Lucka åtta: skit i allt.

Nu blev det ingen lucköppning igår. Sånt som händer. Jag kallar ändå denna för lucka åtta.

Idag tänkte jag ge ett konkret tips på hur du kan uppmärksamma ojämlikhet om du har en heterorelation, speciellt om det är en person du bor tillsammans med. Tipset kan låta enkelt, men är nog för många mycket svårare. Det lyder nämligen: skit i allt.

I många relationer, även de där parterna utför lika många konkreta sysslor, så är det kvinnan som står för det övergripande planerandet av dessa. Det är hon som så att säga har ansvaret för att saker och ting blir gjorda. Detta leder dels till att hon lägger en massa känslomässig energi på att hålla koll, identifiera vad som behöver göras och säga till. Dessutom så är det lätt att hon uppfattas som tjatig, både av sig själv och andra, eftersom det alltid är hon som måste påpeka när något ska bli gjort. Det leder också till att han lätt får en dålig uppfattning om hur mycket som egentligen behöver göras i ett hem, och därmed underskattar hennes arbete.

Försök därför att släppa taget i en vecka, eller kanske två. Strunta i att ta initiativ till att saker och ting blir gjorda av honom, och gör dem inte heller själv. Om ni har en given arbetsdelning kring vissa saker så kan en ju uppfylla detta, men inte ta initiativ till något hushållsarbete utöver det.

Med hushållarbete menar jag inte bara saker som att laga mat och diska. Jag menar att plocka in posten, slänga soporna, plocka undan, göra fint, handla, tvätta och så vidare. Allting som har med hushållet att göra. Jag tycker också att du ska vara hård mot dig själv: plocka inte undan en enda liten grej, torka inte av en enda yta, inte ens om det bara skulle ta några sekunder av din tid i anspråk.

Sen är det bara att observera vad som händer. Om ni har ett jämställt förhållande så kommer troligen han att ta initiativ till att saker blir gjorda ganska snabbt. Antingen genom att göra dem själv eller be dig att göra dem. Kanske blir det ingen större skillnad på skräpnivån alls. I så fall kan du skatta dig lycklig.

Mer troligen så har han en betydligt högre toleransgrad för smuts i hemmet, och har dessutom blivit inlärd i att någon annan tar hand om det. Sannolikt är också att det utöver de stora och regelbundna sysslorna, som matlagning och disk, finns en massa andra småsysslor som är viktiga att de utförs för att hemmet ska fungera, men som inte märks på samma sätt. Jag tänker här på olika former av undanplockande, att veta vad som saknas i kylen och se till att det handlas i tid och så vidare.

Att aktivt hindra dig själv från att ta någon form av ansvar över att saker och ting blir gjorda kan vara ett sätt att uppmärksamma dig själv och honom på den ojämna arbetsfördelningen i hushållsarbetet. Om du struntar i allt ett tag så kommer du sedan att ha resultatet tydligt framför dig: du kommer att kunna se vad det är som inte blir gjort om inte du ombesörjer att det görs. Du kommer också att kunna peka på detta och utifrån det föra en diskussion rörande hushållarbetet som sträcker sig bortanför vem som har diskat eller lagat mat flest gånger. Det handlar nämligen inte bara om sånt, utan det handlar också om vem som ombesörjer att allt flyter på i hemmet. Detta arbete är ofta svårt att se för den som inte själv är van vid att utföra det, och därför kan nog tyvärr enda lösningen vara att helt enkelt sluta utföra det för ett tag.

33 reaktioner till “Lucka åtta: skit i allt.”

  1. Ett tag delade jag lägenhet med manlig kompis och han var extremt dålig på att se vad som behövde göras. Vi hade delat upp vissa sysslor och när jag tog tag i det jag skulle göra blev han jättestressad och frågade varför jag inte ”sa till honom”, så att han kunde göra sitt. Ett stort irritationsmoment, som ledde till att jag allt som oftast fräste ”Jag är väl inte din mamma!” Ser man inte vad som behöver göras (vilket oftast känns som en dålig ursäkt) får man väl börja öva på det. Hur svårt kan det vara?

