Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.
Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.
Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.
Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.
Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.
Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.
Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.
Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.
Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.
oj vad det kändes befriande att någon väljer att skriva om det här. Förstår precis vad du menar. Jag lite grann hatar romantiseringen av misären samtidigt som att jag är en del av den. Nu ska jag läsa vidare här tror jag!
Men Fanny, läste du aldrig magasinet Stureplan? Där stod det minsann att det var viktigt att ha ett koncept för att komma någonstans i livet! Och har du inte läst kommentarerna jag får ibland? Jag måste nischa min blogg, det är väldigt viktigt, den kan inte handla om en mängd saker utan det måste vara en röd tråd genom hela bloggen!
Haha, folk alltså.
Såna kommentarer får aldrig jag, tack och lov. Det har dock slagit mig att det kan vara därför mitt liv är skit, alltså att jag saknar förmågan att koka ner det till ett svävande rosa sockervaddsmoln.
Av någon anledning fick jag lite ångest över bristen på filmögonblick & rosa tyllkjolar.
Varför dricker jag mitt te i den mossgröna koppen & inte de söta jag fick i födelsedagspresent (smultronblommor, fjärilar, tror ni fattar vad jag menar)?
Förstår att du slår ett slag för motsatsen men kanske borde man omfamna livsstilhetsen & ”finna sig själv”? Allting är ju image 😛
Jo, jag har också tänkt på det varför jag till viss del började romantisera min tillvaro, men jag tycker att man ska ha en medvetenhet om varför man konsumerar det man konsumerar och varför man lever som man gör. Livet ska få vara vackert ibland, men inte på bekostnad av ”verklig” mening.
Jag är lite kluven, hur vet man att porslinsflickor & photoshopade silikontjejer & emokids & övremedelklass veganer med innerstadsvåning har/inte har mening? Är konceptualisering ett tydligt tecken på att någon är vilsen & söker sig själv? Eller är det ett tecken på ett hälsosamt byggande av självbild?
För en människa med en självbild som liknar ens egen inre idealbild är en människa som mår bra. Visst, det vore härligare om idealbilderna varierade lite mer & att större fokus lades på det inre, istället för det yttre, men faktum är att de är rätt så lyckliga människor.
Men låt oss starta en revolution, slå ett slag för invidualismen & personlighet & byggandet av starka & självständiga självbilder med mindre fokus på barndomens ponnyhästgull & mer fokus på sådant som faktiskt är viktigt.
Har inte fått mig mitt morgonté (det dricks i kafeterians papperskopp, har aldrig tänkt mig att man skulle ta med fin secondhandkopp hemifrån för att fota på kafferasten med sunkigt utebord som bakgrund, men det kanske man borde) och då är jag lite mer engagerad än annars.
Jag är inte heller säker på att det enkom är dåligt. Alla normala människor estetiserar och konceptualiserar sin tillvaro, jag tror det är nödvändigt för alla att stärka sin jagbild och då är konceptualisering ett utmärkt medel. Det jag ser som problematiskt är när det går till överdrift eller när det leder till dåliga saker, alltså att man implementerar ett ganska negativt element i sin självbild, såsom droger/alkohol/rökning eller olycka, när man gör det är det svårare att bli av med.
Och om det går till överdrift så handlar det om att man låter hela livet handa om att utvalda delar ska vara ”perfekta”, där perfekt betyder det som skulle passat bäst i film/inredningsreportage/bok osv. Jag tror att risken att drabbas av vissa menlöshetskänslor förr eller senare är ganska hög om man hänger upp mycket på att skapa en perfekt yta för andra att se på eller för sig själv att självbildsonanera till. Så konceptualisering, visst, men det kräver medvetenhet om att det är just konceptualisering av yta och livsstil det handlar om och inte något annat.
Det här inlägget är det klokaste jag har läst på länge! Känner igen mig så otroligt mycket i det där, jag estetiserar och konceptualiserer hela jävla tiden. Så sjukt tröttande.
Tack så mycket!
Tack, tack, tack! Jag har länge försökt sätta fingret på exakt vad det är som stör mig med dessa perfekta livsstilsbloggare där ytan aldrig befläckas. Jag har mest desperat hoppats på att de ska skriva något sjukt out-of-character, typ att de älskar brutalt analsex eller att de vaknade med allt jävla smink under ögonen och svettfläckar under armarna, men det händer aldrig. För det är inga riktiga liv. Det är skådespel, att ständigt förhålla sig till en vakande kamera som är som en outtalad moralkod. Och jag kan för allt i världen inte begripa hur man för all fame and fortune i världen kan orka leva så.
Pluggar karriärutvecklingsteorier och diskussionen här hjäpte mig mycket i att identifiera betydelsen av ”conceptualizes”. Tack för det! För övrigt går mina tankar direkt till den engelska Tv-serien ”Keeping up appearances”. Kul och vedervärdig på samma gång. Och ja, plåster med små figurer ÄR verkligen sorgligt dåliga!!!
Du skriver intressant, Fanny! Men jag undrar lite över hur du använder begreppet ”konceptualisering”.
Jag förstår och gillar det du menar, men jag undrar om det i vanlig svenska kan betecknas på det viset. Rätta mig om jag har fel! (Och språket måste ju även utvecklas vidare hela tiden.) Men jag tror att konceptualisering i grunden (hittills) betyder det vi just nu – på mitt initiativ – sysslar med: d v s att försöka komma överens om gemensamt förhållande mellan livsfenomen och deras beteckningar, om att tillsammans sätta förståeliga begrepp på saker och ting.
Jag skulle t ex snarare vilja använda nåt ord som prylreligion eller konsumtionsfetischism på de typiska fenomen du beskriver. Men jag känner att det finns ännu bättre ord som jag dock inte lyckas fiska upp just nu. ”Konceptualisering” tror jag i alla fall i första hand betecknar ett mycket intimt och lätt bortglömt mänskligt grundfenomen, för oss alla i den språkliga vardagen, som försvinner exempelvis när/om vi blir dementa.
Eller..?
Vh / Bert
Jag älskar detta inlägg. Mycket intressant, satt och googlade estetisering och kom in på detta! Tack! 🙂