Självporträtt.
Jämställdhet.
Det här med jämställdhetsarbete tycker jag är intressant. Som feminist får en höra att en ska bedriva jämställdhetsarbete i sin heterosexuella relation. För att den ska bli bättre. Det ligger ju i ens eget intresse att ha en jämställd relation, får en höra. Därför ska en kämpa och kämpa för att få det att fungera.
Men grejen med jämställdhetsarbete är att det, precis som allt annat relationsarbete, faller på kvinnans lott att utföra. Män tar inte ens i närheten av samma ansvar för att en relation ska bli jämställd, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte ligger i deras intresse. Det finns en intressekonflikt; män förlorar det kvinnor vinner på att en relation blir jämställd.
Varför ska vi kämpa med att få jämställda relationer? Jag tror att det handlar mycket om att det ska se bra ut. Att ha en jämställd relation är ett självändamål för den heterosexuella feministen. Det är helt enkelt status att lyckas leva ett lyckat heterosexuellt tvåsamt liv. Det väcker beundran. Hur ska en egentligen göra för att lyckas med detta? Råden är många! Det skrivs spaltmeter om hur en ska fixa den där åtråvärda jämställda relationen. Det är nästan som om människor inte kan tänka sig några andra vägar till ett feministiskt liv (vilket säkert också är sanningen).
Jag har själv försökt leva jämställt, och det är såklart omöjligt. Vi lever ju i ett patriarkat, så hur mycket en än anstränger sig kommer maktskillnaden bestå. Den lilla jämställdhet som kan nås är alltid på nåder, och kan tas ifrån en i vilken sekund som helst.
Som kvinna kan en lätt slita ut sig i strävan efter en jämställd relation. Om en misslyckas ligger skulden på en själv; en är inte en tillräckligt bra feminist. En är inte tillräckligt bra på att ställa krav. och kanske framförallt; mannen älskar en inte tillräckligt mycket för att göra det som krävs. Skammen i detta kan vara stor, nästan outhärdlig. Att den som säger sig älska en inte kan anstränga sig för att leva på lika villkor.
Istället för att kämpa för att leva jämställt borde vi förena oss i kampen. Målet är inte en jämställd relation, utan ett samhälle där den ambitionen är överflödig, obegriplig.
”Mansrollen made me do it!”
Feminister tycker ofta om att prata om ”mansrollen” och hur destruktiv den är. Jag kan inte låta bli att undra om detta är ett sätt att ta bort verkliga män ur ekvationen. Om vi pratar om ”mansrollen” så pratar vi om en social konstruktion som liksom har rivits bort från sina utövare, som liksom flyger omkring fritt i samhället och verkar helt på egen hand. Mansrollen gör det ena och det andra, helt utan hjälp av människor av kött och blod.
Det var inte mansrollen som fick mig att känna mig mindervärdig genom att nedvärdera mig. Det var inte mansrollen som tog sig friheter att ta på min kropp. Det är inte mansrollen som slår, mördar och våldtar kvinnor och så vidare. Att prata om mansrollen när det är faktiska män som gör någonting mot verkliga kvinnor är att täcka över detta faktum och försöka göra dessa verkliga förövare osynliga.
Vidare ingår det knappast i den påbjudna ”mansrollen” att göra dessa saker. Att vara våldsam anses inte ”manligt” eller positivt i samhället i stort. Detta gör män ändå, utan att de egentligen uppmuntras till det i någon större utsträckning. Hur kan det komma sig? Det är uppenbarligen inte ”mansrollen” som är skyldig, utan männen själva.
Jag tycker vi ska sluta prata om mansrollen och börja prata om män. För det är män som gör alla de här sakerna mot kvinnor, män av kött och blod som slår, våldtar och mördar. Det är viktigt att vi inte fråntar dem deras ansvar för att de råkar leva i ett samhälle där de uppfostras på ett visst sätt, de har fortfarande ett val precis som alla andra. De behöver inte göra dessa saker, de uppmuntras inte ens till det, men de gör dem ändå. Varför vet jag inte, kanske för att de vet att de kan komma undan med det? Kanske för att de är empatilösa?
Mansrollen är bara summan av alla mäns handlingar. Det är männen själva som är ansvariga för den. Därför måste vi sluta prata om det som något fristående, något som föregår faktiska mäns handlingar.
”Genom det skräp som varje expanderande liv lämnar bakom sig tar hon sig an själva livet”.
Jag älskar den här passagen i Det andra könet. Den beskriver hur kvinnan är dömd till att motarbeta alla former av utveckling, då hennes uppgift är att upprätthålla status quo. Framförallt formuleringen expanderande liv tycker jag är fantastisk, det ringar på något sätt in allt det en förvägras som kvinna; utveckling, att överskrida sig själv, att få växa sig större. Hur hon är så fångad i detta att hon även begränsar andras utveckling; hon blir en stoppkloss och därmed irriterande och ogillad. Hon begränsar sina barns fria utveckling eftersom det innebär besvär för henne att städa upp efter dem.
De värsta övergreppen är de en låter ske.