    1. Helt otroligt. Och också att personen inte själv reflekterar över vad det är hen kräver. Orimligt.

    2. Det är en vanliga generell skillnaderna mellan män och kvinnor, kvinnor ser nästan i förväg medan män inte lägger märke till alls. kanske dags att acceptera att det finns generella skillnader så slipper du gå och bli irriterad jämt 🙂 Jag kan också gå och bli sur på min kille, då jag har svårt att förstå hur han inte kan se vad som behöver göras, som om smulorna på golvet vore osynliga för honom 🙂 Men eftersom jag inte förnekar verkligheten så som du verkar göra så lägger sig irritationen snabbt, det enda jag behöver göra är ju att uppmärksamma honom på vad jag tycker behöver göras så blir det ju gjort 🙂 Har även läst en del forskningsstudier på det här, det har något med könens sinne för detaljer att göra har jag för mig.

      1. Fast 1) bara för att en har med ”känsla för detaljer” så betyder inte det att det ska vara ojämlikt, den andra får väl träna lite 2) det kan lika gärna vara insocialiserat som biologiskt, dvs ytterligare en effekt av patriarkatet.

        1. Även om det är insocialiserat så påverkar det ju hjärnan då den som du vet formas efter hur den används, så om den generella mannen inte har förfinat sin detaljfärdighet men däremot förfinat andra områden som den generella kvinnan inte har förfinat.. av vilken anledning bör dom sträva efter att mötas i mitten? Jag är t.ex. nöjd med att vara bra på språk & dålig på matematik, hellre det än halvbra på språk & halvbra på matematik. Det krävs ganska mycket av en människa att inte offra någonting för att förfina någonting annat & om skillnaderna i hjärnorna framförallt är insocialiserade så finns dom ju fortfarande där & leder till att någon är bättre på ditt & någon annan är bättre på datt. Vad anser du är vinningen i om vi alla ist är halvbra på både ditt & datt?

          1. Förstår inte hur du får det som konsekvens av att upphäva könsrollerna. Folk skulle sklart kunna specialisera sig ändå, men kanske i en nisch de var mer lämpade för.

    3. Låter som om ni hade olika acceptansnivåer, det behöver inte killens fel bara för att han inte gjorde sakerna när du ville ha dem gjorda.

        1. Det är givetvis ett gemensamt problem som ska lösas gemensamt genom att båda eftersträvar ett jämställt förhållande.

          1. Givetvis. Jag tycker inte om den här attityden om att kvinnan blev sur över att mannen inte gjorde saker när hon ville det, underförstått är det hon som är problemet eftersom hon är dominerande och pedantisk. Om en person är olycklig med hur det är i ett förhållande, betyder det inte att det är en persons problem eller att det är den personen som är problemet.

          2. Håller med, i vissa fall är den ena för slapp och måste skärpa till sig, i andra fall är den andra för pedantisk och måste slappna av lite, den nivå som är lagom måste man komma fram till gemensamt och lösa hur det tas om hand. Det krävs två för att dansa tango.

            1. Problemet är att det generellt är kvinnan som definieras som problemet i rådande system, eftersom vi lever i ett patriarkat.

                1. DU hade varit en aning bakom flötet om du missat det, får en ändå hävda.

  2. Hm, tänker på hur det ska bli när jag och min kille ska flytta ihop i januari. Nu så är det på den nivån att han inte äger en dammsugare och jag tycker väl att dammsugning en gång i veckan är lagom. Vi är bra på att kommunicera och samarbeta men när jag har tagit upp det där med städfrågan så känns det som att han tycker att jag omyndigförklarar honom. Han menar att han kommer att städa och att jag inte får tjata på honom för då kommer han tycka det är jobbigt. Vilket jag kan förstå och jag vill heller inte känna mig som en mamma till honom fast samtidigt tvivlar jag på hans förmåga att ta initiativ till städning då jag vet hur han har det idag. Funderar dock på att ta upp ämnet igen och bara komma överens om hur vi ska lösa städningsfrågan så man slipper lägga så mycket energi på det.

    1. Vi skaffade ett städschema när vi flyttade ihop där vi skrev upp vad som skulle göras varje vecka, varannan vecka och varje månad. Sen valde vi en städdag och så städar vi tillsammans – båda jobbar på tills allt är klart. Hans slipper dammsuga, jag slipper toaletten. Det fungerar bra för oss.

    2. Jag tycker att du bör ta upp ämnet igen och hitta en ordentlig lösning innan ni flyttar ihop. Annars glider en nog lätt in i det där tjatiga, där han bara gör saker om han blir tillsagd.

  3. Det är härligt med ett stökigt och lite smutsigt hem, så jag tycker det låter som en genialisk ide. Kanske lär sig pedanten i hushållet något nytt.

  4. Jag har typ gjort det men det är just det med toleransnivån. När jag flyttar in hos honom i typ en vecka i taget brukar jag alltid känna ”vad i helvete” då det är så stökigt. (Disk som inte diskats, tidningar som inte slängts, kläder som ligger på ställen de inte ska ligga). Sånt är för mig otroligt irriterande då jag vill vistas i ett ordningssamt hem. Men för han är det uppenbarligen inga problem. Hur ställer man sig till det då?

    Sedan kan jag störa mig enormt på att han inte heller tvättar om jag inte säger att han ska göra det. Jag brukar inte gå ned och hjälpa honom (han tvättar ju sina kläder och jag tvättar när jag kommer hem). Och jag tycker att det faktum att jag säger åt honom att göra det är tillräckligt. Det känns även som att han inte bryr sig särskilt mycket heller. När han kommer hem till mig brukar jag (och det tror jag de flesta gör) städa och göra det snyggt. Men han har inte bytt påslakan och handdukar (fast han vet att min hud är överkänslig mot smuts). Så sedan ligger jag alltid där första natten och skakar för att det kliar så enormt mycket när jag har duschat och min hud rör vid handdukar/lakan). Han står typ och tycker synd om mig först och sedan går han och pluggar eller något. Jag vill bara så gärna slå honom och förklara att han kunde undvika att det blir så jobbigt för mig genom att bra förbereda en aning.

    Och skulle jag faktiskt ta upp detta är jag rädd för att han skulle säga att jag överreagerade whatever. Det är ju ganska känsligt att säga att någon inte sköter sitt hem. Och visst det gör han väl på ett sätt, men det är inte tillräckligt för mig eller många andra skulle jag tro. Det där med toleransnivån..

    1. Det är ju en annan sak om de tär hans hem, som du bara befinner dig i i perioder. Däremot om en bor tillsammans så måste en ju hitta andra lösningar.

      1. Fast jag ska flytta in den här månaden och det har hela tiden varit planerat så det känns liksom relevant att tänka på det när jag är där. Dessutom tycker jag att även om man inte bor tillsammans så kan man ha respekt och göra fint när ens flickvän kommer. Det känns som ett tecken på att man bryr sig. Speciellt om man har sagt att man ska göra något inför ett besök så känns det väldigt tråkigt när denne inte gör det.

    2. (Jag brukar också kalla mig för E men jag tror jag slutar med det för enkelhetens skull.) Jag tycker inte det är så himla stor skillnad om man inte bor ihop, är man ihop så förväntas man ju tillbringa tid tillsammans och då bör väl båda parter lämpligen arbeta för att det är en trevlig tid för den andra. Jag tycker du kan förklara för din pojkvän att du inte kan vara hos honom om han inte klarar av att göra rent så du slipper ligga och klia sönder dig. Om han älskar dig borde han väl tycka att det är värt att göra det för din skull?

