Hej! Jag har inte orkat skriva de senaste dagarna på grund av otroligt mycket strul i privatlivet. Allt är dock ordnat nu. Har inte glömt min kalender, och det kommer komma fler luckor, till exempel en ikväll.
Säg inte allt du tänker, säg saker du står för.
Ibland när en diskuterar rasism och sexism så säger folk att de bara ”säger vad de tänker”. Detta är något som konfunderar mig djupt. Jag funderar på alla tankar som flyger i mitt huvud dagligen, och hur många av dem som är fullkomligt idiotiska och som jag aldrig någonsin skulle uttala högt eftersom jag inte står för dem.
En kan tänka en jävla massa saker. Jag kommer inte gå in i någons huvud och döma den för vilka tankar den tänker, ens om jag hade kunnat. Vad som däremot är viktigt är vilket förhållningssätt en har till sina tankar och idéer, vilket plats en tycker att de kan få ta i det offentliga rummet och så vidare. Vissa personer verkar tycka att allt de tänker också är lämpligt att säga.
När du uttalar något så är det inte samma sak som att tänka det. Istället för att bara finnas i ditt huvud så är det plötsligt ord som påverkar andra i din omgivning. Ingen säger allt hen tänker, någonstans går alla tankar igenom ett filter innan en hasplar dem ut sig. Personer som ”bara säger vad de tänker” har fortfarande gjort ett urval, fortfarande bestämt att de ska ge uttryck för just de specifika tankarna med exkludera andra.
Om en säger något måste en också vara beredd att stå för det. En kan inte förvänta sig att säga saker utan att behöva ta konsekvenserna av det, på samma sätt som en inte kan förvänta sig att en kan slå folk bara för att en ”kände för det” och sedan slippa ta ansvar. Det är fortfarande så att du gjort ett val: valet att ta den där impulsiva tanken, värdera den som något världen behöver höra och uttala orden. Det är inte något som sker passivt, utan inblandning av ditt förstånd. Det är en ytterst aktiv handling.
Det finns inget behov hos världen av att höra alla dina tankar. Säg inte allt som poppar upp i ditt huvud, säg saker du står för istället. Allt blir så sjukt mycket enklare då. Du kommer inte att behöva stå till svars för dumheter som du egentligen inte menade. För inte kan det väl vara så att du sa dessa rasistiska eller sexistiska saker för att du faktiskt menade dem?
Lite bilder från Uppsala.
Lucka tretton: omvärdera en relation.
Detta är något som har hjälpt mig otroligt mycket i min personliga frigörelse, speciellt rörande förhållanden. Jag var ju under två och ett halvt år involverad i ett förhållande som på många sätt var otroligt ojämställt. Efter att vi gjorde slut har jag tänkt otroligt mycket på vad som hände, skrivit om det, pratat om det, läst böcker om det och så vidare. Jag har gått från en definition av vårt förhållande som relativt jämställt, där vi båda hade ungefär lika mycket att säga till om, till att förstå många av de sätt på vilka han hade övertag i relationen och hur det påverkade den.
Många skulle kanske tycka att det är destruktivt att ”älta” något som en gick igenom för länge sedan, men för mig har det verkligen varit frigörande. Anledningen är att jag har kunnat ta tolkningsföreträdet i min egen verklighetsbeskrivning och i efterhand kunnat förstå vad som skedde ur mitt eget perspektiv. Detta har varit otroligt frigörande.
När en är mitt i någonting så kan det vara otroligt svårt att se mönster. Speciellt om en är i en ojämställd relation där mannen ofta får tolkningsföreträdet i olika situationer. Dessutom så vill en kanske anpassa sig, och därmed också sina tolkningar av verkligheten, så att relationen kvarstår. När det är mycket känslor i omlopp blir det lätt att tvivla på sin egen förmåga att uttolka situationen.
Att i efterhand gå igenom en relation och finna exempel på ojämställdhet kan vara en smärtsam upplevelse, helt enkelt för att det är jobbigt att inse hur fast en egentligen är i strukturer. Men detta är också en insikt som kommer att göra det enklare för dig att slå dig fri, och troligen göra ditt liv bättre på lång sikt. Det kommer att göra det lättare för dig att förstå hur könsmaktsordningen påverkar dig i ditt vardagsliv, och därmed göra det lättare för dig att undvika det i framtiden.
