I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.
Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.
Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.
Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.
På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.
Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.
Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.