Många har frågat om jag tycker att mina tankar om service även gäller för vårdyrken. Jag vill först om främst förtydliga vad min kritik handlar om; kravet på diverse servicepersonal att vara ”trevlig” på ett sätt som inte ingår i den egentliga produkten. Detta är såklart en svår gränsdragning att göra, men om jag till exempel köper kaffe så köper jag utöver själva kaffet en tjänst, tjänsten att någon ska ta emot min beställning och utföra den. Detta är vad jag betalar extra för. Jag kan förvänta mig att få ett professionellt bemötande, alltså ett som inte är direkt otrevligt och som håller sig till saken. Vad jag inte kan (eller borde kunna) förvänta mig är: leenden, småprat, att cafépersonalen ska skratta åt mina skämt, besvara mina raggningsförsök eller vara väldigt snabb. Ändå är det detta som många idag menar med ”god service” eller ”gott bemötande”, de vill inte bara ha en tjänst utförd på ett professionellt sätt utan de vill också ha ”det lilla extra” som gör det hela till en ”trevlig” upplevelse. Detta är ganska ofta synonymt med att det vill att personalen ska kyssa deras fötter.
Nej, alla som nyttjar servicetjänster är inte såhär, men många är det. De ställer krav på personalen att vara ”serviceminded”, alltså klistra på leendet och verka som om de är så jävla glada att få gå kunden till mötes. Serviceminded är ju egentligen en personlig egenskap, att vara villig att underkasta sig någon annans vilja för att ge bra service. När en talar om att personal är serviceminded och inte så talar en ju om deras personligheter, annars hade en ju talat om själva de uppgifter de utför och hur. Men detta ”serviceminded” handlar ju främst om vilken personlighet de uppvisar, vilken vilja de visar att tillgodose kunden.
Jag tycker att samma sak gäller inom vårdyrken. Jag tycker till exempel inte att vårdpersonal ska behöva klistra på något leende när de utför sitt arbete, jag tycker inte heller de ska underkasta sig och visa sig villiga att tillmötesgå vilja hos de de vårdar hur som helst, utan ha bestämde arbetsuppgifter vilka de utför på ett professionellt sätt. Däremot så anser jag att själva grundarbetet inom vården är annorlunda och kräver andra saker. Vårdarbete kräver ju i högre grad att personen som tar del av det känner sig trygg och så vidare. Detta ska såklart vara en del av vårdpersonalens uppgifter, däremot att ge ett ”gott intryck” och liknande anser jag fortfarande ligger utanför det en rimligtvis kan avkräva av personal.
Det är alltid svårt att dra exakta gränser mellan vad som ingår i arbetet och vad som inte gör det. I vårt samhälle så är det tyvärr så att ett glatt humör och vilja att gå till mötes ofta ingår i personers arbetsuppgifter, mer eller mindre uttalat. Det är inte ovanligt att det ställs omfattande krav på personer inom serviceyrkens personligheter i platsannonser, de ska vara drivna, serviceminded, brinna för jobbet och så vidare. Det som sätts i fokus är inte själva arbetsuppgifterna eller hur kompetenta människorna som söker jobben är, utan istället hur villig den personen är att tillmötesgå såväl kunder som överordnade.
Jag tycker att det är absurt att den här typen av arbete som främst rör sig om vilka känslor en visar upp och vilka personlighetsdrag en har har blivit så utbrett. Människor tvingas inte bara sälja sin arbetskraft och sin kompetens, utan tvingas också sälja ut sina känslor och sin personlighet. Att detta har negativa effekter för privatlivet tycker jag inte är särskilt svårt att tänka sig; tänk dig själv den sociala utmattning som följer av att dagligen förställa sig för att visa upp känslor en inte har och för att tillgodose kundens alla behov och önskemål. Men problemen slutar inte där, den största faran i detta anser jag är hur en som arbetare ständigt måste bearbeta och förändra sin personlighet, hur en måste internalisera sin egen underordning och själv börja reproducera den genom att anta en viss personlighet och vissa känslostämningar. Detta försämrar kraftigt förutsättningarna för olika former av organiserad kamp, eftersom många utsätter sig själv för den hjärntvätt det kräver att nå upp till de personlighetsmässiga idealen för att vara en bra arbetare, och därmed effektivt tvättat bort den kritik och tvivel en eventuellt innan kände inför det hela. Det handlar om ett ständigt arbete på sig själv, en ständig känslo- och personlighetsmässig disciplinering.
Älskar att du tar upp det här! Jag har arbetat på snabbmatsrestaurang i flera år trots att min personlighet lutar åt social fobi. Det som gjorde jobbet stundtals outhärdligt för mig var aldrig chefens skällande eller pissiga arbetsförhållanden (minimumlön, att inte alltid få sina raster, jobba i 40 graders värme, bränna sig på grillar och sånt), utan rädslan över att bli utskälld av en gäst. Folk var allt ifrån oartiga och nedlåtande till svinförbannade, sexistiska och hotfulla. Och detta pratas det inte om, utan det är ett jävla tjat om att kunden alltid har rätt, trots att hen behandlar en som smuts. Och vi var liksom ungdomar som slet röven av oss för det jävla företaget. Att folk gärna pissar på en då är så vidrigt.
Detta har du kanske hört om, men alltså så jääävla sjukt är det. Audition för sommarjobb med skitvillkor… https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/187605?programid=3052
Jag vet inte om det är så lätt att lägga vårdyrken tillsammans med serviceyrken som att t.ex sälja kaffe eftersom man jobbar så nära människor i svåra situationer, och det ofta blir intimt. Arbetsuppgifterna är inte alltid bara att gå in, utföra en uppgift och gå ut. Att man skulle behöva gå runt och le och skoja hela dagarna är ju absurt, och det tror jag det är mycket få vårdpersonal som gör. Och man kan ge otroligt bra vård ändå.
Vårdpersonalens status behöver höjas. Sjuksköterskor, barnmorskor m.fl. är högskoleutbildade och har skyddade titlar. Vi har läst i många år för att få utföra det yrke vi utför och kan lätt förlora vår legitimation om vi gör misstag som skadat/kan skada vår vårdtagare. Vårt yrke är otroligt komplext och går inte att jämföra med det jobb som exempelvis ett cafébiträde eller restaurangbiträde utför. Det är två helt olika världar. Det går inte att analysera det arbete vi utför samt vad vi bör eller inte bör göra i ett kort blogginlägg. Att tro att det kan göras ser jag som en ren kränkning.
Jag talar i ganska generella termer och argumenterar främst för att en sådan jämförelse skulle vara olämplig. Har svårt att se dina skäl till att uppfatta detta som kränkande. Vidare finns det en massa personal inom vården som inte har någon högskoleutbildning eller skyddade titlar.
Jag har arbetat inom vården i 13 år och tycker visst att det går att dra paralleller till serviceyrken. Ta vilket sjukhus eller vårdföretag som helst och läs deras visioner så handlar det mycket om ”patienten i fokus”, ”trevligt, engagerat bemötande” osv osv. Vården är inget servicearbete men det behandlas så både från många patienter och arbetsköpare. Jag har arbetat på flera ställen där ordet ”kunder” ibland ersatt ”patient” och där arbetsköparen talat om att vi trots allt ”säljer en vara”.
Sen anser jag att just den här synen på vården ”som en annan värld” och liksom hemlighetsmakeriet kring vad t ex sjuksköterskor gör (”går ett att analysera i ett blogginlägg”) är en bidragande orsak till att vi har så dåligt betalt. Det är liksom inget som är gaaaalet speciellt med det vi gör. Det är ett jobb. Ett vanligt jävla arbete. Sen är såklart våra arbetsvillkor bedrövliga många gånger och måste göras något åt och vi ska få skäligt betalt men då måste vi liksom hoppa ner från piedestalen och sluta vara så jäkla självuppoffrande.
