Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.

Det finns ju en slags trend som är mycket het främst bland olika vänstergubbar att snacka om att vänstern talar för lite om klass. ”Vänstern pratar inte om klass” får vi ständigt höra. Det finns också en idé om att ”klass” har fått stryka på foten till förmån för olika slags identitetsfrågor.

Jag undrar: vilka ingår i denna ”vänster” som det refereras till? Vad är det egentligen för rörelser och personer som åsyftas? Vilka som är ”vänstern” är väldigt annorlunda från person till person. Vissa menar allt till vänster om sossarna, andra om vänsterpartiet, vissa räknar in F! och miljöpartiet, andra inte, vissa menar i princip bara autonoma. Mellan alla dessa grupperingar som kan gå under namnet ”vänster” så finns det stora skillnader i analys och metod, och även en hel del öppna konflikter. Det går inte att tala om en samlad ”vänster” och vad den gör och inte gör.

Jag kan hålla med om att ”vänstern”, nu i en bred bemärkelse, på många sätt är ganska mesig i sina analyser vilket är problematiskt. Detsamma tycker jag om ”feminismen”, men det skulle inte falla in att skriva något slags öppet brev till ”feminismen” och berätta vad de gör och inte gör och vad de behöver göra. Ett sådant problem måste specificeras, vad är det en talar om egentligen. Vilka grupperingar.

Detta stort problem som också återfinns i den här kritiken är den ofta underförstådda idén att en klassanalys per automatik är mer grundläggande än en analys av andra maktförhållanden i samhället. Det tycks finnas en idé om att ett radikalt perspektiv, alltså ett perspektiv där en går till roten med något, har övergetts för ett mer ytligt sådant. Det radikala perspektivet representeras här av klassanalysen, som antas vara solid och materiell. Det mer ytliga representeras främst av analys av könsmaktsordningen och rasistiska strukturer.

Problemet i mina ögon är inte så mycket vad det talas om som hur det talas om det. Såväl diskussioner om klass, kön och rasism kan bli oerhört platta och oradikala. Men inom alla dessa områden så kan det också göras väldigt radikala analyser, analyser som verkligen går till roten. ”Klass” är inte en mer grundläggande maktstruktur än patriarkatet eller rasismen. Även patriarkala och rasistisk strukturer hänger samman med materiella omständigheter, och kräver materiella lösningar. Detta perspektiv tycker jag lyfts ofta inom såväl feminismen som antirasismen, men de avfärdas ofta som ytliga just för att de har en annan utgångspunkt.

Den som sätter det grundläggande klassperspektivet emot vad en antar är ett mer ytligt ”identitetspolitiskt” perspektiv sparkar undan benen för de som kämpar med att föra fram med radikala analyser av dessa maktordningar. Genom att alltid hävda att antirasismen eller feminismen är ytlig så osynliggör en också de mer radikala perspektiv som finns. Detsamma gäller omvänt; genom att anta att en klassanalys per definition är radikal så höjer en statusen även på de klassanalyser som är tydligt oradikala.

Jag kan också längta efter radikalitet i alla politiska rörelser, och detta försöker jag lösa genom att själv sätta mig in i och sprida radikala analyser. Jag försöker bland annat att prata om reproduktionsförhållanden, ett radikalt feministiskt synsätt, och lyfta fram det perspektivet genom att praktisera det. Att däremot sätta sig på någon slags hög häst och säga åt andra vad de bör göra utan att göra det själv är föga konstruktivt och känns mer som en ursäkt att slippa ta saker på allvar.

Den som tycker att avsaknaden av klass är ett problem inom ”vänstern” kan förslagsvis själv prata mer om klass, eller lyfta fram de vänstergrupperingar som gör det. Att tala om vad ”vänstern” gör eller inte gör saknar udd. Vi vet liksom inte vilka som åsyftas, vad som är problemet. Det är som att denna idé upprepats så mycket att den blivit sanning, som att en kan fortsätta hävda det utan att faktiskt fundera på vad det innebär.

2 reaktioner till “Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.”

  1. Jag känner mig allt mer som en sådan där jobbig vänstersnubbe, fast jag inte ens är en snubbe.
    Tycker att det pratas alldeles för lite om klass generellt. Och ja, vi vet ju att liberalerna inte kommer att göra det så bollen ligger ju hos vänstern. Jag gör mitt bästa för att ta upp klassfrågor men känner inte att jag får så mycket gensvar. Klass är inte ett ”sexigt” ämne, och när det väl tas upp blir det ofta på ett ganska ytligt och av identitets-politisk karaktär. Tex någon som berättar om sin arbetarklassbakgrund och påpekar att vissa kulturella företeelser minsann är typiskt arbetarklass (tex svära, klä sig på visst sätt, agera på visst sätt etc) och därför inte okej att kritisera. Vilket missar den grundläggande vänsterideologiska vinkeln med att vi faktiskt vill avskaffa klassamhället helt, inte bara göra arbetarklassen mer accepterad.

    Du har ju helt rätt i att feminism och antirasism går att diskutera utifrån materiella aspekter. Min erfarenhet är dock att det sällan görs. Personligen tror jag att könsmaktsordningen upprätthållas till stor del genom att män (generellt) har tillgång till mer ekonomiskt kapital än kvinnor, vilket, i kombination med att leva i ett kapitalistiskt samhälle leder till att män har mer makt över såväl kulturen som normer och relationer. Men ekonomi pratas det sällan om. Det är inte lika spännande som queerteori och att göra analyser av tv-serier etc. Dessutom är det mycket svårare att sätta sig in i än de vanliga feministiska analysverktygen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *