Att vilja ha enighet inom feminismen är en fullt rimlig målsättning. Med enighet menar jag inte tycka samma om allt, men att kunna samla sig kring ett gemensamt projekt för att driva igenom politisk förändring. För att kunna driva igenom våra mål måste viss enighet finnas.
Tyvärr används ofta målet om enighet som ett sätt att tysta kritiska röster inom feminismen, de som anses splittra. Vad en missar här är att sprickorna för det mesta redan fanns där från början, splittringen är inte ett resultat av att vissa kritiserar utan av att andra inte vill ta till sig av denna kritik. Sprickorna finns där för att det finns en dominerande feministisk analys och praktik som inte inkluderar alla som är förtryckta i patriarkatet.
Jag har tänkt mycket på min egen position inom feminismen och hur den formar min feministiska analys. Förutom att jag är kvinna så är jag egentligen inte förtryckt på något sätt, jag är cis, vit, står relativt högt när det kommer till klassbakgrund och så vidare. Jag har också levt som (och identifierat mig som) heterosexuell större delen av mitt liv. Det är ofrånkomligt att detta formar min feministiska analys, jag kommer alltid att utgå från min egen position när jag betraktar världen. När jag skriver utgår jag mycket från mitt eget liv vilket gör ämnena snäva. Det är så jag tycker att det ska vara, jag kan inte göra anspråk på att företräda någon annans personliga upplevelser och gör således bäst i att utgå från mina egna. Däremot har jag ett intresse av att ha en sammanhängande feministisk analys som inte bara utgår från min egen position.
För mig har det varit viktigt att när jag läser kritik inte bara ta in informationen om att ”det här perspektivet finns” utan även att försöka inkorporera det i en feministisk analys på ett seriöst sätt. Jag säger inte att jag lyckats med detta, jag tycker det en tendens hos feminister som har en liknande position som jag själv att liksom slarva lite med detta, att ta dessa perspektiv och lägga till det som en slags ”plusmeny” (tack Maria Ramnehill aka @tranzfeminazgul för begreppet) istället för att försöka förstå vad det innebär för ens egen analys. Det hela blir till en slags välgörenhet, att vara ”inkluderande” utan att faktiskt ta själva frågan på allvar och förstå vad den innebär för en själv, för ens egen analys eller ens feministiska praktik.
Till exempel; jag har ändrat hela mitt sätt att se på kön, genus, ”könsroller” och så vidare eftersom jag kom i kontakt med kritik av cisnormativ feminism. Detta har betydelse för hela min feministiska analys, vilket jag ser som positivt då denna såklart tjänar på att hamna närmare verkligheten. Ju bättre min analys stämmer överens med verkligheten desto bättre kan en använda den för att ta fram strategier. Det har också betydelse för hur jag ser på mig själv. Med andra ord; det är ingen sidoanalys som jag använder för att ”hantera” något, det är i alla fall min målsättning. Tyvärr uppfattar jag det ofta som att det är precis där det landar.
Jag tycker att det är beklagligt när kritik mot feminism behandlas som någon slags separat grej, när det är något som ska hanteras genom att lägga till lite fotnoter här och där snarare än att tas på allvar teoretiskt. Jag tror att feminismen förlorar sjukt mycket på detta.
Citat Fanny:
”Det är så jag tycker att det ska vara, jag kan inte göra anspråk på att företräda någon annans personliga upplevelser och gör således bäst i att utgå från mina egna. Däremot har jag ett intresse av att ha en sammanhängande feministisk analys som inte bara utgår från min egen position.”
Det är i princip samma här. Även ifall jag kan bedöma eller ”känna av” andra människors upplevelser så kan jag INTE ”gå i deras skor” s a s.. jag kan bara gå i mina egna. Därmed kan jag inte heller representera någon annan än mig själv och dom som är som mig eller liknar mig. Jag har däremot ett stort intresse (precis som du) utav att få veta hur andra upplever vissa exakta saker från deras perspektiv. För Min del härstammar det intresset från en konflikt faktiskt där mina egentliga antagonister anser sig ha ”absolut patent” på exakt hur människor fungerar och upplever saker (med mera) medan jag själv (och en hel del andra) med tiden starkt började ifrågasätta vår kapacitet.. om vi faktiskt överskattat den och det blev också slutsatsen för en hel del och därför övergick en form utav övertygelse till nyfikenhet och en väldigt öppen syn på människor generellt. Sorry för att jag går lite OT här men jag tyckte det var värt att ganska kort nämna varifrån mitt intresse för (många) andra härstammar ifrån egentligen helt öppet. Och bara för att förtydliga så långt jag kan officiellt så är jag per definition ”elitist” och sysslar i hög grad med ”elitteori” och ”elitism” (med en positiv vinkel på nämnda.. där mina egentliga antagonister då sysslar med en väldigt negativ form utav dessa saker för dom blir i princip helt stängda i deras sinnen och har inget egentligt eller genuint intresse för andra.. alternativt eller t om samtidigt missbrukar dom div olika kraftiga egenskaper för deras egen vinning genom t ex manipulation utav andra).
Det Jag kan bidra med till feminismen är min egen kunskap om hur man bekämpar stora och mäktiga maktstrukturer (där patriarkatet är en klart identifierbar sådan) men någon representant för feminism eller feminist kan jag per definition aldrig bli. Simpla råd angående hur man håller samman grupper eller rättare sagt individer med samma mål kan jag också bidra med (i de fallen där jag då har direkt erfarenhet utav liknande scenarion). Jag har t ex sett och varit med i organisationer som fallit samman utav anledningar som först ca 1 år senare kunde redas ut helt.. på tok för sent för att återskapa det som en gång var positivt faktiskt och på tok för sent för att reparera människor som började må rejält dåligt när gruppdynamiken gick åt ett konstant negativt håll.