Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.
Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.
Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.
Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.
Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.
Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.
Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.
Jag vet! Jag tror dessutom att det mycket handlar om att han (för att ta ett exempel) säkert var väl medveten om vad han sände ut för signaler, men helt enkelt inte ville hantera detta. Alltså spelar man dum och säger att kvinnan övertolkar. Hur kunde du tro att jag var intresserad av dig bara för att jag inledde en relation med dig? Du övertolkar!
Det här med att jobbiga kvinnor enligt många män påstår sig kunna läsa tankar eller vänta sig att män skall läsa deras tankar är ändå ganska lustigt.
Detta med övertolkning är nog det vanligaste samtalsämnet bland mina kvinnliga singelkompisar. Blir så himla trött på dessa samtal eftersom de flesta automatiskt lägger skulden på sig själv för att vara den efterhängsna, galna bruden som inte kan fatta signaler. Man tillbringar så mkt tid med att trösta och att försöka förstå snubbens sida av saken att man tappar en del av sig själv. Det resulterar oftast till att man tror att man inte är värd kärlek. Energi tjuvar är vad de är, de som inte tillämpar rak kommunikation. Blir så jäkla less.
Jag tror att samtliga av mina kompisar har råkat ut för detta, inklusive jag själv. Sanslöst.
Jag råkade ut för detta också, han skyddade sig med att eftersom vi båda varit jätteosäkra från början så måste jag ändå FÖRSTÅ att det är det absolut första som sagts, som gäller. I detta fallet var det; vi är ”kära vänner” (för det var ju SÅ roligt med den lilla ordvitsen osv) att vi sen betedde oss, främst han faktiskt som ett superseriöst förhållande spelade ingen roll fyra månader senare när han dumpar mig
via mail….
Herregud vilken idiot…
Hej!
Jag läste om dig i senaste numret av Ergo och blev jätteförvånad när jag fick reda på att du studerar i Uppsala (som jag!). Efter att ha läst artikeln beslöt jag mig för att börja läsa din blogg och nu är jag fast. Jättebra skrivet.
Kul!
Jag är kvinna och jag, samt flera av mina vänner, gör också det här felet. Jag skickar ut signaler som jag inte borde, tar inte ansvar och är väldigt egoistisk. Får ofta killar att tro att jag vill ha ett förhållande, att jag är kär, när jag i själva verket inte alls är ute efter något sånt. Det är fel och något jag borde jobba på.
Ville bara påpeka att detta är något inte enbart killar gör, även fast jag tror att det är fler killar som har detta beteende.
Hört om stereotypen ”man tycker att kvinna sänder ut sexuella signaler, kommer med ”skamligt” förslag, blir förbannad när kvinna inte är intresserad”?
Vad brukar du tycka om den sortens ilska? Att kvinnor fan ska lägga av att sända ut ”sexuella signaler” om de inte vill ligga? Eller att män ska sluta att förvänta sig sex bara för att en kvinna klätt sig på ett visst sätt, lett, haft ögonkontakt eller vad det nu må vara?
Om du tycker det senare snarare än det förra så är det lite besynnerligt att du kritiserar män för att de sänder ut ”romantiska signaler” när de inte vill ha förhållanden.
Slutligen: Varför köna beteendet? Jag tror inte att det är ett särskilt mansbeteende att sända ut ”oärliga” signaler. Att du mest stött på beteendet från män kanske kommer av att du huvudsakligen har ditt romantiska/sexuella intresse i män och inte andra kvinnor? Jag har också jag upplevt att personer sänt sexuella/romantiska signaler de inte velat göra verkstad av. Dessa har mestadels varit kvinnor, eftersom det är kvinnor jag är sexuellt/romantiskt intresserad av. Vidare utgår jag också från att förklaringen till missförstånden i de flesta fall varit att de inte velat riktigt lika mycket som jag hoppats på och att det alltså inte heller ligger någonting bedrägligt eller oansvarigt i beteendet (däremot hade världen väl varit bättre om man kunnat kommunicera sådana här saker mer öppet och därmed varit mindre utelämnad till osäkra processer av typen ”tolka signaler”).
Jag könar beteendet för att kön är relevant i det här fallet imo. Rörande kvinnors ”sexuella signaler” så kan jag väl tycka att det ofta är något som män får för sig från ingenstans. Vidare så tycker jag det är ganska konstigt att vara arg för att någon inte vill ligga med en.
