SCUM.

Investerade lite i mig själv och köpte den orimligt dyra, men även mycket snygga och otroligt bra, boken SCUM-manifestet på Projektil. Jag var och såg pjäsen i helgen, och måste säga att det var väldigt ögonöppnande. Det var underhållande med otroligt rappa och sanna iakttagelser av manssamhället, samtidigt som det var sorgligt (jag började till och med gråta en gång, men det har nog även en del att göra med min blödiga natur).

Pjäsen sätts upp på Stockholms Stadsteater nu snart, och jag rekommenderar alla som inte redan gjort det och som bor i eller har vägarna förbi Stockholm att gå och se den. Var ute i god tid med att boka biljetter, speciellt kvinnobiljetterna tar sluta snabbt.

Lucka tio: skit i ännu mer (om det känslomässiga arbetet).

Lucka åtta hade visserligen titeln Skit i allt, men jag tog bara upp hushållsarbete. Idag så vill jag uppmuntra till att även strunta i känslomässigt arbete.

Eftersom det känslomässiga arbetet kan vara lite svårare att upptäcka tänker jag vara lite mer konkret. Nedan följer fyra exempel på vad jag menar med känslomässigt arbete.

  • Hur ofta försöker du hitta på saker att tala om för att skapa god stämning? Detta förekommer både bland två personer, men också i större grupper. Ofta är det kvinnorna som ombesörjer skapandet av god stämning genom att påbörja konversationer, se till att det är samtalsämnen alla kan relatera till och så vidare.
  • Om du är i en heterorelation, hur ofta frågar du hur det är med honom i förhållande till hur ofta han frågar dig? Ofta så visar kvinnan i relationen ett större intresse av att ta reda på hur mannen har det med sina känslor och sitt liv än tvärtom.
  • Om du är i en heterorelation, hur ofta tar du ansvaret för att reda ut olika konflikter i förhållande till hur ofta han gör det? Oavsett om det är öppna konflikter, eller mer dolda sådana som till exempel att det är konstig stämning emellan er. Ofta så tar kvinnan i relationen ett större ansvar för att saker och ting ska flyta på känslomässigt.
  • Om du är i en heterorelation, hur ofta är det du som ombesörjer planerandet av er gemensamma tid? Är det du som tar ansvar för att planera er samvaro, eller ”få ihop livspusslet”? Kanske är det även så att du oftare avstår från att göra saker för att ni ska kunna umgås?

Att ta olika former av socialt ansvar är såklart en jättebra sak att göra, men det blir problematiskt om det alltid är en viss person som gör det samtidigt som andra konsekvent låter bli. Det känslomässiga arbetet är nödvändigt för att en relation ska fungera, och om kvinnan gör det i högre grad än mannen (vilket hon ofta gör) så innebär det i slutänden att hon blir dränerad på känslomässig energi.

Att sluta med känslomässigt arbete är nog svårare än att undvika hushållarbete ett tag, eftersom det är mer abstrakt. Därför uppmanar jag till att tänka över de fyra punkter jag tagit upp, och fundera på om det är något som känns igen lite extra mycket. Försök i så fall att strunta i att göra detta ett tag, kanske tre-fyra veckor, och kolla vad som händer. Tar han ansvaret istället? Fungerar relationen bra utan att du tar ansvaret? Utifrån detta kan du sedan initiera en diskussion med din partner om det hela.

Detta kan såklart även appliceras på vänskapsrelationer, men blir ofta en större grej i kärleksrelationer eftersom dessa relationer ofta tar upp en större del av våra liv, speciellt om en även bor tillsammans med personen ifråga. Ytterst är detta en fråga om tid och energi: fördelningen av detta arbete är avgörande för vad en har tid till utanför relationen. Därför är det inte bara en fråga om ”jämställdhet för sakens skull” utan en fråga om vad du kommer ha tid till att göra i ditt liv.

Antifeministerna borde skaffa lite stil.