Tänk över konflikter du har haft i tidigare relationer och fundera på vilken definition av verkligheten som blev den ”vinnande” och varför. När jag har gjort detta har jag verkligen upptäckt hur många gånger jag övergav mina känslor och impulser för att jag övertog hans definition av mig och situationen. Detta gjorde inte att jag kände mindre som jag gjorde, men att jag undertryckte det och definierade mina känslor i sig som det grundläggande problemet, inte vår relation.
Det faktum att jag verkligen tänkt över och gått igenom vår relation och skapat mina egna definitioner har inte bara gjort att jag kunnat komma över det ordentligt, utan även gjort mig bättre rustad för relationer efteråt.
Trafikmaktordningen.
Jag var på besök i Stockholm i helgen och noterade följande: bilvägarna var nästan alltid framplogade, men snön hade istället lagts på gångvägen. Resultatet blev att det på många ställen blev otroligt svårt att ta sig fram som gångtrafikant, om det ens var möjligt alls. På vissa ställen blev jag tvungen att gå ute på bilvägen, och då rörde det sig ändå om vägar där bilarna höll relativt hög hastighet. Bilden ovan är ett exempel på ett sådant ställe. Den gigantiska snöhögen ni ser bredvid vägen är alltså belägen över en gångväg. På vägen till tunnelbanan, som ändå ganska många personer går på, så var det väldigt svårt att ta sig fram, och helt omöjligt att gå två i bredd. Att cykla vill jag inte ens tänka på.
Hemma i Uppsala är det för det mesta helt okej, eftersom det är en stad där folk cyklar mycket. Men på vissa ställen så finns det ingen framplogad cykelväg. Då är en som cyklist hänvisad till att cykla på bilvägen. Detta är såklart något jag helst inte gör, men cykel är mitt färdmedel eftersom det tar för lång tid att gå och är för dyrt och omständligt att åka buss.
Generellt när en cyklar på bilvägen så kan en hålla sig i utkanten av vägen, och låta bilarna åka förbi. Detta är dock svårt såhär på vintern eftersom all snö ligger där, vilket gör det halt. Det är dessutom ofta isigt vilket leder till en markant förhöjd risk för halka (har redan halkat ganska illa en gång på en av de mest trafikerade vägarna i Uppsala).
Jag fascineras av vissa bilisters enorma oförmåga att inse detta utan istället hålla på och kör tätt bakom och tuta på en när det går för långsamt. Resultatet blir såklart att en höjer farten, vilket och leder till en förhöjd risk för halka. Det är inte behagligt och kan dessutom sluta riktigt otrevligt eftersom jag knappast skulle kunna styra om jag ska landa mitt på vägen eller i snödrivan vid sidan om.
Det är ju inte som att jag ligger framför en bil flera kilometer, för det mesta försöker jag såklart stanna och släppa förbi den som vill hålla en högre takt. Detta är dock inte alltid möjligt, och det verkar då vara helt jävla omöjligt för många bilister att bara hålla ett lägre tempo typ 200 meter. De håller hellre på och tutar och stressar, ett beteende som markant höjer risken för att jag ska halka på cykeln, något som skulle kunna leda till en riktigt obehaglig olycka.
Alltså jag förstår att det suger för bilister att inte kunna ta sig fram lika snabbt och smidigt som ni brukar nu när det är vinter, men detta är, hör och häpna, ett problem som gäller för alla, även de som går och cyklar. Det är tyvärr inte möjligt att vara lika smidigt i trafiken som det är på sommaren eftersom det ligger en jävla massa snö och is överallt. Att som bilist inte inse detta utan bara köra på som om vägen är din allena och alla andra ska anpassa sig efter dig är ett jävla ofog. Det är inte som att jag cyklar på vägen för att jag vill, jag gör det för att jag måste för att det inte finns någon jävla cykelbana. Det är inte mitt fel att städerna är planerade efter ditt miljöfarliga, platskrävande färdmedel och att jag därför tvingas dela yta med dig.
