En annan sak jag upplevt i relationer är att människor har använt sin psykiska ohälsa emot mig som ett sätt att avkräva mig saker eller förvägra mig utrymme i relationen. I en relation förväntades jag dels ursäkta den andra personens attacker mot på med att den mådde dåligt, samtidigt som jag själv inte fick något utrymme att ta upp saker som jag fann besvärliga eftersom det gjorde att personen mådde dåligt.
Jag tänker på det här med att kunna prata om hur en känner inför en relation utan att det ska börja handla om vem det är mest synd om och liknande. Detta är tyvärr något jag upplevt i mina relationer, att jag inte har kunnat prata om hur jag känner eftersom den andra parten mår mer dåligt än jag. Därför har jag varken fått utrymme att ställa några krav på relationen eller att få mina känslor respekterade. Detta har i sin tur gjort att mina känslor har svalnat, vilket inte är så konstigt när en inte kan få något utlopp för sina känslor i en relation. Detta har i sin tur tagits som ett svek. Det har blivit lite av ett moment 22 där jag varken kan prata om det jag behöver i en relation eller lämna relationen bakom mig.
För att kunna ha bra relationer är det viktigt att kunna prata om saker som händer i relationen och vad en behöver i en relation, och den typen av samtal kommer att vara jobbiga. Det kommer alltid vara jobbigt att möta problem som uppstår i en relation, som ofta är relaterade till smärtsamma upplevelser i ens förflutna eller saker en känner skuld och skam över. Jag tänker att många gärna undviker den här typen av samtal för att det handlar om att se sig själv, sina behov och ta ansvar för dem, något som är skrämmande för många. Samtidigt ser jag det som en grundläggande del i att ta hand om relationer att kunna göra detta.
Det viktigaste med dessa samtal är inte att de blir smärtfria utan att de blir konstruktiva. För att kunna ha konstruktiva relationssamtal så krävs det att det finns ett gemensamt intresse av att lösa problem i relationen, om detta inte finns så är det omöjligt att kunna komma fram till gemensamma lösningar. Men det krävs också att en inte skuldbelägger varandra och ger varandra utrymme för att förklara hur en känner och varför så att det går att förhålla sig till på ett rimligt sätt.
Jag är villig att vara ett stöd och ta ansvar i relationer. Jag är också villig att respektera den andra personens gränser och ta upp saker på ett sätt som känns okej för den. Men jag vill inte få skulden för en annan människas dåliga mående eller avkrävas att bära människan genom livet. Jag vill inte heller ha relationer där jag inte får prata om mina känslor eftersom de anses obetydliga i förhållande till den andra personens känslor.
Att någon mår dåligt innebär inte nödvändigtvis att den ska behandlas som om den inte kan ta något ansvar, speciellt inte av vänner eller partners. Den typen av agerande tror jag på sikt skadar mer än det hjälper. Det är inte heller självklart att en person som mår ”bra” kan ta hur mycket som helst i en relation. Att vara någons emotionella slagpåse är utarmande även om en har känslomässiga reserver, och om inte annat så skadar det relationen.