Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

Hår.

Jag kollar ju ganska ofta på Top Model och i varje säsong så ska tjejerna få sina makeovers i håret vilket alltid är extremt känsloladdat. Jag tycker att det är väldigt fascinerande med tanke på att alla tävlande är medvetna om det här momentet i tävlingen, det kommer liksom inte som någon överraskning. Ändå så är det varje gång någon som totalt bryter ihop.

Kvinnor som har rakat eller till och med bara kortklippt hår vittnar om att de ofta hör att de är modiga av kvinnor som säger att de själva aldrig skulle våga, trots medvetenheten om att det växer ut igen. Många cancerpatienter vittnar om att just hårtappandet var det jobbigaste i sjukdomsupplevelsen.

Jag tänker att just håret för kvinnor verkligen är nyckeln till just att behaga. Långt hår uppfattas som ofarligt och kvinnligt, behagfullt. Klipper man det kortare så uppfattas man som rebellisk och tuff.

En annan sak är att äldre kvinnor förväntas klippa sig kort alternativt sätta upp håret mer eller mindre konstant. Man ser väldigt sällan äldre damer med långt utsläppt hår.

Jag tror det finns få saker som förknippas så mycket med kvinnlighet som just långt hår. Samtidigt så ska kvinnor vara hårlösa på alla andra ställen på kroppen vilket är lite märkligt med tanke på att det egentligen är övrigt kroppshår som är ett tecken på mognad, alltså att man är en kvinna. Det är ändå himla intressant tycker jag, hur vissa saker får så otroligt starkt symbolvärde i vår kultur.

Natursaknad.

Längtar tillbaka till Japan mycket. Eller inte så mycket till Japan som till den fantastiska natur som fanns där. Om det finns något jag saknar sjukt mycket här i Bryssel är det närhet till naturen som tyvärr är en bristvara här, här finns bara välorganiserade parker.

Jag har levt nära naturen hela mitt liv men det kan inte mäta sig med naturupplevelserna jag hade i Japan. Det är så fantastiskt vackert där och så fyllt av liv. Jag känner ingen större attraktion till landet i övrigt men just naturen skulle jag nästan kunna tänka mig att flytta dit för. Men bara nästan.

Shoppingkulturen.

Shopping ger många personer känslan av lycka. Det behöver inte vara relaterat till att det man konsumerar skänker mervärde till människans vardag. Jag skrev ju innan om min egen lust att konsumera och om hur den kan vara svår att stävja även om jag rent intellektuellt vet att det inte kommer skänka mig något annat än stress och mer begär på längre sikt.

Det tycks skänka djupt kortsiktigt välbefinnande att köpa saker, lite som en drog. Man får en känsla av att man förbättrat sin livskvalitet, att man flyttat upp lite i den sociala hierarkin eller förbättrat sin image. Det finns ju dessutom människor som hamnar i djupa shoppingberoenden och lånar sig till pengar för att kunna konsumera eller prioriterar shopping framför mer elementära saker för välbefinnandet, såsom mat. Framförallt så prioriteter vi som samhälle i alltför hög grad konsumtion av onödiga och lågkvalitativa prylar på bekostnad av långsiktiga eller nödvändiga investeringar och utgifter såsom bostad, tandvård eller hälsosam mat eller att arbeta mindre, vilket är en investering i hälsa och välbefinnande för många.

Att människor shoppar tas för givet och ifrågasätts sällan. Ibland höjer någon en kritisk röst mot till exempel Ullared och talar sig istället varm för de dyra kvalitetsklädernas överlägsenhet, men tanken att de flesta helt enkelt bara borde shoppa mindre faller inte många in. Nej, att shoppa är ett fullkomligt accepterat och normalt intresse i denna värld och de som inte gör det har nog ofta andra bevekelsegrunder än något slags överlagt beslut kring livsstil, till exempel brist på pengar.

Jag ser konsumtionskulturen av idag som extremt destruktiv, inte bara för miljön utan även för oss själva. Vi fyller upp behovet av närhet, kärlek och så vidare med ting. Jag skiter i att shopping är ett folkligt nöje ty anledningen att det är så är att shopping är beroendeframkallade, inte att det på något vis är en positiv kraft i våra liv.

Otrohetsinlägg.

Här är inläggen som kom in till del sex i min relationsutmaning som handlar om otrohet:

  1. Peaches skrev om vilka anledningar man kan tänkas ha till att vara otrogen och hur man kan lösa relationen.
  2. Sanna har skrivit om att otrohet inte behöver vara bara en persons fel.
  3. Och så har vi ju mitt eget inlägg som handlar om hur överdramatiserad jag tycker att synen på otrohet är.

Det har varit mycket intressant att läsa responsen på mitt inlägg om ämnet, otrohet är verkligen ett ämne som engagerar många väldigt mycket.

Om jag missat någon, hojta till!

Jämlikhetsanden.

Har läst denna eminenta bok, Jämlikhetsanden som handlar om hur och varför jämlika samhällen i regel är bättre samhällen. Blir stolt över att komma från Sverige när jag läser boken.

Det är nog en av de böcker jag läst som motiverat mig mest till samhällsengagemang och förändring. Det föreslås en massa intressanta lösningar som känns realistiska, inte en massa utopiskt babbel. I den nya pocketupplagan finns det dessutom ett gediget kapitel med svar på kritiken de fick efter boken. Om du har svårt att motivera dig själv till läsning av delvis tradig litteratur så hoppa direkt till kapitel tre och te de inledande kapitlen sedan.

Som att skämta om att människor hade fula pälsar på stenåldern.

Det här var intressant skrivet om Christine Meltzers parodi av modebloggerskor som sänds på kanal fem, alltså Kazoo. Jag har hatat det programmet sedan det kom ut för jag tycker att det är så förbannat trist; förutsägbart och tamt som fan. Ingen rolig liten tvist, bara en korkad brud som stavar fel och har jättestora bröst. Åh så roligt och fyndigt!

Jag tycker att humor, och speciellt om den går under namnet satir, ska utmana och det är väl delvis därför jag tycker att denna ”sparka nedåt”-humor är fruktansvärd. Inte så mycket för att jag uppfattar den som kränkande utan för att jag tycker den är så förbannat tråkig. Jag har svårt att se värdet i denna typen av humor och tror tyvärr att förklaringen ligger i förakt; det är är kul för att man har anledning att känna sig förmer än denna korkade människa. Detta får mig i sin tur att fundera lite på vilka det är som kollar på Kazoo och skrattar åt det.

Kazoo är en väldigt säker form av humor. Det är att sparka på en grupp människor som redan ligger ner, som hela samhället tycker det är berättigat att driva med. Korkade och ytliga brudar är en grupp människor som extremt få försvarar, bimbon är verkligen en extremt säker måltavla för den som vill försäkra sig om att gå hem i stugorna. Jag kan förstå att det var relevant typ på 90-talet när det faktiskt var lite inne att vara bimbo, men nu?

Men snälla, kom med något bättre och framförallt något nytt. Bimbostilen är nästintill utdöd och därför inte något att kämpa mot, det är en redan nu en relik från en svunnen tid. Det är lite som att skämta om att människor hade fula pälsar på stenåldern.