Varför bryr sig feminister om småsaker?
Fick en fråga om varför feminister fokusera så mycket på småsaker (ej frågeställarens formulering) som rakning, sminkning och så vidare istället för att till exempel ta upp det faktum att kvinnor har lägre lön än män.
Jag har en fråga. Varför allt detta prat om utseende? Typ rakade/orakade ben, att kvinnor i allmänhet tänker mer på sitt utseende osv. Jag tycker det läggs väldigt mycket fokus på det. Är det inte viktigare att ta upp frågor som att kvinnor inte har lika hög lön som män till exempel?
Väldigt ofta så lyfts just löneskillnaderna fram som det ”stora” kvinnoförtrycket. Jag skriver ganska lite om den typen av jämställdhet, utan skriver desto mer om privatlivet. Det är absolut inte för att jag tycker att löneskillnader är oviktiga. Jag håller såklart med om att det är ett stort problem att kvinnor och män har olika materiella förutsättningar, men jag tycker också att det är väldigt viktigt att diskutera det kvinnoförtryck som sker i det privata.
Det är ofta i det privata som kvinnoförtrycket börjar, och det är även där som många män skördar vinsterna av kvinnoförtrycket, till exempel i ojämställda relationer (som jag skulle säga att den absoluta majoritet av alla relationer faktiskt är). Det ingår i kvinnoidealet att vara omvårdande, hänsynstagande, anpassningsbar, ”moderlig” och så vidare, och det är utifrån detta som relationer män och kvinnor emellan konstrueras. Klart som fan det skapar vissa maktstrukturer!
Skönhetsideal kan upplevas som en obetydlig fråga, men det är faktiskt en otroligt viktig komponent i många kvinnors liv. Här kan en inflika att det finns en massa personer som inte följer idealen, men även den som inte följer idealen förhåller sig på ett eller annat sätt till idealen och blir definierade utifrån idealen. Till exempel den som väljer att inte banta, raka sig eller sminka sig väljer bort något, står emot ett tryck som finns vilket i sig kräver integritet, analys och viljestyrka för att palla.
Att förhålla sig till idealbilden av Kvinnan™ kräver otroligt mycket kraft, och detta gäller alla aspekter av henne: utseendemässiga såväl som personlighetsmässiga. Det begränsar att leva i ett samhälle som hela tiden försöker pressa in en i en roll av ljuvhet, skönhet och så vidare. Denna kraft skulle för de flesta kunna användas på så otroligt mycket bättre sätt, till exempel kämpa för sina rättigheter.
Jag tror att det är helt och hållet nödvändigt att vara medveten om detta för att kunna föra någon slags meningsfull kvinnokamp. Att bara ställa kravet ”lika löner” utan att analysera vad i kvinnors liv det är som kräver och kväver, vad det är som får dessa mönster att upprepas om och om igen, så tror jag inte att vi kan få särskilt mycket uträttat. Kampen kan inte bara föras i det offentliga, utan måste föras i det privata också. Helt enkelt för att det personliga är politiskt.
Lucka tolv: tipsa varandra!
På grund av allmän stress och deppighet så hinner jag inte fixa någon lucka idag.
Därför vill jag be er: kom med egna tips! Jag vet att en massa av er har vettiga saker att säga kring hur en kan agera feministiskt. Skriv gärna om detta i kommentarsfältet.
Återkommer förhoppningsvis med ny kraft imorgon.
Tack igen.
Var ju som ni kanske minns hemma hos min mormor för ett tag sedan. Vi talade en del om hennes liv, bland annat de relationer hon haft. Det finns så mycket av det hon berättar som jag känner igen mig i, drag som hon och jag har gemensamt. Skillnaden är att mitt sätt att hantera dem på är totalt annorlunda. Det beror såklart dels på olika livssituationer, men det beror också på att jag har en feministisk analys i bakgrunden. En analys som ger mig kraft att säga nej till vissa saker. Jag är helt övertygad om att detta redan idag har besparat mig en massa lidande, och att det kommer fortsätta göra så även i resten av mitt liv.
Så återigen: tack feminismen!
Lucka elva: förbered dig.
