En sak som irriterar mig i feministdebatten på senaste tiden är hur lattepappan får stå modell för den feministiska, kuvade mannen. De flesta lattepappor jag träffat sysslar också med maskulinitetsutövande, och de är fan inte ”kuvade” under något annat än sin egen tramsiga strävan efter socialt accepterade sätt att över maskulinitet på (surdegsbröd och jeansnörderi till exempel).
Det finns en populär idé om att papper som är ”närvarande” på något vis är bra och jämställda män. Det kanske ligger någon slags sanning i det, men faktum är att även närvarande pappor kan vara förtryckare. Män som tar ut halva ledigheten kan fortfarande göra sina partners och barn illa.
När det talas om lattepappor som typ den ultimata jämställda mannen så finns det dels en tydlig ådra av klassförakt i det hela; lattepappor tillhör generellt ett privilegierat skikt som har möjlighet att utöva maskulinitet på ett korrekt sätt. Detta kontrasteras mot arbetarklassmannen, vars maskulinitetsutövande inte är lika fint. Men både är, hur mycket en än vänder och vrider på saker, män som utövar maskulinitet.
Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.
Men det jag framförallt reagerar på är den oerhört oproblematiserade inställningen till faderskap som finns här! Många av dessa pappor kan uttrycka att de började bry sig om jämställdhet när de fick barn, framförallt om dessa barn råkar uppfattas som kvinnor. Det här anses vara ett oerhört fint utslag av faderskärlek. Men det finns något oerhört provocerande i män som plötsligt börjar bry sig om jämställdhet och genus när de blir pappor, fast de inte brytt sig ett skit innan. De bryr sig när de ha en liten människa, en dotter, som de kan skydda från patriarkalt förtryck, som givetvis utövas av andra personer (kanske förskolelärare, som ju ofta är kvinnor). Att de själva utövar förtryck mot vuxna kvinnor bryr de sig inte om.
Jag skulle säga att de flesta kvinnors första erfarenhet av patriarkalt förtryck kommer från pappan, det är i alla fall den erfarenhet jag har efter att ha pratat med kvinnor som saken. Även en pappa som sätter sina barn på genusdagis och tar ut halva ledigheten kan utöva patriarkalt förtryck, både mot sin partner och sina barn.
Att en pappa är frånvarande är verkligen inte det enda vis patriarkalt förtryck kan äga rum på, till exempel så är ju pappor som begår sexuella övergrepp på sina barn, misshandlar sina fruar inför barnen och så vidare högst närvarande, i alla fall rent fysiskt. Vidare finns det en mängd olika sätt att utöva förtryck på när en är närvarande, till exempel ta sig tolkningsföreträde, vägra erkänna sina barn, inte vara kärleksfull och så vidare.
Det finns inget egenvärde i att ha en närvarande pappa, det finns ett egenvärde i att växa upp så skonad som möjligt från patriarkalt förtryck, och inte många fall är det faktiskt bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls. Jag tycker förvisso att män ska ta sitt ansvar över de barn de har gett upphov till, men jag tycker att vi måste problematisera faderskapet mer än att tala om vikten av lika föräldraledighet. Som pappa bör en även ta ansvar för att inte förtrycka sina barn eller sin partner.
Well put.
”Det finns inget egenvärde i att ha en närvarande pappa”, eller hur! Närvarande föräldrar i allmänhet är säkert bra, men skit samma vilket kön de är så länge barnet blir tagit hand om på ett okej (och icke-förtryckande som du säger) sätt.
Vet inte om det var Belinda’s Fittstim program som inspirerade ditt inlägg, men jag reagerade iaf på att hon insisterade på att kalla lattepappor för kuvade, när allt vi såg var pappor som var jävligt nöjda i sin papparoll, och verkade tycka det var fint att vara pappa, barnen verkade må okej, osv. Hon fick liksom ingen som rakt ut sa ”ja oj oj stackars mig, jag är så kuvad som måste ta hand om mitt barn”, så varför detta fokus?? Va fan ville hon fram till egentligen? Är det verkligen nödvändigt att vara advokat för män som är nöjda med sitt mer eller mindre jämställda liv, som inte själv ser sig som kuvade? Dom klarar sig väl helt fint själva?!