Vissa kommentarer en får alltså. Jag blir fascinerad över hur fruktansvärt dåliga vissa personer är på att provocera även när de går in stenhårt för det. Som denna kommentar jag fick på inlägget om högerfeminister:

samma korkade idiot som upprepar samma korkade floskler om patriarkatet. Fanny häng med lite, du är nog den ända idag som fortfarande tror på ett patriarkat. Och ja jag vet redan att du inte klarar av att argumentera för det…. fortfarande, så ta inte i så du skiter på dig nu.

Denna mening: ”du är nog den ända idag som fortfarande tror på ett patriarkat”. Alltså hhahahahaha. Okej. Jag har full förståelse för att det kan vara en härskarteknik att få någon att känna sig ensam och isolerad, men tror personen att jag på allvar ska ta intryck av att jag nog är den ”ända” som tror på patriarkatet?  Vore det så så har alla fejkfeminister gjort ett sjukt bra jobb genom att lura mig, och en tycker ju att det är en jävla apparat som satts igång till endast min ära. Nog för att jag kan ta mig själv på för stort allvar, men inte fan tror jag att hela det feministiska samhället är en stor fejk som icensatts bara för att lura mig.

En annan rolig hatkommentar kom här, på luckan och att umgås kvinnoseparatistiskt.

Tycker det är skitbra om tjejer umgås mindre med killar. Grymt skönt att slippa en massa tjattrande. Just att tjejer aldrig kan låta det vara tyst ett tag är skitjobbigt. Har tjejer inget självförtroende eller vad är det som gör att de jämnt måste tjattra om nått nytt när det blir tyst en stund.

Och man ba: okej, men umgås inte med tjejer då? Jag tvivlar på att du blir tvingad till det.

Alltså det är seriöst något jag verkligen undrar över. Alla män som föraktar kvinnor, varför umgås ni med kvinnor? Jag har för vana att undvika umgänge med människor jag föraktar i så hög utsträckning som möjligt.

En annan rolig respons fick jag på twitter. Jag hade skrivit något om jämställda förhållanden och en person ba: ”jag vill ah en kvinnlig kvinna som är undergiven och står vid spisen” (minns ej exakt citat, men andemeningen var denna) och en ba: ”men okej, lycka till?”. Alltså, män får väl vilja ha ojämställda förhållanden om de vill men jag kommer göra vad som står i min makt för att kvinnor ska inse sina intressen och inte vara ihop med sådana fullblodsidioter, och jag kommer aldrig någonsin att inleda ett förhållande med ett sånt jävla mähä, inte ens i hopp om att ”förändra” honom.

Det är klart det finns många män som vill ha en liten nickedocka som passar upp på dem, det är ju bekvämt som fan. Lösningen ligger i att kvinnor ska sluta ställa upp på denna skit. Dessa män måste sluta tro att det är dem jag vädjar till när jag skriver om jämställdhet i relationer. Jämställdheten hänger inte på att några manliga antifeminister blir övertygade, utan på att kvinnor i regel börjar ställa krav på ett värdigt liv.

Nå. Kontentan av detta inlägg är att antifeministtroll är brutalt dåliga på att provocera. Skärp er, fan.

Lucka nio: två tips.

Idag hinner jag inte skriva en egen lucka, och därför så ska jag komma med två tips på vad en kan läsa istället. Båda är från Sofia Zettermarks fantastiska blogg.

Håll tillgodo!

Problemet med högerfeminister är inte att de är feminister, utan att de är höger.

Det finns en ständigt återkommande debatt bland feminister som är om det är möjligt att vara höger och feminist. Senast ut är Uje Brandelius som tycker att högern inte kan göra anspråk på ordet.

Kan en vara höger och feminist? På denna fråga svarar jag ja, eftersom jag tycker att var och en som är medveten om patriarkatet och vill förändra det kan kalla sig feminist. Däremot så tycker jag att långt ifrån alla feministiska inriktningar är meningsfulla.

En person kan ”ta ställning” för och emot en jävla massa saker. Som feminist tar du ställning för jämställdhet, emot patriarkatet. En kan också ta ställning emot klassklyftor, fattigdom, att folk inte får sjukvård och så vidare. Men att ”ta ställning” är i sig inte samma sak som att faktiskt verka för en förändring. Att bara ”vara feminist” är lite som att vara för bra saker.

