Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.
Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.
Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.
Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?
Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?
svar: nej, då tjänar vi inte pengar på dig.
Förstår dig, men samtidigt finns det människor som har så usel självkänsla att det är något som hindrar oss (och jag delar på självkänsla och självförtroende) och då är det något som man måste jobba på… och delar av den här industrin kan vara till hjälp.
Även om det förstås vore trevligt med ett samhällsklimat som var lite mer tillåtande mot avvikande i form av människor med dålig självkänsla, dåligt självförtroende, blyga osv.
Jag har svårt för den delen där målet är att känna sig vacker och bli stolt över sin egen kropp. Vad skulle bli bättre av att alla sprang runt och var stolta över hur de såg ut? Och varför ska man forstätta dirva på att alla måste vara vackra och ha kroppar att vara stolta över, oavsett om det bara är ens egna ögon?
Jag kan vilja kräkas lite på vad jag ser som det ofantliga hyckleriet i hela den här ”älska-dig-själv”-grejen som den ofta manifesteras i media och litteratur. Typ ta random tjej/dam/tanttidning, slå upp den, läs ”ÄLSKADIGSJÄLVSOMDUÄR!!111!”, bläddra vidare, läs på nästa sida ”Så går du ned fem kilo med nya superdieten!”, bläddra vidare, läs ”Här är kläderna som gör dig till den vackraste kulan i julgranen!”, bläddra vidare, läs ”Har du [insert random inte helt superfantastisk egenskap]? Här är metoden för att lära dig [insert motsatsen till den inte helt superfantastiska egenskapen]!”
Summa summarum: Du skall hava en god självkänsla och älska dig själv, men först måste du göra dig själv värd att älska.
Exsqueeze me, men … kräks.
Det är inte alltid bra att folk har dålig självkänsla/självförtroende för det hindrar dem att göra saker de vill göra. Å andra sidan är hetsen att vara ”perfekt” alldeles för stor.
Jag tycker att självkänsla och självförtoende förutsätter varandra. Att ha stark självkänsla innebär att man upplever att har ett värde, att man ser positivt på sig själv och uppskattar en själv. Bra självförtroende innebär att man tror på sig själv och det man gör. Om man inte anser att man har något värde kan man inte tro på sig själv.
Jag hatar den här trenden där alla ska ha så himla bra självkänsla och självförtroende hela tiden (ja, de kan separeras, anser jag). Självklart är det bra att man ibland skriver om saken, då människor faktiskt lider av dålig självkänsla ibland, och kan behöva lite hjälp på traven. Men det har fått sådana enorma proportioner att man nästan får uppfattningen att man är lite fel om man har dålig självkänsla som man inte aktivt arbetar med att ersätta med bra självkänsla. Den som inte älskar sig själv och tycker att den är superfantastisk, supersnygg och så jävla ball lixxåm, den personen är inte riktigt lika bra som de andra, mer ”lyckade” personerna. Det förutsätts också att man har dålig självkänsla om man kritiserar ett beteende hos sig själv, men det behöver verkligen inte ligga till på det sättet. Snacka om att stagnera i utvecklingen om man inte försöker förbättra sina dåliga beteenden bara för att man anses ha dålig självkänsla då.
Något som verkligen gör mig förbannad är när folk svingar klyschan ”för att kunna älska andra måste man älska sig själv”, eller i sin omvända form ”man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv”. För det är, anser jag, så osannolikt mycket bullshit, och ett så osannolikt fult sätt att trycka ned den som redan innan inte direkt kände sig som top of the pops. Typ ”du är inte bara sämst, du är också en psykopat som inte kan älska andra”.
OBS om ni någonsin får höra det: Det. Är. Inte. Sant.
Delar din syn på det och äcklas enormt när folk säger så. Som att det skulle vara hjälpsamt för den som redan mår dåligt. Hen lär ju säkert älska sig själv mer då, oh ja.
Fast ha bra självkänsla innebär inte att man jämt är lycklig och perfekt utan att man acceptera sig själv och inte går ned sig totalt om man har en pissdag.
Det stämmer. Förstår dock inte relevansen till inlägget?