En inte helt ovanlig grej en får höra när en diskuterar förtryck är folk som ska ”tipsa” om hur en ska göra för att kunna existera i samhället, nå något mål eller whatever. Typ ”den som inte är man behöver bara kämpa lite hårdare”. Jag får också ofta ta emot ”tips” från olika kvinnor som berättar för mig att de minsann hanterar män si och så och de blir minsann respekterade s därför ska inte jag klaga utan bara göra precis som de gör, trots att jag inte vill. Eller människor som menar på att om jag bara slutade ha en så extrem blogg så skulle jag slippa det ena och det andra och därför har jag ingen rätt att tycka att det är ett problem att jag till exempel blir utsatt för hot.
Grejen med detta är ju att jag redan vet. Jag har levt i patriarkatet i 23 år och har testat en mängd olika strategier för att klara av det, för att få en bra position och så vidare. Jag vet att om jag rakar min kropp, om jag sminkar mig, om jag har långt hår, om jag klär mig ”kvinnligt”, om jag lever i en heterorelation, om jag inte blir förbannad när folk beter sig illa och så vidare och så vidare så kommer jag inte att stöta på lika mycket skit som jag gör idag. Jag vet detta, men jag väljer att agera på det sätt jag gör för att jag tycker att alternativet, att internalisera all den här skiten, är så mycket värre.
Jag har inte valt att leva i patriarkatet, vad jag däremot har valt är att kämpa emot det. När jag pratar om min situation så är det inte så att jag gnäller för att jag gjort vissa val som ibland är jobbiga, utan för att jag befinner mig i en situation som ger mig dessa två valmöjligheter: kämpa emot och få extra mycket skit eller var passiv inför förtrycket. Det är själva valsituationen som är problemet, inte vad jag själv väljer att göra utifrån den. Jag vill helt enkelt leva i ett samhälle där jag varken behöver anpassa mig eller kämpa, där jag kan få existera på mina egna villkor. Det är detta feministisk kamp handlar om i mina ögon, inte att förhandla sig till en fördelaktig position inom ett patriarkalt system utan att upphäva själva systemet, själva den hierarki som gör att vissa kan vinna fördelar på andras bekostnad.
Det skulle vara enkelt för mig att vinna poäng hos män genom att alliera mig med dem och snacka skit om ickemän. Jag skulle troligen bli gullad med som bara fan om jag började ”kritisera manshat” (minns en gång när jag skrev ett kritiskt inlägg och en hel drös antifeminister ba ”Fanny e på rätt spår, detta ska firas”) eller ”nyansera bilden”. Det är inte så konstigt med tanke på att en då gör precis som antifeministerna vill att en ska göra. Detta tolkas av vissa som att de blir ”respekterade”, men i själva verket blir de använda i antifeministernas försvar av patriarkatet.
Respekt i mina ögon är inte att få en villkorad plats i en manlig gemenskap på premissen att en bidrar till deras projekt. Respekt är att få bli sedd som en hel människa, med de rättigheter det innebär. Respekt är inte att bli omtyckt för att en agerar på ”rätt” sätt, respekt är att inte behöva förhålla sig till andra människors åsikter. Respekt är att få utrymme att leva sitt liv som en önskar, ingå i de relationer en vill och driva de projekt en vill. Det som krävs för att få vara med i manliga gemenskaper som kvinna är att en spelar på deras villkor och att de har någon slags nytta av en. Antifeminister har såklart oerhört stor nytta av diverse feminister som är ”kritiska” mot ”extrema feminister”, det säger ju sig självt.
Vi uppmanas ständigt till att ingå i en byteshandel för att få en plats i patriarkatet. Vi ska göra olika saker, leva som respektabla kvinnor, ingå i heteromonogama relationer, skaffa barn och viktigast av allt; inte klaga, inte göra motstånd. Grejen är den att jag inte vill ha en plats i patriarkatet, jag vill ha frihet att själv bestämma över mitt liv. Att behöva köpslå om allt med de som sitter inne på den verkliga makten i samhället är inte makt eller frihet, det är en förtryckt position i vilken en har vissa valmöjligheter. Jag vill inte behöva ingå i relationer med män för att anses ”respektabel”, jag vill inte behöva skaffa barn i rätt tid för att slippa tjat, jag vill inte se ut eller bete mig på ett visst sätt för att uppfattas som passande.
Vi har möjlighet att underkasta oss på en mängd olika sätt och detta beskrivs som ”frihet”. Det anses vara frihet att kunna ”välja” att anpassa sig och få vissa fördelar eller att göra motstånd och bli bestraffad. Men medan vi är upptagna att anpassa oss efter patriarkatet för att få bästa möjliga position så missar vi den verkligt relevanta möjligheten; att göra motstånd mot systemet i sin helhet, att förflytta gränserna, att öka vår makt och vårt handlingsutrymme. Det är ju detta som är verklig förändring för kollektivet. Att lyfta fram möjligheterna som finns för enskilda att ”lyckas” genom att spela rätt på patriarkatets villkor innebär som bäst en marginell och villkorad förändring i position för just den personen.
Att offra andra för att få en bättre position i ett förtryckande system är inte feminism. En kan inte peka på resultatet och säga ”men kolla här, jag har lyckats ta mig fram trots att jag inte är man” och därifrån dra slutsatsen att en bedrivit feministisk aktivism. Om en på vägen har gjort saker som reproducerar patriarkala strukturer, till exempel snackat skit om ickemän, extrema feminister, köpt en annan ickemans arbetskraft för att frigöra tid eller vad det nu kan röra sig om, så är det inte feminism. Att lyckas i livet som ickeman är inte feminism.
Det är upplyftande att läsa dina texter.