Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet.

Twittrade lite om individers kamp för överlevnad och politisk kamp:

Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet. Att kvinnor gör saker för att överleva i ett patriarkat är givet – politisk kamp för vi för att slippa göra dessa saker. Allt vi gör för att överleva är inte per definition bra. Det blir inte feministiskt för att vi tvingas till det i patriarkatet. Att kvinnor baktalar varandra för att få högre status i mäns ögon, att kvinnor offrar varandra för att ses som den bättre kvinnan, är överlevnad. Det är just för att dessa individuella strategier inte förändrar själva situationen som vi måste organisera oss politiskt. För situationen suger, den tvingar oss till att göra vidriga saker mot varandra och mot oss själva för att vi är beroende av män.

Vi måste kunna kritisera kvinnors beteenden, inte för att kvinnor ÄR sådana, utan för att vi tvingas till det på grund av vår situation. Ofta upplever jag att allting istället börjar handla om att den ena eller den andra överlevnadsstrategin per definition är revolutionär. Vi måste kunna se BÅDE att vi saknar skuld för vår situation, men också kunna vända insikten om vår situation till kamp för förändring.

Jag hatar när feminism blir en feel good-klubb där vi ska kunna peppa varandra att streta på i vår pissiga tillvaro. Visst behöver vi prata om vår situation, dela erfarenheter, men det får inte blir det primära. Jag ser sorgligt ofta kvinnor som lyfter strategier för förändring anklagas för att skuldbelägga kvinnor för sin egen underordning. Särskilt om dessa strategier på något sätt rör privatlivet, som ju ska skyddas enligt patriarkatet. Poängen är inte att patriarkatet är kvinnors fel, men feminism handlar om politisk kamp för frigörelse.

Balansgången mellan skuldbeläggande och passiviserande kan tyckas hårfin. Min utgångspunkt är att det aldrig är kvinnors fel att de drabbas av mäns förtryck, men att många kvinnor har möjligheten att förbättra sin egen och andra kvinnors situation och att det måste vara det primära målet för feministisk kamp att de gör det, med de medel som står till buds. Sedan är det såklart upp till oss att hjälpa varandra, det är ju inte en individuell kamp för att förbättra just sina livsvillkor utan handlar om att ansamla politisk makt och jobba för förändring.

Vi gör en massa saker för att överleva, och det är ingen kvinnas fel. Samtidigt är vi de enda som kan åstadkomma en förändring.

Jag brukar tänka att alla kvinnor har lite skit i sig, för vi har levt ett liv i patriarkatet. Men samtidigt är vi förbättringsbara. Vi kan faktiskt slå oss fria. Hur gör vi då det på bästa sätt? Hur organiserar vi vår kamp effektivt? Ofta tycker jag att det är denna fråga som saknas i feministiska sammanhang. En framåtsyftande diskussion om praktiker för frigörelse.

En kommentar till “Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet.”

  1. Min tumregel är att antifeministiska kvinnor som står på antifeministiska mäns sida, upprepar likt papegojor manlig antifeministisk retorik och förtalar kvinnorörelsen, också får stå för den manliga dum-retorik som de sprider. Där gör jag ingen skillnad – korkade antifeministiska kvinnor får samma behandling av mig, som de korkade män som de företräder.

    De här kvinnorna uttalar dessutom ofta att de inte är några ”offer” och att de vill bli behandlade på samma sätt som män. De beter sig ofta lika ”tjafsigt” och barnsligt som män och jag har inte tid och ork för att dalta med såna tramsiga personer, oavsett kön. Ofta står det dessutom män bakom de här kvinnliga nicken på nätet och en av anledningarna till det, är kanske att de tror att de skall bli behandlade med silkesvantar om de utger sig för att vara kvinnor? Samt för att ge intryck av att kvinnor inte håller med feminister.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *