Hela mitt vuxna liv har jag varit en skrivande människa. Jag startade den här bloggen 2010 och sedan dess har jag på ett eller annat sätt publicerat mig på internet. De senaste åren framförallt på instagram.
De senaste åren har dock min lust att skriva sinat. Det har såklart delvis att göra med heltidsjobb och barn men också tror jag med att tillvaron på sociala medier känns trängre och trängre. När jag skriver på instagram har jag mest känslan av att mata reklammonstret med innehåll. Om folk läser det jag skriver innebär det i förlängningen ytterligare chanser för meta att exponera dem för reklam. Jag har dessutom insett att det jag publicerar där nog inte är så tillgängligt som jag hade önskat, att läsa en text på instagram när man inte har ett konto där är kanske inte omöjligt men en mycket oangenäm upplevelse. Det finns heller ingen möjlighet att söka i ett textarkiv eller länka till sina gamla texter.
Jag tror också att själva formen har blivit ett problem. Det begränsade antalet tecken, det faktum att det är svårt att redigera textens utseende, att allt måste ha en bild till sig osv. Jag upplever också att man blir låst i sitt ”personliga varumärke” även om man inte är någon influencer (jag använder ordet i betydelse någon som tjänar pengar på sociala medier genom att göra reklam). Jag har svårt att till exempel publicera saker om min vardag där då det inte känns som ”min grej”.
Sedan är det såklart jakten på likes och ”engagemang” som förstör mycket av det som jag innan upplevde som fritt med att publicera sig på internet. När jag startade min blogg var det ju inte med tanke på att jag skulle få en pytteliten dopaminkick varje gång någon gillade min text, utan det handlade ju mer om utbytet med andra människor.
Kanske är bloggen vägen tillbaks till ett mer lustfyllt skrivande. Vi får väl se.
Hoppas det! Din blogg och ditt skrivande har alltid varit viktiga för mig.
Åh tack!
Visste inte ens att du hade en blogg. Själv planerar jag att socialamedierfasta den här vårvintern så detta passar perfekt in i mitt liv. Börjar själv tröttna så Instagram och dess algoritmer. Har följt dig i rätt många år och i omgångar försvinner du från mitt flöde. Så efter några månader börjar jag undra vad som hänt, går in på ditt konto och där kan det finnas rätt mycket jag missat.
Ja det där är ju en grej som blivit ett större problem tycker jag. Jag ser liksom inte så mycket av det som jag aktivt väljer och följer utan blir en slav under algoritmerna och det som presenteras för mig. Som ”content creator” märks det ju såklart också att det är svårare att nå ut ens till mina egna följare.
Just det där med utbytet med andra människor tycker jag att är svårt. Vi har vant oss vid att det utbytet är blixtsnabba reaktioner; likes och kommentarer. Det är som jag sa till min man när vi pratade om Instagrams algoritmer, ”om jag inte brydde mig det minsta om interaktion med andra skulle jag ju lika bra kunna bara ha bilderna i telefonens galleri och så tittar bara jag på dem”. Man vill ju ha nån slags interaktion, uppmärksamhet, såna är vi människor helt enkelt att vi vill ha nån sorts bekräftelse av en annan människa. Problemet idag är att vi vill ha den bekräftelsen NU GENAST. På sekunden. Annars känns det typ inte värt att ”publicera”. Och det är väl där kärnan i det som jag tycker är så sjukt idag ligger, att jag liksom inte kommunicerar, jag publicerar och postar.
Ja exakt! Själva utbytet har ju försvunnit till stor del utan det handlar mycket om att bli sedd/gillad/beundrad. Egentligen är det ju en ganska ytlig form av bekräftelse det handlar om, där ingenting är värt mer än några sekunders uppmärksamhet eller en like.
Ja snälla bring back the blog! Du ingick i mitt feministiska uppvaknande där under blogg-eran på 10-talet <3