Och sen alt detta du nämner nu också, det gör det enda mer provocerande. Suck…
håller med dig när det gäller faderskap, närvarande pappor osv. jag växte upp med två otroligt självständiga, feministiska kvinnor som kom till sverige i slutet av 70-talet (mamma) resp början på 80-talet (mormor). farsan såg en knappt röken av för han var otrogen mot min mamma när hon var gravid med min lillasyster och jag var knappt över året så när mamma fick reda på det åkte han ut genom dörren med huvudet före då hon aldrig hade tänkt tanken på att acceptera sådant beteende och på så sätt växte jag upp i ett hem med två starka invandrarkvinnor och min lillasyster.
hade min mamma varit en svag kvinna, eller lyssnat på det dom runt omkring henne sa till henne att göra – hade jag varit en mycket sämre person idag. usch, vill inte ens tänka tanken :/
nä, såhär tycker jag: du har helt rätt och vi måste börja problematisera samt granska faderskapet för just nu finns ingenting som funkar och jag är så JAEFLA trött på personer som säger ”ja men [man] måste ju ha en pappa i sitt liv för att växa upp till en bra person”.. till dom säger jag bara: fuck you!
Men måste en verkligen påpeka att när en pratar positivt om närvarande pappor inkluderar det inte de pappor som är närvarnade och samtidigt misshandlar/sexuellt utnyttjar barnet(en) och/eller partnern(na)? I min värld är det underförstått. Det blir jättejobbigt om vi alltid måste dra en lång lista med alla undantag för allt vi säger.
Nu talar jag dock inte bara om misshandel o sexuella övergrepp utan om andra slags förtryck också.
Som med allt annat är det väl en fråga om syfte?
Det borde väl vara generellt bra med mer närvarande barnafäder eftersom situationen liksom uppmuntrar ett annat tänkande än det stereotypt manliga (t ex sätta andras väl och ve före sitt eget).
Fast går han in i det med en kass bevekelsegrund som:
– Fan vad mycket beröm jag kommer få för att jag är en sån fin människa.
– Tar jag mer ansvar för vårt gemensamma så kan jag också bestämma mer.
– Män i andra länder där de inte gör så här är mycket sämre än jag.
osv.
Ja visst fan kan det gå fel men ”Det finns inget egenvärde i att ha en närvarande pappa” kan jag inte hålla med om. Är det inte så att majoriteten av pojkbarn som hamnar i kriminalitet har haft kass eller helt frånvarande pappa, liksom många flickbarn som mår skit och börjar förhålla sig till män på ett destruktivt vis?
Jag vet inte om det har med kön att göra men snarare, har barnet föräldrar (någonstans), VILL barnet bli sett och älskat av BÅDA föräldrarna. Om mamma eller pappa dog i tidiga år är det en annan femma.
Problemet är om man ser det här helt krasst utan känslor och moraliska subjektiva värderingar utan enbart tittar på statistik, undersökningar, fakta och forskning som bedrivits WHO, FN, Action Aid, Amnesty, BRÅ och SCB bla – att kvinnor och barn inte kan utsättas för mer fara än att vara i närheten av män. Ju närmare, desto farligare.
Jag vet att det är en utbredd folklig tro att det bästa för barn är att växa upp med båda föräldrarna och det kan man se som en direkt konsekvens av att det patriarkala världsstyret vilar på heteronormens grunder. Heteronormen – mamma, pappa, barn – är en förutsättning för patriarkatets existens. Det finns dock inget i de omfattande undersökningar som gjorts (av vilka jag länkar till några) som tyder på att det skulle ligga någon sanning i det påståendet.
I den bästa av världar skulle närvarande fäder och makar vara ett stöd för modern som de första åren av naturliga skäl är den som barnet har störst behov av, en extra person som älskar, vårdar och beskyddar barnet, och föräldraskapet skulle vara ett teamwork där alla kompromissar och gör sitt bästa för att barnet ska få en så trygg och fin uppväxt som möjligt.
I verkligheten ser det inte ut så. Enskilda individer lever på det sättet jag beskriver, men det är inte intressant om man vill veta vad som är en fungerande familjesituation för de flesta. Att män i dagsläget utgör det tredje största hotet mot kvinnors och barns liv och att det var fjärde år sker en holocost av män mot kvinnor och barn är fakta.
http://noboytoy.blogspot.se/2010/07/fakta.html
http://noboytoy.blogspot.se/2010/07/mer-fakta.html
Ett tillägg: Att ha en kass pappa och att ha en frånvarande pappa är inte synonymt på något sätt och ska inte jämföras som om det vore likvärdigt eftersom de inte har med varandra att göra ur aspekten vad som är bra för barn.
Det finns en kommentar till av mig som ska stå över den här, men som blivit modererad pga länkar tror jag. Det blir mer logiskt när Fanny hunnit moderera den.
Tack för rättningen. Naturligtvis är det bättre att en dålig förälder inte är närvarande än om hen är det. Jag menade inte att ställa upp det i paritet.
Och helt klart är det statistiskt jävligt riskabelt att bo ihop med en man.