Hmm… läste jag verkligen rätt? ”Vidare så tycker jag det är ganska konstigt att vara arg för att någon inte vill ligga med en.”. Jag är bi kille, varje gång jag är ute på klubb och jag inte vill ligga med tjejer som försöker ragga så heter det direkt att man är ”bög”, ”tror man är något” osv. Verkar som att bli nekad sex är det värsta som kan hända en tjej, sett utifrån deras beteende.
Jaha? Det är lika fel såklart…
Du säger att kön är relevant. Men hur kommer du fram till det? Att du själv upplevt det oftare från män kan som jag skrev ha den enkla förklaringen att du primärt är sexuellt/romantiskt intresserad av män och inte av kvinnor.
Hur vet du att en man som påstår att en kvinna sänt ut en signal bara fått för sig det? Och varför ska jag tro att de signaler du påstår att en man sänt ut inte bara är någonting du fått för dig?
Ilskan handlar väl precis som i ditt fall om en upplevelse av att vara förledd. Det behöver alltså inte handla om ilska över uteblivet sex som sådant (även om det såklart säkert kan göra det också).
Du tycker att det är orimligt att en man blir irriterad när han upplever att en kvinna sänt ut signaler om att hon vill ha en sexuell relation, men sedan visar sig vara ointresserad, eftersom sådana signaler lätt missförstås när man flirtar. Samtidigt tycker du att det är rimligt att en kvinna blir irriterad när hon upplever att en man sänt ut signaler om att han vill ha en romantisk relation, men sedan visar sig ointresserad, eftersom det är lätt att få den uppfattningen när man har en sexuell relation. Vad du säger är alltså att män inte borde bli irriterade om signalerna är lätta att missförstå, medan kvinnor bör bli irriterade om signalerna är lätta att missförstå. Precis den inkonsekvens jag syftade på inlägget du svarar på.
Vidare ger jag inte kvinnor skulden i båda exemplen (till skillnad från dig som ger män skulden i båda exemplen), eftersom jag tycker att situationerna bör bedömas lika. Tycker man att det är rimligt att kvinnor blir irriterade när de upplever att män sänder ”falska” signaler borde man också tycka att det är rimligt att män blir irriterade när de upplever att kvinnor sänder ”falska” signaler. Eller omvänt, tycker man att det är orimligt att män blir irriterade när de upplever att kvinnor sänder ”falska” signaler så borde man också tycka att det är orimligt att kvinnor blir irriterade när de upplever att män sänder ”falska” signaler. Personligen lutar jag åt att man inte bör irritera sig över andras signaler (om man inte frågar eller kommunicerar), men varje fall enskilt fall måste bedömas var för sig.
Vad gäller vad som är normalt att uppfatta så kan jag hålla med om att det inte är konstigt att tro att någon man har ett sexuellt förhållande med även vill ha ett romantiskt förhållande. Precis som det inte är konstigt att tro att någon som flirtar med en är intresserad av sex. Men bara för att man kan uppfatta det på det viset betyder det inte att det är så (med tanke på Fannys intresse för polyamori osv borde det vara än mindre självklart att en sexuell relation automatiskt omvandlas till en romantisk relation om ingenting annat sägs). Varför ska det ligga på den ointresserade parten att klargöra att intresse inte finns? Jag kan inte tänka mig att du anser att det ligger på det ointresserade parten att klargöra att sexuellt intresse saknas i en flirtsituation. Vill man ha en romantisk relation gör man kanske bäst att klargöra genom en direkt kommunikation, istället för att förlita sig på att man läst sin sexuelle partners signaler rätt?
”När jag ser kommentarer som den här önskar jag att folk istället för att låtsas att de kan följa ett logiskt resonemang kunde fråga om något är oklart eftersom det som skrivs uppenbarligen inte har förståtts utan endast tolkas om och åsikter läggs till som inte uttalades i det första inlägget. Men jag ska svara seriöst trots att du byggt halmgubbar all over the post och sen skulle jag uppskatta om du frågar mig vad jag menar om något är oklart.”
Vad sägs om att leva som du lär och själv fråga istället för att lägga till åsikter och bygga halmgubbar (t.ex. påstå att jag ger kvinnor skulden i båda fallen).