Jag har på sista tiden funderat väldigt mycket över detta med utbildning, och efterlyser ett inlägg kring det 🙂 Jag är helt med på att det är sjukt (men helt ofrånkomligt när man skapar ett ekonomiskt system som anses vara helt självständigt) att arbeten som gynnar kapitalismen ger högre lön, trots att dessa inte är viktiga för människors välmående utan ofta tvärtom (ex. copywriter/sjuksköterska). Men hur tycker du att en persons utbildning ska påverka hur hög lön denna har senare i arbetslivet? Jag finner liksom inget tillfredsställande svar på min egen fråga, för självklart är det väl svårt att komma ifrån att det lönar sig att kunna mycket om något och ha en väldigt speciell kompetens? Oavsett kapitalistiskt samhälle eller ej?
Jag själv vill läsa många år på universitet, jag är otroligt intresserad av väldigt mycket. Samtidigt är jag fullt medveten om att detta beror på att jag, bortsett från mitt kön, är väldigt priviligerad, och har klarat skolan bra och har behörighet att söka tack vare en mängd olika socioekonomiska faktorer osv, har väldigt stöttande föräldrar. Jag kan därför, i dagsläget, heller inte säga att en lång utbildning är något som gör att jag förtjänar en mycket högre lön än andra därför att så många inte har fått en rättvis chans idag när det är en klassfråga huruvida en klarar skolan eller ej.
Tänker även på ett inlägg du skrev om att betala för städning (privat) för ett tag sedan. Hade det varit skillnad om det krävdes speciell kompetens för att städa? Hade det känts mer ok då? (tycker inte riktigt att det gör det nu)
OJ vad svamligt detta blev men hoppas du förstår ungefär hur jag menar 🙂
Du är sjukt duktig på att skriva!
Nu är det ju inte mig du frågar, men ha också tänkt en del på det här. Tycker nog att en högre utbildning bprde ge högre lön. Har man en (mer eller mindre) unik kompetens borde det ju löna sig, i synnerhet om man lagt mycket tid på att tillgodogöra sig det. Dessutom, arbeten som räver utbildning kräver generellt större ansvar av typen att man man inte kan lämna allt bakom sig när man går hem, bara göra det som chefen sagt osv.
Men om man då bortser från allt detta: Jag har pluggat i 5 år. Hade jag jobbat och fått kanske 20 000 i månaden under den tiden istället hade jag tjänat 1,2 miljoner. Och så har jag dessutom dragit på mig ca 250 000 i studieskulder. De pengarna vill jag gärna ”få tillbaka” i högre lön. Sean tycker jag dock att det borde gälla all som har pluggat såhär länge oavsett om det är specialistsjuksköterskor, gymnasielärare och ingenjörer.
Inom många lågkvalificerade yrken sliter en ju mer på kroppen, vilket också är något som borde synas på lönen tycker jag. Sedan kan en ju tänka på att en får väldigt mycket från samhället när en utbildar sig. Även om en tar lån så är själva utbildningen och studiebidraget statligt finansierat. Jag ser min utbildning dels som en möjlighet att få jobba med något jag vill jobba med och förhoppningsvis slita mindre på min kropp, och såklart att kunna ta det lugnt under studietiden. Att få högre lön än outbildade är för mig inte viktigt, jag hade inte jobbat i alla fall. Däremot tycker jag att studiemedlet borde vara högre och bidragsdelen större, idag är det många som inte får det att gå runt.
Välformulerat som vanligt!
En vän till mig arbetade förut som butiksbiträde åt BikBok. De fick inte sitta ner på hela sitt arbetspass eftersom de absolut skulle stå i butiken, vara synliga, leende och ”välkomnande” hela tiden. Även om inte en kund syntes till. De hade också bemötandekrav på sig som omfattade det berömda leendet.
Det är helt sjukt, verkligen. Jag fattar inte ens hur trevlighet som företeelse kan vara så poppis, varför vill man ha andras leenden och trevlighet liksom?! Om man dessutom ser och vet att det inte är äkta?! Ofattbart, hellre äkta känslor.
Fast jag tycker ändå att man måste respektera arbetsgivarna och vinstintresset, och den stora massan av kunders köpintresse är beroende av just det – ett trevligt bemötande. Jag har jobbat i serviceinriktad klädbutik i många år och sedan som receptionist. För mig kommer det naturligt att vara så trevligt, för jag ser det som att _hjälpa_ kunderna, vilket ger mig en extrem tillfredsställelse! Sedan har jag inte heller haft några problem att säga ifrån till de som sett mig mer eller mindre som en inventarie, för jag är faktiskt en människa. Men det där leendet, småpratandet, finns naturligt hos mig.
