acceptera sin roll.
En kvinna som älskar sig själv är oälskbar.
Den kvinna som vägrar göra våld på sig själv får mannens våld som svar.
Vi behöver inte besegra vårt dåliga självförtroende, utan mannens samhälle i vilket vi inte kan växa oss starka. Och denna räddning måste vara samfälld. För i detta samhälle kan den starka kvinnan kanske få några minuter i rampljuset, men hon kommer aldrig kunna växa fritt.