”Däremot anser jag att män definitivt inte bör ta ut sin irritation över kvinnor som de uppfattar att de kan få fitta av och sen inte får någon av. ”
Vad har det här med det jag skrivit att göra? Jag har aldrig påstått att människor (vare sig män eller kvinnor) ska ta ut sin irritation över människor de inte får sex av.
”Eftersom du är man har du aldrig upplevt hur den irritationen kan ta sig uttryck och därför är det extra viktigt att du lyssnar nu.”
Tänk, det har jag faktiskt visst gjort. Kvinnor kan också bli sura när de inte får det sex de trott att de skulle få.
Hur var det nu med att fråga sin motpart istället för att bygga halmgubbar?
”Det har hänt mig en miljon gånger och det har hänt alla kvinnor jag känner en miljon gånger. Om du fortfarande tror att jag och mina vänner är unika rekommenderar jag att du läser några av alla de tusentals vittnesmål som finns på nätet.”
Det är svårt för mig att värdera vad du egentligen menar, eftersom du och dina vänner knappast råkat ut för det här ”en miljon gånger” (Om du t.ex. varit sexuellt aktiv i fem år skulle det betyda att du utsattes för detta 533 gånger om dagen, varje dag sedan du blev sexuellt aktiv, och så är det såklart inte).
”Tvärtom anser jag att det vore underbart om ingen kvinna blev ledsen nånsin när en man inleder ett romantiskt förhållande med henne och sedan påstår att hon inbillat sig alltihop. För här har du den viktiga skillnaden. I det första fallet har inget inletts och i det andra fallet har något inletts.”
Vem bestämmer att det är ett romantiskt förhållande? Om den ena parten i relationen inte anser att förhållandet är romantiskt, så är det ju inte det. Bara för att man har en sexuell relation måste man inte vilja ha en kärleksrelation.
”I det första fallet handlar det om att anse sig ha rätt till någons kropp – i det andra fallet handlar det om att inte ta ett vuxet ansvar för för en relation.”
Det här är en falsk uppdelning. Man skulle lika gärna kunna vända på det och hävda att det i det första fallet handlar om att ta ett vuxet ansvar för vilka signaler man sänder ut och att det i det andra fallet handlar om att anse sig ha rätt till någons känsloliv.
Och för att vara på det klara: Nej, jag anser inte att ovanstående stämmer, men jag anser inte heller att din version stämmer. I båda fallen kan det röra sig om orimliga förväntningar (på sex eller på kärlek) liksom oförsiktigt signalsändande (om att vilja ha sex eller om att vilja ha en kärleksrelation).
”Mannen förklarar från början att han inte är intresserad av ett förhållande.”
Så där kan man ju säga om den flirtande kvinnan också. Hon förklarar från början att hon inte är intresserad av sex. Tycker du att det vore en rimlig förväntan?
”Att bli ledsen över att en relation tar slut är INTE att anse sig ha rätt till en annan människa, det handlar enbart om sorg vilket är skillnaden i exemplet med män som blir arga när de inte fått den utlovade fittan.”
Återigen denna uppdelning i kvinnor-från-Venus och män-från-Mars. Kvinnor kan bli arga och män kan bli ledsna. Tycker du att det är vore okej för en man att bli ledsen över att inte få sex? Och om en kvinna blir arg över att inte få den kärleksrelation hon förväntade sig, tycker du att hon då anser sig ha rätt till en annan människa (både dennes kropp och känsloliv)?
”Men vad du kanske inte vet är att det vi får lära oss och även höra från män sedan barnsben, är att om man som kvinna ställer krav, visar för mycket intresse och frågar jobbiga frågor skrämmer vi bort männen. De blir rädda för alla våra känslor och frågor och om vi beter oss så kommer vi aldrig hitta någon att älska.”
Det här låter som en extrem stereotyp. De flesta kvinnor jag varit med har inte haft några som helst problem att vare sig ställa krav, visa intresse eller fråga jobbiga frågor. Och i vilket fall, vill du som kvinna ha den sortens man som blir bortskrämd av att du ställer jobbiga frågor? Om inte så är det väl alldeles utmärkt om det på ett tidigt stadium visar sig att du och mannen du är med inte kommer att funka (istället för att upptäcka det tio år, två barn och en villa senare…).
”Personligen anser jag att alla kvinnor och män ska vara extremt tydliga åt båda hållen. Allt som kan minska missförstånd är bra.”
Då är vi överens om det i alla fall.