Olika jobb är jobbiga på olika sätt. Nu arbetar jag med ekonomi och administration och sliter som satan med siffror, exportdokument och löner och är ibland helt slut när jag kommer hem. När jag jobbade i butik slet jag med inventeringar, varuuppackningar, kontakt med fraktbolag och leverantörer. Ett jobb är inte alltid roligt, men det kräver allt som oftast att man måste anstränga sig på ett eller annat sätt. Varför ska något av det (enligt mig) mest basala i t.ex. butiksarbete – serviceinriktning – borttas från den listan? Varför ska butiksmedarbetare gå till jobbet och få vara sura och otrevliga? Ska jag gå till jobbet och slarva med alla siffror och vägra anstränga mig för att få det rätt? Det är ett jobb, det finns förväntningar kring jobbet som förväntas uppfyllas. Om man inte trivs – bit ihop eller gå vidare.
Tycker du inte en ska kunna kritisera arbetslivets krav? Verkar lite så på denna kommentar.
Arbetslivets krav i det här fallet baseras på vad som i de absolut flesta fallen stimulerar köpkraften hos kunderna, vilket i sig skapar vinst till företaget, och ett företag vill gå med vinst. Jag ser ingenting fel alls med att det är så. I så fall anser jag att vi ska gå till konsumenten och se på vad de begär, men så länge det vanligaste är att kunder köper mer om de får serviceinriktad hjälp så kommer företagen att anpassa sig efter det och förvänta sig det av sina medarbetare för att tjäna pengar.
Till skillnad från dig tycker jag att det är viktigaste att människor trivs med sina arbeten än att till varje pris maximera vinsterna.
Men om man inte trivs, varför vara kvar? Varför ska samhället klandras för att man inte passar för sitt jobb?
Kanske för att arbetsgivarna ställer absurda krav på personligheter och egenskaper som ingen vanlig människa har 40 timmar/vecka? Särskilt inom serviceyrkena. Du pratar om att man inte ska klanka ner på jobben, utan människorna, men vad är (och borde) jobben vara anpassade efter? Oss såklart.
Varför ska jobb anpassas efter person? Det låter väldigt märkligt i mina öron. Om jag aktivt söker ett jobb, så är det upp till mig att ta reda på om jobbet passar mig likväl som för arbetsgivaren att ta reda på om jag passar för jobbet. Om det inte passar mig så kan jag därifrån välja om jag vill chansa och anstränga mig lite extra eller att titta vidare.
Och självklart finns det idioter till arbetsgivare – jag har haft sådana. En satt på sitt kontor i en annan del av Stockholm och tittade i övervakningskamerorna i butiken om vi stod bakom kassan eller var ute på golvet. Om vi stod bakom kassan eller – Gud förbjude – stod och pratade, så ringde han och skällde ut oss. Men jag klandrar inte samhället eller synen på arbete för det, utan enbart honom. Vad gjorde jag då? Sa upp mig. Det passade inte mig att ha det så, så jag gick vidare, och efter det har jag haft bra chefer.
Så länge vi har ett samhälle som styrs av utbud och efterfrågan kommer det att se ut såhär. Det är mycket möjligt att jag är naiv som inte ifrågasätter marknadsekonomin eller kapitalismen, och det är där ni anser att jag har fel så köper jag det. Men för mig handlar det om att jag som person kan förändra -.i en situation där jag känner mig trygg och stark från början. Jag gör intryck hos mina kollegor och ändrar deras synsätt genom att göra ett bra jobb och grundlägga en kompetens som gör mig trovärdig – DET är viktigare för mig än att försöka förändra en hel samhällsstruktur uppifrån.
Alltså, detta handlar ju om att vi ifrågasätter arbetslivets ofta orimliga krav på individen, som ju är en effekt av kapitalismen. Förstår inte varför du har något emot det.