Lucka åtta och lucka tio har handlat om hur en kan försöka skapa jämställdhet i sitt förhållande genom att uppmärksamma det arbete en utför både för sig själv och sin partner, mer konkret genom att för en tid strunta i att utföra detta arbete och kolla vad som händer. Det första steget är att medvetandegöra sig själv om vad detta arbete är och vad det betyder. Men för att skapa jämställdhet måste en även ta upp det hela till diskussion med sin partner, vilket troligen kommer leda till en konflikt.
Ett vanligt problem när det kommer till konflikter i relationer är att mannen får tolkningsföreträdet. Som exempel kan vi nämna konflikter som bygger på att kvinnan tar det övergripande ansvaret för att saker och ting sköts i hushållet, och därför uppfattas som ”pedant” och ”tjatig” när hon påminner om saker som behöver göras. På samma sätt uppfattas det ofta som att kvinnan är ”jobbig” när hon söker kontakt. Detta är i själva verket relationsproblem, som alltså har att göra med hur parterna sinsemellan konstruerar sin relation. Ändå så uppfattas de, i vår kultur, som kvinnans personliga problem. Denna kulturella tolkningsram smittar såklart av sig på hur saker och ting tolkas i relationer.
Förutom detta har vi också en kultur där män generellt anses mer ”logiska” och ”rationella” och därför mer förmögna att se saker och ting som de verkligen är. Många kvinnor socialiseras även in i att se sina egna tolkningar av verkligheten som mindre valida. En annan faktor är att kvinnan generellt är den som skulle tjäna på förändring i fördelningen av arbete, medan mannen troligen tjänar på att ha kvar det som det är.
Allt detta sammantaget gör att det finns ett manligt tolkningsföreträde som ofta syns i konflikter i relationer och gör att kvinnan ofta får ”lägga sig”. Att upphäva detta tolkningsföreträde är en viktigt del i att kunna förändra något i relationen. De viktigaste för att göra detta är att vara medveten om att tolkningsföreträdet finns och vara uppmärksam på situationer där det kan dyka upp.
Vad som också kan hjälpa är att själv vara riktigt säker på vad en är ute efter innan en tar upp en konflikt. Ofta när en tar upp saker och ting utan att ha tänkt igenom dem själv ordentligt innan så blir det lättare att adaptera den andra personens syn på det hela. Av detta skäl tycker jag bland annat att en ska göra som jag förespråkat i inläggen innan, och testa för att få kött på benen och definiera mer tydligt vari ojämställdheten ligger.
Om du själv och säker på vad du tycker är problemet, vad du vill uppnå och hur saker och ting skulle kunna förändras innan du tar upp samtalet kommer det troligen att bli lättare att inte falla in i att ge honom tolkningsföreträde. Därför är det viktigt att formulera dina tankar tydligt inför dig själv innan du tar upp en diskussion, och gärna att du har så mycket konkreta exempel som möjligt (det är inte alltid möjligt, jag vet).
Detta betyder inte att en absolut inte kan ändra sin åsikt, men det är viktigt att notera varför en gör det. Om det är för att du tvivlar på din egen förmåga att bedöma rätt och fel eller för att du vill undvika konflikt så är det kanske inte det bästa skälet. Därför är det viktigt att en går in i viktiga konflikter med en tydlig problemformulering och ett tydligt mål, så att ens upplevelser inte blir bortshabblade av hans tolkningsföreträde.
Politiskt korrekta människor måste sluta springa rasisternas äranden.
Jag tror det var i söndags som det senaste twitterhaveriet gick av stapeln, kallat #pepparkaksgate. Grunden för det hela var en artikel i Nerikes Allehanda som handlade om ett barn som inte fick vara pepparkaka i skolans luciatåg eftersom det, enligt artikeln, kunde uppfattas som främlingsfientligt. Detta fick ungefär hela twitter att slå bakut och skriva om att detta minsann är att dra pk-ismen för långt, uttryckt på en massa olika sätt. Även personer som själva ingår i den politiskt korrekta sfären upprördes, bland annat Lady Dahmer som upprörs över det överdrivna hänsynstagandet till att någon kan ”ta illa upp”. Det hela slutade med att det kom en ny artikel där det hela förklarades som ett missförstånd. Detta kan såklart vara en efterhandskonstruktion, men det kan minst lika gärna vara helt sant eftersom källan i den första artikeln inte verkade vara mycket mer än den berörda tioåringens mor. Nå, spela roll.