”Samtidigt är jag medveten om att detta är oerhört svårt för många kvinnor eftersom de med sin tydlighet ofta upplevs som jobbiga, krävande och dominanta. Eller åtminstone är de livrädda för att uppfattas så.”
Och på samma sätt skulle man kunna säga att det är ”oerhört svårt” för män att prata om sådana här saker, eftersom män upplevs som veka, svaga och feminina (eller åtminstone är de rädda att uppfattas så) om de pratar om sina känslor. Eller att de uppfattas som skitstövlar om de säger att de bara vill ha sex. Osv. Osv.
Vi lever alla under könsrollernas ok. Dock tycker jag inte att man ska överdriva hur hårda könsrollskraven är. Många människor (både män och kvinnor) är ganska bekväma i sin roll.
”Nej, situationerna ska inte alls bedömas lika ur ett manligt/kvinnligt perspektiv. Likheterna finns nämligen i detta: I båda fallen handlar det om att män använder sin patriarkala makt att förtrycka kvinnor. ”Ge mig din fitta, annars jävlar din lilla cockteaser!” ”Så du menar att du står och viftar med rumpan sådär på dansgolvet bara för att det är ROLIGT??? Men jag blir ju KÅT förihelvete! Och jag såg minsann hur du log och flirtade. Kom inte och påstå att du inte ville knulla, och om du inte vill det ska du fan inte dansa så sexigt och blinka med ögat!” Och:”Hur i helvete har du kunnat få för dig att vi hade ett förhållande? Du är ju för fan sjuk i huvet! Sök hjälp för fan din din galning!” Och sedan till polarna och andra kvinnor de träffar: ”Alltså X, hon var helt crazy. Ringde och ringde och ba: vad är det som är feeel? Älskar du mig inte längre? Och ja ba: Eh, nej liksom, jag har aldrig sagt att jag älskar dig. Vi har bara knullat. Och hon ba typ grät och grät och ringde och var fan helt jävla GALEN. Man ska fan inte behöva säga att det är slut. Fattar de inte det när man typ aldrig ringer? Kvinnor asså. Can’t live without them och kan fan inte live with them!””
Halmgubbe. I det senare fallet har du lagt till en massa beteende som jag inte diskuterar. Det jag diskuterat är följande passage i Fannys text:
”däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler.”
Dvs, där hon skriver att en man måste ta ansvar för vilka ”signaler” han sänder ut. Vilket är jämförligt med män som tycker att kvinnor ska ta ansvar för vilka ”signaler” de sänder ut.
Det är för övrigt också det jag skriver i mitt första inlägg som du kommenterar på:
”Om du tycker det senare snarare än det förra så är det lite besynnerligt att du kritiserar män för att de sänder ut ”romantiska signaler” när de inte vill ha förhållanden.”
Men om det var lite oklart så kanske du borde ha frågat istället för att tillskriva mig en massa åsikter?
”Har du problem med läsförståelsen eller spelar du dum?”
Nu är du bara otrevlig.
”Ska du komma med påståenden om vad jag sagt får du vara så vänlig att citera mig och citera mig korrekt istället för att som nu bygga ännu fler halmgubbar ”
Jag trodde inte att jag behövde citera saker du själv skrivit och som står bara något inlägg upp. Men okej, du ska få de direkta citaten du efterfrågar.
”(för att trötta ut mig? för att du har slut på argument? för att du behöver få texten förklarad för dig?).”
Mer otrevligheter.
”Citera mig där jag påstår att DU personligen skuldbelägger kvinnor.”
Det var till att börja med inte vad jag skrev. Jag skrev att du påstod att jag gav kvinnor skulden i båda fallen. Vilket du påstod tidigare när du skrev följande:
”Kvinnorna får skulden i båda dina exempel.”
Enda skillnaden i formulering är att jag skrev ”fallen” medan du skrev ”exempel”.
”Citera mig där jag påstår att du anser att människor (vare sig män eller kvinnor) ska ta ut sin irritation över människor de inte får sex av. Allt jag skriver är inte ett argument mot något du sagt förstår du, utan kan som i det här fallet vara ett förtydligande av mina åsikter. Det krävs dock en viss vana vid att läsa texter med något mer komplicerade tankegångar för att man ska förstå den skillnaden.”
Vad är poängen med att ta upp det om det inte bemöter någonting jag sagt? Det utvecklar inte din ståndpunkt, eftersom det knappast rått något tvivel kring huruvida du tycker att män har någon rätt att ta ut sin irritation på kvinnor de inte får sex av.