Jag tänker på övergrepp och på skam. Skammen i att låta sig bli utsatt för övergrepp för att en inte kan eller orkar göra motstånd. Det kan vara väldigt svårt att göra motstånd, det är så mycket en har internaliserat om sin plats i tillvaron som strider emot den handlingen. Att inte vara till lags, att säga ifrån och stå upp för sig själv är ingenting en lär sig som kvinna.
Men trots detta kommer tankarna efteråt; varför sade jag inte ifrån? Varför underkastade jag mig och lät mig bli utsatt för detta? Vad har jag för rätt att klaga eller vara ledsen över det som skett, som inte ens sa nej? Det är svårt att tillåta sig att ha dessa känslor.
Blunda.
För vi vet att vi är rättslösa.
Jag tänker på rädslan en kan känna som kvinna för att bli utsatt för något. Våldtäkt, misshandel i hemmet, sexuella trakasserier och så vidare. Det som skrämmer mig mest med dessa scenarier är egentligen inte handlingarna i sig, utan det som kommer följa efteråt. Att behöva förklara vad som har hänt. Att behöva avgöra vem en litar på och inte. Att behöva lyssna på folks reaktioner. Att behöva ta ställning till huruvida en ska anmäla eller inte. Att bli misstänkliggjord om en inte anmäler, för då kan det ju inte ha varit så farligt, och om en anmäler eftersom det liksom är så det går till.
Som kvinna vet en att en är rättslös. Vi vet att vi är lovligt byte för den som råkar känna för det. Och vi vet att möjligheterna till upprättelse är väldigt små om vi utsätts för något.
Denna insikt gör det så mycket mer angeläget att anpassa sitt levnadsmönster efter en tänkt förövare. Insikten om allting som skulle ske efteråt, om hur hopplöst det skulle vara att försöka få till en dom eller kanske att ens få människor att tro på det som inträffat. Kanske är förövaren någon i vår närhet, då är risken stor att andra kommer hålla honom om ryggen.
Detta är vad jag tänker på när jag tänker på misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier. Jag tror att alla kvinnor har någon slags plan, en idé om hur de skulle agera om de behövde. Jag brukar tänka att jag nog inte skulle bry mig om att anmäla, jag skulle inte orka stå upp för mig själv på det sättet.
Girlfriend jeans.
Surfade lite på h&m:s webshop och hittade dessa ”girlfriend jeans”. Jag antar att det ska vara något slags komplement till en annan modell som heter boyfriend, som ska ge intrycket av att en tagit på sig sin pojkväns brallor. Är det meningen att det ska se ut som om en tagit på sig flickvännens byxor nu? Det verkar ju trevligt med lite mer lesbiskt mode.
Nej, så är det såklart inte (haha). Det handlar såklart om att det är flickvännens egna byxor som flickvännen själv har på sig!!! Tokigt!!! Kan vara så att det är en lite skönt avslappnad look som en kan sporta om en redan har en fast partner och inte är ~*ute på marknaden*~ så att säga. Jag vet inte.
Tycker det är roligt hur folk verkligen slår knut på sig själva för att få saker och ting att handla om män. Även jeans!!!
Mannens tre utvecklingsstadier.
- Pojken kan tyckas oförarglig, men en ska akta sig för denna man i miniatyr. Pojken ägnar sig gärna åt att leka våldsamma ”lekar”, trakassera flickor i sin omgivning och ställa till med ofog i största allmänhet Detta överses med från omgivningens sida eftersom ”boys will be boys”. Och är det inte lite charmigt när de håller på med ”sin grej” ändå??? Flickorna ska givetvis vara välartade och bara se på när deras jämnåriga ”kamrater” lever rövare, som en övning i deras vuxenliv där hela världen kommer vara deras lekplats.
- Snubben är det andra utvecklingsstadiet, och kanske den som i högst grad lever ut sin inre grottmänniska. Snubben ägnar sig gärna åt att dra sexistiska ”skämt”, tvinga kvinnor till sex eller låtsas inte uppfatta deras tydliga signaler på att de inte vill. Ibland kan det vara svårt att uppfatta vad han säger eftersom han inte kan artikulera ordentligt, och det kanske är lika bra då han inte brukar ha något av värde att säga. Han jollrar mest om den ena eller andra oväsentligheten.
- Det sista utvecklingsstadiet är såklart den fullfjädrade mannen. Mannen har så att säga ”växt in” i sin roll som förtryckare, liksom impregnerats i skiten. Han behöver inte överdriva eftersom alla ändå vet vad han går för, det vill säga ingenting. Mannen ägnar sig åt betydligt mer sofistikerade och brutala metoder för sitt förtryck, såsom fysisk och psykisk misshandel, våldtäkt och olika former av exploatering. Till sin hjälp har han politiken, juridiken och ekonomin. Kort sagt; världen är hans ostron!
När jag såg mig sedd.
Jag minns första gången jag såg mig sedd. Första gången jag såg mig själv med någon annans blick, med en mans blick. Jag var kanske tio år gammal, kanske tolv. Vi var på landet. Min morfars bror kommenterade min kropp när jag sprang förbi. “Hon har utvecklats, men hon är lite tjock”, sa han. Det är ett sådant ögonblick jag aldrig kommer glömma.
