Sommarledigt.

Åh, insikten om att jag med skatteåterbäringspengar på fickan och stundande högskolestudier att vänta samt total avsaknad av ambitioner till att resa kommer slippa skaffa något slags vettigt jobb och kan ägna hela sommaren åt att slappa (så länge nu inte mor och far läser detta och i någon slags arbetslinjeanda tycker att jag ska betala hyra de där futtiga sommarmånaderna). Att under två månader kunna göra precis vad jag vill med livet utan en massa oro inför vad som komma skall, det är verkligen något jag ser fram emot.

Fattar inte att folk jobbar på sommaren frivilligt fast de har pengar nog att klara sig, det är fan orimligt. Så länge det inte är något svinroligt jobb vill säga, men det är det ju sällan.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Ett argument emot öppna förhållanden som är provocerande dåligt är detta: ”de flesta som är otrogna skulle inte vara bekväm med att deras partner hade sex med andra”. Det må vara sant, men det är lite som att säga att ”de flesta” vill ha välfärd men inte betala skatt. Det är väl klart att de flesta skulle vilja ha det på ett sådant sätt att man får alla fördelar av alla olika alternativ man har när det kommer till livsstil.

Ingen relationsform är okomplicerad, varken öppet förhållande eller ett slutet sådant. Att man kan få det precis som man vill hör tyvärr till ovanligheterna och då får man helt enkelt bestämma sig för vad man tror funkar bäst, för man kan fan inte både insistera på att ha slutet förhållande och knulla runt. Eller som man även kan säga: man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Bekräftandet av svinigheten.

En typ av kvinnor jag stör mig något otroligt på är såna där käcka brudar som ständigt ursäktar killars sviniga beteende och till och med bekräftar män som beter sig illa. Jag har stött på det många gånger framförallt med killar som anses åtråvärda och som därför går från tjej till tjej, ta vad han vill ha och sedan försvinner. Att kvinnor som är intresserade av att bli en i raden av dessa mäns erövringar vill hålla sig på god fot med dem är givetvis förståeligt, vad som fascinerar mig är alla kvinnor som inte är (eller i alla fall säger sig inte vara) intresserade men ändå ursäktar den ena svinigheten efter den andra.

Jag menar inte att man ska gå omkring som någon slags feminismens och 0svinighetens väktare men jag anser att det är beklämmande att många kvinnor ser mellan fingrarna på ett beteende de själva skulle tycka var fruktansvärt att bli utsatt för. När man hör andra behandla vänskaper på ett sätt man inte skulle acceptera själv så brukar man ju påpeka det eller i alla fall inte bekräfta beteendet men när män berättar historier om kvinnor vars situation man absolut inte vill vara i så är det mycket vanligare att kvinnorna i sällskapet skrattar med.

Extra vanligt tycker jag att det är när män på olika sätt har ingett förhoppningar hos kvinnor som haft ett romantiskt intresse i dem för att sedan avvisa henne och låtsas som om hon inte var värd att tas i ens med tång. Detta avvisande kan väcka nästan hurrakörer bland kvinnorna i dessa mäns närhet. Jag tror ibland att det handlar om att man vill stå näst på tur, men desto oftare tror jag bara att det handlar om vanliga gamla könsojämlikheter. Som kvinna ska man skämmas om man tagit initiativ och försökt ragga på ett hångla upp en man, då är det mannens fulla rätt att besvara intresset för att sedan förlöjliga och håna kvinnan ifråga. Man ska inte heller göra misstaget att tro att man kan få hem denna åtråvärda man, det är givetvis otroligt pinsamt.

Aldrig mer ska jag stämma in i detta hån mot hoppfulla kvinnor som blivit avvisade av åtråvärda män ty jag tycker att det är ett förkastligt beteende dels att på det viset utnyttja sin dragningskraft för att inge hopp hos människor man inte har en seriös agenda med men framförallt detta efterspel i form av spott och spe. Jag tycker att det är osmakligt och jag har svårt att begripa varför andra kvinnor är intresserade av att delta i smutskastningen. Jag ser aldrig män delta i liknande aktiviteter från kvinnor sida, nämligen.

Måste man brinna upp innifrån av lust också.