Jag är nog för individorienterad för att förstå det resonemanget helt. Man ÄR sin egen lyckas smed. Jag förstår arbetsgivarnas krav då jag förstår vinstintresset i en verksamhet och tycker helt ärligt inte att det är något fel på att vilja tjäna pengar. Jag ville påvisa att det för mig är rimligt att det ställs krav på medarbetarna att jobba efter samma mål om det ska gå.
Och då jag inser att jag kanske för en del framstår som en rabiat moderat från Östermalm vill jag bara förtydliga följande: uppvuxen med ensamstående mamma med väldigt knaper ekonomi i förort, åkte utomlands första gången när jag var 20, jobbat extra varje helg sedan jag var 15, flyttade hemifrån när jag tog studenten, har inte ofantligt med pengar utan snarare lite för dyrt boende och ett par blancolån och har jobbat mig upp från butiksanställd till ekonomichef vid 25 års ålder.
Inte för att få sympatier, endast för att förklara.
Din uppväxt berör mig föga. Är ganska ointresserad av individer, bryr mig om samhällen. Och strävar efter ett där en inte behöver vara sin egen lyckas smed, utan där kollektiv lycka är målet.
Det handlar ju inte om enskilda individer som inte passar utan om för höga krav i största allmänhet.
Anser du att kraven ska sänkas eller tas bort helt? Ska vi inte ens leta efter ”rätt person på rätt plats” utan ska alla passa överallt? Kollektiv lycka låter kanon, men hur ska samhället kunna anpassa sig efter vad varenda person behöver, vill och är?
Intressant att du skriver om detta! Jag har aldrig ens tänkt över saken, eller hört någon annan kritisera det. Jag själv har inte de personlighetsdrag som efterfrågas inom serviceyrken och måste förställa mig för att passa in i rollen. Jag tycker inte alls om att göra det, utan har bara gjort det utan att tänka efter. Vad läskigt.
Det finns nog inte så många som jobbar inom service som har de egenskaperna naturligt.
Jag har svårt att se varför det är relevant om du ser skäl för mig att bli kränkt. Förklara gärna. Jag skrev aldrig att jag ÄR kränkt, jag skrev ”Att tro att det kan göras ser jag som en ren kränkning”.
Jag har aldrig sagt att ALLA inom vården har högskoleutbildning och skyddade titlar.
Mitt inlägg var riktat till dem som eventuellt tror att vårdpersonalens ”service” kan beskrivas i ett blogginlägg. Det är som sagt mycket mer komplext än så. Om du känner dig träffad så ja…i bästa fall har jag kanske lyckats väcka någon tanke kring hur vårdpersonalens arbete ofta förringas.
Jag ser verkligen inte hur jag förringar vårdpersonal genom att i generella termer beskriva hur deras arbete kan skilja sig åt från t.ex. cafépersonals arbete, jag gör inga anspråk på att på något vis beskriva allt deras arbete går ut på, det är inget jag har insikt i. Ska en behöva skriva en jävla uppsats så fort en nämner vårdpersonal? Vidare så förstår jag inte varför du är upprörd över att jag sätter det i relation till personer inom serviceyrken, de kan också ha utbildningar och har också jobb som kan vara avancerade och som inte kan beskrivas enkelt i ett inlägg.
Poängen med mitt första inlägg var att belysa att vårpersonalens arbete ofta förringas. Pallar inte försvara anledningen till att jag ev skulle känna mig kränkt då jag anser att jag har rätt till mina egna känslor.
Orkar inte heller skriva självklarheter som att ”jaaaa, sjäääälvklaaaart kan personer inom andra serviceyrken också ha avancerade uppgifter” osv osv Jag är inte dum. Vidhåller dock att ex en sjuksköterskas arbetsuppgifter är mycket mer komplexa än ett cafébiträdes.
Nämn vårdpersonal så mycket du vill men du kan skippa uppsatsen, det finns andra som författar hela teorier i ämnet så en uppsats skulle varken göra till eller från… BTW så ”nämner” du inte vårdpersonal, du beskriver hur du tycker att de ska tänka gällande hur deras ”service” ska utföras…eller missförstod jag?
Förstår fortfarande inte hur det är förringande, jag skriver varken att det är oviktigt eller enkelt och tycker inte heller att jag ger sken av att tycka det i texten. Liksom du pallar jag inte heller skriva självklarheter i stil med att vårdpersonalens arbete inte är så simpelt som jag beskriver det här, och jag förstår ärligt talat inte vad det är du är upprörd över.
