Jag läste Platsjournalen och funderade lite på termen utanförskap. Så som folk pratar om utanförskap idag verkar det som att bara en har ett jobb så slipper en undan utanförskapet. Om det sedan är ett jobb på deltid som ge för dåligt betalt, vilket många deltidsjobb gör, spelar ingen roll.
Jag har något att bekänna: jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt. Jag skulle jättegärna skita i att jobba om jag skulle överleva ändå. Det finns gott om sätt att skapa sig en meningsfull tillvaro utan lönearbete, problemet är att vi inte lär oss hur vi gör i det här samhället där allt kretsar kring just lönearbete. Jag har inga problem med att underhålla mig själv, det jag har problem med är den ständiga stress jag känner över att kanske inte klara livhanken eller vara tvungen att underkasta mig förnedring.
Hur minskas utanförskapet av att en massa människor har deltidsanställningar fast de egentligen inte vill (frågan rörde rät till heltid)? Troligen kommer lönen de får inte att vara tillräckligt stor, för att inte tala om den pension det senare kommer att resultera i. Fler kanske får jobb, men en anställning i sig gör en inte integrerad i samhället.
Att göra som många ungdomar tvingas göra nu, och jobba via arbetsförmedlingen till en lön på bara några tusen, är snarare förnedrande än integrerande. En får alla baksidor av arbetet, det vill säga att en behöver utföra skiten, men inga fördelar i form av bättre livschanser (det är ju inte som att det erbjuds några karriärmöjligheter på dessa arbetsplatser), meningsfullt arbete (haha!) eller pengar att leva på.
Något som på riktigt skulle minska utanförskapet är om vi började dela på de jobb som behöver utföras och gick ner i arbetstid samt införde medborgarlön, så att folk slapp känna en ständig stress över att göra sig anställningsbara och istället kunde fokusera på att skapa sig ett meningsfullt liv utanför arbetet, i form av relationer med vänner och familj och fritidsaktiviteter. Skapandet av fler osäkra och dåligt betalda visstidsanställningar kommer inte att minska något utanförskap.
Eller hur!
Angående ”meningsfullt arbete” så kan man skratta åt det, men… Det har ju faktiskt rätt stor betydelse att känna att man gör något vettigt. Både i mitt gamla jobb som vårdbiträde så kände jag det, och i mitt nuvarande jobb som filosof. Sen har filosof-jobbet en massa ytterligare fördelar som vårdbiträde-jobbet inte hade, som flexibla arbetstider t ex, man kan bestämma rätt mycket själv hur man ska lägga upp jobbet, mycket högre lön, man får någon sorts social status som akademiker m m.
Men ja, det är som om politiker tänker på det som de anser vara positivt med SINA arbeten (känna att man kan göra skillnad i samhället genom att genomföra politiska beslut, ha rätt mycket makt över sin egen arbetssituation, social status m m) och så får de genom en enorm tankevurpa för sig att detta är positiva aspekter av ALLA arbeten.
Ja, alltså jag menar inte att det inte finns meningsfullt arbete, jag menar att det arbete som utförs i arbetsförmedlingens regi knappast är sådant.
Jo jag trodde du menade så, ville mest förtydliga lite. Min huvudpoäng var iaf att det är bisarrt att utgå ifrån att ARBETE öht är meningsfullt, bara för att man tycker att ens EGET arbete är meningsfullt.
Det där med utanförskap…Har aldrig känt sånt utanförskap som perioder då jag varit tvingad att arbeta heltid på en arbetsplats. Jobb som dränerat mig på energi utan att ge något tillbaka. Jobb som stulit min tid och ork att engagera mig i andra, vara social, vara kreativ, arbeta ideellt osv. Ju mindre tid jag måste lägga på (löne)arbete (och ekonomisk oro) desto mer energi har jag att göra saker som får mig att känna mig delaktig i samhället.
Känner precis likadant!
För att inte tala om alla som utnyttjas som billig arbetskraft när de ”arbetstränar”, finns hur många exempel som helst..
Medborgarlön nu typ tack!
Mitt liv just nu är extremt meningslöst, om man ser det ur samhällets synvinkel. Jag bestämde mig för att ta den här terminen ledigt från min utbildning, och jag har inte tänkt jobba (åtminstone inte på flera månader nu). Jag har alltså ingen inkomst (jag är privilegierad nog att kunna klara mig ett tag på besparingar), ingen sysselsättning, sitter för det mesta och ser på serier till 3 på natten, sover till ungefär samma tid på dagen, äter och har det chill här i min lägenhet. Jag går knappt ut.
Hela tiden ska typ min förälder eller mina vänner stressa mig, och undra om jag inte borde göra något, ens försöka söka ett jobb, eller gå nån kurs bara.. Och jo, visst blir det lite tråkigt ibland, mest för att jag typ inte har några vänner att prata med, men gud vad jag älskar att vara ledig. Jag skulle gärna jobba så lite som möjligt i framtiden, så att jag får mer tid för att sova, chilla och se på serier. Fast ja, då är man ju lat, och det är typ det minst anställningsbara (och såklart minst attraktiva) man kan vara.
I takt med att teknikutvecklingen går framåt så blir allt fler jobb ”onödiga”. Förr eller senare måste det gå att skapa en opinion för att sluta producera prylar vi varken behöver eller egentligen vill ha och som bara förstör planeten vi bor på. Det vi ”vill” ha går (eller kommer snart att gå) att tillverka i stort sett helt automatiserat, och det arbete som ändå behöver utföras kommer att vara ganska roligt/intressant (nog för att många människor skall vilja utföra dessa).
MEN, detta kräver att människor inser att det inte är prylar/lyxtjänster som gör dem lyckliga. Det kräver en total omställning av ekonomin och inställningen till arbete och rätten att konsumera. Det är ett så omfattande paradigmskifte att jag inte kan fatta hur det skall gå till. Jag kan bara hoppas att detta beror på att jag är för gammal och inskränkt.
Kanske kan en långsam övergång, via en låg medborgarlön som successivt ökas, vara en väg framåt. Det börjar väl dyka upp den typen av idéer allt oftare, så kanske… Man måste dock vara försiktig så att en låg medborgarlön bara blir ett alibi för att inte hjälpa de som behöver hjälp. Ett samhälle med en grupp som tvingas leva på en låg ersättning är ju ingen dröm.
I vilket fall, bra skrivet, som vanligt.
Utanförskap är ordet som skapades eftersom ”Arbeit macht frei” redan var upptaget…
Att tillväxt är lösningen på alla problem är så idiotiskt att en undrar hur så många kan gå på det? Arbetslinjen och det ständiga mässandet om att det är vägen att gå, det ska ta bort både utanförskapet och leda till den heliga graalen tillväxt, är skitsnack. Skitsnack som handlar om att alliansen och alla dess polare ska kunna fortsätta gnugga sina händer i glädje hela vägen till banken, medan vi andra har fullt upp antingen med att slita ut oss på ett jobb som kräver all vår kraft och energi, eller med att oroa oss för att vårt utanförskap gör oss till mindre värda. Fy fan!
Jamen precis, så absurt när Max som gick i vinst med vad var det, över hundra miljoner, skickar ut hotbrev om att om de anställda röstar på något annat än moderaterna så kommer det få ”allvarliga konsekvenser” för de anställda…