Jag kan absolut acceptera att dessa personer kallar sig feminister, jag tycker att de är feminister. Däremot ser jag dem inte som personer som tillför något till någon slags politisk kamp som jag anser relevant. Feminister eller ej.

Problemet med borgerlig feminism är för mig inte att det är just borgerlighet och feminism i kombination, utan att det är borgerlighet från första början. Jag är emot borgerligheten på en massa olika sätt. Jag tycker att högerideologier är destruktiva. Däremot skiter jag i vilka etiketter de sätter på sig själva. Om de nu vill kalla sig feminister, fine för mig. Bara för att vi sätter samma etikett på varandra betyder inte det att vi har ett skit gemensamt.

Anledningen till att jag inte kan tänka mig ett samarbete mellan högerfeminism och vänsterfeminism är inte främst för att högerfeminister inte skulle vara ”riktiga” feminister, utan att de är höger. Att vara höger är tillräckligt illa alldeles på sina egna meriter. Högern har en syn på samhället som är så skild från min att det omöjliggör samarbete.

Jag tycker att det är fånigt när en diskuterar vem som har rätt till olika etiketter och inte. Egentligen är det ganska irrelevant vem som kallar sig feminist och inte. Bara för att jag är feminist behöver jag inte samarbeta med alla andra som kallar sig feminister, eller ens respektera dem. Det finns gott om feminister jag tycker är fullkomligt dumma i huvudet utan att för den sakens skull säga att de inte får kalla sig feminister. Det är inte det som är problemet.

Lucka åtta: skit i allt.

Nu blev det ingen lucköppning igår. Sånt som händer. Jag kallar ändå denna för lucka åtta.

Idag tänkte jag ge ett konkret tips på hur du kan uppmärksamma ojämlikhet om du har en heterorelation, speciellt om det är en person du bor tillsammans med. Tipset kan låta enkelt, men är nog för många mycket svårare. Det lyder nämligen: skit i allt.

I många relationer, även de där parterna utför lika många konkreta sysslor, så är det kvinnan som står för det övergripande planerandet av dessa. Det är hon som så att säga har ansvaret för att saker och ting blir gjorda. Detta leder dels till att hon lägger en massa känslomässig energi på att hålla koll, identifiera vad som behöver göras och säga till. Dessutom så är det lätt att hon uppfattas som tjatig, både av sig själv och andra, eftersom det alltid är hon som måste påpeka när något ska bli gjort. Det leder också till att han lätt får en dålig uppfattning om hur mycket som egentligen behöver göras i ett hem, och därmed underskattar hennes arbete.

Försök därför att släppa taget i en vecka, eller kanske två. Strunta i att ta initiativ till att saker och ting blir gjorda av honom, och gör dem inte heller själv. Om ni har en given arbetsdelning kring vissa saker så kan en ju uppfylla detta, men inte ta initiativ till något hushållsarbete utöver det.

Med hushållarbete menar jag inte bara saker som att laga mat och diska. Jag menar att plocka in posten, slänga soporna, plocka undan, göra fint, handla, tvätta och så vidare. Allting som har med hushållet att göra. Jag tycker också att du ska vara hård mot dig själv: plocka inte undan en enda liten grej, torka inte av en enda yta, inte ens om det bara skulle ta några sekunder av din tid i anspråk.

Sen är det bara att observera vad som händer. Om ni har ett jämställt förhållande så kommer troligen han att ta initiativ till att saker blir gjorda ganska snabbt. Antingen genom att göra dem själv eller be dig att göra dem. Kanske blir det ingen större skillnad på skräpnivån alls. I så fall kan du skatta dig lycklig.

Mer troligen så har han en betydligt högre toleransgrad för smuts i hemmet, och har dessutom blivit inlärd i att någon annan tar hand om det. Sannolikt är också att det utöver de stora och regelbundna sysslorna, som matlagning och disk, finns en massa andra småsysslor som är viktiga att de utförs för att hemmet ska fungera, men som inte märks på samma sätt. Jag tänker här på olika former av undanplockande, att veta vad som saknas i kylen och se till att det handlas i tid och så vidare.

