Och den där jävla känslan av hopplöshet som kryper in under huden.

Idag känner jag mig bara så jävla trött på livet och samhället med stort jävla S. Jag har så otroligt mycket tankar kring den här krönikan och kring Blondinbellas, bloggkommentatorernas och Hannapees svar men jag orkar inte formulera dem i text. Det är så rörigt och framförallt så otroligt jävla mycket, och jag undrar om nån ens skulle orka läsa om jag nu bestämde mig för att formulera något.

Hel gårkvällen var jag bara arg, idag känner jag mig helt tom istället. Som om jag bränt ut mina reserver. Det är inte så att Blondinbella gjorde mig så förbannad, det som gjorde mig arg var att hon i så stor grad också representerar min generations drömmar och visioner och framförallt verklighetsbeskrivning.

Jag hyser absolut noll tilltro till mänskligheten just nu. Det är bara så jobbigt att tänka på det samhälle vi lever i, hur dumma folk blir av att ständigt matas med sagor om framgång och lycka, entreprenörsskap och individualism och framförallt konsumtion. Ständigt denna jävla konsumtion som står mig upp i halsen. Känslan just nu: konsumtionssamhället är en mycket elakartad cancersvulst som måste utrotas, och det snabbt som fan.

Och bara för det ska jag dra in till stan och köpa en mobil nu. Bra där Fanny!

Och så undrar jag: vill ni läsa mina tankar kring detta (mer än det jag redan skrivit)? Skulle det vara intressant? För om inte så kan jag lika gärna skita i att formulera dem.