Jag håller såklart i sak med om att det är trams att tycka att det är rasism med pepparkaksgubbar i luciatåget, om det nu var så det var. Jag tänker inte heller ge mig in i en diskussion om den tragiska bristen på både källkritik och nyansering som alltid förekommer i den här typen av debatter, eftersom den borde vara ganska uppenbar för de flesta. Vad jag däremot har otroligt svårt för är hur många personer som ingår i den politiskt korrekta sfären är så otroligt ängsliga kring detta att en måste göra värsta grejen så fort något går utanför vad en anser är ”okej” att göra i den politiska korrekthetens namn.
Samma tendens finns hos feminister att alltid ”ta avstånd” då en tycker att någon feminist har gått för långt. Jag tycker att detta är relevant i vissa fall (även om jag själv inte alltid gör det) som när det rör länge pågående debatter eller sådant som fungerar som vattendelare inom den feministiska sfären. Däremot ser jag inget behov av att ta avstånd så fort någon feminist säger något jag inte sympatiserar med. Jag tar avstånd från vanligt förekommande fenomen som jag inte sympatiserar med, men jag ser inget behov av att t avstånd från alla yttranden från feministiskt håll jag inte sympatiserar med. Detta vore att lägga energi på helt fel saker och skapa onödiga konflikter i en grupp som faktiskt ändå överlag delar mina intressen. Jag är helt för intern kritik inom politiska rörelser, men det måste ske på ett rimligt sätt och när det behövs.
Och att som en person som generellt är för politisk korrekthet göra en så stor grej av den här pepparkakshistorien, och även av ”debatten” kring att kulturhuset flyttade Tintin i kongo från barnavdelningen som var för ett tag sedan, tycker jag är att springa rasisternas ärenden. Genom att bidra till att göra en så jävla stor grej kring varje liten skitgrej som händer så befäster en en bild av att det finns en ”pk-ism” i samhället. En bild som rasister har gjort väldigt väldigt mycket för att sprida, och som pk-människor alltså hjälper till att sprida än mer. När folk pratar mycket om något som egentligen inte alls är representativt eller ens regelbundet förekommande så tar det så otroligt mycket mer plats än vad det egentligen borde ta. Det skapar en allmän bild av att detta är ett fenomen snarare än en enskild händelse.
Företrädare för rasistiska, eller för den delen sexistiska, åsikter gör extremt sällan detta, det är ju aldrig så att någon företrädare för Sd själv drar uppmärksamhet kring att någon kommun eller skola agerat rasistiskt. De svarar ju knappt ens på direkt fråga kring sådana ärenden! Om de hela tiden hade belyst den rasism som finns i samhället hade de såklart förlorat extremt mycket på detta, det säger ju sig självt. Så varför belyser pk-människor ständigt de få (och ofta missvisande) exempel som finns på orimlig politisk korrekthet?
Alltså gud, du är Pk. Du är för ett ickesexistiskt, ickerasistiskt och jämlikt samhälle. Bara chilla i detta och be inte om ursäkt för dig hela jävla tiden. Du behöver inte, och du bör inte heller, ”ta avstånd” från alla personer och institutioner som implementerar detta på ett sätt som inte faller dig i smaken. Genom att alltid ”ta avstånd” från saker som inte är representativa för de politiskt korrekta sfären i stort så bidrar du till att skapa en bild av att detta är vanligt förekommande, och därmed värt att ta avstånd ifrån. Gör inte det!
Det är så sjukt jävla onödigt att skapa splittringar genom att ”ta avstånd” när det inte ens behövs. Jag blir så otroligt otroligt trött på denna ängslighet från vissa pk-människor. Varför ska det vara så förbannat svårt att stå för att en generellt sympatiserar med den rörelse som syftar till att bekämpa rasism och sexism? Varför måste en alltid ta avstånd från denna rörelse så fort en får chansen? Skäms ni för att ni är Pk eller vad fan är grejen?