Att aktivt hindra dig själv från att ta någon form av ansvar över att saker och ting blir gjorda kan vara ett sätt att uppmärksamma dig själv och honom på den ojämna arbetsfördelningen i hushållsarbetet. Om du struntar i allt ett tag så kommer du sedan att ha resultatet tydligt framför dig: du kommer att kunna se vad det är som inte blir gjort om inte du ombesörjer att det görs. Du kommer också att kunna peka på detta och utifrån det föra en diskussion rörande hushållarbetet som sträcker sig bortanför vem som har diskat eller lagat mat flest gånger. Det handlar nämligen inte bara om sånt, utan det handlar också om vem som ombesörjer att allt flyter på i hemmet. Detta arbete är ofta svårt att se för den som inte själv är van vid att utföra det, och därför kan nog tyvärr enda lösningen vara att helt enkelt sluta utföra det för ett tag.

Det var alltid jag som var problemet.

Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.

Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.

Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.

Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.

Vill du hjälpa unga tjejer att ta ansvar över sin ekonomi, sluta bidra till det samhälle som värderar folk efter sina ägodelar.

Blondinbella ska alltså släppa en bok om hur en ska hålla kolla på sin privatekonomi. Överlag så är det ett vanligt förekommande inslag i vår kultur, denna hype kring att ta ansvar för sin privatekonomi. Problembeskrivningen är att människor skuldsätter sig för att konsumera, och så kan det ju inte gå till. Ni känner ju till Lyxfällan, och jag kan även dra mig till minnes att jag hörde någon reklam för ett program med ”vanliga svenskar som har stenkoll på sin ekonomi”.

Först och främst så tycker jag att det tyder på en extremt uppenbar brist på perspektiv när en person som Blondinbella vill lägga sig i andra ekonomi. Blondinbella har alltid haft det gott ställt ekonomiskt. Om en har det bra ekonomiskt så är det lätt att ta hand om sin ekonomi. Inte bara på det uppenbara sättet, att ekonomin inte kraschar lika lätt eftersom en har mer pengar, utan även eftersom den som har en buffert kan planera sina inköp på ett helt annat sätt än den som lever ur hand i mun. Det går att köpa saker med bättre kvalitet, det går att storhandla, det går att köpa ett busskort, det går att hantera oväntade utgifter och så vidare. Detta är inte fallet för den som inte har en buffert. Många har dessutom en väldigt osäker inkomst, vilket gör någon slags ekonomisk framförhållning mycket svårare. Jag tvivlar starkt på att Blondinbellas bok innehåller tips för hur en ska göra i sådana situationer, men jag kan såklart ha fel.

Förutom detta så ser jag ett annat gigantiskt problem med det hela. Nämligen moraliserandet. Det vidriga vidriga moraliserandet kring folks privata konsumtion som sker helt utan någon som helst samhällsanalys.

Vi lever i ett samhälle där vi dagligen blir matade med konsumtionspropaganda. Reklamen är en fan överallt, dels reklam för produkter i sig, dels reklam för snabba (och dyra) lån vi kan ta för att köpa dessa produkter. Bloggar, tv och tidningar gör allt för att skapa en stark länk mellan vår känsla av egenvärde och de produkter vi äger. Detta är Blondinbella med och medverkar i, genom att driva en blogg som i mångt och mycket kretsar kring just konsumtion. Att konsumera är en symbol för framgång, det är något som präntas in i oss dag ut och dag in och denna inlärning tjänar också någons intressen, till exempel Blondinbellas.

Att  den positionen komma och moralisera kring att folk inte ska handla så mycket tycker jag inte bara är hyckleri, utan rentav vidrigt. Att dagligen bidra till den konsumtionskultur vi lever i, för att sedan läxa upp folk om deras ”ansvar” för att inte konsumera ”för mycket”.

Jag har ett tips till Blondinbella: om du vill hjälpa unga tjejer att ta mer ansvar över sin ekonomi, sluta på daglig basis bidra till det samhälle som värderar folk utefter sina ägodelar. Tack på förhand.