Vidare, mer otrevligheter.
”Nej, det har du inte såvida du inte är homosexuell eller bisexuell. Du har som heterosexuell man aldrig blivit utsatt för mäns vrede när de blir nekade sex.”
Skillnaden mellan dig och mig här är att jag inte betraktar män och kvinnor som väsenskilda. Jag tror att könen i grund och botten är lika och att skillnaderna som kan observeras mestadels är utanpåverk.
”Du har ingen anledning att befara misshandel och våldtäkt när en kvinna blir sur på dig vid nekande av sex eftersom det är ytterst ovanligt att kvinnor misshandlar och våldtar män de flirtat med och som inte velat gå längre. Det är däremot inte alls ovanligt med sk date-rape och ännu mindre ovanligt med våld i nämnda situationer.”
Det är ytterst ovanligt att (svenska kanske bör tilläggas, situationen i länder som Kongo och Afghanistan ser såklart annorlunda ut) män misshandlar och våldtar bara för att de inte fått sex också. Den överväldigande majoriteten män har aldrig misshandlat eller våldtagit en kvinna, än färre har gjort det just för att de inte fått sex.
För övrigt, om det här är så vanligt, betyder det att du och dina vänner har blivit våldtagna och misshandlade ”miljoner” gånger? Det tvivlar jag starkt på…
”Och ännu vanligare än dessa företeelser är att kvinnor blir kallade hora, fitta, slyna, slampa, subba och liknande förolämpningar när de undanhåller fittan männen förväntade sig. Det är något du som du i din egenskap av man med största sannolikhet aldrig kommer behöva höra från en kvinna.”
En man kan bli kallad fitta. Eller kuk (det har jag blivit kallad). Hora, slampa, slyna osv har inga egentliga motsvarigheter för män (och det är förstås ett jämställdhetsproblem, dock handlar det snarare om det omvända problemet, nämligen vad som kan hända en kvinna som är ”villig”), men som man kan man istället bli kallad annat. Skitstövel, fjant, tönt, mes, osv. Jag har svårt att se varför kvinnor skulle vara så mycket ömtåligare än män när det kommer till förolämpningar (om vi nu antar att män också har känslor, också kan bli ledsna och också påverkas av könsrollsnormativa förväntningar och krav).
”Om du har svårt att förstå språkliga överdrifter i syfte att påvisa att något hänt väldigt, väldigt många gånger kanske du borde läsa mina kommentarer tillsammans med någon som har den basala läsförståelsen?”
Vad sägs om att själv tillämpa den där läsförståelsen du efterlyser? Min poäng är att ditt uttalande är vagt och svårt att värdera eller ta ställning till, eftersom det är så uppenbart överdrivet. Hur ofta utsätts du för detta (att män blir förbannade på dig för att de trott att de skulle få ligga) i verkligheten? Händer det flera gånger om året? Flera gånger i månaden? Flera gånger i veckan?
”I övrigt har jag varit sexuellt aktiv i 30 år, vilket är helt ovidkommande eftersom man inte behöver vara sexuellt aktiv för att utsättas för förolämpningar, hot om våld och våld vid sexuella avvisanden.”
Ovidkommande är det väl inte. Jag kan inte tänka mig att kvinnor (eller flickor) som inte är sexuellt aktiva gör män irriterade genom sexuella avvisningar i närheten lika mycket som kvinnor som är sexuellt aktiva. Ungefär som jag inte tror att män som inte är sexuellt aktiva gör kvinnor irriterade genom romantiska avvisningar i närheten lika mycket som män som är sexuellt aktiva.
”Självklart inte. Jag har aldrig motsatt mig det.”
Du påstod att skillnaden mellan fallen är att någonting inletts i det ena fallet. Om du håller med om att det inte inletts någon romantisk relation såvida inte båda parter är med på det, så faller ditt tidigare påstående. Då har ingenting inletts i någotdera av fallen. Såvida du förstås inte menar att en sexuell relation inletts i det ena fallet, men inte det andra. Men det vore en meningslös distinktion, eftersom man då lika gärna kan kontra med att en flirt inletts i det andra fallet, varvid någonting inletts i båda fallen.
