Konsumtionsuppehåll.

Alltså. ”Reportage” i tidningar som handlar om medelklasskvinnor som tar något slags konsumtionsuppehåll är något som ger mig allergiska reaktioner. Hur kan det vara intressant att en person med gigantisk garderob (vilket alltid är fallet) inte köper några kläder på typ tre månader. Det hela slutar alltid enligt följande: visst var det bra att inte shoppa för jag köpte inte massa saker jag inte behöver men jag tänker ändå gå tillbaks till min konsumtionsinriktade livsstil, dock typ skriva en bok om hur man uppdaterar sin garderob med en symaskin.

Det finns aldrig något djupare perspektiv presenterat, aldrig någon analys av varför vi har ett sådant begär att konsumera eller vad det gör med samhället på längre sikt (mer än det lite ytliga ”miljön” som alltid nämns pliktskyldigt i någon parentes). Det är ingen seriös konsumtionskritik utan bara ytterligare en guide till hur markerar sin livsstil med hjälp av sina shoppingvanor.

Och ja, så kan man väl få ha det och det är väl strängt taget bättre att folk blir intresserade av att byta livsstil på grund av modenycker än att de inte överväger det alls men jag blir bara så himla matt på det otroligt ytliga synsättet på något så allvarlig som överkonsumtion. Hela den där grejen att precis allt som har någon slags ideologisk kraft ska omvandlas till ett yttryck för medelklassmänniskors vilja att positionera sig socialt.