Om det som håller en kvar i destruktiva relationer.

Jag tänker på att lämna destruktiva relationer och hur svårt det kan vara. När jag ser tillbaks på mina relationer så kan jag ibland tänka att det är så konstigt att jag inte lämnade dem tidigare. Det var ju verkligen dåligt, och det visste jag ju redan då. Ändå var det som att det inte gick. Trots att jag försökte så lyckades jag inte, för jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv.

Jag tror att det har varit två olika mekanismer som har varit avgörande för mig. Den första är att jag i relationer med män har börjat definiera mig i relation till dem. Jag tänker att detta beror på att jag som kvinna anses vara primärt till för att tillfredsställa andra, främst män. Detta gör att när en relation inleds så blir det väldigt svårt att göra motstånd. Män förväntar sig också ofta att en ska göra just detta, och det blir helt enkelt enkelt att falla in i de rollerna. Det är skönt att slippa ta ansvar för att fylla sitt eget liv med mening och istället fokusera på en annan person. Detta kan såklart ske i relationer med kvinnor också, men jag tror inte att kvinnor generellt har samma idé om att det är okej att andra underkastar sig dem. Kvinnor uppfattar det i regel som mer obekvämt med underkastelse, eftersom det får dem att känna att de har en skuld till personen som underkastar sig. Detta till skillnad från män som utgår från att de har en slags rätt till kvinnor och således ser det ojämna utbytet som legitimt.

Detta gör att en tappar bort sig själv. Jag har ofta känt att jag liksom har avvecklat min personlighet i relationer med män. Även då jag till exempel umgås med vänner eller ägnar mig åt mina intressen så förstår jag detta i relation till honom och vår relation, snarare än i relation till mig själv. Allt det jag innan ägnade mig åt för min egen skulle blir ett tidsfördriv eller en strategi för att hantera vår relation. Om jag ritar så är det för att det är viktigt att vara självständigt och odla sina egna intressen så att en kan ge mannen lite egentid i relationen. Om jag umgås med kvinnliga vänner så är det för att få stöd i vår relation, för att inte framstå som alltför klängig eller för att påvisa min självständighet i relation till honom.

plötsligtblirjagdinplanet

Den andra mekanismen är rädslan för att kasta bort sig tid och/eller sitt engagemang. Detta blir ofta svårare ju värre en relation har varit. Ju mer skadad och utsugen en har blivit desto mer ökar begäret att få någonting tillbaka. Det är liksom så uppenbart orätt, så jävla orättvist, att han bara har tagit och tagit. Det borde inte vara lagligt!!! Det känns som att den enda utvägen är att stanna kvar och kräva upprättelse, trots att en egentligen vet att en aldrig kommer kunna få den. Men vad ska en annars göra? Det är som att det är det enda en kan göra, eftersom hela ens värld definieras i relation till honom.

frsökamer

Hur ska en göra då? Jag har tyvärr ingen aning. Det enda som har fungerat för mig är att vara så jävla jobbig att ha att göra med att jag till slut blir dumpad oavsett vad jag vill. Jag tänker att detta har varit ett sätt för mig att göra motstånd. Det har varit ett sätt för mig att kämpa mig ur situationer som varit ohållbara genom att göra dem ohållbara även för min partner.

9 reaktioner till “Om det som håller en kvar i destruktiva relationer.”

  1. Exakt! Jag brukar tänka att det enda bra som mitt ex nånsin gjorde för mig var att göra slut. Jag klarade verkligen inte av att göra det själv, vilket på flera sätt är märkligt eftersom jag var medveten om att vårt förhållande (han) gjorde mig totalt miserabel. Inget nytt under solen kanske men det var så tydligt att när han hade tömt mig på all glädje och jag inte orkade vara en härlig tjej längre så dumpade han mig. Jag inte hade kraften att lämna själv… Det aset hade ju tagit all min agens och jag tvivlade på att jag skulle överleva utan honom.?? Hatar honom fortfarande.

    1. Word! Känner igen allt du skriver, man typ hatar personen som gör så här mot en, men man kan inte göra sig kvitt den för det gör för jävla ont, man tänker på livet man har byggt upp tillsammans, allt man skulle förlora, det skulle på något sätt vara ”pinsamt” för en själv att medge att den andra har behandlat en så med ens godkännande? Det kallas tydligen för ”traumatisk bindning” eller något. Att vi som sociala varelser är så ovana att någon kan tänkas göra såhär mot oss att det liksom blir en chock när någon väl gör det och därför går man runt och väntar på upprättelse, att det ska visa sig bara vara ett skämt, eller att han gjorde det för att skydda oss eller något, men det kommer aldrig och maktbalansen upprätthålls. Därför har den andra också all makt i förhållandet, eftersom den andra parten är så sjukt oviss gällande den enas beteende. Jag är så sjukt glad att jag själv lyckades ta mig ur förhållandet på mina egna premisser, vägrade vara hans vän och så vidare, men det tog så sjukt mycket energi att jag fattar att det bara var ren tur från min sida att jag orkade.

      1. Just ja… Upplevde så pass många gånger känslan av ”det här händer inte” eller ”det kan inte vara sant att han precis sa/gjorde det där”. Ofta önskade jag att det fanns filmkameror som dokumenterade vissa typ scener ur vårt förhållande eftersom i stunden (och även efteråt) verkade situationen så sjuk att jag inte kunde beskriva den ordentligt för någon annan eller ens mig själv. Trist att hans beteende aldrig visade sig vara ett skämt eller att nån upprättelse aldrig nånsin kom. Bra att du tog dig därifrån!

        1. Och även när mitt ex sa att kränkningar han utsatte mig för var ett skämt fick jag ALDRIG skämta om honom på samma sätt! För då blev han så jävla ledsen att det knappt ens fanns men jag fick helt enkelt finna mig i skitdålig behandling, kränkande skämt och att bli ignorerad, för så var hans humor. Tydligen väldigt vanligt i destruktiva förhållanden. Skönt att du orkar prata om det 🙂 Så många som lider i det tysta. Och det är bra att du hatar honom, hellre det än att vara ledsen eller skuldbelägga dig själv!

        2. Så där har jag känt många gånger. Att jag önskat att det fanns filmkameror som dokumenterade, för situationen är så sjuk, och det känns efteråt så svårt, nästan omöjligt, att hitta orden för att ens beskriva den vare sig för mig själv eller någon annan. När jag försökt, har det låtit som något helt annat, alternativt låtit uppdiktat.

  2. Hej!

    …och tack för en intressant text. Jag har en fråga om det här resonemanget:

    ”Den första [mekanismen] är att jag i relationer med män har börjat definiera mig i relation till dem. Jag tänker att detta beror på att jag som kvinna anses vara primärt till för att tillfredsställa andra, främst män.”

    Den första meningen beskriver vad du gör, och i den andra lägger du fram en tanke om vad som allmänt ”anses”, men för att det senare ska påverka det förra, räcker det ju inte att något anses i allmänhet; du måste omfatta åsikten. Menar du att du har internaliserat den syn på dig själv, som du beskriver, att du verkligen tycker att du ”primärt [är] till för att tillfredsställa andra, främst män”?

  3. Jag tyckte att det lät så sorgligt när du hade blivit singel och skrev om hur du aldrig igen planerade ha en relation med en man. Jag hoppades att du skulle bli gladare och hitta (mans)kärleken igen.

    Sedan jag själv blev singel kom samma tanke mot mig- aldrig igen får jag bli så beroende. Först kom sorgen men ju mer jag tänker på att inte ingå fler parrelationer med män känner jag mig så underbart fri.

Lämna ett svar till Ida Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *