Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

IMG_0041Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Darling river.

IMG_0040Läser för närvarande om Stridsbergs Darling river. Den utgår från boken Lolita, som handlar om en flicka som blir utsatt för övergrepp av sin styvfar. Med detta finns scener från en apa som blir utsatt för djurförsök. Jag tycker det är en så genial blandning, för det finns verkligen paralleller mellan de två olika situationerna.

Stridsberg överlag är verkligen en fantastisk författare. Hon skriver kvinnoöden på ett underbart sätt. Jag kan verkligen rekommendera både Darling river, Drömfakulteten och hennes förord till och översättning av SCUM-manifestet.

Skuld.

Twittrade lite om skuld:

Partners en haft som ba ”buhu nu får du mig att känna dåligt samvete”. Nå det kanske är förankrat i verkligheten…. Ba ibland gör en keffa saker som en bör känna skuld för, och sedan förändra givetvis. Vad är grejen med vissa människors rädsla för skuld. Det kan vara såväl rättmätigt som konstruktivt. Vissa KAN bara inte hantera att de gjort något fel. Orkar fan inte med sådana.

Vissa tycks se själva problemet som att någon får dem att känna skuld, inte att de kan ha gjort något det kan vara värt att känna skuld för. Visst finns det tillfällen då skuld är omotiverat men vi känner den ändå, men ofta är det faktiskt en helt korrekt reaktion på en situation. Vi känner skuld då vi gjort

När jag har haft partners som har varit rädda för skuld har det blivit helt omöjligt att diskutera mina känslor inför relationen. De har inte kunnat särskilja på att det rör sig om mina känslor inför någonting, inte någon slags objektiv sanning där de utan omsvep inte bara är skyldiga utan dessutom är dåliga personer som gjort fel med flit eller whatever. Detta är såklart inte meningen, utan det handlar om att kunna kommunicera vad en känner och tänker utan att det ska ligga ett berg av skuld i vägen.

Skuld är viktigt för att inse att något varit fel och kunna skapa förändring. Vi måste först inse att vi gjort något fel för att kunna göra bättre. Men om en låter skulden äta upp en så blir det väldigt svårt att göra någonting konstruktivt av det.

Jag tror att vissa hela enkelt gömmer sig bakom skulden och skammen för att slippa erkänna att de gjort något fel och därmed förändra sig. Om de definierar själva känslan som ond i sig så kan de ägna sig åt att fly den istället för att förändra situationen. Det är väl smidigt antar jag.kännerskuld

 

Håret.

dracoSpenderade helgen med att bleka håret tre gånger. Det är fortfarande lite gulaktigt, men planen är att det ska färgas grått så att jag ser ut som en cool akademikerflata. Än så länge är det lesbiska Draco Malfoy.

Skitsnackande kvinnor och ”sköna” män.

sköntjejfalskakvinnorDet sägs ofta att kvinnor är mer falska, det är kanske sant med tanke på att män sällan behöver gå några större omvägar för att uttrycka sitt förakt för kvinnor. Andra kvinnor kanske i högre grad behöver linda in sina ord, eftersom det inte finns samma acceptans för att kvinnor kläcker ur sig vad som helst. En kvinna ursäktas inte för att hon är mer värd, hon har inte samma rättigheter att såra andra kvinnor. Män sitter inne på denna rätt eftersom de anses vara högre stående, de har rätt att nedvärdera oss och få oss att känna oss värdelösa hur mycket de vill. Ingenting kommer reflekteras tillbaka på deras stjärnglans.

Nå, män behöver sällan vara falska för att få en att känna sig helt jävla värdelös, de bara säger skiten rakt ut. Eller så säger de ingenting och låter tystnaden tala, så får en själv sitta där och fantisera ihop vad de tycker och tänker om en! Ofta är det ju mycket mer fantasifullt än vad mannen själv lyckats koka ihop, för de är ju tyvärr (eller kanske turligt nog) inte särskilt begåvade.

Män har verkligen en stark förmåga att få en att känna sig värdelös med enbart blickar och tung, talande tystnad. En har liksom internaliserat så mycket av deras skit genom åren så en vet vad en förväntas tänka och tycka om sig själv, och gör det innan de ens hinner börja. Detta är en del av den manliga makten, förmågan att få kvinnor att känna sig helt jävla värdelösa utan att ens säga något. Det är en makt de har över oss för att vi behöver deras godkännande för att ha rätt att finnas till. Vår existens är villkorad av dem, av deras nåd.