Jag beskriver inte heller vårdpersonalens arbete som ”service”, utan som ett professionellt yrke, vilket även gäller cafépersonal. Hela mitt inlägg är ju en kritik mot hela tanken med att service på något sätt skulle gå före professionellt kunnande, och att det viktigaste med olika yrken skulle vara att gå kunden till mötes och klistra på ett leende istället för att utöva sitt yrke, i vårdpersonals fall att ge god vård.
Ok, vi kommer inte längre än såhär märker jag. God natt!
Nej, du vägrar ju förklarar vad du menar mer än att du är trött på att vårdyrken underväderas.
Jag har själv arbetat i butik (kläder och smink) både i Sverige och utomlands, som både säljare och chef. (Jag kan inte alls uttala mig om restaurang eller vård.)
Håller med om att det krävs en hel del av butikspersonal, men det är ju ett yrke som går ut på att ge kunden en trevlig upplevelse. Allt går oftast att köpa billigare på internet och i butikspriset ingår personlig hjälp och trevligt bemötande.
De personer som trivs bäst på denna sorts jobb är de som, som du säger, har en personlighet som stämmer med arbetsuppgiften. Min upplevelse, från mig själv och de jag arbetat med, är att de som trivs med att ge bra service får en kick av det, älskar att berätta om hur de gjort kunder jättenöjda. De som står och ser sura ut i ett hörn och beter sig som att kunderna stör är inte på rätt arbetsplats.(Om det är en stor andel otrevliga kunder låter det som något är fel på arbetsplatsen, kultur eller struktur, så ska det faktiskt inte vara.)
Alla människor passar inte för alla yrken. Är det en för stor ansträngning att vara trevlig mot kunder eller ha så mycket folk omkring sig dagligen, rekommenderar jag att arbeta med något annat, tex lager istället för ute i butik.
Underbart skrivet! Jag ska ta upp det på Bloggkommentatorerna när jag kommer hem från mitt serviceyrke som dränerar mig. Tack!
Vilket bra och välskrivet inlägg. Ett trevligt bemötande är verkligen värt så mycket och hur ofta minns man de trevliga bemötandena man fått genom åren kontra surmupparnas?!
Kan verkligen förstå ditt tänk kring detta och håller delvis med. Arbetar själv inom service och med kundtjänst och där är det verkligen en del av arbetet att jag ska vara glad, trevlig, och ge det lilla extra. Det kan vara tärande med alla idioter man ska handskas med och tror verkligen att man måste vara en speciell typ av person för att trivas. Tyvärr blir man jobbskadad så jag blir besviken om folk inte är trevliga på restauranger, butiker och andra ställen. Förväntar mig dock inte överdrivna påflugna gapflabb och falska leenden.
kraven på ens personlighet tycker jag återfinns inom många yrken, även om det säkert är mer uttalat i serviceyrken.
men läser man platsannonser i dag är det så gott som alltid ett stycke med om vilken personlighet de söker …
Varför inte? Tanken är att man ska kunna arbeta i ett team. Man måste absolut ha olika viljor och olika personligheter i ekvationen, men självklart är det t.ex. inte önskvärt att ta in en paragrafryttare på ett litet familjeföretag där man gör lite som man känner för. Förhoppningsvis ska man arbeta ihop några år, och alltför olika värderingar sliter på relationen. Själv anställde jag en medarbetare till 90% på personlighet och det är den bästa rekryteringen jag gjort. Vi är olika till personligheten men tänker exakt likadant i arbetet och hon kompletterar mig fantastiskt bra. Då hon sköter mycket kontakt med kunder och utesäljare behövde jag en serviceminded person och det tycker jag inte är något konstigt krav alls.
Känner så väl igen detdär. Har själv jobbat på ett hotell som frukostvärdinna och det är hämskt! I synnerhet om man som jag har fruktansvärt svårt för att lägga känsklor åt sidan och visa upp en fasad av falsk lycka, i alla fall inte utan att må mentalt dåligt av det.