”Nej, man skulle inte lika gärna kunna vända på det eftersom ytliga signaler som ett leende vid ett enstaka tillfälle inte innehåller en relation där man har ett visst ansvar för varandra, vilket INTE betyder att man för den sakens skull har rätt till någons känsloliv. Ergo, min uppdelning var helt korrekt.”
Du gör en godtycklig uppdelning. Om du pratar om män som läser in sexuella signaler i ett enstaka leende så kan jag prata om kvinnor som läser in romantiska signaler i en enstaka kram. Och då är vi tillbaka på ruta noll.
Vidare, varför har man ett ansvar inför någon bara för att man har sex med denne? Vilket ansvar menar du att alla kvinnor som haft sex med mig har inför mig? Personligen tycker jag inte att de har något ansvar alls för mig bara för att de haft sex med mig, precis som jag inte har något ansvar för dem, bara för att jag haft sex med dem.
”Absolut, om det har kommit till en situation där sex är på tapeten och om hon vet redan då att hon inte vill ha sex,”
Vad menar du med ”en situation där sex är på tapeten”? Hela poängen är ju att det är outtalat. Både vad gäller sexet och förhållandet.
”vilket ju kan ändra sig innan själva akten sätter igång och även under aktens gång.”
Det här är en intressant jämförelse. Tycker du att det finns något moraliskt klandervärt i att ändra sig innan akten sätter igång eller under aktens gång?
Om inte, hur ser du då på Fannys påstående om att män måste ta ansvar för de signaler de sänder ut?
Jag menar, en person som inlett en sexakt och sedan ångrar sig har ju inte bara sänt ut en signal, de har väldigt tydligt klargjort att de vill ha sex. Och sedan ändrar det sig (vilket ju förmodligen gör den andra parten besviken).
”1. Ja.
2. Nej.”
Om en kvinna som blir arg över att inte få den kärleksrelation hon förväntade sig inte kan sägas anse sig ha rätt till den andres kropp och känsloliv, hur kan du då påstå att en man som blir arg över att inte få det sex han förväntade sig kan sägas anse sig ha rätt till den andres kropp?
”Vad jag vill är ointressant eftersom det vi diskuterar är samhällsfrågor och inte mitt privata samliv, såvida jag inte tar upp det själv.”
Men tidigare gick det bra att hänvisa till vad du och dina kompisar varit med om…?
För övrigt gäller det här på samhällsnivå också. Så länge människor (kvinnor som män) accepterar och till och med föredrar könsrollskonformism hos sina partners så blir det väldigt svårt att ändra på könsrollerna.
”Ja, låt oss gärna prata om det! Jag efterlyser fler texter där män ifrågasätter vad den patriarkala normer ger för negativa effekter på deras liv. Dock bör vi nog inte använda Fannys kommentarsfält i just den här tråden till det.”
Då är vi väl överens om det också, även om jag inte skulle kalla det ”patriarkala normer” utan könsroller/könsrollsnormer, då det inte finns några som helst garantier för att ett jämställt samhälle skulle bli kvitt könsrollerna (bara för att kvinnor får hälften av makten i samhället kommer inte könsrollerna att upplösas).
”Det är inte lätt för mig att veta vilka passager av Fannys inlägg du diskuterar eftersom jag antog att vi diskuterade hela inlägget där huvudpunkten handlar om hur kvinnor framställs som galna när de tolkar ett förhållande som just ett förhållande. Ingen halmgubbe där alltså eftersom jag inte behöver använda mig av sådana för att bevisa min ståndpunkt.”
Vad jag diskuterar framgår av vad jag skriver (apropå det här med basal läsförståelse). Eftersom jag bara ifrågasätter biten om att män måste ta ansvar för vilka signaler de sänder ut samt antagandet om att män och kvinnor är väsensskilda så är det såklart detta jag diskuterar och inte en massa andra grejer jag inte skrivit någonting om.
Avslutningsvis: Du nämnde tidigare vikten av att jag skulle lyssna på dig. Ett tips i all välmening: Om du vill att någon ska lyssna på dig, låt då bli att genomgående förolämpa hen. Det är väldigt kontraproduktivt och leder för det mesta till motsatsen (dvs att motparten slutar att lyssna).
Förväntar du dig att någon ska orka läsa eller besvara den här kommentaren? Försök fatta dig lite kortare om du vill ha diskussion.
Jag håller helt med om att det är dåligt när folk inte kan vara ärliga och tydliga i en relation. Många förhållanden kraschar ofta på grund av att man inte kan kommunicera med varandra.
Dock tycker jag det är lite problematiskt att du anser att det är patriarkatet som har fått dig att känna som du har överanalyserat situationen.
Jag tror att det är en väldigt naturlig reaktion hos alla människor, oavsett kön eller sexualitet, att lägga skulden på sig själv när en relation inte fungerar. Jag är kille och dem gånger som jag har varit på G med en tjej och det inte utvecklats till något mer så har jag alltid tänkt, ”har jag tolkat henne fel?”, med andra ord har det känts som att jag har överanalyserat och jag lägger då skulden på mig själv.
Samma sak sker självklart även i homosexuella förhållanden, kvinna/kvinna och man/man, där den avvisade partnern ofta lägger skulden på sig själv i början.
Personligen upplever jag att man går igenom tre faser när man blivit avvisad:
1. Först känner man sig sårad och det känns som man har överanalyserat allt.
2. Sen blir man bitter och cynisk mot alla av det motsatta könet (eller det egna om man är homosexuell).
3. Man har kunnat släppa allt och är redo att söka en ny partner igen.
Det är illa om ”vännen” utryckte sig som att du hade överanalyserat bara för att du är kvinna, men på vilket sätt får du din reaktion till att bli patriarkatets fel? För som jag skrev så reagerar även män och homosexuella många gånger på samma sätt där man först lägger skulden på sig själv.
/ Tobias
Tack för ditt perspektiv. Som du kanske märker har jag inte samma upplevelse.
Varför utgå från att män är från Mars och kvinnor är från Venus? Jag tror också att vi i stora drag fungerar likadant, och att de skillnader som kan observeras mestadels är yta (som i sin tur är en anpassning utifrån de könsnormer som finns i samhället). Som man kanske det är svårare att uttrycka sitt självtvivel både inför andra och inför sig själv, eftersom manliga könsnormer ofta föreskriver styrka, självsäkerhet och framgång. Men det betyder inte nödvändigtvis att självtvivlet saknas.
Hm… känner igen mig…inte i den specifika situationen, utan mer en känsla av att jag inte förstår mina egna känslor och hur jag ska förmedla dem. Jag tror definitivt det är patriarkatet som förnekar mig det känsloregister som kvinnor får inlärt från början.. och övas i hela tiden.
Jag tror absolut att patriarkatet påverkar, män uppfostras inte till att bejaka sina känslor eller att lära sig prata om dem. Det medför säkert att det blir svårt att hantera andras med. Sen att de allra flesta utgår från heteronormen (inkl. tvåsamhetsnormen) gör det inte enklare.
Kvinnor förväntas övertolka, vara känslostyrda, längta efter den där perfekta mannen och på något sätt lyckas se honom i alla män hon träffar.
Jag har ofta problemet att jag inleder ett aromantiskt förhållande, båda är helt med på noterna från första början. Sedan börjar mannen sända ut väldigt romantiska signaler. Han hör av sig dagligen, håller hand, ska kramas hela natten igenom, det kretsar inte längre kring sex, osv osv. MITT beteende har inte förändrats, jag visar inga tecken på att söka romantik eftersom jag inte gör det.
Men, jag lyckas ändå vara den som på något sätt har drivit situationen åt fel håll, söker något mer än han, osv.
Det är som att det är inbyggt, oavsett kvinnans beteende, att hon ska vara känslomässig och irrationell, kärlekstörstande. Eftersom att mitt romantiska intresse saknas är det lätt för mig att backa undan från situationen och se hur irationellt mannen beter sig, men har en ett faktiskt band och faktiska förhoppningar inför framtiden är det nog inte lika lätt.
I mitt tycke betyder det mkt vad en har kommunicerat verbalt för att balansera vad en kommunicerar på annat vis med sådant som att mysa, umgås mycket, ge söta gåvor osv. Om en agerar likt i ett kärleksförhållande men samtidigt verbaliserar att det inte är ett kärleksförhållande & inte kommer att bli så tycker jag att det är klart övertolkat att inte ta till sig av sådana ord förblindad av agerandet, eftersom många människor kan & vill agera så utan att det handlar om att binda sig till någon annans hjärta. En kan inte förvänta sig att alla har samma syn på vad som är kamratligt umgänge & en bör därför både kunna lyssna till den som förklarar att det inte handlar om kärlek likt en bör kunna kommunicera att det inte handlar om kärlek.