Även mycket av det drama som skapas mellan kvinnor beror på något sätt på män. Kvinnor hatar varandra för att det bara finns plats för ett mycket litet antal kvinnor i toppen av den manligt styrda hierarkin, och alla kvinnor vill dit. Därför måste vi klanka ner på varandra för att stärka vår egen position. Och eftersom det som upprepas varje dag slutligen blir sanning i ens ögon så upprätthåller kvinnan såklart dessa idéer även när hon bara umgås med andra kvinnor. Vi intalar oss att kvinnor är falska, att vi sprider rykten och förtal, att män är så mycket mer sköna och avslappnade och så vidare. Detta för att det är dessa lögner vi måste upprepa inför andra för att få ”rätt” plats i hierarkin.

Ju färre män och kvinnor som har relationer med män jag har i mitt liv desto mindre drama blir det. Det drama som ändå skapas är betydligt mycket mer harmlöst än det som jag behövde utstå innan, och beror i regel också på kvinnohat och lesbofobi, till exempel folk som mår dåligt på grund av en uppväxt i patriarkatet eller det faktum att alla ligger med alla eftersom flatvärlden är så liten. I en värld utan män skulle det såklart inte se ut så.

enavgrabbarna

Topp tre vidriga handlingar män utfört mot mig.

  1. Att aldrig någonsin be om ursäkt eller erkänna mig. Detta var ett stående inslag under hela mina uppväxt, den totala bristen på någon slags bekräftelse av min person och att jag kunde ha rätt. Jag bråkade och skrek och grät för att få något slags erkännande, men det kom aldrig. Ju ledsnare jag blev desto mer lik en staty blev han, ointaglig för alla mina känslor och vädjanden. jag ville bara bli bekräftad, men det blev jag såklart inte. Män tycker nämligen om när folk krälar vid deras fötter.Valerie Solanas har skrivit bra om detta fenomen:

    Och Daddy kan, till skillnad från modern, aldrig ge efter för sina barn, eftersom han till varje pris måste behålla vanföreställningen om sin beslutsamhet, om att alltid ha rätt, om kraft och styrka. Att aldrig få sin vilja igenom leder till en brist på självförtroende när det gäller att hantera världen och till ett passivt accepterande av sakernas tillstånd.

    Denna oförmåga att släppa garden och liksom ge efter är så jävla omogen.
    duärkrävandebekräftelse

  2. Mikroaggressioner i form av ”tips” om hur jag skulle bli mer socialt kompetent. Detta gjorde mig oerhört socialt osäker under en lång period av mitt liv. Det var först när vi gjorde slut och jag flyttande utomlands för att klara mig på egen hand som jag insåg att jag faktiskt är socialt kompetent på egen hand. Ett tillfälle minns jag extra tydligt, när en av hans vänner anförtrodde sig till mig och han blev arg för att jag tydligen ”förstört stämningen”. I själva verket handlade det såklart om att han var sur för att han, trots all sin sociala förmåga, inte hade varit personens förstahandsval. Istället var det hans socialt inkompetenta flickvän som fick ta hand om det. Jobbigt för hans självbild.

    Valerie Solanas har skrivit klokt om detta:

    Varje man vet innerst inne att han är en värdelös skit. Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.

    Detta är en så perfekt beskrivning av honom! Han ville aldrig någonsin att något skulle bli obehagligt. Det var det absolut viktigaste för honom.

    Det gick så långt att jag rentav bad honom om att uppfostra mig. Jag litade helt enkelt inte på min egen förmåga. Detta var såklart ett sätt att isolera mig i min relation till honom och göra mig oförmögen att klara mig på egen hand socialt. Smart.
    artigheter

  3. Göra mig känslomässigt beroende genom orimliga löften. En partner jag hade höll jämt och ständigt på att pracka på mig en massa löften, som kom helt oombett. Typ att han skulle älska mig för evigt etc etc. Detta gjorde mig såklart känslomässigt beroende av honom, för det var ju såklart bekvämt att tro på allt han sa. Vem orkar upprätthålla sitt eget system för trygghet och bekräftelse när en har dessa snabba fixar så nära till hands? Problemet var ju såklart att det var lögner, och det blev uppenbart dagen vi gjorde slut. Jag var typ såhär:gemigkärlekHan hade verkligen gjort ett bra jobb med att få mig beroende av honom. Det var hemskt. Det var som att fråntas all sin agens.Valerie Solanas har skrivit bra även om detta:

    Då mannen är oförmögen till empati, ömhet och lojalitet och bara ser till sina egna intressen har han ingen känsla för rent spel. Eftersom han är feg måste han hela tiden vädja till kvinnan för att vinna hennes gillande, han är hjälplös utan det, och han befinner sig alltid i fruktan för att hans primitivism, hans manlighet, ska upptäckas. Då han alltid är i behov av att täcka upp för något måste han ständigt ljuga. Och eftersom han är tom har han varken heder eller integritet – han vet inte vad dessa ord betyder. Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro.

    Allting handlar om att binda kvinnor till sig! Att göra dem beroende av en för att säkra tillgången.

Män är ansvariga för sina handlingar.

Jag tycker det är intressant hur upprörda folk blir när en påpekar att män är ansvariga för sina handlingar. ”Det är faktiskt socialisering” låter det. Jo, såklart finns det sådana aspekter, även om jag tror att det är det konkreta maktskillnaden mellan könen i verje givet ögonblick som gör män våldsamma snarare än att de socialiserats till att bli det. Män brukar våld för att de kan, de vet att de kan komma undan med det utan några större konsekvenser.

Min poäng är hur som helst att män måste börja ses som ansvariga för vad de gör. Det är konkreta män som slår och våldtar kvinnor, inte någon social konstruktion. Så länge män inte anses ansvariga har jag svårt att se hur vi skulle kunna nå en förändring.

Män kan ju faktiskt resonera, hur oerhört det än kan låta. De borde själva kunna ta ansvar för sina handlingar på ett moget sätt. Poängen är att de aldrig behöver göra det eftersom omgivningen ständigt urskuldar dem. Detta måste givetvis upphöra.201502171616En kan ju hävda att folk inte har ansvar för sättet samhället är uppbyggt, men det gäller mest den som inte har någon makt att styra sitt eget liv. Kvinnor rår inte för att de blir misshandlade och våldtagna, men män rår för att de utför dessa handlingar. Det finns ingen som tvingar dem till det, även om det ofta låter så när de bölar om att de minsann inte kan ta något ansvar för vad de gör.

Jag är så trött på detta ständiga daltande med män. Det är så synd om dem för att de har blivit fostrad in i en destruktiv mansroll. Kvinnor ska uppfostra dem och lära sig att bete sig någorlunda rimligt, för de kan helt enkelt inte själva. En blir ju illamående.

Jämställdhet.

jämställdhetsarbeteDet här med jämställdhetsarbete tycker jag är intressant. Som feminist får en höra att en ska bedriva jämställdhetsarbete i sin heterosexuella relation. För att den ska bli bättre. Det ligger ju i ens eget intresse att ha en jämställd relation, får en höra. Därför ska en kämpa och kämpa för att få det att fungera.

Men grejen med jämställdhetsarbete är att det, precis som allt annat relationsarbete, faller på kvinnans lott att utföra. Män tar inte ens i närheten av samma ansvar för att en relation ska bli jämställd, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte ligger i deras intresse. Det finns en intressekonflikt; män förlorar det kvinnor vinner på att en relation blir jämställd.

Varför ska vi kämpa med att få jämställda relationer? Jag tror att det handlar mycket om att det ska se bra ut. Att ha en jämställd relation är ett självändamål för den heterosexuella feministen. Det är helt enkelt status att lyckas leva ett lyckat heterosexuellt tvåsamt liv. Det väcker beundran. Hur ska en egentligen göra för att lyckas med detta? Råden är många! Det skrivs spaltmeter om hur en ska fixa den där åtråvärda jämställda relationen. Det är nästan som om människor inte kan tänka sig några andra vägar till ett feministiskt liv (vilket säkert också är sanningen).

Jag har själv försökt leva jämställt, och det är såklart omöjligt. Vi lever ju i ett patriarkat, så hur mycket en än anstränger sig kommer maktskillnaden bestå. Den lilla jämställdhet som kan nås är alltid på nåder, och kan tas ifrån en i vilken sekund som helst.

Som kvinna kan en lätt slita ut sig i strävan efter en jämställd relation. Om en misslyckas ligger skulden på en själv; en är inte en tillräckligt bra feminist. En är inte tillräckligt bra på att ställa krav. och kanske framförallt; mannen älskar en inte tillräckligt mycket för att göra det som krävs. Skammen i detta kan vara stor, nästan outhärdlig. Att den som säger sig älska en inte kan anstränga sig för att leva på lika villkor.

Istället för att kämpa för att leva jämställt borde vi förena oss i kampen. Målet är inte en jämställd relation, utan ett samhälle där den ambitionen är överflödig, obegriplig.