      Det är en sak som alltid förvirrar mig i såna här sammanhang. Jag har också haft förhållanden där jag gjort det mesta, men har nu en man som helt enkelt är kapabel till att klara sig själv som en vuxen människa. Det är ju inte särskilt svårt, och jag undrar över alla dessa människor som lägger över allt på sin partner, hur kan man göra det mot någon man älskar? Att älska någon är väl att vilja göra hen glad och underlätta i livet för den personen, oavsett kön. Jag förstår inte hur man upprepat och medvetet kan skapa en situation som gör att den man älskar mår dåligt.

      1. Precis. Det är ju inte så att han aldrig städar eller är jättedålig på det. Men det hinner bli lite dammråttor i något hörn (när man kmr hem till pojkvännen ca en gång i månaden eller mer sällan känns det ju vettigt att han åtminstone har dammsugit) och han tvättar kanske en gång i månaden minst. Själv tvättar jag lakan osv. typ varannan vecka och ibland oftare. Det behöver kanske inte alla göra. Men där är ju jag lite av ett unikt problem pga min superkänsliga hud. Det handlar framförallt också mycket om vilket tvättmedel och sköljmedel han använder. Så då blir man bara så matt när man kommer hem till honom och han inte har tvättat eller använt fel tvättmedel. Jag menar visst, det blir en lite tyngre börda för honom att anpassa för mig men om han älskar mig (även om han bara skulle vara min vän vafan) så är det väl ett ganska lågt pris att betala jämfört med att ens gäst (i det här fallet vilket ju verkade vara väldigt viktigt för Fanny :S ) ska må jättedåligt och behöva ta mediciner och stå ut med klådan i flera timmar. Det känns bara inte vettigt. Ungefär som att jag är kattallergiker. Även om jag inte bor hos en person utan kommer hem till den som gäst så är det alltid självklart för dem att de då inte lägger katten i knäet på mig liksom. Det känns som vanligt hyfs och vett.

  5. Otroligt viktigt detta med vem som ansvarar för att saker blir gjorda. Tycker en ser en ”falsk jämstäldhet” i ganska många heteropar – dvs de gör kanske ungefär lika mycket av det faktiska arbetet, men det är hon som planerar det och ansvarar för hur och när det ska göras, medan han mest lallar med som en hjälpreda.
    Tänker mer och mer hur mycket tid det stjäl från kvinnan i en familj. Tankar om vad som behöver handlas, vad som ska lagas till middag, vad barnen ska ha för kläder nästa dag, när städningen ska hinnas med, vad svärmor ska få i julklapp, vilket barn som behöver nya gummistövlar osvosvosv tar sammantaget massor av hennes tid, medan han är fri att tänka på…ja, precis vad han vill.

    1. Du har inte tänkt tanken att många kvinnor kanske vill ha den rollen? Jag vill det och blir så fruktansvärt irriterad varenda gång jag läser sånt här. För sjutton gör som du vill i dina förhållande och lägg dig inte i andras liv. ”Falsk jämställdhet” Suck.

      1. Nå, du kan såklart ha ett ojämställt förhållande om du vill, detta är riktat till alla som inte vill ha det. Tagga ner och sluta läsa feministiska bloggar.

  6. Jag minns när jag läste en text någonstans efter att jag fått barn. Texten beskrev just det här med vår attityd mot män i hushållet, och det blev en sådan enorm aha-upplevelse om attityden. Texten beskrev det här med att kvinnor ofta sa att deras män ”hjälper till hemma”, eller ”hjälper till med barnet”, som om ansvaret ligger på kvinnan och mannen gör henne en tjänst genom att hjälpa henne. Ofta är det underförstått bara att hon säger till så hjälper han henne så glatt. Bara hon ber om hjälp, eftersom det är hon som skall se till att det blir gjort, men han som är jämställd och hjälper henne om hon ber om det.