”I den bästa av världar skulle närvarande fäder och makar vara ett stöd för modern som de första åren av naturliga skäl är den som barnet har störst behov av, en extra person som älskar, vårdar och beskyddar barnet, och föräldraskapet skulle vara ett teamwork där alla kompromissar och gör sitt bästa för att barnet ska få en så trygg och fin uppväxt som möjligt.”
Det var lite det här jag tänkte på att när det faktiskt fungerar så är det det bästa scenariot, men jag inser också att det inte alltid (eller kanske t o m mycket sällan) är ett alternativ. Märk väl, jag lägger ingen värdering i om det rör sig om ett heteropar eller inte. Jag menar att ett barn, både med sina biologiska, eller utsedda föräldrar kommer att ha ett starkt känslomässigt behov som oftast, oavsett vilka föräldrarna är.
Men självklart borde det talas mycket mer om riskerna i att ingå vissa relationer samt att skaffa barn ihop.
Stor kram till dig <3
”I den bästa av världar skulle närvarande fäder och makar vara ett stöd för modern som de första åren av naturliga skäl är den som barnet har störst behov av…”
Vilka naturliga skäl är detta? Såvitt jag vet så har barn inte något särskilt behov av just modern, utan barn har behov av närhet, trygghet, kärlek och respekt. Vem som förser barnet med detta har jag förstått som ganska irrelevant.
Jag undrar hur du menar att pappor skall ta ansvar för sina barn om de inte skall göra det genom att praktisera föräldraskap? Tjäna pengar och hålla sig borta? Det låter för mig extremt gammaldags.
Jag vet inte om det är så du verkligen menar, men som du har formulerat texten är det väldigt, väldigt lätt att läsa din text som något slags ”en bra pappa är en död pappa (eller åtminstone en som man slipper träffa)”. Där håller jag definitivt inte med. Jag tycker visserligen att alla föräldrar bör sträva efter att vara bra föräldrar, men jag tycker att det är onödigt att skriva folk på näsan typ att ”du kommer att traumatisera ditt barn bara genom din existens”. Det görs ju inte så sällan med mödrar som inte motsvarar den traditionella bilden av den goda modern, får barn för tidigt etc. också; jag tror inte att någon förälder blir en bättre förälder av att få höra av andra att sorry, du är körd från början.
Ah, menar inte så. Menar att pappor ska vara närvarande, men att de också måste ta ansvar för sitt maskulinitetsutövande väl på plats sas.
Jag tror ifs att ju mer män kommer vara hemma med sina barn ju mer kommer män vara tvungna att anamma en mer mjukare och inlyssnande roll, kanske inte något som sker direkt men efter ett tag, så jag tror att det går hand i hand även om det inte, som du skriver behöver innebära det blir så per se. Dagens förtryckande mansroll är ju trots allt en effekt av att mannen anpassat sin roll efter det offentliga livet men allt det innebär av arbetsvärld, konkurrens och känslobortfall.
Kvinnor och barn har det alltid bättre i ett patriarkalt samhälle utan närvarande pappor och makar/sambor. Att det finns några undantag är inte intressant när vi pratar om förtryckande samhällsstrukturer. Vill man garantera sig i den mån det är möjligt att kvinnor och barn inte blir utsatta för dominans, våld, tvång, sexuella övergrepp, mord, pornofiering, objektifiering och empatilöshet ska kvinnor och barn inte leva med män utan antingen med andra kvinnor eller själva. Män är en samhällsfara i en patriarkalt styrd värld (undantag finns, i vissa länder fler, i vissa länder färre, men som sagt inte intressant mer än ur ett individperspektiv).
Hur vill du egentligen ha det då i en ideal värld? Om dagens man är ett resultat av gårdagens män och han går emot sin egen uppfostran och tar halva föräldraledigheten och gör sitt bästa på alla sätt och vis som står dem möjliga – gör de fortfarande fel och förtjänar inget beröm för det för att den stora massan inte gör rätt? Förändring är en tidsprocess och vissa människor kan förändras och andra människor måste få hinna dö innan deras förlegade tankesätt kan sluta påverka människor i deras närhet som ändå gör sitt bästa. Själv har jag ett motsatsproblem – min pappa försöker avleda min dotter från att leka med dockor och tar med henne ut och fiskar och till skogen för att leka ”hugga ved”. Är han en bra eller dålig förebild då ur jämlikhetsynpunkt? Nu är hon inte så intresserad av dockor, men om hon var det ska hon ju få leka med dockor. Eller? Det är ju inte barnen som ska förändra världen utan de vuxna…
När senast fick du beröm för att du tog ut halva föräldraledigheten?
Du beskriver detta med att dottern ”avleds från” dockor som ett problem först, lite senare skriver du att dottern ändå inte är så intresserad av dockor. Då är det ju inget problem kan jag tycka.