I Top Model som läggs det alltid ett enormt fokus på hur mycket ”tjejerna” vill bli modeller. De ”pratar” med Isabella eller Tyra eller vem som nu leder showen och så blir de frågade: ”hur mycket vill du detta”. Den frågan alltså, vad jag är trött på den. Och vidare är jag trött på att se dessa tjejer bryta ihop inför tanken på att kanske just de ska få sin innersta dröm att gå i uppfyllelse, hur det upprepar gång på gång på gång med emfas att de vill detta så otroligt bittert. Och när det sedan kommer till vem av tävlingsdeltagarna de tycker borde uteslutas så är motivationen alltid: det verkar inte som om hon vill detta på riktigt. Det handlar aldrig om att hon tar sämst bilder eller har en dålig catwalkgång, det handlar enbart om att viljan tryter.

Hur mycket man vill spelar väl egentligen inte så stor roll för hur bra man gör jobbet. Givetvis ska man känna en lust inför det man gör men när det kommer till kritan så är saker som skicklighet, utseende och så vidare så otroligt mycket viktigare än vilja. Ingen kommer fråga på plåtningen för Max Factor hur mycket du vill göra den, det som kommer spela roll är din prestation.

Extra tydligt tycker jag att det blev när Jennie blev utesluten ur tävlingen för att hon hade berättat för Nina att hon kanske inte ville jobba som modell i framtiden. Det var såklart fruktansvärt tyckte juryn och de skickade hem henne med nästa plan. För att få vara med i tävlingen krävs nämligen inte bara ett fördelaktigt utseende och en förmåga att posa utan även att man säljer sin själv till modedjävulen. Man måste verkligen intyga att modellandet är ens stora dröm i livet, annars är man inget att ha.

Det äcklar mig hur denna bekännelse att modellandet är ens högsta önskan dras ur deltagarna en efter en och hur deras viljesammanbrott liksom utvärderas och ligger till grund för bedömningen av deras lämplighet. Tyvärr är detta något som man också kan se i resten av samhället, numera är det inte bara kompetensen som räknas när man söker arbete utan hur mycket man brinner för det man gör. Detta gäller även om man bara ska sitta bakom kassan på Ica, eller kanske särskilt då.

Att tvinga fram dessa viljebekännelser ur människor innan man ens ser åt deras håll när det kommer till allt från kassajobb till Top Model-vinnare gör att man redan från början skapar ett enormt känslomässigt överläge (utöver det man redan har som tävlingsjury eller arbetsköpare). Om nu personen ifråga verkligen vill detta så kan väl hen stå ut med lite pissiga villkor, uppmuntran till ätstörningar, spott och spe och gratisjobb?

Jag kommer fan aldrig ange mig enorma vilja som anledning till varför jag borde anställas eller något åt det hållet. Det ska inte spela någon roll och dessutom får man väl förutsätta att den som söker jobb också vill ha det. Jag ställer mig verkligen emot detta att man ska vara så jävla viljestark i allt man tar sig för. Kan det inte räcka med att man går att lita på och att man är duktig, måste man brinna upp inombords av lust också?

Anteckningar.

Detta är min ”lilla” (alltså den är ju liten man hatar när folk sätter det epiteten på saker och ting i tid och otid) anteckningsbok där jag skriver upp smarta idéer till blogginlägg när jag får dem. Dock att jag väldigt ofta glömmer vad anteckningen handlade om, och det är dessutom alltid de som låter mest intressanta som faller i glömska. Som dessa:

  1. Den självrättfärdiga feminismen. Ingen aning om vad detta betyder men låter som kritik av feminismen och det är ju alltid spännande.
  2. Vem ska skämmas. Denna skrevs under min Amsterdamresa, tror den kan ha med prostitution att göra men vet inte säkert.
  3. Hur man reagerar på motgångar generellt. Låter ju spännande och har för mig att jag kände mig fett smart när denna skrevs ner. Nu: ett svart hål av ickevetande.

Hatar när detta sker!

Konsumtionsleendet.

Apropå konsumtion så hittade jag en här bilden på Hanna från vår Amsterdamresa. Hon hade hittat ett par himla snygga med fruktansvärt dyra skor i en affär och ansåg inte att jag var en tillräckligt duktig konsumentrådgivare, så hon ringde en gemensam vän i Bryssel.

Jag ba: Hanna, du vet ju att hon kommer säga åt dig att köpa skorna och Hanna ba: neee, det är inte alls säkert, jag måste ha rådgivning! (givetvis extremt medveten o att jag hade helt rätt).

Mycket riktigt sade vännen åt henne att köpa skorna och jag lyckades fånga Hannas min i precis det ögonblicket hon sa det. Ser ni det nöjda leendet eller? Helt fantastiskt!