    Nu ser jag det överallt – kvinnor som skryter med hur mycket deras män ”hjälper till” hemma (när sa en kvinna senast att hon ”hjälper till” när hon dammsög eller tog disken?), eller t.om. att mannen ”sitter barnvakt” när hon är ute ensam. ”Min man har inget emot att sitta barnvakt ibland, han kan t.om. tycka att det är lite mysigt att få vara ensam med lilla prinsessan” typ. Helt absurt att man kan använda sådana uttryck om två personers hem, eller två personers barn. Då hamnar ju huvudansvaret automatiskt på kvinnan, och hon tvingas in i tjatrollen eller pedantrollen och han blir softa killen. Bläk.

  7. Jag har provat på att vara sambo en gång för rätt många år sedan. Varade inte länge och jag brukar referera till det som att vi ”lekte sambo”. Han hade däremot bott ihop med andra förut.
    Vi hade inte gemensam ekonomi däremot så delade vi upp de gemensamma utgifterna. sammanlagt så betalade jag nog mer när det kom till de stadiga räkningarna (och det berodde rätt mycket på att jag ville ha ”ryggen fri” ifall om kommentarer om att jag skulle sköta hemmet skulle dyka upp). Han däremot stod för en större del av matkostnaden. Men skillnaden var inte så stor ändå.

    Men jag vägrade som sagt att ta på mig huvudansvaret för hemmet, städningen och relationen. Däremot så brukade jag ta hand om tvätten (men frågade om jag skulle sluta tvätta hans efter att han hade skällt ut mig över att en av hans nya tröjor blivit något missfärgad). Men iaf, jävlar i mig vad stökigt det kunde bli. Eftersom jag konsekvent vägrade ta på mig huvudansvaret och han ”ville inte se” alternativt var van vid när han varit sambo tidigare att tjejen hade gjort det mesta.

    Jag fick mycket skit och kritik från främst både min egna och hans mamma om att det borde vara jag som sköter saker och ting. Mitt svar var att hemmet var bådas och om jag skulle ta på mig mer eller mindre allt jobbet så skulle det vara väldigt svårt att få honom att sedan ta på sig mer efter att blivit van vid att jag gör allt. Sedan med tanke på att vi inte hade delad ekonomi så ansåg jag inte att jag per automatik hade något jag behövde ”kompensera” för.

    Så rent spontant så vill jag säga att jag tror inte att en eller två veckor är tillräckligt lång tid för att vänta och se om den andra kommer reagera och börja agera.

    Förresten så är det här min första kommentar men jag har varit med och läst ett bra tag.

  8. I think this is a very important topic and one that is much more complicated than meets the eye at 1st glance. If you move a relationship from a ”just getting started, flat, no kids, young 20s” over to a ”decade+, home, kids” situation this whole item explodes. This is SO much more to it than just cleaning/cooking (Fanny touches on this). Note: Wonder if it makes any difference in a non-hetero relationship?

    I feel like I could write 5 pages and just be getting started. In the end of the day, communication is key and most younger men will be difficult to rationalize with on this topic. No excuse, just the fact. For some of them the 2 week break will highlight the issue and maybe get them to think a bit. For others, it won’t do a damn thing other than cause more hostility.

    Long term, maybe the work being done to break down structures will solve this but for now there really isn’t an easy solution, imho. So, skit i allt? Sure, why not? Will it solve anything? Doubt it but can’t hurt and worth a try.

  9. åh herregud vad lätt det var att skita i allt innan vi hade barn.. men om ni bara visste hur det blir MED BARN i allt detta. man kan ju inte skita i barnen heller när man har en kille som inte ser eller inte fattar allt som måste göras, planeras, köpas till barnet osv. det låter säkert lätt och man skulle kunna tänka ”hur svårt kan det va?” el likn men herreherregud vad man inte kan fatta hur mycket ett barn kräver innan man är där. för att inte tala om två!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *